Hans namn var Stieg Heil.

The April Tears spelade in material i två veckor i PUK studios 1997. Det är alltså i samma studio på danska landsbygden som Depeche Mode spelade in “Music For The Masses” och delar av “Violator”.

Vi anlände ganska sent en kväll med ett blandband DM på högsta volym, jag, Sara, Jimmy, Tuben, Kitte, medproducent Charlie Storm och producent Michael Ilbert.  Vi hade stannat en kort stund i Randers och sedan svängt in på en landsväg som kantades av samma vetefält som i “Never Let me Down Again” videon. Man kan väl beskriva stämningen i minibussen som extatisk.

Väl framme vid komplexet, för det var ett sånt, hälsades vi välkomna av studiobossen Peter Iversen och visades in i stora studion. Det första vi såg var bashögtalarna. Jimmy raglade till och var nära och slå i backen. Det var de största vi nånsin sett. 

Kontrollrummet låg i en gryta i mitten av studion, panoramaförnster vette mot vetefälten och helikopterplattan utanför. En stor flygel till vänster där också ja, ett gigantiskt inspelningsrum med 10 meter i tak, biljardbord, flipperspel.. Hmm…det blir nog bra det här.

Vi blev visade till våra små hus där vi bodde två och två på två våningar. En välfylld kyl, bara öl och coca cola, bang olufsen anläggningar och en futuristisk inredning. Här ska vi väl trivas, grabbar?

Iversen visade oss in i relax-avdelningen och nu hade jag bitit mig så länge i kinderna för att låtsas vara cool och inte få fnatt att jag börjat blöda – där fanns en stor swimmingpool, en jacuzzi, bastu, mera panoramafönster, solarium och ett gym som Elton John lämnat efter sig. Eller om det var Janet Jackson, jag kommer inte riktigt ihåg. Och självklart ännu fler kylar med öl.

Jaha. Sen fick vi alla gå in i matsalen och hälsa på vår egen kock – Simon – och inta en första ljuv måltid. Vid det här laget garvade vi bara och sa “de har för fan tagit fel på personer, vi är ju bara ett gäng idioter från Tranås, hur i helvete har vi hamnat här??”

I två veckor var vi där och spelade in vad som skulle bli vår andra skiva, “Eyes Cold Kisses”, och släppas 1998. Som kanske många av er känner till blev det aldrig så. “Consume Desire” släpptes 2002 och den historian och vad fan som hände under  de “mörka” åren däremellan är många andra historier som vi inte ska vidröra nu.

Nej nu ska vi prata om kvällen då Stieg Heil kom springandes barfota över de danska slätterna.

Redan ett par, tre dagar in i inspelningen så började vi lattja runt, det gjorde vi ioforsig alltid. Och Jimmy och jag drog det alltid längst. Vi var dessutom huskompisar och några sena kvällar, i sällskap med öl, så spökade vi ut oss på olika sätt och fånade oss. Det var tandkräm och clearasil på ögonbryn och som mustasch, det var bandanas, konstiga frisyrer, överdrivna poser, konstiga dialekter och märkliga gångstilar. Här nånstans växte karaktären Stieg Heil fram.

Stieg Heil blev Jimmys alter ego dessa veckor, en till synes otrevlig och suspekt figur, men harmlös och snäll egentligen. Han bar ett par gula glasögon, hade skägg i form av clearasil och vita ögonbryn i form av colgate. Ibland, om jag minns rätt, hade han även kluttar av tandkräm som en medecinman på kindknotorna. Ibland bar han mössa, ibland bandana. Och ibland hade han ett galet ansikte som blottade hela tandraden i överkäken.

En effekt alla kan uppnå genom att göra övre gommen torr med luft och sedan dra pekfingret under överläppen längs med framtänderna. Då stannar läppen över tänderna på den torra gommen. Gapa sedan stort och titta sen i spegeln hur du ser ut. Det är inte skrämmande men fan är det inte roligt, så säg?  Lägg till en överdriven machopose och  du kan börja förstå hur den gode Mister Monells alter ego såg ut. Jimmy sjöng förresten en gång i tiden i ett band som hette Alter Ego.

Nåväl, dagarna gick och Stieg Heil existerade aldrig i producent Michael Ilberts närvaro, även om Ilbert flera gånger fick höra talas om Stieg under pågående studioarbete när vi i bandet lattjade. Det kunde vara

-Såg du Stieg igår?

-Ja, nu var han ute och sprang igen.

-Han är ute och springer på fälten. Snabbt, mycket snabbt.

-Stieg Heil är en otäck jävel.

etc etc

Och allt som sagts under uppenbara interna, ironiska skämtstunder, visst hörde och förstod Ilbert detta, det var ingenting vi överhuvudtaget reflekterade över.

Men Ilbert hade inte hängt med i svängarna alls skulle det visa sig.

När typ tre dagar är kvar av inspelningarna sätter den gode Ilbert på “Återtåget” på videon i mitt och Jimmys hus. Detta var alltså Gyllene Tiders återkomst-turné. Ilbert hade skött ljudet under hela turnén och dessutom producerat “Gå o fiska”.

