Do you remember the first time?

media-1192684653-5061

Det går inte att köpa känslan man har när man hör en ny Depeche Mode skiva för första gången.

1984– I pojkrummet på Bäckagatan en onsdagsmorgon låg två överraskande gåvor vid foten av min säng. Ditlagda av lokaltidningens recensent som kvällen innan druckit några öl med farsan på nedervåningen av vårt hus. Den ena var en basketboll signerad av Harlem Globetrotters. Spelade mindre roll med tanke på den andra presenten.

1986 – Sent på lördagskvällen, via en hemlig trapp, smög jag och kompisen ner till hans farsas hifi butik (de bodde ovanpå) och lyssnade i mörkret på en osåld skiva.

1987 – Efter att först blivit uppringd från en extatisk nyss inlyssnad Jens skrev jag, med puls på 240, noga ner alla titlar på en skrynklig lapp. “Little Fifteen”. Jens kom sen i ilfart och plockade upp mig på moped för färd ut till Sjögrens majestätiska villa ute i Hätte för premiärlyssning.

1993 – Hemma hos Kenta. Ni kunde läsa texten i min 151-lista. Och kanske får ni läsa det i en bok nångång:

08_songsoffaithanddevotionremastere

“Jag och Kenta satte oss ner på heltäckningsmattan framför stereon. Kentas hela Depeche Mode-samling mitt framför oss. Hundratals vinyler. Promos. Testpressar. Livebootlegs. Tysklandspressar. Japanpressar. Ja till och med några acetat. Idag var de inte i fokus.

Utanför, en strålande vårdag. Det var fredag eftermiddag, vi hade tack vare av ett klanteri från tanterna i Åhlens skivdisk fått labbarna på varsitt ex av Depeche Mode´s nya album tre dagar innan release.

Med skälvande händer och en sjukt stor förväntan stoppade vi in cd:n och tryckte på play. Kenta la in en färsk snus, jag tog en klunk cola. Första låten hade vi såklart hört innan, men självfallet ska en platta vid första lyssningen höras i sin helhet. Vi tog in den höga volymen och bläddrade genom häftet innan det magiska ögonblicket.

Ett piano. En dov, liksom rullande bas. Ett svängigt beat. En riktigt bra vers. Vi stirrade med våra största ögon rätt in i högtalaren. Vi kände att NU kommer refrängen! Och det gjorde den verkligen. Ut ur högtalaren sparkade “You´ll stumble in my footsteps” för första gången någonsin till oss på käften. Kenta bara gapade. Såtillvida att snusen gled ut från överläppen, ner på hakan och hamnade i en klump på golvet. Själv började jag blöda näsblod. Det är sant.

Och efter låten var vi tvungna att avbryta den planerade genomlyssningen av skivan i sin helhet. Vi fick ta paus och springa runt i rummet, sedan ut ur huset för att hoppa jämfota och hytta med nävarna, skrika Ronjaskrik i vårsolen och kramas i gräset innan låt tre skulle kunna spelas. Vi hade just hört “Walking In My Shoes” med Depeche Mode för första gången. Jag glömmer det aldrig.”

2005 – På KGB. Strage intervjuades av SvD och hade promon i väskan. Två öl senare satt vi på nedervåningen med “A Pain That Im Used To” på högsta volym.

2009 – För att toppa allt: Med många av mina bästa vänner, som också hör skivan första gången, på Nalen med perfekt ljud och volym från scenen. Tack gode gud för att jag påminner mig om detta varje gång det kliar i händerna att ladda ner “Sounds Of The Universe” Tänk om jag var tvungen att skriva: 2009 -Ensam vid datorn med en rippad version.

*

Kommentarer

20 kommentarer till “Do you remember the first time?”

  1. Jocke J 30 Mar 2009, 08:10

    Minns att när jag hört något riktigt bra för första gången har grinat och även varit nära att spy, men näsblod är rätt svårslaget alltså. Snacka om musik som berör:D

  2. Martin S 30 Mar 2009, 13:44

    Det där med näsblodet till “Walking in my shoes” inträffade skrämmande nog även i ett pojkrum i stadsdelen Klockaretorpet i Norrköping på eftermiddagen den 22 mars 1993. Min vän Andrev och jag hade kastat oss hem från skolan för att spela “Songs of faith…” för första gången (jag köpte den på Spiralen Skivor i samma ögonblick som dörrarna till butiken öppnades. Det var en helvetisk dag av lång väntan kan jag lova). Hur som helst: “Walking in my shoes” drog igång och Andrev – som satt i sängen, jag på golvet – började fontänblöda ur snoken. True story.

