Next Up: Jesus! Jens! Jinx!

2 April 2008

 

En snart kommande lista på Kollaps kommer bli speciell. Jag kommer att lista The Jesus And Mary Chain´s bästa låtar. Men det kommer inte riktigt bara handla om det.

Ända sen jag och Jens upptäckte bandet tillsammans runt 1988 har det stått klart att om vi skulle få varsinn stämpel i pannan baserat på detta bandets album skulle det stå “Darklands” i min panna och “Psychocandy” i Jens.

Och nånstans går detta tycke och denna smak utanför The Jesus And Mary Chain´s alster. Det mesta inom musikvärlden som vi tycker kan faktiskt härledas till Jesus första två plattor. Jag säger Nine InchNails, Jens säger Spiritualized. Jag säger The Pixies, Jens säger My Bloody Valentine. Och när jag säger Lost In Translation säger Jens Eternal Sunshine Of The Spotless Mind.

Vi tycker väldigt ofta väldigt lika men det hindrar inte att en enorm polemik uppstår. Och då kan det bli hårda ord.

I vilket fall ska ni få njuta/förfasas över typisk Jens/Andreas konversation en tid framöver då inläggen kommer att delas upp i form av vår mejlkonversation. Jag sätter upp listplaceringen, en kort motivering och sen har vi max 2 inlägg var, långa som korta, flamsiga som kärnfulla. Efter det blir det fritt för alla, som vanligt, att kommentera. Räkna dock med att mr. Hellqvist & mr. Jismark kommer att bryta lagen om 2 inlägg var efter placeringen och bryta in även i denna diskussion.  

Over to you, Jens. Du har väl redan nåt att anmärka på, eller?

*

6 kommentarer

  1. Peter S 2008-04-02, 15:48

    Wow! Äntligen något som jag hajar. Blir spännande att följa detta…

  2. Jens 2008-04-02, 18:00

    Om man endast hade ett exemplar av Psychocandy och ett exemplar av Darklands och var TVUNGEN att stämpla en skiva i respektive panna skulle det förmodligen vara så det stämplades, ja. Men jag har mer än gärna Darklands i pannan också. Och faen vad svårt det var att plocka ut en topp 25 bland Jesuslåtar. Dom har ju trots allt släppt 142 låtar på skiva om jag inte missat något. Och då räknar jag inte med “All Things Must Pass” som återfinns på nyligen släppta Heroes-soundtracket.

  3. Jens 2008-04-02, 18:02

    Och varför i hela fridens namn skulle jag inte räkna med den?
    143 it is.

  4. Superlimpan 2008-04-02, 20:50

    Jag kommer igen när Kraftwerk topp 10 presenteras… ;)

  5. Andreas 2008-04-03, 11:01

    Den kommer i en inte alltför lång framtid den också.. : )

    Tror dock att du kommer fina stor behållning även i den här listan. Det är ju lite annorlunda upplägg.. : D

  6. Superlimpan 2008-04-03, 11:33

    När den kommer ska jag vara på hugget… ;) jag har ju ingen som helst koll på Jesus och hans lärjungar :P men jag gissar att en del roliga saker mellan dig o jens dyker upp så det blir nog att jag följer det lite på avstånd iaf.

The battle of The Jesus and Mary Chain #25

6 April 2008

Kista, Söndag 6 April, 12:01

25. Rollercoaster

Nej jag tror inte att något band har varit coolare än vad The Jesus And Mary Chain är i videon till “Rollercoaster”. Vilket skitbra och enkelt recept. Jag menar: -Ställ snubbarna på trottoaren och filma runt dom och klipp in lite neonskyltar. Porr. Kors. Drugstores.

Bröderna Reid från East Kilbride, Skottland med sina vapendragare har satt spår djupare än kärleksärr på mig. Och då handlar det som sagt inte bara om musiken. Utan även om estetiken. Fucking Hell. The Jesus And Mary Chain anno 1990 nånstans var nog det snyggaste rockbandet nånsin.

“Rollercoaster” innehåller broder William popsjungandes vid mikrofonen, en pumpande trummaskin, en sextondels-shaker, en rak basgång och en bunt larmande gitarrer spelandes tre-fyra ackord. Det är såklart skitbra. Jag tror förvisso att The Jesus And Mary Chain har nån mer låt med samma ingredienser men jag får återkomma till det.

*

JENS:

Göteborg, Söndag 6 april 12:58

Hösten 1990 satte Kai och jag oss i hans gula Toyota Celica Liftback, trampade gasen i botten och styrde kosan mot smått legendariska Tilt Records i Huskvarna med ett enda mål i sikte: att köpa varsitt exemplar av The Jesus and Mary Chains ep Rollercoaster. Cirka två timmar efter avfärd var vi tillbaka i Kais pojkrum på Ängarydsgatan och kunde äntligen öppna upp varsin bärs och lyssna på plattan första gången, och jag minns att en i sammanhanget klassisk diskussion utbröt.
“Det här har jag hört förut” hävdade Kai, lite lätt ointresserad av vad som strömmade ut ur högtalarna.
“För helvete Kai! Det här är hur sjukt bra som helst!” svarade jag. Och på ett sätt är det så det alltid har varit med Jesus and Mary Chain – ständigt någon som påstår att de gjort samma låt om och om igen. Så Andreas: Ska vi ta den diskussionen direkt eller skita i den helt?

*

ANDREAS:

Stockholm, Stockholm 6 April, 13:10

Jag tror att den diskussionen kommer att dyka upp ett par gånger igen vare sig vi fortsätter på den nu eller inte. Nu ska man också komma ihåg att Kristian “Keta” Nilsson, som kanske inte var The Jesus And Mary Chain´s Paulus direkt, hävdade att just “Rollercoaster” faktiskt var lite annorlunda från resten av bandets material. Det här var fyra ackord, inte tre, hette det.

Förresten har väl du fler minnen kopplade till Jim Reid vad gäller Huskvarna?

*

JENS:

Göteborg, Söndag 6 april 16:12

Det stämmer, och det minns jag också att jag sa till Jim Reid; Att det var väldigt sjukt att se honom spela i Huskvarna, endast ett Jätten Vist-stenkast ifrån Tranås. Han höll med om att det var sjukt att vara i Huskvarna, men jag antar att han hade andra skäl till detta än jag.

Men tillbaka till låten. Rollercoaster är en fantastisk låt med en grym (och patenterad) JAMC-video. Om man skulle vilja förklara bröderna Reid’s koncept för någon helt oinsatt skulle det vara perfekt att spela upp Rollercoastervideon för dem.

Inga kommentarer.

The battle of The Jesus And Mary Chain #24

6 April 2008

Kista, Söndag 6 April, 18:37

24. Cracking Up

Jim eller William? William eller Jim?

Bröderna Reid är två coola snubbar med lite olika egenskaper. Nu när jag väljer en till William-sjungen låt så kanske en del får för sig att jag är en William-man. Men si, det är jag inte. Jag är en Jim-man -om jag skulle tvingas välja.

Visst är William, precis som jag en halvtafflig gitarrist som älskar och är bra på att riffa och feedbacka, men man ska komma ihåg att min ursprungliga dröm var att bli som Jim Reid. The April Tears allra första framträdande 1990 var The Jesus And Mary Chain´s “April Skies” och jag sjöng. Spelade ingen gitarr då. En del hävdar envist att jag inte sjöng heller förresten.

Men Jens är ju en William-man. Han är William och jag är Jim. Jag är snäppet coolare, helt klart längre och framför allt över ett år yngre. Jens har dessutom, precis som William, en något mer väsande röst när han sjunger. Vissa hävdar att det låter Gessle, men jag vet nog vem han försöker låta som. Tyvärr alltför länge sen vi hörde denna viktiga röst, JH!

“Cracking Up” imponerade inte alls på mig när den kom. Jag tyckte det lät oproducerat och flamsigt. På gränsen till ovärdigt. När jag sen insåg att det var en stor del av skivan “Munki” att ramla in och ur rim och reson så växte “Cracking Up”. Det är en förbannat cool låt.

Och nu kommer Jens hävda att han är en Jim-man. Bland annat.

*

JENS:

Göteborg, Söndag 6 April, 19:09

Till att börja med är det ju faktiskt William som sjunger även på Rollercoaster, men nåväl.

Jag är beredd att ge dig rätt när du säger att jag är en William-man (om jag skulle tvingas välja). Jag dras mer till hans svärta tror jag, och jag tycker han har lite mer djup i sitt låtskrivande på nåt sätt. “I hate rock’n roll” är ju mil coolare än “I love rock’n roll” till exempel. Samtidigt är det nog ändå Jim som vinner den personliga coolhetspokalen till slut, han är ju när allt kommer omkring nästan själva definitionen av cool i min bok.

Angående “Cracking Up” så är det en av de Jesus-låtar som står för sig själv lite grand, och jag har ofta svårt att jämföra den med andra låtar. Men topp 25 är det absolut. Topp 24 rent av.

Och – tio månader yngre. Det är inte mycket du. Sen vill jag minnas att vi är exakt lika långa. Och är det inte otroligt ocoolt att kalla sig själv för cool?

*

ANDREAS:

Kista, Söndag 6 April, 19:29

Nu måste du glömt läsglasögona igen. Jag valde en “William-sjungen låt till” så att jag hävdat nåt annat än att Will sjunger “Rollercoaster” är ju direkt felaktigt.

Men du har rätt i att “Cracking Up” står lite för sig själv. Som hela “Munki” på sätt och vis. De släppte på alla tidigare koncept och bara åkte kana ut i exprimentlabbet. Ibland blev det fullträff, ibland inte alls lyckat. Vi återkommer till det.

Vi har ställt upp oss rygg mot rygg många gånger och nog är det så att….aj aj aj nu skriker Louise åt mig att hon aldrig mer vill se detta patetiska tilltag från oss igen. Vissa bryter arm, vissa mäter andra saker. Vi mäter hela vår längd. Och jag är, som sagt, den längre av oss två. Aaajjj!!

Att kalla sig själv för cool är i de flesta sammanhang helt klart ocoolt. I detta sammanhang nådde det ialafall sitt syfte! För övrigt anser jag mig själv som oerhört ocool, tyvärr. Jag har försökt men det går inte. Grabbar som Jim Reid och Bobby Gillespie har det lättare för sig med medfödd bitterhet som koloniserade skottar. Visserligen har vi smålänningar en viss mängd bitterhet men det funkar väl inte riktigt lika bra att vara från Tranås och prata skotska. Eller? : D

*

JENS:

Göteborg, Söndag 6 April, 20:24

Ja det slog mig när jag var på väg till affären att det måste varit så du skrev. Jag tar på mig det. Ett misstag från min sida. Fruktansvärt ocoolt.

“Munki” är absolut den minst sammanhållna skivan dom gjort, och det beror väl mycket på att bandet antagligen redan var på väg att gå åt fanders. I princip är det en “Recurring”, där Jim och William på varsitt håll skrev och spelade in sina egna låtar. Och då gick det som det gick. Det är ingen dålig skiva, men kanske är det deras sämsta när allt kommer kring. Ska bli intressant att se om någon mer låt från Munki kvalar in på din topp 25. Jag kan berätta att på min egen gör det det.

4 kommentarer

  1. Jens 2008-04-06, 20:03

    Efter många års efterforskning har det mycket rigtigt visat sig att det inte fungerar klockrent att prata skotska när man är från Tranås.

  2. Martin S 2008-04-07, 07:26

    “Munki” är ju, som Jensemannen konstaterar, JAMC svagaste stund. Med det inte sagt att den saknar poänger. “Cracking up” är en oerhörd poäng. Blev helt knäckt när den kom, faktiskt. Så rumlig, så skitig, så många fulshots innanför västen och så mycket… fylleångest att jag blev alldeles svag.
    “Black” är en annan storfavorit från nämnda skiva. Jag känner personer som hävdar att just den senare är Mary Chains största stund. Detta är självfallet helt uppåt väggarna, men en grym låt är det likväl.

    En vacker dag ska jag dock berätta om en av mitt livs största besvikelser. Jesus And Mary Chain live på Fanclub utanför Stockholm sommaren 1998. Jag grät av skam över hur dåligt det var.
    Men det är en annan historia.

  3. Andreas 2008-04-07, 11:11

    Den där otäcka historien får du som sagt berätta senare, Martin. Jens har finare berättelser från i år!

    Och Jens jag kan väl säga så här..Det är klart att det finns kvar spår från “Munki” på listan…

  4. Jens 2008-04-07, 12:10

    Ja det är klart…

The Battle of The Jesus and Mary Chain #23

7 April 2008

Why´d you Want me?

Vi har pratat b-sidor innan. Att Depeche Mode visserligen har en bunt klassiker, men alldeles för få. Att Pet Shop Boys alltid varit hedervärda i singelformatet och har en uppsjö med snygga låtar där. Men jag tror jag vågar påstå att The Jesus And Mary Chain verkligen visar hur det ska gå till när man gör b-sidor. Kolla på bara på “Head On” boxen. 4 singlar med 4 olika baksidor, wow!

Till Depeche Mode´s försvar kan man väl säga att JAMC produktioner är aningens enklare att slutföra snabbt. För oftast gör bröderna Reid & co det bäst när de bara kopplar in ackeguran och bara kör. Som i “Why´d You Want Me”.

