Det var Lars Von Trier som sa det…

#60. Nitzer Ebb – Warzaw Ghetto

Jaha. Vad har jag sagt om mig och mitt förhållande till Nitzer Ebb under framförallt 1988-1992 här på Kollaps? Jag har väl redan sagt men om inte här kommer det igen, i korta drag:

* Jag hade vitt linne, svarta kortbyxor, Dctor Martens-kängor, rakade sidor och ganska långt hår uppepå skallen rakt upp (i förhållande till den fånigare dåvarande varianten den sk “råsyntarluggen” -den här dyker upp i en alldeles för stort omfång för att det ska kännas bekvämt under varje Arvikafestival).

* Jag var en sk EbbHead vilket innebar att jag var medlem i en speciell fanclub som hette Edition 500. Jag blev då inbjuden till när Nitzer kom och spelade. I Göteborg 90 hängde jag med dem en hel dag från soundcheck, käk, vila, backstage, live till Douglas famösa whiskeytömning.

* Jag såg dem i Malmö och fick Douglas att skriva i min “Mina Vänner” bok för jag hade alldeles för många signerade skivor.

* Jag samlade allt som kom i min väg vinylmässigt. (Nån som vill köpa? Jag säljer med glädje hela min Nitzer-samling till någon som kan ta väl hand om den!)

Det vore lögn att påstå att allt detta började med “Warzaw Ghetto” för det gjorde det inte. På något sätt känns det ändå som min stora Nitzermani började efter jag hört den. Jag har alltid gillat “That Total Age” precis som alla andra men samtidigt har jag ändå tyckt att den ibland känts lite…hmm..väl..kall. Missförstå mig rätt, det finns några låtar där som inte kan vara något annat än iskalla. Men “Warzaw Ghetto”, “Control Im Here”, “Getting Closer” och “Come Alive” är nog mina fyra Nitzer Ebb-favvisar om jag skulle tvingas rada upp dem snabbt. “Warzaw Ghetto” är ju knappast den varmaste av de där (det är ju föga överraskande Wilderprodden på “Come Alive”) men det erbjuder ändå något som är fundamentet till Nitzer Ebb:s sound -och detta så pass tidigt som 1985. Grabbarna fick inte köpa öl på systemet i Sverige men hade redan snappat upp arvet från DAF bättre än någon någonsin gjort efteråt. Ao a a ao! Ao a a ao!  Kagge, basgång, stön & vrål. Räcker så. När det blir bra.

Fotnot:

 Nu behöver inte några band köra det här receptet för 111:e gången år 2010. Jag är helt oförstående till den Bodykultur som främjer Svenska karbonkopieband som ska veva det här soundet om och om och om igen och sedan åka till Wave Gothic Treffen och få tjugotre svinfulla kängzüntare från Lützen att vråla med -på svenska dessutom!

Det är väl en sak om bandet i fråga är runt 19 och har bodysynt som sin punk/palestinasjals tonårstrots/provokationstid.

En helt annan om man är kring de fötti och har dragit en bit över 100 pannor. Då skall man icke stå på en scen i linne, svarta kortbrallor i sin gamla råsyntarlugg och stöna ao ao ao ao. Inte ens om man låtsas man står i Lützens dimma för fan! Det är inte punk. Det är inte revolt. Det är…ja ni vet..det är bara att lyssna till Dansken..

…Lars von Trier var det ja. Vad var det nu han sa?

Kommentarer

7 kommentarer till “Det var Lars Von Trier som sa det…”

  1. Martin S 25 May 2010, 11:47

    Åh, “Come alive”!

  2. DMS 25 May 2010, 11:53

    Du har så jävla rätt ang dagens sk båddyband!
    Det dom inte fattar är att grundstenen till body är punk!
    DAF var ett punkband och ingenting annat. Sen att dom själva kallade det senare för body är en annan femma.
    Idag skulle man kunna säga elektropunk om man ska vara extremt petig.

    Skit i genres nu.

    Min första kontakt med Nitzer var redan 1986 (åhhh så true va? :D ).
    En polare hade Murderousmaxin. Trodde vid första anblicken att det var Dave Gahan på omslaget. Han hade skivan i en ordeda bland en massa DM boot’s så jag blev lite förvirrad ett par ögonblick.
    Men det var det såklart inte.
    När vi lyssnade på skivan kände man hur man växte inombords. Det var verkligen body, för kroppen reagerade på ett så märkligt sätt jag inte känt förut till musik. Man ville bara trumma och banka!
    Det absolut första jag programmerade på min Atari, Pro 12 var Murderousbasgångnen. Tror den rullade en hel eftermiddag.

    Kopplingarna till DAF var solklara. Ett nytt DAF tänkte man men det här var fanimej så mycket tuffare.
    DAF hade ju glockenspiel! :D (iofs, hur jävla ballt är inte det egentligen så här i efterhand).
    Sen när dom var förband 1988. HUFF!!! Ett halvår senare på Hultsfred 1988. AAAOUGGHHH!!!
    Sen var det bara att beta av deras spelningar i den takten som dom kom till Stockholm.

  3. Mats 25 May 2010, 14:37

    Håller med helt. Bodyn var väldigt där & då, förutom några guldkorn (som låtarna på den här listan) är det inte så mycket att ha längre. Och det är inget fel med det, mycket musik är ju färskvara på det sättet: det var fantastiskt när det begav sig, sedan blev allt bara efterapningar.
    Appropå något helt annat: Andreas, när får vi din analys av Lost-avslutningen? Jag har själv inte sett de 3 sista avsnitten, men fram till dess är jag rätt nöjd.

  4. Martin S 25 May 2010, 15:04

    Mats (och Andreas): Lova att fetvarna för spoilers innan bra (somliga småbarnsföräldrar ligger lite efter på Lost-fronten).

  5. DMC 25 May 2010, 21:26
  6. Andreas 25 May 2010, 22:29

    Av respekt till alla som inte sett klart Lost -och jag är glad att du återupptagit serien Martin!- kommer jag vänta ett tag innan jag säger något om detta och uppmanar er andra att göra likadant.

  7. Fredrik 26 May 2010, 02:08

    Det här är bra. Men trots det…inga tromboner.

Pingbacks & Trackbacks