En Sommardag i Tranås 1992

Sjögge skickade mig ett brev med den här storyn. Läs och njut:

>

Redaktören för denna blogg, Andreas Jismark, och jag go way back som engelsmannen säger. Och som den trogne läsaren har förstått så har vi upplevt det mesta.

Vi sommarjobbade bland annat tillsammans som vaktmästare på Tranåsbostäder. Ett bostadsföretag i allmännyttan som styrdes med järnhand av direktör Billy du Rietz, samt hans hejduk Sören Carp. Jobben hade vi naturligtvis inte förskaffat oss på egna meriter – våra bekymrade fäder hade lyckats få in sina ohängda söner där genom sina golfkontakter.

Måna om sina anseenden i Tranås ville Erik Herbert Sjögren och Calle Jismark att vi skulle sköta oss exemplariskt, vilket vi i vårt eget tycke också gjorde. I alla fall jämfört med alla andra slashasar på företaget.

Vi var också måna om att inte göra några större tabbar då våra chanser att få sommarjobb på egen hand var minimala.

Icke desto mindre ägnade vi oss mycket åt dryckenskap dessa varma och goa sommarkvällar. Vi hade ju dessutom våra kåkar helt för oss själva då våra respektive familjer höll till i sommarstugorna. Vi höll alltså växelvis fester för både kreti och pleti i våra familjers bostäder. Det var mer regel än undantag att vi slaggade över hos varandra för att på morgonen ta gemensam avfärd till vårt värv.

En dessa morgnar befann vi oss i djup dvala hemma i mitt källarrum, jag i min säng och Andreas på en madrass på golvet bredvid. Kvällen innan hade varit relativt sjövild och huset var fullbelamrat med burkar, flaskor, snusdosor, ciggpaket, lp-skivor och deras fodral – separata, och så vidare.

Jag sov som en stock, men Andreas berättade hur han vaknade av att han hörde hur dörrlåset vreds om. En bestämd hand drog i dörrhantaget och dörren var låst. Nyckeln vreds om igen och dörren öppnades.

Stegen som klampade in i huset lät – arga.

Andreas berättar vidare hur han hörde de bestämda stegen rörde sig in i vardagsrummet på övervåningen, där de tillfälligtvis stannade. Han hörde ett lågt brummande: ”Vad i helvete”. Det var min far Eriks röst.

Det var vid detta skede som Andreas skakade liv i min ömma lekamen.

         –Vakna för helvete, din farsa är här, sade han med oändlig fasa i ögonen. Vaaknaa!

Vi hörde med stigande skräck hur far började dundra nerför trappan till källarvåningen.

Stegen ekade i korridoren bort till vårt rum. Dörren slogs upp. Där stod min far med en bensindunk i handen, avsedd till gräsklipparen, som han i sitt sinnestillstånd hade glömt att släppa taget om. Han hade sina omtalade mörka clips nedfällda över glasögonen. Han släppte sin dunk med en duns på golvet. Förde handen mot ansiktet. Med en van rörelse knäppte han upp sina clips på vid gavel och avslöjade en vild blick.

          –Vad i heeeelveeeteeee! Gormade han.

          Men det är inte så farligt som det ser ut, försökte en skakad Andreas.

          Inte så faaaaarligt? Fick han skrikande till svar.

         – Men det är ändå ingen som brukar jobba där så här dags, sade Andreas i ett hopplöst försök att gjuta olja på vågorna.

          –IVÄG!

          –Men…

          –GE ER AV!

Trettio sekunder senare satt vi på våra cyklar och tog full fart utför backarna i Tostås och ner mot Tranås Stadshotell där vi för närvarande utförde städarbete i källaren.

Klockan var elva slagen på morgonen.

Denna dags äventyr tar dock ingalunda slut här, men fortsättningen på historien vill jag att Andreas berättar.

SJÖGGE

*

Och det kommer jag göra! /a.

 

Kommentarer

Kommentarer är inte tillåtna på denna sida.