Konceptet, om man nu ska se det som ett sådant, hade förfinats under hela åttitalet när det till slut var dags att släppa album fyra, “Honey´s Dead”. Och “Far Gone And Out” singeln hade kanske de starkaste baksidorna nånsin vad det gäller skottarna. Och “Why´d You Want me” är ytterligare en William-låt, se där.

 

JENS:

Vilken glad äveraskning! Jag tycker du har helt rätt i att The Jesus And Mary Chain verkligen visar var b-sides-skåpet ska stå. Dom har gjort vansinniga mängder fantastiska b-sidor, och de båda samlingsskivorna (“Barbed Wire Kisses” & “The Sound of Speed”) står i princip på helt egna ben och borde nästan räknas som ordinära album, iallafall när det gäller låtkvaliteten. Sen är jag personligen extremt förtjust i den kategori av låtar som “Why’d You Want Me” representerar; Enkelt arrangerade och antagligen ganska kvickt nerplitade petitesser, som ändå många gånger blir bland det bästa de gjort.

Men jag börjar bli lite orolig över att vi är så rörande överens hittills. Det känns nästan lite otäckt.

ANDREAS:

Hehe..Ja det var väl inte tänkt så och det blir ju inte helt lyckat att tvinga fram provokationer!

JENS:

Det ordnar sig säkert ska du se. För övrigt är jag orimligt överaskad att denna lilla godbit kravlade sig upp på din topplista.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

En kommentar

  1. Peter S 2008-04-07, 21:34

    Fantastisk låt. Enkel och genial. Kul val!

The Battle of The Jesus and Mary Chain #22

7 April 2008

Sidewalking

Den här låten har, musikaliskt sett, skadat mig ordentligt. Nu finns det förvisso minst ett dussin låtar som jag har rippat när det gäller Jesus. Men riffet i “Sidewalking” har jag återanvänt hur många gånger som helst och det har än så länge aldrig blivit fel.

Jim Reid släp-bluesar sig genom dem extremt enkla melodin med en attityd de flesta bara kan drömma om. Jag tycker det är ascoolt. Jag tycker det är astungt. Min nummer 22.

*

JENS:

Ja jag väntade på den här, och om sanningen ska fram trodde jag du skulle haft den ännu högre. Jag är glad att du inte har det, för på min lista platsar den inte på topp 25. I min bok är inte det här en ascool och astung låt, det är en låt som försöker vara ascool och astung, men aldrig riktigt blir det. Jag ser Sidewalking som mamman till en ganska stor skara jävligt coola kids. Kids som skäms lite över morsan sin när hon plötsligt dyker upp på klassfesten.

ANDREAS:

Haha.. Ja, fair enough, Jens. Fair enough. Men det har nog till stor del att göra med produktionsåret. Vissa låtar från just de här årtalen har, soundmässgt, tagit stryk av tidens test. Möjligen tillhör “Sidewalking” denna kategori. Men om låten var min morsa skulle jag sannerligen inte skämmas för henne på klassfetsen. Jag skulle tvärtom skrika på alla att kolla vilken jävla skithäftig morsa jag har.

JENS:

Men då kommer nån annans morsa till festen, och hon heter “Snakedriver” och spöar skiten ur din morsa, och då är plötsligt inte “Sidewalking” så tuff längre.

4 kommentarer

  1. Fredrik 2008-04-07, 18:34

    Refrängen var lite tam va? Och var är det där riffet?
    Min morsa heter Crowbar-Scarface-Mother-Queen-Bitch och hon kickar båda era morsor…

  2. Martin S 2008-04-08, 07:30

    Freddan, din gamle rumlare. Riffet som modellerade Jismark, som skapade Jismark, som födde Jismark och bar honom vid sin barm kickar in vid 1:27, cirka. Och är jävligt coolt. Sjukt coolt. Så coolt det kan bli nästan. Ungefär som JAMC själva, kan man tycka. Och säga. Och då gör man det.

  3. Fredrik 2008-04-08, 17:02

    Jaha. Ja jag skulle mer kalla det för ett solo spelat av nån som precis lärt sig spela gitarr.

  4. Jocke J 2008-04-08, 20:42

    Hög kukföring från gitarristen ju Freddan!

The Battle of The Jesus and Mary Chain #21

8 April 2008

Black

Yeah I´m a bad motherfucker now, but I once was cool.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

När jag bestämde mig för att göra en lista på Jesus så gjorde jag som jag gjort även med Depeche Mode och Pet Shop Boys. Jag satte mig för att lyssna på hela låtkatalogen. Det behövs sannerligen. När jag lyssnade genom “Munki” blev jag rejält förvirrad. Lika förvirrad som skivan är i sig. Och jag fann det till en början omöjligt att plocka bort den ena låten från topp 25 när jag skulle behålla en annan.

Bröderna var 1998 på väg mot en splittring och på vägen dit släppte de allt det som var bandets trademarks i backen.

Resultatet blev, precis som man kunde förvänta sig, splittrat. Men det fanns pärlor på “Munki”. Flera pärlor. Och det fanns en befiande humor. Som i “Fizzy”; “My friend Ben think that beer is food, he´s allright, oh yeah he´s ok”. I andra spåret, “Birthday” brists det, som från ingenstans ut i “…and It´s Christmas time again..It´s christmas time again”. Medverkandet av deras egen Sister Vanilla tycker jag iochförsig lämnar en fadd eftersmak i munnen. Det gör det inte för Jens vad jag vet.

Framförallt William Reid framstod genom allt detta som något av dåren nummer ett. Hade han tappat koncepten? Han var på ett samtida eget verk naken och tjock på omslaget. Han flirtade med småtjejer från turnéscenen genom att slicka sig runt munnen och räcka ut tungan. Han revolterade väl mot sin gubbighet på ett pubertalt sätt. Jag vet inte. En fin jätteliten stickad mössa hade han också tryckt över jättekruset. Till och med Garton Gore ligger i lä i jämförelse.

Tiden hade på ett sätt sprungit ifatt och förbi The Jesus and Mary Chain, kanske framförallt i deras egna ögon. De mötte upp detta med kaos och en hel drös låtar som var riktigt jävla skitbra. Speciellt en, men den väntar vi ett tag till med att prata om.

Plats 21 kunde ha tilldelats “Fizzy”. Det kunde blivit “Birthday”. Det kunde varit “Degenerate” eller “Stardust Remedy”. De är ungefär lika bra allihop. Men “Black” tar platsen då den är så jävla mycket Jesus samtidigt som den är så jävla mycket inte Jesus. Jag vet inte om ni förstår vad jag menar men det känns som låten representerar exempelvis Teenage Fanclub också samtidigt. Och se där, det blev visst William igen.

“And my mood is black
And my eyes are black
And my life is black
And my love is black

Turn the good thing back
Kiss the good thing back
Make the good thing back
Be the good thing back”

*

JENS:

Här sätter du huvet rakt på spiken när du beskriver Munki i allmänhet och William i synnerhet. Det var 100mph rakt ut åt alla håll samtidigt som gällde tycks det. Och jag gissar att du inte som jag är ägare av allt som William släppte under namnet Lazycame åren som följde, men DÄR kan vi tala om dårskap (blandat med genialitet). Skivorna består av ömsom 15 minuter gitarrgnissel och tungotalliknande sång där knappt ett ord eller en melodislinga går urskilja, ömsöm genialt vackra popdiamanter. I en intervju har han erkänt att han var påverkad av det mesta under delar av inspelningarna av “Saturday the 13th”, “Yawn!” och “Finbegin”. Som om han skulle behöva skriva mig det på näsan.

Men åter till “Black”: När vi började prata om att göra denna lista gjorde jag en grov urgallring bland mina Jesusfavoriter. Den listan stannade på 61 låtar. Och “Black” var inte med bland dessa. Att döma av Martins S’s uttalande om just denna låt i kommentarerna på inlägg #24 kommer ni väl påstå att det är jag som har fel, men att dra kvalitetslikhetstecken mellan “Black” och exempelvis “Birthday” är i min värld mer galet än att från scen ragga på småtjejer medelst munslickningar.

*

6 kommentarer

  1. Andreas 2008-04-08, 12:12

    Här måste också Anders´s flöjt nämnas.

  2. Jens 2008-04-08, 13:16

    Anders flöjt?

  3. Andreas 2008-04-08, 13:19

    Anders´s flöjt!

  4. Jens 2008-04-08, 13:30

    Du bråkar med min genetiv-apostrof?

  5. Andreas 2008-04-08, 13:41

    Nja, egentligen inte. Jag tyckte bara att det var hög tid att nämna att en kille vid namn Anders Birgersson en gång i tiden hade en flöjt. Den låg i sitt lilla case på vilket det stod “Anders´s flöjt”.

  6. Fredrik 2008-04-08, 17:43

    Hmmm… Får mig att tänka på sushi stället i Telefonplan som förut var ett fik och då hette “Café Café Maria”.

The Battle of The Jesus and Mary Chain #19

9 April 2008

SOME CANDY TALKING

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Jag tror bara jag har varit en tvättäkta tjyv en gång i mitt liv. I slutet av åttitalet var jag på skivmässa i Jönköping. Vi åkte iväg en bunt Tranåsbor ungefär en gång i månaden på mässor i Linköping och Jönköping och fyndade vinyler. Jag köpte Fad Gadget singlar, Nitzer Ebb promotolvor och á;GRUMH…´s samlade katalog. Och The Jesus And Mary Chain singlar. Dubbelsingeln till “Some Candy Talking”; den betalade jag inte för.

En av mina resekamrater styrde in mig på det hela, en vanare tjyv som han var. Så han uppehöll försäljaren medans jag helt sonika knallade iväg i folkvimlet med skivan. Jag har dåligt samvete för detta än idag ty tjyvar är ett släkte som jag föga ser upp till.

“Some Candy Talking”. En tidig singel mellan första två albumen; snygg låt. En låt som tydligt hade Lou Reed och Phil Spector-arvet i sig samtidigt som den bildade skola för 500 efterföljande band. En klassiker i bröderna Reid´s katalog säger nog de flesta fans till bandet. Visst är det så. Nummer nitton på min lista.

*

JENS:

Nä nu jävlar! Har du fått en bjälke i huvudet? Eller är det ditt tjuvsamvete som spökar? Ty nu är du ute och cyklar. På mycket mycket tunn is. För vad har vi här egentligen? Jo, en klassiker-klassiker. JAMC-låtarnas JAMC-låt. Golden Gate-bron mellan bandets två bästa skivor. En melodi som slingrar sig som en übercool magdansös mellan de tre ackorden. En text som definerar själva essensen i The Jesus and Mary Chains existens. En medaljkandidat. På nittonde plats?!

Det här får du allt stå till svars för.

Talk!

*

ANDREAS:

Först av allt: Jag önskar jag kunde rada upp de 18 låtar som ligger över, men det vore ju att blåsa bort all eventuell dramaturgi. Så vad kan jag säga, förutom att jag tycker detta, ett av världshistoriens allra finaste band, har hela arton bättre låtar än den här klassikern?

Jag kanske kan använda mig av tidigare Depeche Mode-listande som stöd eftersom The Jesus And mary Chain´s låtkatalog är lika diger?

19. Behind The Wheel
21. Photographic
22. Precious
26. Everything Counts
59. A Question Of Lust

Jag kan säga att bara för att Jenny Kallur är bra jävla lik sin syster så är hon inte riktigt lika snabb.
Nu frågar du dig hur jag kan likna “Some Candy Talking” med Jenny Kallur och jag kan ärligen säga att det frågar jag mig själv också.

Men nog visste jag att det här skulle röra om lite i din kokande gryta. Min gryta har visst timjan istället för basilika och den smakar faktiskt ännu bättre. För det är min gryta!

*
JENS:

Du och din gryta. Du kan använda din gamla Depechelista, Jenny Kallur och all timjan i världen om du vill. Basilika kommer ändå alltid vara godare och “Some Candy Talking” kommer alltid vara värd en högre placering.

Men det blir mer och mer intressant det här. Keep it coming!

7 kommentarer

  1. Martin S 2008-04-09, 17:17

    … och i vanlig ordning är jag helt på Jens sida.

  2. otto 2008-04-09, 22:27

    Antar att man får lyssna in sig lite på bandet innan man fäller för mycket kommentarer. Men än så länge känns JAMC inte helt hopplösa men inte heller särskilt speciella. Antar att det komemr efter några genomlyssningar. Hade jag gjort genomlyssningarna för femton tjugo år sedan hade nog läget varit annorlunda ;-)

  3. Jonas R 2008-04-10, 07:36

    Jag får nog tillstå att jag håller med Jens även jag, SCT känns mer än Nr 19.
    Men det gör Taste of Cindy också.

  4. Kai 2008-04-10, 09:30

    Nu blommar asfalten

  5. Andreas 2008-04-10, 10:16

    “Some Candy Talking” är inte Jesus programförklaring. Den är ett eko av Jesus programförklaring! Och en sjujädra bra låt! Asfalten må blomma, Cindy må smaka sött och Martin må stryka Jens vackra hår med en varsam hand; Det kommer finare stunder med Jesus längre fram på listan!

  6. Martin S 2008-04-10, 11:59

    Bah!

