Karaoke

Fortsättning från Avresa & 30 minuter på havet

Karaokebarer är inte alls så otrevliga ställen. Faktum är att jag mer än gärna skrålar med i låtar med eller utan mikrofon. Så när Peter och jag slutligen joinade arbetskamraterna på övre däck var vi inte sena med att bläddra fram det som verkade okej att sjunga.

Vi fann mest finska låtar i pärmen. No shit. Karaokens högborg förnekade sig inte. Detta Finlands folk: så svårmodiga, så arga, så märkliga. Med en vodka i höger hand och en mikrofon i vänster på båtar, på klubbar, i vardagsrum.

Peter fann en intressant titel: “Albatrossi”. Med artisten Junno Vaino. Det tyckte vi var roligt. Och Peter sa fel. Han sa “Albatrosso”. Det var ännu roligare. Sen sa vi “Albatrosso Albatrossi” och då skrattade vi högt. Sen blev vi utskällda av en finsk kvinna. Då var vi inne på att välja “Annu Mulle” med Nylon Beat istället men den innehöll för mycket mutta och olla för att vi skulle klara oss genom texten.

Jag valde istället ett säkert kort. En duett. Så jag gick upp med min arbetskamrat och fyrade av “Summer Nights” med micken utsräckt till publiken när det skulle sjungas “Tell me more, tell me more”. Gensvaret var väl inte hundraprocentigt bland de andra i baren, men arbetskamraterna skrålade glatt med.

När jag klev av den lilla scenen nöp en liten gubbe till mig i ryggen. Det var den safaribeklädde minimannen från TV-såpan, övergiven av sina bimbos som nu vänslades med längre karlar längre bak i salongen. Han lyfte på sin hatt och berömde min insats. -Det här har du gjort många gånger, va? sa han. Jag berättade att jag har ju trots allt regisserade “Grease” för några år sen och han verkade bli ordentligt imponerad.

Sen gick Peter upp och sjöng “Blå Container”, David Shutricks gamla hit. Den enda som lyckade sjunga med i den var jag. Folk har dåligt minne och Peter hävdade mycket riktigt att “den sätter sig först andra gången”. Tyvärr skulle det inte bli nån andra gång. Återkommer till det i en senare text.

Men sen stals scenen. Ja i mina ögon iallafall. Den safaribeklädde minimannen från TV-såpan gick upp och sjöng “Proud Mary”. Vid ett par tillfällen missade han lite. Han log då lätt, sökte min blick och blinkade sen i samförstånd till mig. Jag:Karaokeproffset förstod ju honom. Senare under kvällen skulle han bli den andra för dagen som bestämt hävdade att jag ser ut exakt som Bono.

När en nostalgisk gränsförsvarare/vargkrigare för mycket sjungit “Albatrossi Albatrosso”lämnade vi karaokebaren. Allsången var bedövande, textförståelsen hos herrar Jismark/Söderberg nollprocentig. De är så svårmodiga, så arga, så märkliga.

Fortsättning Följer

Apr 23, 2008 | Färjan till Finland