Gatan mellan biktbåset och strippklubben

“Songs Of Faith And Devotion“ är en av världens bästa skivor. Och inte bara är den det. Den är också en av de viktigaste och mest stilbildande plattorna på tjugo år.

För mig personligen har den, tillsammans med framförallt The Jesus And Mary Chain´s “Darklands”, The Cure´s “Disintegration”, Nine Inch Nails´”The Downward Spiral”, Nitzer Ebb´s “Belief”, Primal Scream´s “Screamadelica”, The Velvet Underground´s bananskiva, The Pixies “Doolittle” och “Leonard Cohen´s “I´m Your Man” präglat mig som musiker och låtskrivare till det yttersta.

Vad den sen betydit för exempelvis Kent och Garbage talar väl för sig självt.

“Get Right With Me” är redan presenterad som det svagaste spåret på “Songs Of Faith And Devotion”. Rush (93) är en riktig rökare. Det är inget fel alls på låten men så här 14 (!!!) år efter¨åt känns den aningens platt. Condemnation (94) är en av Dave´s stora insatser som sångare. Närmare gospel har DM aldrig varit och jag tillhör definitivt skaran som sedan 94 väntar på Depeche Mode´s stora gospelskiva. Spiritualized, utbuade och avhoppade/sparkade från Devotional-turnén, har väl tagit “gospelarvet” längst med sin fantastiska “Ladies And Gentlemen, We Are Floating In Space”.

“My Joy” (95) var en sjujävla fin baksida från tiden, en av Depeche Mode´s 10 bästa b-sidor faktiskt!

Jan 13, 2008 | Depeche Mode 151

Relaterat:

Kommentarer

26 kommentarer till “Gatan mellan biktbåset och strippklubben”

Johan 14 Jan 2008, 09:24

Tyvärr kan jag inte hålla med dig, SOFAD är ohyggligt ojämn och det är väl i princip bara Ultra och Exciter som är sämre eller i samma kassa klass.

Visst har den sina ljuspunkter som Higher Love och Mercy In You men mycket mer är det inte.
DMC 14 Jan 2008, 11:42

SOFAD är nästan en konceptskiva. Jämnare album har dom nog inte släppt.
Fantastikt album jämte Black Celebration.
Pickan 14 Jan 2008, 12:09

Jag gillade inte I feel you när den kom men desto gladare av “One Caress” på singeln. Jag hatade Condemnation när albumet släpptes och blev bedrövad när den senare släpptes som singel och tycker fortfarande det är en av deras sämsta låtar. Jag gillade inte Daves långa hår heller. Det var förfall utan dess like och inte blev det mycket bättre på varken Ultra eller Exciter. Playing the Angel var en välbehövlig comeback men DM pre-violator och post-violator kommer alltid kännas som två helt olika band för mig. Det jag älskade på högstadiet vs det jag försökte älska utan att riktigt lyckas.
Martin S 14 Jan 2008, 14:33

Som album betraktat det bästa DM någonsin gjorde. Den klättring uppåt/framåt, där de blev större, bättre och mer spännande för varje album (vilken egentligen, i min bok, inleddes med “Some great reward”) nådde sin absoluta kulmen här. Zeíth, på många sätt.
Dave sjöng själen ur sig och Alan Wilder skapade tillsammans med Flood ett album som såhär, snart 14 år efter släppet, fortfarande låter otroligt modernt, fräscht och varmt. Personligen tycker jag också att de aldrig blev bättre på scen än de var på den efterföljande turnén… mitt egna starkaste minne därifrån var när jag stod längst fram på Sparta Stadion i Prag (!) sommaren 1993 och fick en tummen upp och ett brett leende av Wilder under “Everything counts”.
Martin S 14 Jan 2008, 14:36

Jag menar dessutom zenith, eller zenit eller whatever. Men det begriper ju ni, kultiverade människor.
DMC 14 Jan 2008, 15:34

Kan inte annat än att hållla med Martin.
SOFAD är det yttersta av depeche. Visst, jag är en sucker på Berlinplattorna men med Devotion blir depeche depeche.
Ja, jag är ett oldschoolfan (’81 och framåt) och borde väl egentligen gilla dom tidiga albumen bäst men dom låg på topp musikaliskt och produktionsmässigt på Devotion.
Och även om jag flaggar för att Black Celebration är det bästa dom någonsin har gjort så börjar Devotion mer och mer närma sig BC.

Men vafaaan, alla album under Wildereran är förbannat bäst!
Superlimpan 14 Jan 2008, 20:07

Sluta dissa Ultra! Om man tar bort alla onödiga och tråkiga mellanspel så har vi en herrans massa bra låtar! på den!
DMC 14 Jan 2008, 20:49

Ja några låtar är ok, men annars låter Ultra som en välpolerad demo. Tråkigare produktion har depeche aldrig haft. Ljudmässigt är den faktiskt rätt bra. Lite mer tryck i dom mixarna än tidigare album. Det är kankse det som lurar en del depechefans att gilla den?
Martin S 14 Jan 2008, 21:41

