Gott hat sich Erschossen
#58. Einstürzende Neubauten – Haus Der Leuge (1989)
Då var vi framme vid bandet som är ett av de viktigaste någonsin. Bandet som har symbolen jag har tatuerad på vänster arm. Bandet som döpt denna sajt/blogg/whatever.
Då måste jag ju tycka att det här är om inte det bästa bandet så ett av de tio bästa banden som funnits. Man det gör jag inte. Och det är inte därför jag har tatuerat in Neubautengubben. Det är inte därför det här stället heter Kollaps (varför exakt vet ni som hängt med från början).
Det som däremot Neubauten står för, historiskt, är konstnärlig frihet, helt odiskutabel sådan. Att vända upp och ner på de manipulera(n)de instruktionerna. Att riva sönder manualen. Att aldrig, aldrig någonsin sälja sig till Billboard, skivbolaget, Coca Cola eller samtiden. Att gå sin egen väg no matter what. Det är det som Einsurzende Neubauten framförallt står för, för mig. Kompromisslöshet.
Åter till musiken. 1989 gjorde Berlinarna sin absolut starkaste platta. Innan hade det i oväsendet ibland hörts hel fantastisk musik, som den oväntade tolkningen av Lee Hazlewood & Nancy Sinatras “Sand” och industriklassikern “Yü Güng”. Med “Haus Der Leuge” blev Neubauten mer ett väldigt okonventionellt rockband snarare än ett plåtslagande, delvis kulturelitiskt, revolutionärt, hålögt gäng som verkade någonstans mellan konst och musik. Ska man vara tr¨åkig kan man påstå att de mognade. Mer Dylan än Stockhausen. Tro fan det blev bättre musikaliskt.
Fortfarande var det dock inget snack om att utgångspunkten va detsamma. Och från inledande vansinnesvrålet “Feurio” (också helt vansinnigt bra), via bittra “Ein Stühl In Die Hölle” till titelspåret till en trilogi om de samtida Berlinkravallerna på B-sidan visade Blixa & co exakt hur formidabla de kan vara.
Sedan dess har de med jämna mellanrum nått upp till samma klass ibland -“Stella Maris”, “Ende Neu”, “Blume”, “Sabrina”, “Zampano”….men också varit vilse i vilka de är nu och vilka de en gång var vilket dessvärre på senare år lett till en del mycket pinsamma och, tyvärr, närmast patetiska inblickar i EN anno 2000-talet.
1989 var de fantastiska. Det är de fortfarande och kommer på flera sätt alltid vara helt oklanderliga. Herregud, vi pratar om Blixa Bargeld. “Haus Der Leuge”. Vandringen uppåt i huset kan börja…längst upp kommer ni finna Gud. Och Gud har skjutit sig. Neubauten har talat.
Fatal error: Uncaught Error: Cannot use a scalar value as an array in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/plugins/yet-another-related-posts-plugin/includes/related_functions.php:80 Stack trace: #0 /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/single.php(14): related_posts(3) #1 /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-includes/template-loader.php(106): include('/var/www/html/s...') #2 /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-blog-header.php(19): require_once('/var/www/html/s...') #3 /var/www/html/superautomatic.com/public_html/index.php(17): require('/var/www/html/s...') #4 {main} thrown in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/plugins/yet-another-related-posts-plugin/includes/related_functions.php on line 80