The Battle of The Jesus and Mary Chain #18

10 April 2008

MY GIRL

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Det här är väl ungefär så bra som det kan bli när två bröder sätter sig ner och plinkar fram en fin gammal låt på den akustiska gitarren. “My Girl” var en fantastisk sång redan innan Reid´s gjorde den på sitt sätt. Men det upptäckte jag först efter jag hört den här versionen. Och det är ju i sanning en härlig egenskap med covers. Att på köpet upptäcka Otis Redding soula loss till den svängigaste basgången nånsin i en långt tidigare version av detta anthem för kärlek.

En cover kan föra med sig ytterligare insikter: Som att inse hur mycket bättre “Sympathy For The Devil” var med Rolling Stones än med Slovenska låtsasnassar som bar slöja, kåpa, mustasch och armbindel.

En ganska samtida liknande tolkning var “Love Is All Around” med R.E.M. Den var sagolikt bra, men det hjälpte efter ett tag föga då låten slaktades, våldtogs och mördades när Wet Wet Wet kastade sig över den. I det här fallet är det i princip så att Walesarna kissade och bajsade på klassikern såtillvida mycket att det inte gick att lyssna mer på varken Michael Stipe eller andra versioner.

“My Girl” är nånstans dessutom minst halva manualen som The Jesus And Mary Chain pluggat in när de är på det humöret att det räcker med en gitarr och en röst. När de så gör the original istället för the copies; “Psychocandy” (låten, inte albumet!), “Taste Of Cindy (acoustic)”, “Don´t Ever Change” & “I´m Glad I Never” , så är det egentligen inte så konstigt att det blir ännu bättre än tidigare nämnda titlar.

Ja, “My Girl” är faktiskt den näst bästa strippade låten med The Jesus and Mary Chain.

JENS:

Jag förstår inte riktigt vad du skriver i näst sista stycket, men skit i det. “My Girl” i JAMC-tappning är, för att uttrycka det försiktigt, fantastisk. Ett formidabelt exempel på hur man gör covers. Och just hur man gör covers är ytterligare en sak andra band skulle kunna lära sig av bröderna Reid. Dom sätter sig bara ner, precis som du säger, och kör. Och det låter rakt av som The Jesus and Mary Chain, till och med när dom gör en evergreen som My Girl.

Egentligen skulle man kunna göra en egen lista bara med deras covers, för dom har gjort en del briljanata sådana genom åren: “Surfin USA”, “Tower of Song” och “Alphabet Street” är bara några få exempel på låtar dom kört i sin mixer tillsammans med rundgång, gitarrer och några välplacerade “hey hey heeey”.

“My Girl” är dessutom ett exempel på en annan av deras storheter som vi redan varit inne på, nämligen b-sidor. Vid tiden kring Darklands, Automatic och Honey’s Dead rådde i det närmaste formathysteri i England. Skivbolagen hade bestämt att singlarna skulle upp på topplistorna till varje pris, och det formligen sprutades ut sjutummare, tolvtummare, singelboxar, dubbelsinglar och mini-cd’s som om det inte fanns någon morgondag. Detta resulterade ofta i att en mängd tveksamma utfyllnadslåtar som aldrig borde släppts blev publika, men så icke i Jesus and Mary Chains fall. “My Girl” gömdes undan på mini-cd’n av “Blues From a Gun”, och på andra versioner av singeln hittade man “Shimmer”, “Penetration” och “Subway”. Sammantaget fem låtar som mycket väl kunnat vara ena halvan av ett album som absolut inte hade behövt skämmas för sig. Det är inte kattskit det.

16 kommentarer

  1. Kai 2008-04-10, 12:05

    Glöm inte 10″ i formathysterin Jens.

    För övrigt kan jag bara hålla med vad gäller låten, den är grymt bra.

  2. Jonas R 2008-04-10, 12:23

    Såsom ett bra cover-band beskrivs ovan tycker jag att Laibach i synnerhet kan beskrivas. Hela NATO-skivan inkluderad.
    De gör helt egna versioner av låtar som får en helt annan tyngd och mening i relation till samtida och historiska händelser.
    (Bakgrunden till deras image och grafiska utformning är en helt egen historia, som förtjänar en mer djupgående diskussion.)
    Att sedan My Girl i JAMC’s version är underbar, det håller jag med om.

  3. Martin S 2008-04-10, 12:27

    Det har alltid varit ett oerhört viktigt kriterium när man talar om Viktiga Band: Att de faktiskt bryr sig om singelformatet. Det är ett gemensamt drag för de flesta artister/band på min topp tio – att de samtliga har gjort som så gott varje singelsläpp helt oumbärligt – just för att b-sidorna så gott som alltid håller enastående kvalitet. Läs: Morrissey och i synnerhet The Smiths, Pet Shop Boys, The Jesus And Mary Chain osv.
    Jag vet att Skidmark hävdar att även DM är ett starkt b-sideband också, men det håller jag för nys (om man inte tycker att remixer räknas i sådana här sammanhang, och det gör de ju förstås inte).
    Till Basildon-gubbarnas försvar skall dock sägas att “Playing the angel”-eran var en return to form – inte bara albummässigt utan gav oss åtminstone två fantastiska singelbaksidor. Det var ett tag sen….

  4. Martin S 2008-04-10, 12:32

    Och som sagt är ju denna cover helt jävla makalös. Med på en potentiell lista över världens kanske 25 bästa coverversioner? Jag säger som Bobby Gillespie: Damn right!

  5. Andreas 2008-04-10, 12:51

    Jonas> Laibach kändes angelägna ett tag i en fjärran tid innan de blev en parodi av sig själva. Delvis när de blev till ett löjligt coverband. Men innan och runt “Let It Be” fanns det höjdpunkter; “Geburt Einer Nation”, “How the West Was Won” & möjligen den där låten som folk utanför Nitzer Ebb konserten 1991 sjöng “Life…life is life…” innan nån stjärna i ridstövlar ropade ut: “VÄNTA! VÄNTA! Stopp…Vi tar den på TYSKA istället” varpå sången kraftigt höjs i volym bland konsertbesökarna i kylan på väg in på Mejeriet i Lund. Tragiskt? Skrattretande? Idiotiskt? Ja.

  6. Andreas 2008-04-10, 12:52

    Kan inte alla få snygga små bilder som Jens stjärna?

  7. Jens 2008-04-10, 14:15

    Jo det kan alla få väldigt enkelt. Det är bara att registrera sig på http://en.gravatar.com/ med sin epostadress. Sen lägger man upp sin bild och så kommer den upp här automatiskt.

  8. Jonas R 2008-04-10, 14:30

    Så här?

  9. Jens 2008-04-10, 14:42

    Precis!

  10. Pickadulver 2008-04-10, 17:05

    Funkar det då?

  11. Superlimpan 2008-04-10, 19:49

    Nu har jag också varit och fixat en fin bild!

  12. Andreas 2008-04-11, 06:53

    Vajjert!

  13. Kai 2008-04-11, 12:43

    sådär?

  14. Moggo 2008-04-16, 10:55

    “såtillvida mycket att det inte gick att lyssna mer på varken Michael Stipe eller andra versioner”

    Eh, det var inte Michael Stipe som sjöng på R.E.M.’s version av Love Is All Around… Gör om, gör rätt!

  15. Andreas 2008-04-16, 11:17

    Uj! Rätt rätt rätt. Det gick visst för snabbt i huvudet där. Märkligt att ingen ropat till innan. Mike mills va? :-)

  16. Jens 2008-04-16, 11:28

    Ja det var slarvigt. Men Michael Stipe körar ju lite iallafall…

The Battle of The Jesus and Mary Chain #17

10 April 2008

17. HALFWAY TO CRAZY
——————-
18. MY GIRL
19. SOME CANDY TALKING
20. TASTE THE FLOOR
21. BLACK
22. SIDEWALKING
23. WHY´D YOU WANT ME?
24. CRACKING UP
25. ROLLERCOASTER

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Då var det dags för låtar från ett av de två bästa albumen att äntra listan. Då talar jag om “Automatic” från 1989. På detta album befinner sig bandet i en hiskligt fin form. Jag kan säga, Jens, apropå din egen “Psychocandy”-diskussion, att ibland kan jag helt klart få för mig att “Automatic” är lika bra och kanske till och med bättre än “Darklands”. Där “Darklands” är varm är “Automatic” kall. But i dig, man, I dig, I can´t help myself and I don´t want to! I sluändan vinner väl dock värmen trots allt.

Och kall är icke “Halfway To Crazy”. Jag har alltid fått ungefär samma enorma vällust-känsla av denna godbit till låt.

Låten befinner sig nånstans mellan det något avskalade och det mer röjiga Jesus. Det är så jävla okomplicerat, så sjukt snyggt. Man kan hoppande ösa järnet eller bara ligga på sängen och lyssna. Det finns några såna låtar i bandets katalog som är helt perfekta. Ni återfinner dem såklart högre upp på listan.

*

JENS:

Med vårsolen gassande utanför fönstret och dagar som blir ljusare och ljusare kan jag inte annat än att hålla med. Vilken låt! Vilken skiva! Du säger att “Automatic” är kall. Jag tror att jag förstår vad du menar, men det är i så fall en jävligt uppiggande och glad kyla. Det spelar nästan ingen roll vilket humör man är på – när “Halfway to Crazy” drar igång åker giporna upp.

Remarkabelt är också att de gitarrmanglande rundgångsbröderna från East Kilbride på denna skiva inte nöjt sig med att ersatta trummisen med en trummaskin. Nu har även basisten fått kicken till förmån för programmerad synthbas. Det hade kunnat gå käpprätt åt hell, men funkar sjukt nog utomordentligt.

Jag säger som Ray Cokes sa om “Automatic” i en klassisk MTV-sändning: “This is a brilliant record. Every house should have one!”

7 kommentarer

  1. Martin S 2008-04-10, 17:21

    Jag borde inte behöva fråga, men gör’t ändå: “Between Planets” återstår att placeras på listan va?

  2. Martin S 2008-04-10, 17:22

    Jag menar… annars blir det lårkaka, blåtutte och tusen nålar!

  3. Peter S 2008-04-10, 17:26

    En av mina stora favoriter detta!

  4. Kai 2008-04-11, 10:55

    Är det bara jag som tycker synttrummorna är lite väl torra och tråkiga här? Framför allt i slutskedet av melodin. Krea skulle programmerat istället ;)

    Men låten är ju fantastisk, liksom hela plattan.

  5. Jens 2008-04-11, 11:06

    Men Kai, EC Spirals trummor lät ju EXAKT så här.

  6. Kai 2008-04-11, 11:54

    F’låt, jag skrev fel.

The Battle Of The Jesus and Mary Chain #15

11 April 2008

15. TEENAGE LUST

Alright. Då var det dags att börja prata “Honey´s Dead” då. Det är en bra skiva. En jävligt bra skiva. I mina öron endast överträffad av “Darklands” och “Automatic”. Brödernas utveckling och albumvandring från “Psychocandy” till denna är helt klockren. “The Living End”>”Reverence”, “You Trip Me Up”>”I Can´t Get Enough”, analog>digital rundgång, golvpuka>stenhårt beat. Och i svänget alla dessa maraccas. Fan så överanvänt, men fan så bra.

Veckorna innan release åkte jag, Jens, Kai, Jesper, Lovisa och Sara (glömde jag någon? Var kanske Johan med?) till Kåren i Göteborg för att för första gången se bandet live. Konserten skulle lämna mer att önska, till exempel en trummis som var kapabel att trumma i takt med backtracksen, men hade ändå riktiga godbitar. Jag minns exempelvis att “Catchfire” var en tidig favorit och som lät grymt tung live.

Jag hade även lyckan att springa in i William och Jim timmarna innan gig och kunde konstatera att de skitnöjt gick omkring med två överfyllda kassar med folkbira. Från Konsum. Jag tog upp min gamla plåtkamera och bad att få ta en bild. Det fick jag och de ställde snällt upp sig. Men när min förbannade avtryckare jävlades fick Jim nog och vandrade ur bilden med ett klassiskt “Well, that´s fucking it..” Så min enda bild består av en snällt léendes William och en Jim som höjt näven och vänt bort huvudet och är på väg ur bild.

“Teenage Lust”, jadu… Vad har jag (och April Tears) lärt sig av denna? Mycket? Enormt mycket. Det är en sinnesjukt cool låt. Ja, nu sa jag cool igen när jag pratar om The Jesus And Mary Chain. Det finns nämligen inget annat ord att använda och ni lär höra det igen. Det här är so fucking cool, cool, cool!!!

Och är det sexigt? Snälla nån, den här låten är sex.

“Little skinny girl she’s doing it for the first time
little skinny girl she’s doing it and it feels fine
she’s taking hold and I’m holding on
holding on and my sense is gone
I got it you got it she’s got it
she’s taking hold of her sins now for the first time
well she’s been told about sins now but it feels fine
she’s taking hold and I’m holding on
holding on and my sense is gone
I got it you got it she’s got it”

*

JENS:

Det finns ett par låtar i JAMC-katalogen som alla verkar dyrka hämningslöst utom jag. Jag vet inte varför, men jag känner mig väldigt ensam långt därute på kanten när folk börjar yra om “Teenage Lust” och “Sidewalking” (och några till). Och jag vet att det är jag mot tiotusen, men jag tycker inte det här här fucking cool cool cool. Jag tycker att det är lite töntigt.

 

11 kommentarer

  1. Martin S 2008-04-11, 12:48

    Förstår, naturligtvis, båda lägren. Och den här gången opponerar jag mig över placeringen – åt motsatt håll. I min bok har den här inte mycket att göra på en topp 25. Nånstans runt… 43, skulle jag personligen lagt den. De har kokat betydligt godare soppa på ungefär samma sorts spikar både innan och efter.