  3. Alex 30 Mar 2009, 14:04

    IN YOUR FACE alla jävla smyglyssnare!

    Tack för en klockren text.

  4. Fredrik 30 Mar 2009, 19:11

    Jag tycker det är fint att du gillar Depeche så mycket att du vill hedra dom med den här lilla hövdingträffen Andreas. Men hur musik bäst upplevs är helt olika. Jag har personligen inga problem med att ta till mig en skiva hemma eller i hörlurar. Men det är ju kul med öl och kompisar så klart.

  5. Andreas 30 Mar 2009, 20:49

    Vad i helvete vad du är på krigsstigen då Freddan!

    Nå då ska du få dig en motattack med missiler och granater:

    Sluta negga nu…det här handlar inte om Bright Eyes, Mercury Rev, M83 eller det senaste fjunskäggiga indie-undret. Det handlar inte om att man kan ta till sig en skiva i hörlurar, goddammit!! Det här handlar om Depeche Mode. Fanasi! Ikonisering! Själadefinition!

    Bandet som varit en enormt stor del av mitt liv sedan jag var åtta år. ÅTTA ÅR! 1981! Det är alltså snart 30 år sen… Som du fyller om ett par veckor, dude! Step back and sit down, broder.

    Det här bandet har hållit mig i handen genom 28 år för fan. I sorg, i rus, i eufori. Ensam, med bästa polaren, med min tjej, med tiotusen till som sjunger samma sak som jag. Under mörka ensamma vinternätter, i freestylelurarna i ett spikregn i oktober, på de klibbigaste sommardagar och dagar som idag, när den sista isen smälter undan till fågelkvitter (det är alltid bäst när Depeche släpper på våren).

    Låt mig få dela det den här gången med de som är som mig. Du som ändå skiter i det (Polls tell the muthafukking truth, aye?) kan ju stå två stenkast bort och ironisera med dina gelikar.

    Pow!

    Pow!

    Rattatatatatata!

  6. Fredrik 30 Mar 2009, 23:20

    Men Andreas, nog vet väl jag hur gammal du är! Jag har också mina Depeche minnen, och ja jag har mina Bright Eyes minnen också. Jag säger ingenting om Depeches storhet, jag pratar om det perfekta lyssningstillfället (antar jag?) och det kan väl förekomma var som helst? Fast det är smart att ladda upp med en brakfest inför första lyssningen av något man gillar kan jag tänka mig. Med tanke på hur mycket musik man ständigt badar i, och hur lättillgänglig den är, är det ju rätt svårt att hitta kickar nu för tiden.
    Ironisera? Jag!? Iiinte då! Jag kommer förmodligen stå där med dig och njuta av stunden. Skillnaden är att jag kommer inte ha ymnig handsvett.
    Kostar det pengar förresten?

  7. Fredrik 30 Mar 2009, 23:23

    Förresten, brorsan, så är jag inte alls på krigsstigen. Det är nog du som är på defensiven ;-). Och jag förstår det.

  8. Musse 31 Mar 2009, 02:08

    Trots att Andreas och Freddan spenderar ca 6 timmar i veckan i replokalen (och på krogen brevid) finns det tydligen en del som behövde ventileras här och inte ansikte mot ansikte :-)

  9. Andreas 31 Mar 2009, 07:19

    Sex timmar i veckan! Goddamn!! : O

    Det har inte så mkt med Depeches storhet som deras inflytande över mitt liv att göra, Fredo. See ya tonite.

  10. Fredrik 31 Mar 2009, 08:56

    Hahaha. I’ll be waiting muthafucka! Bring your dancing shoes!
    Du kan lägga till en timma för den här veckan Mattias, eftersom jag satt i repan en timma igår och limmade mina pedaler med epoxy lim. Om jag och Andreas behöver vädra nått vet jag inte, men replokalen har ju inte den bästa luftkonditioneringen. Jag kanske har fått bestående men? Han psychedeliska indie-drone killen satt iallafall och halvbågnade över en liten plastorgel. Hmmm, var jag sådär obegriplig nu igen?

