Drabbad av Hökaröva

Har ni nånsin hört talas om uttrycket hökaröva?

När jag 1987 första gången hörde “Music For The Masses” så var det efter en vinglig mopedfärd med Jens, lika maniskt Depeche-fan som jag när det begav sig.

Jens hade ringt mig och flåsat “Nu är den här” varpå jag blev euforisk vid telefonen i köket och antecknade ned varje titel med darrande hand 

Det var en vacker tid det där, man visste inte jack shit om hur skivan såg ut, än mindre hur den lät. Och telefonerna hade inte ens några knappar, bara tjugo år sen mind you.

I vilket fall skrek jag att det var bara att komma och hämta mig och köra mig till skivan.

Jens ägde ingen moped, kommer inte håg vems det var han kom farandes på, men jag utgår från att det var plattans innehavare Jonas Sjögren och det  var därifrån samtalet kom.

*

Jonas Sjögrens kusin Henrik skulle några år senare bli en av mina bästa vänner. (Han höll ett helt oförglömligt bröllopstal i somras som ingen gäst glömmer i första taget, bland annat berättade “Sjögge” om gången jag sa att “det här går inte, du ser för töntig ut, du måste ha dig en riktig syntfrilla” varpå jag rakade honom så snett och hackigt att folk som såg honom ryggade till.) 

Och en gång runt den här tiden, 1987, befann sig de båda kusinerna hemma hos sin farmor på storgatan i Tranås. De drack saft och åt kaka när farmor oväntat skrek till av fasa. Jonas hade suttit och pillat lite på ett värmeljus.

– Leeek inte med elden pööjk, då får du hökaröva! Uut och piska mattorna helt sonika!! 

Något som de tvenne ynglingarna tvingades göra också för att botgöra sig.

Det där har jag aldrig glömt när Sjögge berättade för mig, nånstans skrattar jag fortfarande. Det är ett av de absolut dummaste och roligaste ord jag nånsin hört. Och jag vet än idag inte vad fan som händer när man drabbas av Hökaröva så därför har jag kommit på det själv.

Min fru Louise är en citatmaskin och hemma har jag en bok där jag samlar de absolut dummaste, smartaste och roligaste grejer hon säger. Jag kallar boken “Drabbad av Hökaröva” och jag tänkte som en liten följetong kasta in ett citat här ibland.

Och som introduktion till denna feature blir det en premiär med hela tre citat:

Ibland sover jag lite häftigt och oroligt, om detta säger min kärlek:

“Det är som att sova bredvid Karlsson på taket fast med fel på propellern, lyfter bara ibland”

Jag åt mjukost på mackan, Louise som ofta känner sig extremt mätt sa:

“Jag känner mig som en kavlitub som man inte klämt på mitten utan i ändarna”

samt

“Det känns som jag svalt en flodhäst. Fast en rund. Liten”

Jag älskar henne.

Och därmed avslutas min  blogg-trilogi om Music For The Masses 07, 97, 87 och tillbaka till samtiden -snyggt va?

Kommentarer

3 kommentarer till “Drabbad av Hökaröva”

  1. Alex 22 Nov 2007, 17:49

    ahaaaa jag minns när vi klippte sönder min storebrors frisyr under samma devis! det såg förjävligt ut och det blev besök hos lokala frisören efter det. Vilken underbar blogg!

  2. Jens 22 Nov 2007, 17:50

    Det var antagligen en av sammanlagt sex gånger jag nånsin kört moped.

  3. Sjögge 8 Jan 2008, 22:09

    Även Jismarkens tal på mitt och Annas bröllop också var en riktig höjdare. Det hade levererats många roliga tal den aftonen där man både hyllade och förnedrade mig om vartannat.

    Talen höll sig dock på en lagom rumsren nivå även om skämten om min person blev grövre och grövre ju längre kvällen fortskred.

    Andreas Jismark var sist ut på talarlistan och fick ge sig upp på scenen strax före bandet skulle börja spela. Cover-duon från Kisa hade börjat rigga upp sin anläggning på scen.

    De flesta av läsarna på denna blogg känner ju Andreas – han tog naturligtvis tillfället i akt att grabba dansbandets mikrofon när han skulle tala och skruvade upp volymen och tog till orda.

    Han kan konsten att berätta en historia. Anekdoter från vår minst sagt galna ungdomsperiod radades upp. Till en början vanliga konventionella historier från tågluffen och våra musikaliska äventyr.

    Sedan gick han vidare och läste upp valda stycken ur noveller från vårt sanslösa projekt ”HUGA!”. Publiken skrek av skratt.

    Han byggde medvetet upp stämningen och skulle avsluta med en ”Grande Finale”. Det skulle bli en berättelse om när Alter Ego fick oanmäld gästartist (en historia som finns representerad på denna blogg).

    Med tilltagande skrattsalvor lyssnade publiken till tragedin i Mjölby folkets park. Så kom den magiska repliken:

    ”En mongolid spelade luftsax framför de stenhårda syntkillarna”, nästan skrek Andreas och började själv spela luftsaxofon med kraftigt förvridet ansiktsuttryck och juckade fram och tillbaka.

    Ridå. Det blev knäpptyst. Man hörde kaffeskedar som började slamra försiktigt mot porslinet. När första chocken hade lagt sig hörde man dock hur uppdämt skratt började bubbla fram. Sedan kom skrattsalvan och det hela avslutades med rungande applåder.
    Tack Andreas. Underbart minne!

Pingbacks & Trackbacks