  2. Jonas R 2008-04-11, 13:12

    Videon känns lite för pubertal och om man skulle göra en parodi på JAMC skulle det inte hamna särdeles långt ifrån detta.

  3. Andreas 2008-04-11, 14:23

    Det är ioförsig inte helt osant.

  4. Kai 2008-04-11, 14:59

    Det är en bra låt men videon som sagt… har att önska.

  5. Peter S 2008-04-12, 11:38

    Så långt är listandet helt i sin ordning, enligt mig. Att några Psychocandyhits hamnar utanför eller långt ner skriver jag under på. Däremot har jag inga förhoppningar om att få med mina personliga favoriter, då många av dessa ligger på den gravt underskattade “Stoned and dethroned”. Som det sig bör när man diskuterar detta fantastiska band så har den plattan ännu inte nämnts. Men chocka mig! Gör det!

  6. Fredrik 2008-04-12, 18:30

    Tyvärr Peter. Den plattan är inte tillräckligt cool.

  7. Peter S 2008-04-12, 18:57

    Kanske är det så…

  8. Andreas 2008-04-13, 17:27

    Det kan nog komma något även från denna platta…den är absolut bra nog!

  9. Martin S 2008-04-14, 10:57

    Om “Munki” tveklöst är det JAMC-platta jag spelat minst så är, vid en självrannsakan, “Stoned & dethroned” den jag spelat flest gånger.
    Den fungerar så satans bra som album, som en helhet. Visst, soundmässigt lite jämntjock och enahanda i längden. Men bakom den strippade kostymen döljer sig ett helt gäng svinbra låtar. Inte min favvo-platta med Jesus, men rejält underskattad. Och, som sagt, förmodligen den jag spelat mest.

  10. Andreas 2008-04-17, 14:23

    Tittade på videon rakt igenom en gång, det hade jag inte gjort innan. Hmmm får det här egentligen ligga på You Tube kan man fråga sig? Det luktar x till xxx-rated, inte sant?

  11. Jonas R 2008-04-17, 16:34

    ->Andreas
    Är det månne det frikyrkliga Tranås-arvet som börjar göra sig påminnt? Du lär väl se värre grejer på Finlandsfärjan.

The Battle of The Jesus and Mary Chain #14

14 April 2008

GOOD FOR MY SOUL

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Också hämtad från “Honey´s Dead” är den vanvettigt snygga “Good for my Soul”. På The April Tears första ep finns en låt som heter “Vivacity” och den är enbart ett resultat av ett gäng tonåringar från Tranås som älskar uppbyggnaden och stilen på The Jesus And Mary Chain´s låt.

1991 hade jag antagligen haft den som nummer ett så mycket älskade jag. 2008 är den fortfarande stark men tretton låtar är aningens bättre. Nu är lekstugan över, återstående gäng är alla på skalan sinnesjukt bra till sinnes-sinnesjukt bra.

*

JENS:

“Good for my soul” är nog den låt som varit besvärligast på min lista. Precis som du så avgudade jag denna låten för femton år sedan. Den är fortfarande magnifik på många sätt, men mycket vatten har runnit under broarna sedan dess, och till slut hamnade den utanför min topp. Förlåt mig, “Good for my soul”!

*

ANDREAS:

Nämen denna låt, den näst bästa på albumet, måste väl ändå vara med på en respektfull lista!?
Den separata diskussionen kring “Stoned And Dethroned” får väl också dessvärre vatten på sin kvarn efter detta? Ty därifrån finns en låt på min topp 25 representerad. Och det tycker säkert en del därute är för lite. Därför skall jag redan nu ge er The Jesus and Mary Chains bästa skivor i rätt ordning:

1. DARKLANDS
mycket tätt följt av
2. AUTOMATIC
en bit efter
3. HONEY´S DEAD
ännu en bit efter
4. MUNKI
och, till mångas, till viss del min egen totala förtvivlan
5. PSYCHOCANDY
och, gud hjälpe mig då..
6. STONED AND DETHRONED
och skulle de räknas så..
7. THE SOUND OF SPEED
8. BARBED WIRE KISSES

*

JENS:

Jo visst kan man få tycka att “Good for my Soul” måste vara med på listan. Personligen håller jag dock “Sundown” från samma skiva högre, och därför är den med på min lista, och “Good for my Soul” fick helt enkelt stå tillbaka.

Albumlistan bör väl diskuteras mer, men…

1. Psychocandy
2. Darklands
3. Automatic
4. Honey’s Dead
5. Stoned & Dethroned
6. Munki

3 kommentarer

  1. Andreas 2008-04-15, 09:47

    Ja nog borde albumlistan diskuteras mer.I synnerhet som du, enligt din lista, tycker The Jesus And Mary Chain har blivit sämre och sämre för varje år som gått!

  2. Martin S 2008-04-15, 09:58

    1. Darklands
    2. Automatic
    3. Honey’s Dead
    4. Psychocandy
    5. Stoned & Dethroned
    6. Munki

  3. Jens 2008-04-15, 10:53

    Ja vad fan, det ser ju inte bra ut. Och det stämmer ju inte att JAMC har blivit sämre för varje år som gått. Trots min lista. Men det är ju faktiskt ganska mycket annat man måste räkna i ett bands utveckling än just albumen. Singlarna och baksidorna till exempel. Och livespelningar. Och mycket mer. Men jag medger mer än gärna att min lista inte direkt är en tysk bunker. Snarare ett korthus på en blåsig sandstrand.

The Battle Of The Jesus and Mary Chain #13

15 April 2008

FAR GONE AND OUT

Den här låten har framförts av både mig & Jens vid ett flertal tillfällen och jag tänkte/hoppades på att kanske Jens kunde berätta om det här nedan!

“Far Gone And out” avrundar en trio grymma låtar från “Honey´s Dead”. Tre av de fyra bästa på skivan i fråga. Riktigt fina nummer som “Tumbledown” och “I Can´t Get Enough” får m a o stanna utanför topp 25. Det finns helt enkelt låtar, i denna mittfåra av det typiska JAMC, som är bättre.

“Far Gone And Out” är, tycker jag, en form av uppföljare till “Head On”. Och nånstans är den i princip lika bra, dock som sagt något av en repris. Men hey, vilken melodi. Hey, Vilket riff. och vilket hey hey heeeey!

*
JENS:

Ja, “Far, Gone and Out” på din lista ligger inte särdeles många placeringar från var jag har lagt den. Alltid något. Men jag börjar få klarhet i en del ganska stora skillnader mellan våra listor nu. Några ramaskri från vardera hållet kommer det bli, det kan jag i princip lova.

För mig lever “Far, Gone and Out” mycket på att det var helt rätt låt på helt rätt plats när den kom ut våren 1992, och det gjorde inte saken sämre att den backas av två makalösa b-sidor: “Sometimes” och “Why’d You Want Me”. Vilken rökarsingel! Några månader senare började April Tears låta som ett band för första gången, om än ett haltande sådant, och jag svär på att under de tre minuterna när vi tämligen berusade, i en fullsatt (ja, faktiskt) källare på postgatan i Tranås framförde vår cover på “Far, Gone and Out”, ja då var både jag och Andreas övertygade om att vi var Jim Reid båda två.

*
ANDREAS:

One Jim Reid too many som man skulle kunna säga. Och förutom detta exalterade uppträdande, som dessvärre också förevigades på kassettinspelning, så kommer jag också att tänka på Louise & mitt bröllop i somras. Jag undrar just varför? : )

Andra klassiska April Tears covers från tiden inkluderar bland annat “Halah” med Mazzy Star och tidigare nämnda “Love Is All Around” – som ändå var en cover på en cover får man väl säga.

*

JENS:

Jag antar att du syftar på “Head On”. Vill bara att du ska veta att mitt förslag var att just “Far, Gone and Out” skulle framföras (av ovan nämda skäl och fler därtill). Head On ville jag inte blanda mig i egentligen, så kom inte med oförskämda pikar om det.

2 kommentarer

  1. Martin S 2008-04-15, 16:35

    Och då har ingen av er herrar, om jag inte läst slarvigt, ens nämnt att det riff som utgör refrängen är – i all sin enkelhet – kanske den bästa indierökarrefräng som någonsin skrivits. Tillsammans med Adorables “Homeboy” kanske rent av den bästa poprefrängen på hela nittiotalet?
    Det var den här låten som lurade in mig i JAMC underbara värld (via dess medverkan som bakgrundsmusik till reklamen för MTV:s dåvarande alternativprogram “120 Minutes”).
    Sedan dess är jag för evigt fast, och The Jesus & Mary Chain för alltid med på rullan när jag ombeds droppa mina fem favoritartister/band genom tiderna.

The Battle Of The Jesus and Mary Chain #11

16 April 2008

REVERENCE

Ja inte är det kul att lämna det här stycket precis utanför topp 10, men jag är rädd för att jag gjort mitt val. Det här tycker jag är ett av bandets absolut hårdaste insatser. Med ljudväggen som från en uppdaterad “Psychocandy”, ett tidsenligt sväng á la Madchester -fast maskinellt- och en närmast industriellt stenhård en-ackordslåt (ja bra nära iallafall) släppte gossarna det här på en singel inför kommande album.

Och då gäller det “Honey´s Dead” igen -nu för sista gången eftersom det här i mina ögon är albumets finaste stund.

“Reverence” slog mig inte på käften direkt, men precis som med Madonnas “Music”, Primal Screams “Loaded” och Nine Inch Nail´s “March Of The Pigs” , som var i samma situationer i min hjärna/mina öron, insåg jag ganska snart hur jävla fucking skitbra låten var.

I avdelningarna positiva budskap genom musik och glad popmusik med en twist har möjligen “Reverence” inget att hämta:

“I wanna die just like Jesus Christ
I wanna die on a bed of spikes
I wanna die come see paradise
I wanna die just like Jesus Christ

I wanna die just like JFK
I wanna die on a sunny day
I wanna die just like JFK
I wanna die in the USA

I wanna die
I wanna die
I wanna die
I wanna die”

..men trots detta, föga upplyftande budskap, är låten en riktig dansgolvsrökare som, i rätt sällskap, förhäxar en folkmassa till att sätta pekfingret i luften och vråla med i texten som vanligt fölk gör -med något mer avslappnade pekfingrar- till vilken La la la la la med Kylie som helst.

Nu är jag makalöst intresserad av att skåda Jens 11-25. Jag utgår från att en mindre diskussion kommer att uppstå under dagen.

*

JENS:

Reverence ja. Bra låt. Fantastisk livelåt. Och ett otroligt grymt förstasingelsläpp. Men det som var makalöst 1992 behöver nödvändigtvis inte vara lika fantastiskt 16 år senare, och jag tycker oftare och oftare att “Reverence” känns en smula daterad. Den har så att säga jobbat klart och gått i pension.

Men nu till dagens väsentligheter. Som ni kanske förstått har jag parallellt gjort en egen lista, och från och med nästa placering (#10) så kommer listandet ske dubbelt. Först får ni Andreas nummer tio, sedan min i direkt anslutning till det. Vilket också innebär att jag inte längre kan smyga runt i buskagen och tjuvskjuta åt lite olika håll.

Och det har varit en sann vånda att sätta samman listan. Runt 50 låtar var kandidater till min topp 25, och det gör fan ta mig lite ont i magen nu, men… Here it comes:

Jens 11-25

11. Nine Million Rainy Days
12. Here Comes Alice
13. Never Understand
14. I Hate Rock’n Roll
15. April Skies
16. Sundown
17. Save Me
18. Something I Can’t Have
19. My Girl
20. Cracking Up
21. Little Stars
22. Rollercoaster
23. Something’s wrong
24. Dream Lover
25. Snakedriver

*

ANDREAS:

Först min publicerade 11-25, sen lite snack:

11. Reverence
12. Here Comes Alice
13. Far Gone And Out
14. Good For My Soul
15. Teenage Lust
16. Never Understand
17. Halfway To Crazy
18. My Girl
19. Some Candy Talking
20. Taste The Floor
21. Black
22. Sidewalking
23. Why´d You Want Me
24. Cracking Up
25. Rollercoaster

> Oj vad jag har sett fram mot att äntligen opponera mig mot en lista! About fucking time, I tells ya!

Så vad är vi överens om? Jo:

12/12 Here Comes Alice
13/16 Never Understand
19/18 My Girl
20/24 Cracking Up
22/25 Rollercoaster

5 av 15. Jovars 1/3 lika tankar iallfall. Vad kan man då säga om de andra 2/3? Jo:

En helt klart större fabless för “Stoned & Dethroned”-eran för Hellqvist, “Honey´s Dead” står högre för mig. Inte så förbannat mycket att gagga om. Möjligen att jag verkligen hoppas att inte Jens lider mer av “Reverence”-sjukan på sin topp tio.

“Something I Can´t Have” står som en stor pelare i mitten mellan 11-25 på Jens lista och tydligare än denna låt tror jag inte det går att beskriva vad som är “Jens” och vad som är “Andreas”. Vi tycker lika om mycket. Självfallet tycker jag om den här låten men jag väljer istället “Good For My Soul”.

Jens väljer “Snakedriver” när jag tar “Sidewalking”. Det där har vi redan diskuterat.

