En vinnande argumentationsteknik en sen natt i Västervik

The April Tears “Sverigeturné” efter “Strange Paradise” rullade, några dagar efter Göteborg, vidare mot Västervik där vi var inbokade, tillsammans med Midnight Moses, på en endagsfestival. Den visade sig vara belägen i ganska stor före detta fabrikslokal.

När vi anlände för att soundchecka fanns ingen arrangör eller ljudtekniker där. Ett förvirrat lokalband stod på scen. Erik från Midnight Moses hoppade då in som ljudtekniker och körde ett “låtsas-soundcheck” med bandet som trodde ljudteknikern hade anlänt. Det stackars bandet sa “höj monitorerna”, Erik, som inte hade den blekaste aning om vad han pysslade med låtsades dra i en ratt och ropade “blir det bra så?”. Bandet gjorde tummen upp. Efter fem minuter var de klara, och mycket nöjda, och vi aviserade “nästa“!

Nu hade vi ju dessutom med en egen ljudtekniker, Keta, som även, typ, fungerade som turnéledare, men att  rodda upp andra band var inget vi hade för avsikt att göra. Ironin segrade igen.

Slutligen kom så arrangörer och hustekniker och vi fick veta våra speltider. Midnight Moses fick en ganska bra tid, runt nio. April Tears fick en jättebra tid, tyckte vi själva, klockan halv tre på natten.

Det var en lång, lång tid dit och det innebar ju således öldrickande och Keta och Jens, de dubbla buk-svågrarna, öppnade en whiskeyflaska de broderligt skulle dela på.

Timmarna gick, banden anlände till stället, Midnight Moses avverkade sitt set, klockan blev tio, April Tears blev rastlösa. Och sura för vi fick så förbannat sen tid. Dessutom skulle inte vi få låna trumsetet som fanns i backlinen, utan vara tvungna att rigga om hela skiten mitt i natten. Och arrangörerna var klåpare. Nähä, det här gick inte för sig. Vi beslöt oss för att själva tidigarelägga giget.

Bandet med starttid 23.30 eller nåt sånt avslutade sitt gig med ett riktigt rockslut. De hann knappt få gitarrer och cymbaler att tona ut innan April Tears var på scen för att rodda. I gången bakom det Tranåsbördiga bandet stod en combo besvikna punkare i femtonårsåldern som egentligen skulle upp på scen. Arrangörerna var så pass dåliga att de inte gjorde nåt åt saken. Trummisen som inte ville låna ut sitt trumset, en snäll kille i tonåren, kom upp på scen. Jens och jag spisade snabbt av honom, trummorna skulle vi låna ändå, det är lugnt osv..  Käll intog sin plats.

The April Tears med Jismark och Hellqvist utan plektrum, istället femkronor, rev igång ett larmande, intensivt set.
I sista låten, “Searching For The Sun”, manglar vi så hårt och så högt att hela stället skakar. Vi förvandlas till Jesus And Mary Chain tänker jag och drar av tre strängar och blodar ner hela gitarren. Vi är Jesus and Mary Chain tänker Hellqvist och skickar med full kraft in sin halvakustiska gitarr i trumsetet i slut-tonen.

Vårt set avslutades, som vanligt, med liggande och tjutande gitarrer. Skillnaden den här gången var förutom att vi hade stulit scenen, förutom att Käll fått ett nytt cymbaljack i pannan samt en golvpuka i magen så han flög av stolen, att vi hade till viss del tagit sönder en Västervikspojks nya trumset.

Arrangören förklarade att vi inte skulle få något gage samt betala kostnaden för killens trumset. April Tears kallade till krismöte på arrangörens kontor. Bandet med ljudtekniker marcherade upp dit utan Jens som skickades iväg av oss under högljudda protester. Han bedömdes som för onykter för att delta i diskussionen, stackarn som älskar att argumentera gick istället utomhus och vilse ett tag, skulle det visa sig senare.