Nånstans under Mats MP Perssons fjortonde bleka gitarrsolo tittade jag o Jimmy sömnigt på varandra. Ilbert hade pratat en hel massa som tråkat ut oss rejält och det var väl bara Tuben som fortfarande låtsades vara intresserad. Konserten var väl inte helt i våran smak heller, jag förnekar inte Per Gessles låtar & genialitet, kommer aldrig att göra, men MPs gitarrsolo, jösses maria… I vilket fall började vi sticka in lite oväntade kommentarer som “Stieg är på väg nu”, “Jag hör honom, han närmar sig”, “Hans nakna fötter rör sig i rask takt mot vårat hus”, “Han kommer om en halvtimme”..

Och Jimmy smög iväg och gjorde en halvhjärtad ombytning, jag menar han såg verkligen ut som Jimmy med tandkräm och clearasil i käften, inte mer. Ilbert märkte i allt sitt pladdrande inget av detta och återtåget snurrade på. Sara sov nog vid det här laget tror jag, men Kitte och jag hade glödande ögon. Äntligen skulle nåt kul hända!

Mind you att vi inte på något sätt var ute efter att skrämmas utan bara skoja lite, och då inte med Ilbert utan mer med oss själva. Effekten när Stieg Heil så slutligen knackade på glasdörren från mörkret där ute blev därför helt oväntad och helt i vår smak. Ilbert skrek “NEEEJ! SLÄPP INTE IN HAN!!”

Vi tittade på varandra ganska överraskade, Ilbert var trots allt med på vår humor och ironi! Tuben öppnade dörren och välkomnade Stieg in. Ilbert skrek “NEJ! VAD FAN GÖÖÖR DU! från sin snurrstol. Vi andra skrattade gott. Stieg spatserade in och synade sällskapet med händerna på ryggen och en sträng blick. “Hej Hej” sa han.

Ilbert satt skräckslagen i stolen och drog fötterna till sig. Någon stängde av ljudet från Gyllene Tiders “Gå o fiska”.
Nånstans här började vi andra med skräckblandad förtjusning inse att Ilbert inte skojade. Karln var livrädd för Stieg Heil!
 
“Hej på dig du” sa Stieg till Ilbert och spände ögonen i honom. “RÖÖR MIG INTE!!” skrek Ilbert till Stieg som alltså helt uppenbart för vem som helst som inte var blind var Jimmy Monell som Ilbert jobbat intensivt tillsammans med i  nästan två veckor.

Situationen blev nu något obekväm och jag kände mig tvungen att säga “Men ser du inte att det är Jimmy?” Ilbert tystnade något och såg tveksam ut. “Han är inte farlig, det är Jimmy” förtydligar Tuben och kramar om Jimpan som nu lagt alla eventuella poser åt sidan.

“Det vet jag väl” sa Ilbert med darr på rösten och tryckte på play.

*

Kommentarer

13 kommentarer till “Hans namn var Stieg Heil.”

  1. Jens 22 Nov 2007, 17:50

    Ja Stieg Heil är en klassiker av guds nåde. Synd han inte kunde komma på bröllopet.

  2. Jez 22 Nov 2007, 17:50

    Jag ÄLSCHKAR Stieg!

  3. Mårten 12 Dec 2007, 14:06
  4. Andreas 12 Dec 2007, 15:54

    ha ha haaaaaa!!!! han finns alltså därute! : D

  5. Jimpan 13 Dec 2007, 10:55

    Jodå han finns……. han finns……

  6. Torbjörn Söderman 17 Nov 2008, 12:04

    Jag hade glömt käre Stieg! Det var tider det.

  7. jimmy 17 Nov 2008, 18:42

    Tuben!!! Det var INTE igår. Att du glömt ol´ stickan är ju ett mysterium eftersom jag kan än idag dig kikna av skratt i soffan bredvid Illberrrrt.

    Puss på dig

  8. Mårten 16 Dec 2008, 14:33

    Stig-Heil förekommer på fler ställen!

    http://www.imdb.com/title/tt0381159/

  9. Andreas 16 Dec 2008, 15:18

    Det där är dock en falsk Stig som man ser direkt på stavningen!

  10. Andreas 17 Dec 2009, 00:01

    Kitte -okarismatisk?? Zero Magazine slår till med en klassisk, journalistiskt sett oklanderlig recension igen. Eller är det någon som har något att säga om detta? : D

    Kite EP II (9/10)

    Första gången jag hörde Kite var på deras skivbolags femårsjubileum på Musikens hus i Göteborg. En upplevelse som verkligen fick mig att lyssna på gruppens debutskiva Kite I. Det var bara en sak som egentligen saknades denna kväll – sångaren Niclas Stenemo. Men trots att Niklas var på annan ort med sitt andra band, Melody Club, så genomfördes spelningen med honom på en projektorduk och hans okarismatiske bandpartner Christian ”Kitte” Berg på scen.

    Kite II är deras andra EP och det känns som att Kite här vågar göra sin elektroniska pop ännu kaxigare. Här finns tre nya låtar av samma höga klass som på debuten . Man har också gjort en cover på Tom Paxton´s ”I Give You the Morning” som är Ep:ns starkaste spår och den får mig att rysa av välbehag.

  11. Jens 17 Dec 2009, 15:01

    Haha nä jag skulle inte vilja lyfta fram katten som okarismatisk på det där viset.

  12. Jens 17 Dec 2009, 15:07

    Överaskande val av tråd förresten.

  13. Andreas 17 Dec 2009, 17:43

    Lathet angående trådvalet! : )

    Nej Kitte är väl inte okarismatisk direkt, va? : )

Pingbacks & Trackbacks