Och när Hellqvists äldste radar upp sina favvisar efter stor uteslutningsvånda kan jag inte säga att jag är överraskad att se “Sundown” och “Nine Million Rainy Days”. Det finns en linje, det finns en personlig tradition!

Att “April Skies” är på femtonde plats är ju självfallet ett hån. Mot The Jesus and Mary Chain, mot musikhistorien, mot mänskligheten. Jag skulle kalla det att trotsa Guds lag.

Ja, och där jag tar “Black” tar Jens “Dream Lover”. Möjligen är våra yttersta persondrag något luddigare där.

Och jag har redan lagt “Some Candy Talking” på artonde plats. Det vet vi redan vad Jens tycker om.

Snacka om att min temp inför topp 10 är höjd! Och jag har kraftiga aningar om några låtar som kan komma att dyka upp hos herr Hellqvist. Vi har nog en fyra-fem gemensamt. Kanske till och med mer men jag har alltså inte ovanstående knarkhyllarsång där. Ej heller “The Hardest Walk” som man vilt kan gissa sig till att m´sieur placerat där. Så då återstår åtta. Och jag har minst två som inte Jens har. Tror jag om jag följer den ologiska men ändå logiska logiken och logistiken.

*

JENS:

Att lägga Some Candy Talking på 18:e plats – det är att trots guds lag. Att däremot lägga April Skies på 15:e är snarare att inse fakta: det finns ett flertal låtar på Darklands som piskar den. Vi återkommer till detta.

Jag vet heller inte vad du menar att jag har en större fabless för “Stone & Dethroned” eran. Min enda låt därifrån (hittills) är Save Me. Man kan inte räkna “Something I Can’t Have” här tycker jag.

Vad kan jag mer konstatera? Hur är det med Wiliam/Jim diskussionen till exempel? Jo, jag har sju Williamlåtar. Andreas har fem. Men det är kanske ointressant när vi bara kommit två tredjedelar in i listan. Nu undrar jag mest hur det ska gå för min nummer 14, “I hate Rock’n Roll”. Det har i ett tidigare inlägg utlovats att det kommer ytterligare en låt från Munki som ska vara “riktigt jävla skitbra“. Är det den? Jag hoppas det, men är verkligen inte säker.

Men – nu skiter vi det. Bring on number 10!

En kommentar

  1. Andreas 2008-04-16, 15:59

    Det var värst vilket sinnesjukt långt inlägg detta blev till. Hoppas att ni som följer listan orkar ta er igenom det då det b la förklarar vad som händer näst. Och det är ju rätt vitalt.

The Battle Of The Jesus and Mary Chain #10

16 April 2008

ANDREAS:

#10 CHERRY CAME TOO

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

..är den tionde bästa låten med The Jesus And Mary Chain. Tredje spåret på “Darklands” b-sida är bland annat föregångare till “Halfway To Crazy” på “Automatic”. Ni vet, en såndär vansinnigt söt låt som det är väldigt svårt att inte älska. Resonemanget kring låttypen går att läsa mer om i motiveringen till sjuttondeplacerade “..Crazy” på min lista.

“Darklands” är en av de absolut bästa skivor som någonsin gjorts. Den given plats på min “tio plattor du tar med till en öde ö lista”. Där återfinns även Depeche Mode´s största stunder -ni vet själva vilka. “Disintegration” med The Cure. “The Downward Spiral” med Nine Inch Nails. Leonard Cohen´s “I´m Your Man”. Kanske Bowie´s “Hunky Dory” , Velvet Undergrounds bananalbum, Radiohead´s “The Bends”, Kraftwerks “Trans Europa Express” och ja, jag skulle fan verkligen överväga även Silverbullit´s “Archlight”.

“Darklands” visar upp ett band som har en osviklig förmåga att skriva klassiska poplåtar. Ömsom insvepta i bomull, ömsom i taggtråd. En klyscha när det gäller att beskriva bröderna Reids musik. Men så är det ju. The Jesus And Mary Chain kommer för evigt stå inskrivna i rocklexikonet som fullständiga förnyare av en musik man redan hade hört men aldrig på det här sättet.

“Cherry Came Too” är en låt skriven av ett sant pophjärta. Och alla andra sanna pophjärtan dunkar lugnt i takt när de mjukt svarar: Vi älskar det här.

*

JENS:

#10 Far, Gone and Out

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Jag har ju i det närmaste redan avslöjat var den här låten skulle hamna i ett tidigare inlägg, så i det här läget kan jag väl bara konstatera två tre saker; dels att “Far, Gone and Out” är en makalös låt, och dels att vi får ytterligare en gemensam listvän. Och att fortsättningen kommer bli jävligt spännande och intressant.

3 kommentarer

  1. Jens 2008-04-16, 16:26

    Och låt mig dessutom kommentera “Cherry Came Too”:
    När jag förra månaden såg Jesus and Mary Chain live i London var det med ett stort leende på läpparna mest hela tiden. Men när de gamla bröderna plötsligt, två tredjedelar in i konserten, överrumplade mig (och många andra) med “Cherry Came Too” var det nästan så jag tog till lipen. Vilken låt! Och Darklands – vilket album!
    Om jag ska välja 5 skivor att ta med till den där öde ön, ja då åker Darklands med istället för Psychocandy, så man kan ju oroligt fråga sig vad jag menar med min topplista över albumen. Men några av er fattar säkert. Slå i så fall en signal och förklara.

  2. Martin S 2008-04-16, 16:33

    När solot i “Cherry Came Too” kickar in efter 1:47 så sammanfattar de precis allt jag älskar med bandet. Lika delar Bo Diddley som Postcard Records, lika delar solig blomsteräng som rostig lyftkran i en mulen hamn (och alla andra jävla klyschor om motsatser man kan tänka sig att dra om den här fenomenela lilla brödraorkestern).

    Så jävla pop utan att för en sekund kännas som något annat än just rock’n’roll.
    Den här är nog top… fem, på min egen lista. Fantastisk!

  3. Kai 2008-04-21, 13:24

    Ja jesus. Det är väldigt mycket tack vare Darklands jag blev en bluesgubbe o käre barn vilken låt “Cherry came” too är.. solot… mmm

    Jens: Jag förstår varför Darklands får följa med till ön i förmån för Psychocandy, jag ringer o förklarar

The Battle Of The Jesus and Mary Chain #9

17 April 2008

ANDREAS:

#9 – BLUES FROM A GUN

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Svar ja! Bara riffet skulle garantera denna låt en topp 25 placering. På min buss är varken “Smoke On The Water”, “Walk Of Life”, “Sweet Child O´Mine”, Paranoid” eller “Walk This Way” i närheten att vara det bästa gitarr-riffet genom tiderna. “Blues from A Gun” är en kandidat. Och som de flesta andra skitenkla, men asgrymma riff är det baserat på samma gamla bluestolva. Och ur den här pistolen skjuter Jesus inte bara blues, utan även ett elektrorockande band i absolut högform.

Det är hårt, mörkt och hotande farligt. Det är attackerande gitarrer, smarta melodier, larmigt, pumpande bas och smattrande maskiner. Allt är som vanligt i Marychain-landet med andra ord. Men “Blues from A Gun” står ändå något för något helt eget om ni frågar mig. Kanske är det lite mindre pop än vanligtvis?

“Well I Guess That´s Why I Always Got The Blues” förkunnar Jim & William Reid om och om igen i låtens crescendo. Fucking aye.

JENS:

#9 – Between Planets

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Varför inte denna låt blev tredje singeln från Automatic är för mig en gåta. Här smackar bröderna Reid på 3:28 in merparten av de ingredienser dom har i kryddhyllan, och ut kommer en poppärla av allra yttersta klass. Jag utgår från att var det gamla vanliga skivbolagstrasslet som låg bakom, men synd är det. För visst hade “Between Planets” haft betydligt större listchanser i US än “Her way of Praying”?

“Between Planets” är också det slutgiltiga beviset på att Automatic är världens bästa köra-bil-fort-på-sommaren skivan. Stoppa det albumet i cd-spelaren, vrid upp volymen lite för mycket och försök sedan låta bli att trycka gasen i botten den som kan.

2 kommentarer

  1. Andreas 2008-04-17, 12:13

    Spår 3 & 4 från “Automatic”. Nu börjar vi indeed närma oss toppen. Vad gäller Jens placering är jag chockad att en sån skitlåt tar sig upp på topp tio. Den är usel, hemsk, bedrövlig och….nej. Vad fan trodde ni? Jag älskar “Between Planets”. Hur mycket får ni väl svar på när listan avslutats.

    Och visst är det en singel if I´ve ever heard one..

  2. Jakob 2008-04-17, 18:14

    Kom igen nu pojkar. Battla! Vi vill se blod!

The Battle Of The Jesus and Mary Chain #7

21 April 2008

ANDREAS:

SOMETIMES ALWAYS

Hope Sandoval. Var jag lite kär i henne när det begav sig? Och fick jag knotter på huden bara jag hörde talas om att hon skulle sjunga en duett med mitt The Jesus and Mary Chain?

Ska man till varje pris förbjuda tolvåringar från att dricka starksprit på en finlandsfärja? Passar det med dofilus-fil för en orolig mage? Kunde Sinisa Mihajlovic skjuta frisparkar? Etcetera.

“Sometimes Always” är en av de bästa duetterna som finns där ute. Den är dessutom gjord på helt rätt sätt. Möjligen skulle gitarren i mitten kunnat vara lite mer melodisk. Men i övrigt: Fan så snyggt, fan så bra.

Det SKA inte fattas en hedervärd duett i ett grymt bands låtkatalog. Och det gör det inte för Jesus heller. In i skolbänken Martin Gore.

*

JENS

SOMETIMES ALWAYS

Nu är det ju inte direkt för solonas skull man lyssnar på The Jesus and Mary Chain, men om vi nödvändigtvis ska diskutera solot i Sometimes Alway så tycker jag nog att det är bland Williams bästa. Det sitter som en smäck där i mitten av låten – pricken över i’et på en redan fantastisk låt. Och vilken låt sen! Sometimes Always är en av inte särskilt många låtar som i princip får mig att rysa varje gång jag hör den. Det räcker med dom två första sekunderna, med den genialt enka gitarren, shaker och slidebas för att hårstråna på armarna ska resa sig.

En av världens bästa duetter? Har John Cloud en rolig skinnhatt?

10 kommentarer

  1. Kai 2008-04-21, 16:52

    Den här listan borde inte vara mindre intressant än DM-listan, men tydligt är att Kollaps läsare är DM-fans, inte Jesus-fans, Synthbögar

  2. Pickadulver 2008-04-21, 17:40

    Förra veckan satt jag och klämde på kommentaren “Jag hör inte ens vad som är bra i den här låten” men det kändes bara jävligt onödigt. Desvärre har jag knappt lyssnat på JAMC så mitt intresse för listan är milt sagt begränsad. Den här låten har jag dock hört massor av gånger förut utan att veta vilka som gjort den. Synthbög var ordet.

  3. Peter S 2008-04-21, 17:47

    Detta är en klassiker! Världens bästa duett. Jag blir glad att den kom med så högt.

  4. Martin S 2008-04-21, 17:52

    Intresset för den här listan bland bloggens läsare är pinsamt litet. Syntare…

  5. Superlimpan 2008-04-21, 20:16

    Jag är en av dom som bara följer detta på avstånd… Jag har ju då inte växt upp i mörkaste Small-Land där dom verkar ha haft sin största fanskara. Själv är man uppvuxen i skärgårdskommunen Värmdö i Stockholms län där det bara var dans på bryggan till Jularbo o gänget… Långt ifrån skrikiga gitarrer. :P

  6. Martin S 2008-04-21, 20:46

    Norrköping, Limpan!! :)

  7. Superlimpan 2008-04-21, 22:29

    Martin> ahh… sak samma! ;)

  8. Martin S 2008-04-22, 08:30

    Limpmannen: BAH! :)

  9. Mattias 2008-04-22, 11:06

    Den här låten är trevlig :-)
    I övrigt känner jag inte samma sak som Andreas, Jens och Martin när jag lyssnar på låtarna, men det är ju inte för att jag är bög utan för att jag inte lyssnat in mig på dem sen barnsben.

  10. Jakob 2008-04-22, 13:50

    Jag ska inte säga att jag är die hard-fan av Jesus and Mary Chain, men jag kan säkert räkna upp en eller två fullängdare worth of låtar som jag älskar. Ändå så skulle jag nog vid ett antal tillfällen på den här listan kunna stämma in i kommentaren “Jag hör inte ens vad som är bra i den här låten”. Hur som helst. Det här är en av de allra, allra bästa JAMC-låtarna. Lätt topp 5 för mig, om inte topp 3…

The Battle Of The Jesus and Mary Chain #6

22 April 2008

ANDREAS:

VIRTUALLY UNREAL

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Apropå den pågående debatten bland kommentarerna just nu så kommer låten som möjligen kan förena de två sidorna. Så jag säger som så här: “syntarsvin”: LYSSNA PÅ DEN HÄR LÅTEN!

Nu vet jag ju att de flesta som kommenterar icke är så trångsynta, ursäkta ordvitsen, som motståndarsidan vill få det till. I själva verket är 99% av exempelvis M4TM:s stammisar oerhörd breda i smak & kunnande.

