Konstigt Paradis

03-strange-paradise

Efter “Cellarbird”, som egentligen som sagt var tänkt som ett album, blev det helt klart hög tid att spela in och släppa ett helt album. Vi började repa mer och mer med två lokala knattar; Kitte & Käll. De tvenne visade sig vara hungriga & habila och efter ett möte på Biljardhallen var de inplockade i bandet som fulländiga medlemmar.

Sedan en tid tillbaka hade TAT börjat repa i en helt formidabel replokal i ett gammalt bankvalv. Som vi älskade att hänga därnere! Antalet klassiker som inträffat där är fan värt en egen lista. Får ta några samtal med Jens, Kitte, Käll och alla andra som häckat därnere för att minnas allt.

Det var där vi började bygga soundet till “Strange Paradise”. På “Cellarbird” hade vi medvetet hållt oss till en formel -samma trummaskin, samma spröda gitarrer, samma ljud, samma stuk. På “Strange..” ville vi göra precis tvärtom och bara ösa på. Till slut blev plattan 50% indierock och 50% syntbaserad, 5 låtar av varje så att säga.

05-star-slowly-fading

Strax innan releasen av skivan spelade vi på Räserfestivalen i Tranås. Om denna har jag redan berättat en hel del på bloggen men det är ju värt att åter nämna att man aldrig ska lämna band som Silverbullit, Broder Daniel, Yvonne, The Ark & The April Tears obevakade vid en obemmanad kiosk. Ärligt talat är denna festival också värd en topp tio, men här kommer ett snabbt axplock:

* När jag bär en lealös Henrik Berggren över axeln uppför brandstegen efter deras gig på stora scen.

* När Fredrik Käll som gick för långt i skojeriet får stryk med en planka av samme Berggren på Sobelhusets andra plan.

* När en överförtjust Ola Salo på riktigt jagar bytet Sara runt lokalen.

* Chockvågen bland samtliga band & besökare efter Silverbullits makalösa uppträdande på lilla scen, hypen i Götet började där och då.

Efter sommaren släpptes så vårt debutalbum och jag minns väl fredagen när jag satt på flippercaféet och fick ett samtal på mobilen. Esbjörn från skivbolaget förklarade att en första recension hade kommit -den på den tiden ack så viktiga i Release. Han var återhållet euforisk. Vi hade fått 10 av 10.

“Ut ur högtalarna och in i min kropp strömmar pop. Underbar pop. Fantastisk pop. Gitarrerna får mig att bågna, trummorna är så massiva och medryckande att t o m min mormor skulle ha svårt att sitta still.”

” Strange Paradise får mig att springa omkring i huset, spela luftgitarr, hoppa och beté mig på de mest lustiga sätt, och jag kan bara inte sluta.”

Recensenten Martin Söderström var uppenbart lika galet uppspelt när han hörde vår skiva som jag blev av att höra Esbjörn läsa upp orden  i telefonen. Gissa om det bidde lite extra festligt i repan den kvällen?

Det visade sig ganska snart att Söderström -nej han var inte en god vän på den tiden- inte var ensam i sin hyllning.

“Strange Paradise är så oförutsägbar, så överraskande och så spännande att jag tappar hakan. Jag saknar ord och jag saknar jämförelser, men jag vet att The April Tears har gjort årets mest intressanta debut.”

“Låtskrivaren Andreas Jismark måste vara något slags geni. Han exprimenterar med musikaliska droger, trollar med lyssnarens öron och dirigerar sitt band med hypnotisk kraft.”

“Tänk er att Curve, Depeche Mode, Nine Inch Nails, U2 och Souls möts på en fet drogfest för att kollapsa tillsammans i en enorm överdos och att de efter återuppståndelsen tar namnet The April Tears”

Detta menade Kristoffer Elofsson i Popaganda och Helsingborgs Dagblad i en recension som kan innehålla några av tidernas största överdrifter.

“Ursäkta men ska en sångerska inte kunna..sjunga?” tyckte Expressen kort medans de flesta andra var lyriska över Saras insatser.

Vi åkte runt på en miniturné med gutarna i Midnight Moses/Monostar och efter det var den första eran med April Tears över. Bandet splittrades efter turnén och Käll & Hellqvist fick kliva av. Jens och jag pratade knappt med varandra på två år efter det.

Det var dags och entré för två nya namn och anschtücken. Och nu hade TAT för gott flyttat verksamheten till Stockholm.

04-leaving-places

Coming Up: The New Era Of The April Tears.

Kommentarer

8 kommentarer till “Konstigt Paradis”

  1. Käll 12 Dec 2008, 19:31

    Du har rätt,stryk skulle utdelas men det var inte med en planka, det var en dammsugare.

  2. Martin S 15 Dec 2008, 12:31

    Detta har jag redan sentimentalt kommenterat i sms till dig. Och jag väntar spänt på fortsättningen.

  3. Kai 15 Dec 2008, 17:25

    Kul! Kul! och även kul att höra lite gammal The April Tears.

  4. Fredrik 15 Dec 2008, 17:43

    Fan, det är nått med trummaskinen i Leaving Places. Det låter som den har satt nått i halsen och jag vill ge den en dunk i ryggen så att det lossnar. Klassisk låt för mig dock.

  5. Andreas 15 Dec 2008, 23:03

    Det kan vara så att dina känsliga musikeröron registrerar att samplingsloopen (Electric music plattans andra spår om jag minns rätt) inte är helt hundraprocentigt tight. Skyll på Sjögge! : D

  6. Fredrik 16 Dec 2008, 00:12

    Mmm… Mina känsliga musikeröron… Förmodligen… Mmm…

  7. Musse 16 Dec 2008, 06:10

    Jag älskar de eländiga löpsedlarna bakom er, speciellt “Maj Fants sista dagar” :-)

  8. Martin S 16 Dec 2008, 11:30

    Herrejävlar så galet bra Mesh-versionen av “Heart shut down” är. Minns att den kom på nån samlingsplatta som jag har nånstans. Föredrar lätt den framför versionen som dök upp 2002.

Pingbacks & Trackbacks