Jag citerar Daniel Miller: “Ultra is the sound of a band picking up the pieces, trying to figure out wich way to go”.
I skuggan av heroinet, Wilders avhopp och en ytterst oklar framtid är det naturligtvis lätt att förstå att den låter så feg, splittrad och osäker som den gör. Men det är ändå bara halva problemet. Martin Gores låtskrivande har för första gången börjat dippa rejält – i synnerhet när det kommer till att skriva antemiska poprefränger, något han inte längre riktigt klarar av på den plattan.
Förståeligt, men synd.
Mind you, det riktiga haveriet kom på “Exciter”, men tecknen är skrämmande redan på “Ultra”.
Och för mig som alltid älskat att DM tagit ett steg uppåt/framåt för varje album var smaken av besvikelse i munnen efter “Ultra” väl bitter. Den är varken eller.
Den är en blek, platt och nervöst flackande platta utan egentlig identitet. De lallare som hoppat av tåget kring “SOFAD” för att DM “inte var synt längre” (jag vet iofs folk som gav upp redan när “Violator” kom och suckade att ‘det är inte Depeche längre – de har blivit ett jävla rockband’) gjorde naturligtvis vågen över “Ultra”. Det lät ju precis lagom bakåtsträvande för att de värsta Tech Noir-töntarna skulle vara nöjda. Men när DM är som bäst har de aldrig strukit medhårs. De har utmanat, tänjt gränser och gjort sitt yttersta för att spränga folks förväntningar och bilden av dem själva i luften. Som på “SOFAD”, vilken – som jag tidigare påpekat – är deras största stund, i min bok.
Jag tror att vi förlät “Ultra” mer än den egentligen var värd, bara för att de inte lade av.
Man var liksom glad för det man fick (vilket, i synnerhet med tidens facit i hand, inte visade sig vara särskilt mycket alls). Men i min bok är den topp tre DM:s sämsta album, och den efterföljande “Greatest hits”-turnén var jävlarimig en ren travesti. En sorglig dödsryckning som fick oss att lämna arenan i förtid. Okej, hata på nu….
Andreas 14 Jan 2008, 21:47

Jag håller med dig Martin. Om precis allting förutom EN sak! ; D

“Ultra” har några riktiga godbitar som verkligen VERKLIGEN är mycket mer än Miller´s citat, även om det definitivt håller som helhet på albumet. “Ultra” har med åren på flera punkter hämtat sig. Jag återkommer till resonemanget på listan…

Let ze battle continue.. ; )
Pickan 15 Jan 2008, 00:38

>Limpan (och övriga) angående Ultra

Det ska vara Home och Sister of Night då.
Jag tycker faktiskt att “hitten” It’s No Good är riktigt dålig.
DMC 15 Jan 2008, 09:36

Martin, vad är det för bok?
Martin S 15 Jan 2008, 10:05

DMC>> Försöker du vara lustig, eller är det en genuin frågeställning?
DMC 15 Jan 2008, 10:22

En genuin frågeställning såklart.
DMC 15 Jan 2008, 10:23

Kanske jag har missförstått det och du menar “min bok” som i “det jag tycker” ?
Andreas 15 Jan 2008, 10:37

“Som på “SOFAD”, vilken – som jag tidigare påpekat – är deras största stund, i min bok.”

jag tror missuppfattningen mellan herrarna beror på att martin åsyftar att han påpekat detta och sen tillägger “i sin bok”. Om man tolkar det så. : )

Calle-jodå det är precis så som i din senaste kommentar!
Martin S 15 Jan 2008, 11:03

DMC>> Korrekt. Ett gammalt hederligt uttryck som motsvarar “enligt min mening”, “tycker jag personligen” el dyl. Men jag erkänner att det helt oavsiktligt gick en väldans inflation i användandet av detta uttryck i mina “SoFaD”-inlägg.
Men det är nog bara för att jag är ivrig att påpeka att detta är mina åsikter, och alls inget facit (som många andra använder som debatteknik – att slå fast att det på något sätt skulle vara deras åsikt som, så att säga, gäller).
Andreas 15 Jan 2008, 11:45

Läge för att citera mig själv från första inlägget, programförklaringen, till Depeche Mode 151:

“Det blir ju självfallet en subjektiv lista, och sådana, kanske i synnerhet vad det gäller detta bandet, diskuteras flitigt. Så jag hoppas på att ni vädrar ert stora missnöje, hyllar min genialitet och säger att jag har rätt eller allmänt motargumenterar mig i kommentarer. På så sätt får listan än mer liv.”
DMC 15 Jan 2008, 13:29

Får helt enkelt skriva ut listan när den är klar och dissikera den över en jävla masa bira.
Magnus 30 Jan 2010, 11:28

SOFAD var det det jämnaste, bäst producerade samt tråkigaste de släppt. Att den skulle konkurrera med Black Celebration är för mig ofattbart. SOFAD var en easy listening/dm for dummies för att dra till sig nya fans. Inget av det som gjorde DM bra finns med på den skivan. 1,5 bra spår räcker inte. Att kalla DM för rockband under den här eran betyder bara att man inte har en aning om vad rock är.
Andreas 30 Jan 2010, 13:46

Here we go again… En ny röst har talat! Kan upplysa herrn om att läsa vidare i omröstningarna som gjorts av Kollaps läsare. Tydligen är det många som är överens..och de står inte på sin sida.
Magnus 30 Jan 2010, 15:57

Då ska jag inte störa mera. Jag visste inte att likformighet var så viktigt på den här sidan.

Hoppas iaf att läsarna snart kommer överens bättre så de kan stå på sin sida hädanefter.

Jag står iaf fast vid att Det Heliga Albumet är det mest slätstrukna de släppt näst efter A Broken Frame.
Jens 30 Jan 2010, 17:23

Mer slätstruket än Sounds of the Universe?
Thobias 30 Jan 2010, 23:41

Tycker inte att likformighet är så värst bekant för denna sida. Tror de flesta har varit oeniga fram och tillbaka runt allt som skrivits om DM. Det går dock att vara oenig utan att vara oförskämd.
Jens 31 Jan 2010, 00:57

Jag rekommenderar att man tittar sig omkring innan man börjar skrika.
Andreas 31 Jan 2010, 09:49

Tack Magnus. Jag orkar inte, och jag tror ingen annan är pigg på det heller, att gå igenom det där imbecilla repristugget EN GÅNG TILL. Jag lägger fan hellre ner Kollaps.