Därför är det väl yttermera märkligt att The Jesus and Mary Chain inte hittats/fullt uppskattats av alla. Bandet är ju, på flera sätt, en absolut länk mellan det elektroniska och rockiga. Som The Sisters Of Mercy, The Cure, Nine Inch Nails, Vive La Fete och, i allra högsta grad -när de vill- Depeche Mode.

Och “Virtually Unreal” är den bästa låten den skotska duon gjort på -håll i er- nitton år!

Den är dessutom den absolut hårdaste låt de någonsin gjort. Det är fullständigt kompromisslöst. Inte är det heller konstigt att Jim Reid några år efteråt äntligen kopplade ihop sig med Bobby G och sjöng Primal Scream´s helt vanvettigt bra “Detroit”. Jag skulle kunna tro att Bobby fick idén när han lyssnade på “Virtually Unreal”. Och troligen hörde han mer än Jim´s röst ty här radar JAMC upp ett sound som visserligen minner om gamla tider men även pekade vägen för hur man bäst kombinerar klassisk rock and roll med stenhårt elektroniskt driv.

“Virtually Unreal” är min nummer sex. Jens Hellqvist kommer vara oförstående först, sen kommer han förstås att inse att det är klart som korvspad att den är det.

*

JENS:

Blues From a Gun

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Min första genomlyssning av Blues From a Gun skedde över en prasslande telefonlina från Jismarks residens till det Hellqvistska ditot. Den första kommentaren jag fällde när låten sprakat klart i luren var kort och koncis: “En konventionell hårdrockslåt”.

Det var ju helt åt helvete såklart, men låt oss strunta i det nu och istället prata om nåt som verkligen är käpprätt åt helvete: Att utnämna “Virtually Unreal” till den sjätte bästa Jesus-låten genom tiderna. För det är den ju såklart inte. Visst doftar den lite coolt av Primal Scream, visst är den ganska hård, visst är Jim Reid snäppet kyligare än vanligt. Visst har den sina poänger. Men kom igen! Munki är en hyfsat underskattad platta i JAMC katalogen, och många jag håller som fans bryr sig knappt om att den existerar. Men nu min gode Andreas fäktar du ursinnigt och vilt med ditt virtuella svärd mot väderkvarnar så stora att självaste Don Quixote hade höjt ett ögonbryn. Det känns mest som att du försöker lyfta en hyfsad låt till skyarna av principskäl, för att bevisa en tes, och det håller helt enkelt inte. Att “Detroit” är bra gör inte “Virtually Unreal” till ett mästerverk.

Tillbaka till skolbänken, Andreas Jismark!

16 kommentarer

  1. Martin S 2008-04-22, 15:25

    Jag tror bara vår vän Skedmark försöker vinna tillbaka lite intresse från syntarskaran som hänger här och hellre diskuterar samplingsteknik, huruvida “Ultra” i själva verket är något annat än en feg, identitetslös och splittrat sökande skiva (svaret är förstås: NEJ) och knappt hörbara syntslingor än, säg, tidlösa indieklassiker.
    Men hey, det är så det är. Man kan inte vinna alla. Och för somliga är det mer spännande med samplade fyrverkerier än med gudabenådade poprefränger. Fair enough.

    Alla har rätt till sin smak, förstås. Men att ha den här i närheten av toppen är faktiskt inte bara ögonbrynshöjande – det är på gränsen till befängt! :)

  2. Kai 2008-04-22, 15:49

    Jaha, detta var oväntat Andreas. Det var många fina Jesus-klassiker som hade passat sig bättre så här högt upp på listan enligt mig (tex SCT som du pissade på långt ner i listan :o ).

    Men som sagt, det kan kanske få lite Syntarsvin att ge Jesus en chans med ett sånt här alster.

    Synten precis i början på Blues from a gun låter ju lite DM den med …

  3. Jens 2008-04-22, 16:04

    Kai – easy on the gun!

  4. Andreas 2008-04-22, 16:12

    Jaosssa!! Okej, herrar Söderström & Hellqvist, here we go och nu får ni det blåsigt i vårsolen:

    Är det inte härligare att vara en fäktande Don Quixote än att kolla kredibla-musik-journalist-handboken när man gör en lista över ett av sina favoritbands bästa låtar?

    Och är det inte ganska läskigt att göra sin egen åsikt till fakta?

    Skolbänk, Jens? Nej jag kan inte plugga mig till att gilla “rätt” låt. Så härmed ska jag lista en bunt icke-kredibla låtar jag älskar och det skäms jag icke för:

    BAILANDO
    HEUTE IST MEIN TAG
    LAMBADA

    Och “Virtually Unreal” är fortfarande detta fantastiska bands sjätte bästa låt, syntkopplad eller inte. Och det innebär alltså att jag tycker den är starkare än 95% på “Psychocandy”, det är rätt uppfattat!

  5. DMC 2008-04-22, 16:32

    Det var bra skrivet Martin :)
    Tack för dom orden.

    Sen Kai’s white trash finetliga inställning till synthare vet jag inte hur jag ska ställa mig till. Hursom så snurrar Death’s skiva, Human flitigt. En av världens absolut bästa skivor som har spelats in. Och den skivan klarar nog inte ens ett benrangel till Jesus and Mary Chain fan att lyssna igenom :P

  6. Andreas 2008-04-22, 16:37

    Och äntligen har den här listan nått ett liv och syfte. Viva!

  7. Jonas R 2008-04-22, 16:47

    Andreas> Och detta var kanske syftet med att placera denna låt här? Att provocera fram reaktioner?

  8. Martin S 2008-04-22, 16:56

    Andreas: Först skriver du “Och är det inte ganska läskigt att göra sin egen åsikt till fakta?”

    Några rader längre ned står att läsa (med småländskt upphetsad emfas bakom orden: “Och “Virtually Unreal” är fortfarande detta fantastiska bands sjätte bästa låt, syntkopplad eller inte”.

    No further questions, your honor…

  9. Andreas 2008-04-22, 16:59

    Njaee..tveksam argumentation eftersom jag självfallet syftar på min egen åsikt och inte din! : )

    Ed: Alltså ej fakta eller hur?

  10. Andreas 2008-04-22, 17:01

    Jonas! Faktiskt så är “Virtually Unreal” den i särklas mest spelade JAMC låten på min klubb .Så nej, det är ingen provokation. Men visst kom placeringen lägligt!

  11. Martin S 2008-04-22, 17:04

    Hahaha, jag är helt enkelt för trött och förkyld för att orka göra något annat än att låta dig slinka igenom kanonhålen i din egen argumentation just nu :)

  12. Andreas 2008-04-22, 17:08

    Du får plugga i poplexikonet och återkomma i ämnet! : D

    Akta dig för icke nytryckta på bokstaven C-Chemical Brothers “Exit Planet Dust” och alldeles för nytryckta B-Babyshambles (samtliga släpp)

    : D

  13. Martin S 2008-04-22, 17:10

    Har jag någonsin sagt något positivt om Babyshambles, undrar jag förfärat? Jag skulle hellre släpas bakom tio vilda hästar.

  14. Peter S 2008-04-22, 18:28

    Knappast överraskande att Herr Jismark har Virtually Unreal så högt. Den har ändå inte på topp 25 att göra enligt mig. Ställer mig på herrar Söderström & Hellqvists sida :)

  15. Kai 2008-04-23, 09:14

    En ursäkt kanske är på sin plats utifall att någon har tagit illa upp. Jag har inget emot syntare, eller dina låtplaceringar Andreas. Jag uttrycker mig bara lite burdust bara för att verka tuff. I själva verket så finns det spår av syntare även i mig.

    Nu ser jag fram mot låt nummer 5 och jag är easy on the gun…

  16. Andreas 2008-04-23, 10:02

    Behövs inga ursäkter så länge det inte blir rena personangrepp! Och det har vi inte sett några på Kollaps sen en pajas från Norrland klev in under Depeche-listan och hävdade att jag var lat samt en wannabe..

    Du är dessutom inte först med att uttrycka dig burdust Kai. Snarare ska du ha ett cheers för att ha kickat igång en välbehövlig diskussion!

The Battle Of The Jesus and Mary Chain #5

23 April 2008

ANDREAS

Jag tänker inte bara lista min femma utan även min fyra ty det känns enklare för mitt resonemang:

4. BETWEEN PLANETS

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

5. HEAD ON

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

I en tidigare text talade jag om explosioner, orgasmer och fullt jävla ställ. Jag menade att gitarrer ska låta så här, trummor ska låtar så här, bas ska låta så här, text ska vara skriven så här. Jag hävdade vidare att “Automatic” förmodligen är världens bästa rockplatta. Ja. Och dessa två låtar är bäst på den skivan. Och i “Between Planets” fall är det så att låten på egna ben har precis allting i beskrivningen av “Automatic”. Låten är en extas från första till sista anslag. Jens pratade om att det är livsfarligt att köra bil till den. Sure. Men man svävar fan även i fara bara man går på stan med i-pod.

“Head On”, en låt så fantastisk att innovatörerna i The Pixies var tvungna att per omgående göra en egen version av den, framstår så här snart 20 år efteråt som snäppet mindre stark bredvid “Between Planets”. Låten är ändå ett anthem. Jag skulle kunna hävda att jag köpte en gitarr och en trummaskin bara på grund av den. Och det är riktigt bra nära sanningen. Mest sant är nog dock att The Jesus and Mary Chain fick mig att börja älska rockmusik. Tack gode Gud för Jesus.

*

JENS:

5. You Trip Me Up

“Sometimes I walk sideways to avoid you when I’ve annoyed you”

Nu ska jag inte tjata mer om Psycho Candy, låt mig bara konstatera att “You Trip Me Up” är näst bästa låten på skivan i min bok. Det finns alltid ett par låtar som definierar ett band, och vilka det blir följer som vi redan vet och bevisat inte alltid logikens regler, men You Trip Me Up är en av de låtar som alltid ligger långt, långt fram i pannloben så fort jag tänker på JAMC. Det är 2:24 av ren och skär popdistortionsglädje. En sann klassiker. Och videon! Herregud, kan man annat än älska när dom surmulet strosar omkring på en portugisisk strand i skinnkläder och sticker ner gitarrer i sanden?

*

Bonus! För er som inte orkar med mer psychocandydistortionen längre bjuder jag också på den akustiska Peel-session versionen av “You Trip Me Up”. Om inte annat så för att bevisa tesen “beachboysdoftande melodier dolda i oväsen” en gång för alla.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

6 kommentarer

  1. Martin S 2008-04-23, 13:13

    Jens> “You trip me up” sammanfattar, som du påpekar, mycket riktigt precis allt om vad som gjorde det här bandet så fantastiskt. Sockervaddspop och vitt, brusigt mangel. Skitsura och läderklädda – fast på en solig sandstrand. Och Peel-versionen är jävlar i min låda ren magi!

    Andreas> “Between planets” hamnar topp fem på min egen lista också faktiskt. Rent av på just plats 5. Som här. Ända sedan den släpptes med på så gott som varenda blandband/bland-cd jag någonsin spelat in/bränt till folk jag tycker om.

  2. Kai 2008-04-23, 14:21

    Ja ni gubbar. Här har vi inget annat än idel topplåtar. Det börjar bli spännande. Vilka låtar får medaljplats och vilka/vilken kammar hem guldet. Puh!

  3. Martin S 2008-04-23, 14:36

    Och angående solot i “Between planets”: Det satte sig med all önskvärd tydlighet som ett spjut i herr Hellqvists bröst.
    Minns när jag såg Strip Musics video till “Desperation” på ZTV:s “Tryck till” första gången och tjöt av glädje när jag hörde hur Hellqvist tagit fram världens största kalkerpapper och lite lagom klåfingrigt “lånat” hela “Between planets”-solot till Strip Musics egen låt.
    För inte kan det väl vara någon annan än Jens som ligger bakom denna hejdlösa… ska vi kalla det hyllning? :)

    Lyssna själv vid 2:49 ungefär!
    http://youtube.com/watch?v=Q5OcaqW0404

  4. Jens 2008-04-23, 15:31

    Haha nä det stämmer! Pats (gitarrist) hade ett solo som närmade sig på gång, så jag coachade helt enkelt in honom på den raka karbonkopians mer gyllenglänsande väg.

  5. Andreas 2008-04-23, 15:32

    Ja du Jens inte många låtar kvar att lista. “You Trip Me Up” är en finfin låt, dock straxt utanför min topp 25 och nu börjar jag bli redigt rädd för att du, liksom jag, lämnat några av den andres absoluta favoriter helt utanför topp 25….jeeeeeeee!

    Nu ska jag lyssna på Strip Music.

  6. Jens 2008-04-23, 16:33

    Ja du Andreas. Något slags jävelskap är ju på väg att hända helt klart.

The battle of The Jesus and Mary Chain #4

23 April 2008

JENS:

4. Some Candy Talking

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Här har vi den igen! Nu på en betydligt lämpligare plats än senast, då A Jismark under en förmodad feber- och yrselattack lade den på plats nummer 19. Den klarade sig inte upp på pallen, men mycket närmare kan man inte komma.
Some Candy Talking är, tillsammans med återstående tre låtar på min lista, i en klass för sig. Bring on the Lucie.

4 kommentarer

  1. Jonas R 2008-04-23, 14:45

    Betydligt lämpligare plats, Jens – Bra jobbat!

