Dödskallarna i Nöjesguiden

Recensioner kan vara ett sattyg likväl som en källa till eufori för ett band. Alla har rätt att tycka vad de vill om vad de vill. Ibland kan det bli väldiga skillnader om vad som hatas och gillas starkt av recensenter. Se bara här:

THE APRIL TEARS : CONSUME DESIRE
(Recenserad i Nöjesguiden av Tom Pyl 2002)

Betyg: En Dödskalle

“Två svenska synthpopalbum anländer till kontoret i påkostade
digipackförpackningar. The April Tears Consume Desire och Mondials Always Dreaming of Something Else. De förstnämnda släpper nu sitt andra album och Mondial, med Janne Kasks syrra Lena Kask i spetsen, debuterar. Och det låter i det ena fallet riktigt, riktigt illa.

April Tears håller sig med en sångerska vid namn Sara Gunnarsson vars röst du inte glömmer i första taget. Jag är rädd för att jag kommer vakna kallsvettig med hennes ord ringande i öronen: “Sitting on a pedestal, smokin a pack of pall mall”. Och efter dessa inledande rader bär det sedan iväg på en resa där nödrimmen duggar tätt, banaliteterna avlöser varandra och Sara Gunnarssons korsning mellan en kvinnlig Jarvis Cocker och Jennifer Rush är det mest enerverande jag hört på flera år.

Och i kombination med musiken som pendlar mellan att vara schlagerpop, synthrock och allmänt oväsen, blir resultatet olidligt. Jag är ledsen, men det gör ont att lyssna på The April Tears.
I jämförelse med April Tears är Mondial värsta mjukisbyxorna. Harmlösa houserytmer, plockande gitarrer och lite filtereffekter. Allt är färgglatt, lite lagom poppig disco och oerhört tråkigt. Plus dock för att man inte mår speciellt dåligt av att höra Lena Kask sjunga.”

THE APRIL TEARS : CONSUME DESIRE
(Recenserad i Zero Magazine av Frans Jahnstedt)

Betyg : 5 av 5

“Efter två så starka singlar som “Model, Actress, Whatever” och “Seventeen” så hade man väntat sig en del, men inte ett helt album av minst samma kaliber. Med en fot kvar i det elektroniska underlandet och den andra på väg långt ut i det stora folkvimlet av rockfanatiker följer AT i Yvonnes fotspår till de stora festivalscenerna.Bakom de fina storstadskvarterens fasad döljer sig en skitig bakgrund, det är där man hamnar med en gudabenådad ljudbild som ledsagare. Man har fått hjälp av Jimmy Monell, bl.a. Roxette, med syntprogrammeringen och albumet är producerat av Brainpoolsångaren Christoffer Lundquist, en perfekt kombination som även lyfter i vissa fall något gamla låtar till det perfekta soundet. I Sara Gunnarsson har man en karismatisk sångare utan dess like, hon pendlar från skönsjungande popprinsessa till tuff rocksångerska utan att ens behöva byta läppstift. The April Tears FC kommer toppa allsvenskan i vår! Champions Leauge nästa?”

*
Nöjesguiden är en tidsskrift som jag, och många med mig, verkligen ogillar. Och det har, tro det eller ej, inte alls med usla recensioner att göra. Finns det månne något band med kompisar jag känner som blivit hyllade i nämnda tidning? Och finns det egentligen nån som inte skulle bli lätt oroad om man åkte på en hyllning i nämnda blaska?

STRIP MUSIC
(Recenserat av Quetzala Blanco)

Betyg : En riktigt sur gubbe

Nä det är väl inget större fel på Henrik De La Cours senaste band Strip Music. Förutom att de är omoderna, intetsägande och gör synt år 2004. Tio stycken låtar som liksom är på maskerad och har styrt ut sig i mycket sköra attribut bestående av lösnäsa (melodi), tokiga clownbrallor (refräng) och styltor (text).
Och förr eller senare måste man gå hem från maskeraden, det håller ju inte för evigt.
När jag började skriva det här trodde jag att jag bara var på dåligt humör och inte ville slösa bort en enda sekund till på ett band från Eskilstuna när Eddie Billup sitter och gråter i min stereo. Men det var inte så, tyvärr. Med nyktra ögon kan jag säga att Strip Music är något som Robert Smith kasserade i mitten av 80-talet.

