Favorit i Repris 1: Det dråpligaste ögonblicket i Tranås lokalbandshistoria.

Kollaps tittar bakåt och hittar. För er som vill upptäcka gamla kategorier och för er som inte har något emot att läsa det igen.

>

Då har vi äntligen nått till första platsen, men mina ord kring denna helt oslagbara händelse får vila den här gången. Istället lämnar jag ordet till Henrik “Sjögge” Sjögren som med egna ord ska få beskriva vad som egentligen hände: Så, varsågoda, här är den dråpligaste händelsen någonsin i Tranås lokala musikliv:

********************************************************

Synthmusiken som genre nådde i Tranås en något försenad popularitetskulmen kring 1991-92. På toppen av denna digitala vågform surfade lokala storheter som Alter Ego, New Men, Children Within, Reptile House, Subway Core… ja, listan kan göras oändlig. Det tycktes finnas ett omättligt behov av lokalproducerad synthmusik i Tranås.

Dessvärre var utbudet av scener och spelställen något begränsat i Tranås, så banden fick ibland göra kortare turnéer – som vi pretentiöst kallade det – i ortens omnejd. (Kring dessa resor finns också en uppsjö av dråpliga historier att förtälja).

Själv ingick jag i trion Alter Ego, bestående av kusinerna Jonas Sjögren och Henrik “Sjögge” Sjögren samt Jimmy Monell. I brist på engagemang i det knappa scenutbudet i Tranås anmälde vi oss i ren desperation till en spelning i musiktävlingen “Musik Direkt” i Mjölby.

Några dagar före uppträdandet meddelade Jonas att han hade förhinder. Det blev alltså en synth-duo bestående av Jimmy och mig som uppträdde inför Mjölbypubliken, som mest bestod av förväntansfulla mammor och pappor som skulle se sina barn och ungdomar uppträda.

De flesta av bidragen bestod av den lokala musikskolans talanger på gitarr, flöjt, och trumpet. Ett och annat sansat popband fanns också representerade – och alltså även synth-hjältarna Alter Ego.

Jag och Jimmy hade utrustat oss med den tunga synthmusikens alla viktiga attribut – Jag hade rakat hår på sidorna och svart polotröja. Jimmy var något djärvare med tuppkam, militärkavaj, reflexväst och Doc Marten-boots.

Nervositeten var gruvlig när konferencieren Radio-Frasse ropade upp oss på scen. Men vi stålsatte oss och marscherade fram till scenen. Vår förhoppning var att vi såg aggressiva, tuffa och allvarliga ut. I själva verket tror jag att vi såg vilsna, bleka, förvirrade… ja rent rädda ut då vi befann oss inför publiken i denna familjevänliga tillställning.

Jag slog igång sequensern och de råbarkade rytmerna började smattra. Självsäkerheten började faktiskt återvända när salen uppfylldes av den helsyntetiska ljudbilden.

Sedan följer en episod som ibland kan få mig att vakna kallsvettig mitt i natten. Jag ser att Mjölbys särskola och dagcenter sitter bänkade längst fram i publiken. De ser faktiskt ut att gilla musiken och jag minns att jag fann en viss trygghet i detta. Men plötsligt, som i slow-motion ser jag att en av dessa reser sig upp och går fram emot scenen.

Med ett vigt hopp tar han sig upp på kanten på min sida av scenen med ett brett leende från öra till öra. Förskräckt tittar jag på Jimmy, som inte tycks ha märkt någonting.

Jimmy ska precis dra ett andetag för att inleda vers nummer två i “Salvation from Religion” när även han inser katastrofens vidd. Hans sång fastnar brutalt i halsen när mannen från dagcentret ställer sig framför oss och börjar spela luftsaxofon. Ja – ni läste rätt luftsaxofon.

Mitt framför oss stenhårda syntkillar står alltså denna entusiastiska och sprudlande glada saxofonman och stjäl showen. Publiken älskade det!

Det krävdes enorm viljestyrka att fullfölja framträdandet. Men efteråt minns jag hur mina ben knappt bar mig när vi utmattade, skakis och lätt illamående packade in våra maskiner i pappas Volvo och begav oss åter mot Tranås.

HENRIK SJÖGREN

Kommentarer

3 kommentarer till “Favorit i Repris 1: Det dråpligaste ögonblicket i Tranås lokalbandshistoria.”

  1. Martin S 11 Aug 2009, 08:38

    Det är så förfärligt att denna klassiska incident inträffade i någon sorts forntid när ingen var uppkopplad och kameror var något exklusivt och lite konstigt. Man hade gett något kärt och dyrt för att få se detta i bildform, eller kanske ännu hellre som filmsekvens.

  2. DMC 11 Aug 2009, 09:07

    Runt 90-91 var synthscenen totalt urvattnad på bra nya band. Synthare hamnade i ett musikaliskt vakum.
    Hela 80-talet var så präglat av fenomenala och nyskapande synthband och sen bara tog det stopp.
    Kanske var det Sovjets fall som satte stopp för kreativiteten av Europas synthband?

    Många band började ploppa upp i början av 90-talet så man tog nästan vad som helst och lyssnade på, bara det var synth.
    Men det höll inte länge, kanske ett halvår innan man insåg att det inte var lyssningbart.
    Skitband som And One utnyttjade detta tillfälle väl och blev ett av dom större synthbanden.
    Den sk EBM’en (genren som dog 1989 iom murens fall) som kom i början av 90-talet blev senare husvagnsbody.
    Tradgedy For You blev mallen till all sk body och EBM som har gjorts efter att den släpptes. 16-delsbasar som man enkelt förändrade med ett musdrag blev grunden till 90-tals body.

    En del, inkl jag själv började lyssna på metal istället. En naturlig utveckling efter åratal av ihärdigt lyssnande av Ministry, Revolting Cocks. Ja allt av Luxa/Pan!

    Grungemusiken blev en övergång från den gitarrfientliga inställningen man hade på 80-talet.

    Bli full på Trash Bar och lyssna på metal och industri blev helgnöjen.

    På andra sidan Atlanten däremot kom det bra band som tex NIN, Marilyn Manson och Skatenigs i början av förra deceniets början.

    Men sen undrar jag vad som hände med Uppsalascenen!!?? :)

  3. DMC 11 Aug 2009, 09:17

    Måste tillägga att Skinny Puppy aldrig tappade stinget.
    Den svagaste skivan är The Process men sen är det bara mästerverk.

Pingbacks & Trackbacks