  2. Andreas 2008-04-23, 15:42

    Nja! ; )

    Ja då var dte bara “Gimme Hell”, “Moetucker” och “BO Diddley Is Jesus” kvar då, inte sant Jens?

  3. Jens 2008-04-23, 16:15

    Men vad fan?! Vad hände med “Suck” och “Ambition”?

  4. Jens 2008-04-23, 16:15

    Förresten är det inget fel på Moe Tucker!

Tres Amigos

23 April 2008

Endast tre låtar återstår på herrar Jismark/Hellqvists listning av The Jesus and Mary Chains 25 bästa. Och så här har det sett ut hitills:

ANDREAS:

4. Between Planets
5. Head On
6. Virtually Unreal
7. Sometimes Always
8. About You
9. Blues From a Gun
10. Cherry Came Too
11. Reverence
12. Here Comes Alice
13. Far Gone And Out
14. Good For My Soul
15. Teenage Lust
16. Never Understand
17. Halfway To Crazy
18. My Girl
19. Some Candy Talking
20. Taste The Floor
21. Black
22. Sidewalking
23. Why´d You Want Me
24. Cracking Up
25. Rollercoaster

JENS:

4. Some Candy Talking
5. You Trip Me Up
6. Blues From a Gun
7. Sometimes Always
8. Upside Down
9. Between Planets 
10. Far Gone And Out
11. Nine Million Rainy Days
12. Here Comes Alice
13. Never Understand
14. I Hate Rock’n Roll
15. April Skies
16. Sundown
17. Save Me
18. Something I Can’t Have
19. My Girl
20. Cracking Up
21. Little Stars
22. Rollercoaster
23. Something’s wrong
24. Dream Lover
25. Snakedriver

Enigheten finns där:

4/9 Between Places
7/7 Sometimes Always
9/6 Blues From a Gun
13/10 Far Gone And Out
12/12 Here Comes Alice
13/16 Never Understand
19/18 My Girl
20/24 Cracking Up
22/25 Rollercoaster

Och så en ganska stor åsiktskillnad:

Andreas Virtually Unreal och placering av Some Candy Talking har vållat debatt, från Jens, från läsare.
Men Jensch har, likt en hal ål, surfat sig förbi kommentatorernas tsunamis. Nu är bara frågan hur karln ska få in topptrion när han icke listat varken “Head On” eller “Cherry Came Too”. För det finns ju, förutom såna redan på min lista, minst fyra, från båda, olistade klassiker.

Innan Fredag eftermiddag vet vi vad vi tycker!

En kommentar

  1. Jens 2008-04-24, 00:08

    Jag täljer spänning med kniv här på västkusten.
    På riktigt.

The Battle Of The Jesus and Mary Chain #3

24 April 2008

ANDREAS

APRIL SKIES

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Det var alltså här det började. En gemensam beställning till Ginza 1988. Ett par restnoteringar fanns, men sjutummaren “April Skies” anlände. Tio spänn. Vi stod i trappen hemma hos Jens på Grännavägen 14 i Tranås och rev fram skivorna. The Jesus and Mary Chain visste vi jack shit om men vi tyckte det var ett asballt bandnamn så vi hade varit tvungna att beställa. Det blev, kan man väl konstatera, jackpot.

Ett och ett halvt år senare hade jag bildat mitt första rockband. Vi döpte oss efter låten, vi spelade låten, vi var inte mycket mer. Jag var sångare. Det lät fruktansvärt, gräsligt, hideous. Men jag ville så gärna vara Jim Reid. Eller TB Frank. Eller Douglas McCarthy. Eller Dave Gahan. Eller Tim Booth. Eller, tyvärr, allihop på en och samma gång. Vi splittrades direkt efter spelningen. April Tears came to an end.

Men det var inte på grund av giget i sig självt. Keta, Andreas Nilsson och de andra fick blodad tonårstand och ville likt alla andra blodade tonårständer börja lira “800 grader” och “Staten och Kapitalet”. Det vägrade jag. (Av någon anledning är det på nåt sätt istället där jag hamnat idag -18 år senare..Cheers Eas!) Jag hoppade alltså följdaktligen av bandet.

Efter ett kort möte blev kom det dock upp på bordet att de kvarvarande medlemmarna inte tänkte behålla bandnamnet så jag snodde tillbaka det och lade till ett The framför. (Senare framkom det att fd April Tears -numer A Girl Called Johnnys sätt att gå vidare var att spela “Happy When It Rains” istället med en av mina bästa polare Harry på sång. Det lät fan inte mycket bättre. “Happy When It Rains är -skrik NU Jens- en blek kopia av “April Skies” och Harry´s sång var lika nasal och tondöv som min stämma)

Jens och jag har dividerat lite hur det kom sig att han inte var del av The April Tears från början. Vi hade ju ändå haft en radda syntprojekt ihop innan; Blue Front Convention (Herregud), nedbantade versionen Convention, Acid Evolution och säkert nåt till. Jag tror det var så att vi kom ifrån varandra lite i början av gymnastiet. Jens happy-go-lucky teknist i gul overall med knappar. Jag svartklädd och, i sammanhanget, en trovärdig och grubblande samhällsvetare.

I vilket fall sprang Jens sin väg barfota genom stan in i The April Tears. Han hörde “Lost In My Dreams” och sen var han med.

Vi spenderade flera år, likt bröderna Reid, och filade på vår ljudbild. Problemet, kan man väl tydligt i efterhand säga, var att William och Jim filade på en unik grej medans jag och Jens filade på att låta så mycket som Jim och Williams grej som möjligt. Ibland var vi nära -något som Jens bevisade med “Red Velvet Swing” på mitt bröllop förra sommaren. Jag förstod inte förrän 2 minuter in i framförandet att det inte var en gammal Jesus låt.

“April Skies” har alltså en gigantisk plats i mitt hjärta. Och låten bär upp placeringen på listan. Den är sagolikt bra. Det är The Jesus and Mary Chain i sin själva essens. De två låtarna på platserna över kanske griper tag lite till i alltihopa; hjärtat, själen. Men frågan är, för mig, om en låt tvunget ska definiera arvet från Reids. Ja ta mig fan. Då måste det nog bli “April Skies”.

Just nu sitter jag och sjunger låten från början till slut i huvudet. Det är en sån låt. Jag kan sjunga och spela allt i låten. Det var det första jag lärde mig som musiker. Det var det första jag sjöng på scen. Det var det första jag lärde mig på gitarr. Det var det första jag programmerade på min trummaskin. För helvete -jag döpte mitt band efter låten.

Nu ska jag gå och tatuera min handflata.

“Hey honey whatcha tryin´to say”.

*

JENS:

Happy When it Rains

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

I fucking knew it! Klart som korvspad att du skulle välja April Skies här, och lika klart var väl att du skulle sätta igång och dissa min trea Happy When it Rains. För när allt kommer till kritan är det precis detta det handlar om. Happy When it Rains vs April Skies. Inte Darklands vs Psychocandy. Du påstår att Happy When it Rains är en blek kopia av April Skies, och jag vet att det är en kraftfull och välsluggad provokation, men jag kan inte på något vis hålla med dig. Jag tycker snarare att AS (och ursäkta nu förkortningarna) är som en fredagsraggande Shape-Up-pumpad anabolatyp, medans HWIR är en smal, snygg, svartklädd och välartikulerad tänkare. AS är Rammstein, HWIR är Einstürzende Neubauten.

Jag förnekar inte April Skies historiska betydelse, men faktum kvarstår: Happy When it Rains är på alla tänkbara vis en betydligt bättre låt i min bok. Det är inte för inte att till och med bröderna Reid själva är på min sida när dom väljer att spela den sistnämnda på sina spelningar. Och har man nån gång hört demon på HWIR, där den går långsammare, i moll och med William på sång kan man aldrig mer förneka denna briljanta låts storhet. Det är ett sant mästerverk. Den tredje bästa låt världens bästa band någonsin spelat in. Det är dessutom den vackraste låten om trasig kärlek som finns. Bara en sån sak.

“and we tried so hard
and we looked so good
and we lived our lives in black
but something about you felt like pain
you were my sunny day rain
you were the clouds in the sky
you were the darkest sky
but your lips spoke gold and honey
that’s why i’m happy when it rains”

6 kommentarer

  1. Kai 2008-04-24, 17:07

    Nu rör vi oss i toppen här. Inte mycket att anmärka. Förstår Andreas likaväl som Jens. Själv håller jag Happy when it rains något kärare än April Skies, men bara något. Känns som “Boyfriend’s dead” är uträknad …

  2. Martin S 2008-04-24, 17:15

    and we tried so hard
    and we looked so good
    and we lived our lives in black
    but something about you felt like pain
    you were my sunny day rain

    rader som fick mig att överleva mitt första stora kärleksras.
    ville bara säga det. eller nej, det ville jag egentligen inte alls. men jag gjorde det ändå.

    jag menar, herregud:
    “you were my sunny day rain”.
    blir det snyggare, bättre eller jobbigare än så?
    nä.

  3. Jens 2008-04-24, 17:47

    Huvudet på spiken Martin.

  4. Peter S 2008-04-24, 18:18

    Ljuvlig läsning om två fantastiska låtar!

  5. Andreas 2008-04-25, 08:14

    “Jag tycker snarare att AS (och ursäkta nu förkortningarna) är som en fredagsraggande Shape-Up-pumpad anabolatyp, medans HWIR är en smal, snygg, svartklädd och välartikulerad tänkare. AS är Rammstein, HWIR är Einstürzende Neubauten.”

    Vad i HELA HAVET är det du säger här? Är “April Skies” Rammstein!!??? En fredagsraggande anabolatyp!?? Jag brukar få på pälsen för usla liknelser men nu har du höjt ribban, min vän. Ha ha haaa!!!

  6. Andreas 2008-04-25, 08:30

    För övrigt ska jag väl tillägga att jag ljög lite i mitt inlägg. Och eftersom Jens inte replikerade får jag väl säga det själv: Jens hade aldrig vare sig gul overall eller många knappar. Och jag var inte sådär värst svartklädd heller.

The Battle Of The Jesus and Mary Chain #2

25 April 2008

ANDREAS:

JUST LIKE HONEY

“Where Is My Mind? Where Is My Mind? Wheeere is my mind??”
The Pixies i slutscenerna till “Fight Club”

Nej, men det går inte att undvika att prata om “Lost In Translation”. När Bill möter Scarlett en sista gång, viskar i hennes öra, åker i väg i en taxi. Då avslutas inte bara en helt fantastisk film -förmodligen den bästa någonsin- utan även ett helt magiskt soundtrack med “Just Like Honey”. Det räcker för att börja gråta bara det.

Musik är, summa summarum, som kraftfullast i en audio-visuell upplevelse. Och “Just Like Honey” precis där kan vara den bäst placerade låten i en film någonsin. Tro fan det skulle hända grejer när Sofia Coppola tog hjälp av Kevin Shields (My Bloody Valentine) att sätta ihop scoren. Men att karln skulle vara del i att sätta ihop det snyggaste soundtracket någonsin var väl mycket att begära.

När Jim och William en dag för länge sen började skrapa ihop bitarna till vad som slutligen skulle bli “Psychocandy” så hade de bland alla vackra melodier, bland alla susande distboxar, bland alla Spectortrummor, kritat ihop en evergreen. Den skiljer sig egentligen inte nämnvärt från ett halvdussin samtida låtar men den har det där lilla extra. Och jag vill starkt poängtera -det hade den även långt innan Bill Murray, Scarlett Johansson och Sofia Coppola gjorde den odödlig. “Just Like Honey”. Hade den varit nummer två på listan utan filmen? Ja, jag tror det.

Men den låten som faktiskt kunde blivit bortglömd som en ljuvlig liten indieklassiker från 1985 är numer ljudkulissen i en av filmhistoriens vackraste stunder. Och kanske ska vi tacka Kevin Shields för att bandet återförenades, för nog måste “Lost In Translation” satt igång både det ena och andra hos Broder Jim och Broder William?

*

JENS:

Just Like Honey

“Listen to the girl
As she takes on half the world”

Minns ni när jag pratade om att få rysningar till låtar? Den gången handlade det om Sometimes Always, och att det räckte med några sekunder av låten för att hårstråna på armarna skulle resa sig. När det gäller “Just Like Honey” och slutscenen i “Lost in Translation” räcker det med att jag tänker på den för att samma sak ska hända.

Och det blir kanske lite väl mycket fokus på Coppolafilmen nu, men kom ihåg att precis som Andreas säger var det här en av de allra största stunderna långt långt innan filmen. Bland det enklaste och vackraste man överhuvudtaget kan tänka sig.

En kommentar

  1. Martin S 2008-04-25, 13:09

    När jag åkte tunnelbana hem från jobbet igår dök den här upp i lurarna precis när jag klev ut på perrongen vid Thorildsplan. Minns att jag då tänkte “Tamejfan om den här inte är min etta på JAMC-listan ändå. Tamejfan om den inte alltid varit det?”.

    Senare samma kväll kliver jag på nytt av på perrongen vid Thorildsplan. Den här gången med några jobbsponsrade starköl innanför västen. Snurrar på iPodens hjul och väljer att spela den låten här igen. Drar upp på max och hinner spela den två gånger innan jag är utanför min port.
    Och jag tänkte samma sak igen.
    Att “Just like honey” är etta på min lista. Och att den förmodligen alltid varit det.

