Dimitrus

(Fortsättning från “Pelle”)

7-8 Juli 1993, Glifada, Aten 

Slutet på dygn 2 efter vi anlänt till Pelle och Hotell Avra hade osannolika konsekvenser som varken jag eller Sjögge någonsin kommer kunna glömma.

Efter en soft dag på stranden drog vi iväg till festområdet i Glifada. Vi hade inte så förbannat roligt där faktiskt. Kom inte riktigt igång och jag kommer ihåg att jag blev lite halvkass efter nån illasmakande drink så jag satt i en rabatt och samlade luft en stund.

Det ville sig inte bättre än att jag och Sjögge knallade strandvägen hem mot hotellet. Vi hade tappat bort Pelle och resten av festsällskapet och hoppades kunna hitta honom på hotellet. Det gjorde vi inte. När vi inte kunde komma in på rummet, och inte heller kunde sova i Pelles bil som var alternativet, tog vi beslutet, att eftersom klockan ändå var runt 02.00 skulle vi stanna ute resten av natten och på det sättet tjäna in några kronor som annars hamnat i rumskostnad.

Ingenting hände runt hotellet, men vi hängde kvar där, ingen Pelle skulle dyka upp under hela natten. Vi fick timmarna att gå genom att uppehålla oss med snack, listmakande & små lekar i efterfyllans dyningar. Passerande folk som gick hemåt strandvägen slutade droppa förbi runt 04.30. Men istället började solen stiga över Aten, något som värmde våra frusna kroppar.

Framåt fem-halvsex tiden gick vi ner mot stranden. Där märkte vi att en hop äldre greker hade samlats i havet för att köra ett pass vattengympa. Vi satt hålögda och halvglodde på dem när han kom fram:

En man i vit skjorta, vita knickers, sandaler. Lite tunnhårig, ett litet bockskägg och med världens genom tidernas äckligaste tänder. De hade ruttnat eller höll på att ruttna. Han presenterade sig som Dimitrus.   

Han berättade att han jobbade som advokat och verkade till en början helt okej. Men det var han inte. Helt apropå sa han:

-There was once a boy who played with me here on the beach. I like very much. He kick me and I bite his shoes.

Jag försökte skratta bort vad han sa, bland annat eftersom jag tog för givet att jag måste hört fel. Det hade jag inte.

You don´t understand. There was a dutch boy and he kicked me. I want to be your dog, you will kick me and I will bite your shoes. I want to be your football.

Jag sa ingenting, jag sög tag i Sjögge och började en rask march i sanden bort från den grekiske dåren som ropade efter oss efter vi hastat iväg:

-Wait! Wait! I want to be your football!

Jag hade verkligen inte lust att starta dagen med att sparka på en grekisk advokats huvud, dömt av hans tandrad var detta visserligen inte “första gången” för honom, men det kändes ändå inte som en förnuftig idé. Känslan som infunnit sig i min kropp var dessutom rädsla och inget annat. Jag ville bort från karln. Och det fort. –Öka för helvete Sjögge, sa jag och trappade upp tempot i den tunga sanden. Dimitrus susade enkelt och möjligen rutinerat med strax bakom.

Klockan hade hunnit bli runt sex och trafiken på den sexfiliga motorvägen hade kommit igång. Jag gjorde ett ryck åt vänster, fick med mig Sjögge, hoppade över en liten mur och hastade upp på trottoaren. Jag tittade vänster, höger, bakåt: Bilar, bilar, Dimitrus i full careta. Jag tog beslutet mellan två bilar som passerade i 140 knyck. I´ll take a run for it! 

Sjögge och jag flög över vägen mellan bilarna och hade nästan kommit över alla sex filerna när det small.

Jag hann precis vända mig för att se vad som händee. En bil. En nykrossad framruta. Och en person med huvudet neråt motorhuven och benen över taket. Jag hörde ett knäckljud jag aldrig glömmer. Ryggraden. Sen blev det tyst. Allt gick i slowmotion.

Kroppen flög fem meter upp i luften och tjugo meter, minst, bort längs motorvägen. Landade i ett dike där. Trafiken stannade helt. Ut ur bilen som kört på kroppen sprang en ung kvinna som bara skrek “Mamma Mia Mamma Mia Mamma Mia” och tro mig, hon var inte sugen på Pizza.