Keta tog till orda, arrangören och den unga trummisen försökte prata men Keta var uppe i varv. Han körde på taktiken att veva samma story om och om igen i nya nyanser, om detta var uträknat eller på grund av kraftigt alkoholintag låter vi vara osagt. Vi skämdes såklart över att pajjat killens trummor, det visade sig dock inte vara mycket mer än ett par skråmor och vi kunde göra upp i godo och skaka tass.

Arrangörens kontor hade glasrutor runt omkring sitt kontor och en glasdörr som vi hade låst för att vara ostörda. Vid denna dök nu en adrenalin-stinn Jens plötsligt upp. Han hade hittat in i huset och upp till kontoret på något sätt. Han knackade hårt, vi bestämde oss för att inte öppna, han skulle garanterat argumentera sämre än Keta som lagt in ett riktigt brottargrepp, vi kunde inte låta Västervikarna slippa ur greppet. En bestört Jens bonkade hårdare och hårdare och ropade “ÖPPNA ÖPPNA SLÄPP IN MIG” medans Keta för femte gången sade

“Vi har rest runt över hela Sverige och vi har aldrig stött på ett så dåligt skött arrangemang, det var ingen ljudtekniker när vi kom, vi har inte fått mat, dricka, ingenting…det är bedrövligt och vi kommer inte vika oss en tum angående att få vårt gage…..och vi har rest runt hela Sverige och aldrig stött på en så illa skött tillstälning, vi var lovade soundcheck klockan fyra, vi fick ingen mat alls och vi har aldrig….”  Ja ni förstår.

Argumentssjuke Jens som nu insett att vi inte tänkte öppna började nu ropa “VAR ÄR WHISKEYN? VAR ÄR WHISKEYN? KEETTAAA!!” -han hade alltså dubbla ärenden minsann. Efter ett tag började arrangören tröttna rejält på hela situationen med Ketas argumentationsteknik ackompanjerat av de ständiga skriken i kulisserna och sträckte sig efter pengarna. Han betalade för att bli av med oss helt enkelt. Vi snackade på en stund medans Jens stod och tittade in med mycket ledsna ögon på oss genom glasdörren. Vi drog ner persiennerna.

Till slut hade vi gjort upp, arrangören suckade, vi skakade nöjt hand och reste oss och gick och låste upp dörren. Den gick ändå inte att få upp. Vi tryckte till ordentligt och fick en liten glipa. Och där låg han. Hellqvist hade somnat sittandes mot dörren. Ur rockfickan föll en tom whiskeyflaska.
 
*

April Tears anno 1995 fortsatte till Stockholm efter detta. Läs om det senare i veckan…

Nov 6, 2007 | April Tears

Relaterat:

  1. De dråpligaste ögonblicken i Tranås lokalbandshistoria.
  2. De dråpligaste ögonblicken i Tranås lokalbandshistoria.

Kommentarer

3 kommentarer till “En vinnande argumentationsteknik en sen natt i Västervik”

  1. sara 22 Nov 2007, 17:15

    Det är banne mig inte klokt när man får historierna
    serverade så här. Jag måste säga att Jens är jätterolig så här i efterhand. Minns att jag sprang mot dörren i panik för att hinna före Jens och låsa. Det räckte med att se honom för att veta att han måste stoppas.

  2. Jakob 22 Nov 2007, 17:15

    Haha! Lysande historia och väldigt kul berättat! Min skrivbordsgranne reste sig precis upp och tittade undrande på mig. Jag skrattade tydligen högt…

  3. Jakob 22 Nov 2007, 17:15

    På tal om det måste jag även berätta att Jens och jag satt och pratade om Lokalbandslistan när vi var och fikade i lördags. Då började även en ensam dam vid bordet bredvid skratta högt. -Näääe?!? Gjorde ni det, vände hon sig om och sa.

Pingbacks & Trackbacks

Skriv en kommentar