The Battle Of The Jesus and Mary Chain #1

25 April 2008

ANDREAS:

DARKLANDS

“Darklands” är mer än en låt. Det är ett tillstånd. Ett tillstånd som jag tror att de flesta av oss konstant befinner oss i. Likaväl som 1987 som 1652 som 2008 är orden sanna och, dessvärre får man väl säga, aktuella:

And I awake from dreams
To a scary world of screams
And heaven I think
Is too close to hell

Detta ambivalenta jag, fyllt av tvära kast; motsägelsefull och spot on:

I want to move I want to go
I want to go
Oh something wont let me
Go to the place
Where the darklands are

Och med hjälp av en av de enklaste, coolaste och vackraste melodier kan man nynna sig genom de gladaste dagarna, de ledsnaste nätterna. De soligaste julidagar och de mörkaste decemberkvällar:

du du du dududu

du du du dududu

The Jesus and Mary Chain, Jim, William & alla andra som medverkat genom åren, är ett av de allra finaste band som vi fått. “Darklands” är deras programförklaring, deras “Black Celebration”, deras absolut bästa stund.

*

JENS

“I’m going to the darklands
To talk in rhyme
With my chaotic soul”

Nummer ett. Den bästa låten någonsin med The Jesus and Mary Chain. Darklands.

Många av er kommer eventuellt skrapa lite förnärmat med foten i golvet nu, men den här låten är hyresvärd i mitt hjärta och den kommer aldrig aldrig flytta därifrån. Det här är låten som definierar hela min person, och man kan tycka vad man vill om det, men så är det. Det är alldeles för mörkt och bittersweet för mitt eget bästa, det vet jag nog, men det är också alldeles för sent att ändra på det (om jag nån gång skulle bli galen nog att vilja det).

Jag fick albumet “Darklands” på julafton, av mormor och morfar som hade varit i Mjölby och köpt skivan åt mig. Självklart hade jag förklarat hur dom skulle gå till väga, men ändå. Och jag minns fortfarande känslan när nålen mötte de första tonerna i inledande titelspåret som om det ägt rum för några minuter sedan. Känslan av att redan efter 10 sekunder vilja spela låten igen; den här låten var så bra att jag blev rastlös av att inte omedelbart få spela den en gång till. Jag vet inte hur många gånger jag lyssnade på “Darklands” den julaftonskvällen, men fingrar och tår räcker med största sannolikhet inte till.

Bara en sak till: När The Jesus and Mary Chain kom ut för att spela extranummer på The Roundhouse i Camden för drygt en månad sedan var det Darklands dom öppnade med, och jag är fullständigt uppriktig när jag säger att det började snurra i mitt huvud. Jag blev alldeles yr. Och jag fällde faktiskt ett par lyckotårar.

5 kommentarer

  1. Andreas 2008-04-26, 00:09

    Nej men snälla nån vilket tråkigt antiklimax på denna lista. Är inte Jesus värda mer än så? : /

  2. Peter S 2008-04-26, 08:23

    Jag kan fan inte vara klok! Jag utstötte ett högt “YES” när Darklands hamnade högst upp. Blev fånigt glad faktiskt. Min låt vann :)

  3. Martin S 2008-04-26, 11:56

    Andreas: Menar du att en av världens 30 bästa låtar möts av total tystnad från dina läsare?
    Det är sorgligt beyond belief.

    Men hey, börja dra igång en diskussion om exakt vilken typ av metallskrot som ger bäst resultat per samplat slag, vilken sorts betong som tågtunneln Martin Gore sjöng in “Pipeline” i egentligen är gjord av eller vilket märke man ska ha på pingisbollarna om man vill få till den äkta Hansa-känslan – så ska du få se att det rasslar till i kommentarstråden :D

  4. Superlimpan 2008-04-26, 17:37

    När det gäller pingisbollar så tror jag bestämt att trestjärniga bollar inte har den hårda klang som eftersträvas så man bör nog gå ner till enstjärnig Stiga Ball Master eller Banda globe club träningsboll. Absolut inte Japanska märken! :P

  5. Kai 2008-04-28, 13:37

    Sorgligt var ordet. Jag har uppskattat listan från början till slut även om jag inte håller med varken dig eller Jens fullständigt, men nästan.

The Battle Is Over.

27 April 2008

När vi började battla kring Jesus, Jens och jag, trodde vi nog båda på att det skulle bli vår vanliga vokala jargong i trådarna fram till första platsen. Delvis mindre tilltalande nya smeknamn, stora överdrifter och utsvävningar, arga utspel och så vidare. Visst blev det lite av den varan, men det märktes snart att de flesta hårda och pardonlösa diskussioner utspelade sig per telefon. Vi förblev alltså ganska välartikulerade i våra inlägg. Men så är det ju. I skrift blir det hårdare och mer svårtolkat än mouth-to-mouth. Jag menar..när jag säger “Håll käften din jävla idiot” till Jens, som jag ofta gör, så är det med en helt annan laddning med röst än med skrift. Faktum är att det inte ser alltför roligt ut enbart i skrift.

Sen var vi ganska så mycket överens också. Samma etta och tvåa! Igen ska väl tilläggas eftersom vi är överens om att “Enjoy The Silence” är Depeches största stund och att “Being Boring” är Pet Shop Boys bästa.

Men nu måste tsunamisurfaren Jens få svara upp ordentligt på några punkter.

1. VAD HÄNDE MED “HEAD ON”?

2. VAD HÄNDE MED “THE HARDEST WALK”? (Älskar inte du den, Jens?)

och det oförsvarliga

3. VAR ÄR “CHERRY CAME TOO” PÅ DIN LISTA?

Peace.

/a. 

4 kommentarer

  1. Martin S 2008-04-27, 10:10

    Berättigade frågor, indeed. Dessa har lett till en del huvudkli här på Kungsholmen i helgen, det skall medges.

  2. Jens 2008-04-28, 13:21

    1. Head on fick stå tillbaka. Det är ju en bra låt, självklart, men av olika anledningar la jag den strax utanför topp 25.

    2. Visst gillar jag “The Hardest Walk”. Men jag tycker att “Just Like Honey”, “Never Understand”, “You Trip Me Up” och “Something’s Wrong” är bättre.

    3. Cherry Came Too. Ja vad fan ska jag säga. Jag har inget riktigt bra försvar för detta tilltag. Det enda jag kan tänka mig är att jag när listan skulle spikas fick för mig att jag hade alldeles för många låtar från spellistan från senaste konserten.

    Men du! Vad hände egentligen med:

    1. “Happy When it Rains”
    och
    2. “You Trip Me Up”

    på din egen lista? “You Trip Me Up” kan jag förstå, (och att du inte har med Upside Down kan jag också köpa). Men erkänn nu en gång för alla att den enda anledningen till att du strök Happy When it Rains var för att provocera För du kan ju inte på allvar anse att den inte hör hemma på topp 25!?

  3. Andreas 2008-04-28, 14:16

    Happy When It Rains är #26
    You Trip Me Up/Upside Down mellan 30 och 40!

    Mycket att göra på jobbet idag…därav dåligt med uppdateringar. Men mera uppdateringar från Finland senare idag…hoppas jag!

  4. Martin S 2008-04-28, 15:20

    Eftersom jag vet att världen håller andan i spänd väntan på denna information ger jag härmed efter.
    “The hardest walk” är nummer tre på min lista.

Götet & andra stora ögonblick!

3 March 2009

Nu tillbaka till verkligheten, off topic Depeche Mode!

glasvegas
Joe Strummer & Mo Tucker.

Gubbar hit och dit. Det finns ju yngre förmågor också. Vi har talat om dem innan, nu är det dags igen: GLASVEGAS. I helgen ska vi då äntligen få se dem “på riktigt” här i Sverige. Själv åker jag & Louise till Götlaborg för att beskåda popfenomenet. Glasvegas fick ju mig, och många andra, i extas när vi hörde framförallt “Geraldine” sommaren 2008. Det är inte så ofta sånt där händer. Då när man först bara gapar, sen hoppar, sen blir tvungen att ringa sina vänner för att i vrålande röst förkunna att “Nu har det hänt igen”!

Jag satt och lurade lite på några gånger jag kan minnas så här direkt när det har hänt och här följer dessa: (Depeche Mode är undantaget eftersom det berättats om otaliga gånger under Depeche Mode 151)

NEW ORDER “Get Ready” 2001

Jag bodde vid tillfället i Jakobsberg och kom hem till den lilla lägenheten med New Order´s nya CD. “Crystal” tyckte jag redan var ju en grym comebacksingel. Och efter att ha spisat “60 miles an hour”, “Vicious Streak” och “Primitive Notion” var det klart redan där. Extas. Hoppa omkring. Ringa och skrika.

SILVERBULLIT “Arclight” 2004

Den här har jag ju iochförsig talat mig varm för om och om igen. Men den onsdagskvällen när jag som vanligt kom ner till klubben i källaren på KGB och rullade igång den nyinköpta skivan hamnade jag i chocktillstånd. Den ena låten var bättre än den andra hela skivan igenom. Det spelades inte mycket annan musik den kvällen på klubben kan jag säga. Och jag drack nog fem öl på en halvtimme av bara farten.

THE JESUS AND MARY CHAIN “Head On” 1989

Fredagseftermiddag, sexton år, i soffan framför The Tube med Paula Yates ser jag bröderna Reid framföra “Head On” playback. Jim Reid, som är helt oengagerad -och knallfull-, mimar inte ens sista versen och crescendot. Han vacklar av scenen och försvinner i publiken. En helt ny estetik-ribba var lagd. Inget skulle bli detsamma. “Head On” spelades om och om igen. Och igen. Än idag har jag inte tröttnat på den.

NITZER EBB LIVE SCANDINAVIUM 1988

Duc Nahn chockade flickorna i sommarklänning till tårar. Bon bankade skiten ur padsen och Douglas McCarthy vrålade fram en ny sanning. Sällan har ett så extremt och tungt band fått en så stor scen och möjlighet (förband till Depeche Mode) att breaka på.
Nitzer Ebb blev mitt nya idéal, både musik, frisyr och klädmässigt. Vitt linne, svarta kortbrallor och Doc Martens passar skitbra på en femtonåring. Inte på en trettiofemåring dock.

NIRVANA “Smells Like Teen Spririt”1991

Den som inte var “med i matchen” kommer nog aldrig förstå hur udda och speciella Nirvana var när de tokbreakade. Inget kunde undkomma det. De vände upponer på hela den kommersiella musikvärlden. Jag var med från början. Jag har ända tills dags datum aldrig varit med om en sån lavineffekt som “Smells Like Teen Spirit” skapade.

8 kommentarer

  1. Jens 2009-03-03, 16:05

    Framförde Jesus and Mary Chain verkligen Head On innan dom släppt Automatic (dvs innan Blues From a Gun)?
    Jag ställer mig osäker. Minns dock när du ringde och spelade upp den sistnämnda i telefon för mig. Jag minns till och med exakt var i huset på Grännavägen jag stod.

  2. Jens 2009-03-03, 16:06

    Men att glasvegas tog sitt namn efter Moe Tuckers golvpuka? Det var nyheter för mig!

  3. Jonas R 2009-03-03, 17:58

    Jag såg också det du talar om rörande JAMC, men jag vill påstå att det var på Super Channel(the Tube slutade sändas -87)

  4. Andreas 2009-03-03, 18:04

    Tube eller no tube -Det var iallafall Paula Yates! Och fanimig om du inte har rätt Jonas i att det var på Super Channel. Jag tror dessutom du har rätt Jens att “Head On” kom efter albumsläppet eller åtminstone samtidigt. Likväl knockades jag.

  5. Thobias 2009-03-03, 18:05

    Håller med om Nirvana. Dock var det lite av ett antiklimax när de spelade på Sjöhistoriska 92. Förväntningarna var skyhöga men Kurt var på fantastiskt dåligt humör. Krist och Dave höll igång publiken som tur var.

  6. Jocke J 2009-03-03, 21:13

    Jag skriver helt eller delvis under på 3 av dina 5 här.
    När jag hörde Smells like Teen Spirit första gången stod jag med Albertotvättat hår och stjortan tajt nedstoppad i byxorna som nybliven tonåring på Vibble fritidsgård strax utanför Visby.
    W O W!! Hade aldrig, aldrig hört något liknande. Aldrig någonsin. Blev ett die hard fan efter inte ens en minuts lyssning och det rekordet står sig än idag.

  7. Jonas R 2009-03-04, 10:11

    En tidig morgon i Sälen 1993, Suede “Animal Nitrate” på P3 i bilstereon. Var tvungen att stanna bilen och bara lyssna.

  8. Martin S 2009-03-04, 11:00

    Jonas R: Är helt med dig. Nittiotalet började inte alls den 1 januari 1990. Nittiotalet, som jag kände det, började i samma ögonblick som jag hörde Suede för första gången. “The drowners” på P3, och jag minns exakt var jag stod i mitt pojkrum. Jag föll, utan överdrift, till marken. Helt knockad, knäckt. “FÅR man sjunga såhär”, minns jag att jag febrigt hyperventilerande frågade mig själv gång på gång. Det var Bowie, det var Smiths, det var glammigt och dekadent, det var homoerotiskt hotfullt vackert, det var retro och samtidigt så jävla HÄR och NU (popmusikens kanske viktigaste ingrediens). Jag väljer att minnas Suede som just så, inte som de trötta gamla heliumsmurfgubbar de blev till slut…