Sjögge och jag stod som fågelholkar. Jag tittade till vänster om oss. Lite folk hade samlats. Bårlärkor. Där i hopen såg jag ett familjärt ansikte.

Dimitrus. The Football-Head. Still alive and kicking….eller ja, ready to be kicked.

Utan att tänka vidare drog Sjögge och jag från olycksplatsen. Det kanske skulle vara smart att pysa. På vägen därifrån sprang Sjögge fram för att se liket. –Det är nyttigt, hävdade han när jag protesterade. Vi såg en kvinna, säkert över 60, hon hade långt vitt hår. Hennes huvud låg på hennes egen stjärt. Ryggraden hade gått helt av och överkroppen hade vikts bakåt efter smällen. Fruktansvärt. Oförglömligt.

Vi älgade vidare mot hotellet. Två konstaplar kom springande med visselpipor i mun och batong i hand. Vi sa “Bad accident! Bad accident!” och pekade mot olycksplatsen. Därefter lade vi bena på ryggen och drog snabbt som fan till hotellet. Till vår stora lycka hade Pelle kommit hem. Vi tog oss in i rummet. Traumatiserade. Chockade.

Jag kommer ihåg att jag rökte minst sex cigg på raken medans vi berättade alltsom hänt. Pelle sa –Jävla pedofil. Fy faaan! Skulle jag få tag på honom då jäävlar.. Pedofiljäävel!

Döden i Aten som Pelle påtalat för oss dagen innan hade redan krypt på oss. Det värsta av allt var att vi själva ansåg att vi hade orsakat den. När vi sprungit bort från Dimitrus måste det varit så att någon av de vattenbadande åldringarna redan innan hade hunnit iväg över stranden. När denna kvinna sedan såg oss kanske hon förlitade sig till att det var lugnt att gå över vägen. Det får vi aldrig veta, men skuldkänslorna har iallafall jag sen länge lagt bakom mig. Mest på grund av det som hände på Hotell Avra efteråt.

Det var nämligen så att efter vi hade lyckats somna, i, för oss levande mäniskor, onaturliga ställningar, på golvet så ringde telefonen från receptionen:

There is a man waiting for you in the lobby.

Pelle var först ut med att tala klarspråk:

Det här är eran grej. Jag har inget med det här att göra.

Med skälvande steg tog jag trappstegen ner till receptionen. Klockan var väl runt åtta. Sjögge befann sig straxt bakom. Vi såg direkt vem som kommit till hotellet. Det var Dimitrus. Den jäveln hade spårat oss till hotellet, trots att ett dödsfall kommit mellan!

That was a bad accident, sa han. -That woman died. Sen slog han ut med armarna och sa högt: -Anyway….I want to sleep with you!

Jag hann inte finna mig, jag bara skrek –FUCK OFF YOU BASTARD! innan jag satte full fart uppför trapporna. Vi låste in oss på rummet och lyckligtvis kunde inte den galne, jävla tokstollen Dimitrus hitta oss en gång till.

Kommentarer

3 kommentarer till “Dimitrus”

  1. Sjögge 9 Jan 2008, 19:58

    Ja, fy fan! Det var en tung morgon. Vi ältade det där rejält ett par dagar. Men vi återhämtade oss ganska snabbt.

    När vi kom hem till Sverige så började vi skämta ganska grovt om hela händelsen. Det var ju ett sätt för oss att hantera traumat. Och det där med skuldfrågan började vi så småningom skaka av oss.

    Att jag ville se liket med förevändningen “det är nyttigt” var ju en märklig reaktion, måste jag säga så här i efterhand.

    Naturligtvis måste det ha förvärrat hela skiten.

  2. Stefan 14 Jan 2008, 01:02

    Fy fan, vad hemskt. Jag ångrar nästan att jag läste det, så då måste det varit riktigt tungt för er.

  3. Stefan 14 Jan 2008, 01:02

    Och Dimitrus… ja, vilken störd gubbe.

Pingbacks & Trackbacks