Kommentarer

18 kommentarer till “Dödskallarna i Nöjesguiden”

  1. Fredrik 'The gayest thing you ever seen' 8 Dec 2008, 13:17

    Underbart! Det är fantastiskt vad kreativiteten kan flöda när det kommer till att verkligen såga någonting. Det fick vi ju se på Way Out West också. Aftonbladets sågningar där var ju otroligt fantasifulla.
    Ja det är som du säger Andreas, maken Är som baken. Men jag tycker nog att lägsta möjliga betyg är väldigt hårt mot både April Tears och Strip Music.

  2. Jimpa 8 Dec 2008, 14:52

    Fan!! Den i Nöjesguiden hade jag glömt (förträngt). Ord och inga visor…..

  3. Jonas R 8 Dec 2008, 14:54

    Det är ju dock så att det är de facto roligare att läsa ett riktigt lustmord, än en medel-recension. Detta gör ju att recencenten många gånger överdriver, för att öka läsvärdet, på bekostnad av sanningshalten och den journalistiska integriteten.

  4. Fredrik 8 Dec 2008, 15:08
  5. Martin S 8 Dec 2008, 16:46

    Nunstedt har i mångt och mycket gjort sitt för mycket länge sedan. Men det här är ju ganska så skoj:

    http://blogg.expressen.se/anders/entry.jsp?messid=444673

  6. Andreas 8 Dec 2008, 17:03

    Det får man ju absolut lov att säga att det var riktigt roligt. : D

  7. Jonas R 8 Dec 2008, 17:22

    Och angående Nunstedt och recensioner;
    http://www.expressen.se/1.408851

  8. Andreas 8 Dec 2008, 17:31

    Det där är ju faktiskt inte “Nunan”.

  9. Fredrik 8 Dec 2008, 17:47

    Nej det var det icke, men AJ vilken hatisk “recension”.

  10. Jonas R 8 Dec 2008, 17:53

    Fel av mig! (Skyller på cacheminnet)

  11. Jens 8 Dec 2008, 19:03

    Markus Larssons sågning av Sigur Ros-konserten på Way out West är redan en klassiker.

  12. Jens 8 Dec 2008, 19:14

    Och Quetzala Blanco’s recension av Strip Music är ju så pass bedrövlig att den egentligen är värd en egen recension: Jag ger den en superglad gubbe!

  13. Musse 8 Dec 2008, 21:23

    Men så va det ju Quetzala Blanco också…

  14. Martin S 9 Dec 2008, 09:40

    Jens> Behöver jag säga att jag älskar och håller med Markus Larsson i allmänhet och den här Sigur Ros-sågningen i synnerhet?

  15. Fredrik 9 Dec 2008, 09:52

    Du vem som helst som hade åkt med mig i den bussen som jag åkte i på väg ner till W.O.W. hade hållit med. Om jag säger så här, det var två “fans” med…

  16. Musse 9 Dec 2008, 12:52

    Var det därför du drack dig fördärvad i bussen freddan? :-D

  17. Martin S 9 Dec 2008, 14:58

    Troligtvis. För att stå ut med Sigur Ros valsymfonier krävs en promillehalt gränsande till döden.

  18. Fredrik 'The gayest thing you ever seen' 9 Dec 2008, 18:08

    Jo det var definitivt en av anledningarna. Dom två fansen tyckte efter spelningen att Sigur Ros hade spelat “kommersiella pop hits”. Aj aj aj…

Pingbacks & Trackbacks