  11. Martin S 31 Mar 2009, 09:09

    Alltså, jag har full respekt för båda herrarnas lyssningspreferenser. Men personligen måste jag säga att jag självfallet ämnar komma på festen – men att jag dyker upp EFTER genomlyssningen av plattan. Att stå där och humma andäktigt med hundratals andra känns som att det kan bli plågsamt högstämt. Och sånt har jag svårt för – oavsett artist.

  12. Jocke J 31 Mar 2009, 09:33

    Vi har alltså med Martins rapport TVÅ näsblod.
    Jag hade innan det här aldrig hört talas om att man kunde få det av musik (om man inte står och gnuggar sig mot en tiometershögtalare på hög volym).
    Väldigt värt att notera är att det rör sig om samma låt, “Walking in my Shoes”.
    Det måste betyda någonting!

  13. Jonas R 31 Mar 2009, 11:44

    Obekräftade uppgifter gör ju gällande att arbetsnamnet för nämnda sång var just:
    “Bleeding from my Nose”

  14. Martin S 1 Apr 2009, 10:04

    På tal om gubbar. Ni såg det här först, barn:

    http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/article4789966.ab

  15. DMC 1 Apr 2009, 14:08

    På tal om unga gubbar!
    Dogge från Latin Kings ska spela sina 5 depechefavoriter på Depechefesten!

  16. Martin S 2 Apr 2009, 10:13

    PSB-biljett kirrad! Nån mer som ska med och dansa?

  17. DMC 2 Apr 2009, 10:18

    Täby Centrum våren 1982.
    Min ålder 10 år.

    Hade hösten innan lyssnat om och om igen på Just Can’t Get Enough på en kassettinspelning från radion.

    Åkte med syrran till Täby C och jag köpte Bowies LP Let’s Dance och hon Speak and Spell.
    Och jag var så satans sur för att hon hade köpt en bättre skiva än jag!

    Let’s Dance var nästan mint condition i flera år och står inklämd i min skivsamling.

    S&S däremot var så sönderspelad och nött. Det spelade vansinnespiano till den om och om igen. ch jag trummade på telefonkatatloger till skivan också.
    Den var ju så enkel!
    One key songs är det bästa som finns för en 10 åring som inte är utbildad pianist.

    I en kompis tvättstuga samma år eller om det inte var året därpå. I den vevan iaf så riggade vi upp med keyboards (sådana med inbyggda högtalare) och körde igenom skivan om och om igen. Sjöng till förbannelse och lekte att vi var Depeche.
    Jag tog rollen som Vince Clarke för han såg coolast ut på omslaget :D

    A Broken Frame visste vi inte fanns förrens 1983. Då började småsamlandet också.

    Röda, blåa och gröna liveserien köptes 1984. Jag och en kompis höll en skivaffär (Space records) hemlig så ingen annan skulle kunna köpa likada skivor som oss. Det höll väl cirka en termin :D

    Och det året, 1984 såg jag Depeche för första gången på Eriksdalshallen.

  18. Nicklas UC 2 Apr 2009, 15:08

    Ett litet inlägg i debatten:
    Jag är helt med på att man samlar ihop sina vänner och laddar med öl för att höra på favoritbandets nya släpp i gemensam tappning.
    MEN, förväntningarna kan också stiga till oanade höjer och det kan, det kan faktiskt, bli ett antiklimax, och då hade man nog hellre suttit för sig själv med hörlurarna över huvudet och lyssnat om och om igen, “spolat” tillbaka, lyssnat på refrängen om och om igen och så vidare…
    Den perfekta premiärlyssningen är nog som Andreas beskrivit i sin huvudtex, alltså att höra en ny platta mer eller mindre spontant.

    I övrigt: För er som inte läst DM-intervjun i nya Zero, den är riktigt bra faktiskt.
    Extra kul att Martin just nu är inne i en “Some Great Reward” och “Black Celebration” period och att de antagligen bjuder på några övveraskningar från dessa plattor live.

  19. Andreas 2 Apr 2009, 16:28

    Det ryktas kraftigt om “it doesnt matter two”.

    I övrigt är jag rädd för att Depeche mycket väl kan mörda gamla klassiker i nya tappningar. : = Men fan så klart jag vill ha “Lie to Me”.

    Varje respektabelt releaseparty spelar albumet! : )

  20. DMC 2 Apr 2009, 17:34

    En period man själv aldrig har kommit ur! :D

Pingbacks & Trackbacks