Det är skit med allt.
Här ska ni få något att suga på: Thåström släpper ny box. Han har personligen varit med och valt ut sina egna favoriter under sina 20 år som soloartist. Hell, karln har t o m gått med på att låta DN:s Georg Cederskog intervjua honom. Texten är publicerad i boxen. I boxen finns även en skiva till med 13 outgivna låtar varav ett par överraskande covers. Det finns en DVD i boxen, “Be bop a lula Hela Jävla dan”, som innehåller liveinspelningar och annat.
Känns inte allt detta väldigt väldigt bekant för läsarna på Kollaps?
Parallellerna till “Sounds of the Universe”boxen är självklara: När man egentligen inte har någonting att sälja: låt kvantiteten dölja detta.
Joakim Thåström är utan tvivel en av de största artisterna någonsin i svensk musik. Han är en levande ikon. Hans förrförra platta är helt otroligt bra. Den senaste har uppenbara brister -på nya idéer till exempel- men är ändå okej. Och titelspåret/singeln “Kärlek är för dem” är fantastisk.
Det intressanta med det här släppet är ändå att även Thåström tillslut måste kapitulera för trycket. Exklusivitet och mystik är bara att glömma för dagens artister. Det går inte göra sig svår över huvud taget längre. Thåström är sannerligen en svår snubbe. Han vägrar intervjuer. Men här i boxen har han låtit sig intervjuas. Det behövs väl pengar. Skivbolag och artister av idag har inget annat alternativ än att kränga precis allt man har? Kentbox? Neil Young? Tom Petty? Beatles? Det har bara börjat. Allt ska upp på bordet, paketeras och säljas. Till oss -den sista generationen skivköpare. Det är sorgligt och förnedrande för alla inblandade.
Joakim Thåström har ändå min största respekt. Han har blåvägrat att återförena Ebba Grön, trots -ryktesvägen- stora summor pengar. Han har inte mycket sällskap i det. Artister med den integriteten finns det inte många av.
Vilka andra artister har inte comebackat eller sagt att de aldrig splittrats eller bara fortsatt trots att det egentligen var över för längesen? Jag ställde frågan på Facebook och tog mina favoritband från 87-91 -banden och musiken under tonåren som format mig till den person jag är. Det gör allas favoritband från tonåren, inte sant?
I mitt fall:
Depeche Mode. Ni vet alla vilken tragedi som hänt i år.
Nitzer Ebb gjorde strålande livecomeback 2006, sen gjorde de livecomeback 2007 och 2008 också. Nu senast var de i Malmö och Göteborg och sjöng sina gamla låtar också. Deras nya album -försenat med typ tre år- har inget skivbolag i världen viljat befatta sig med. Det förstår man om man lyssnat på några av spåren.)
The Cure, need i say more? Robert Smith som var så snygg och cool och vital 87-91 är idag en patetisk och utdömd man sedan över 10 år tillbaka
The Neon Judgement kom tillbaka i år med en skiva så usel och oförklarlig att det inte behöver nämnas mer. De kan inte ens stämma gitarren längre. Men det spelar ingen större roll. Ingen bryr sig längre om TNJ.
The Sisters Of Mercy gjorde en ytterst bejublad konsert i år med Eldritch och en samling ynglingar. Not! Jag var inte där. Jag har lärt mig ett och annat. Det var många gamla gother som önskade livet av sig på plats.
The Pixies har ändå klarat sig hyfsat. De har visserligen vikt sig och gjort comeback, men än så länge är de inte förnedrade som ovanstående band.
The Jesus and Mary Chain är väl något mer tveksamma (från viss förnedring) men de har ändå klarat comebacken genom att ha ett riktigt bra band med sig.
Kraftwerk har väl aldrig lagt av. Men är det tufft med självlysande kroppstrumpa och blinkande slips när man är över 60 år?
Morrissey är tjock och bittrare än någonsin. My Bloody Valentine har slagit Manowars världsrekord i att spela högt. Front 242 är över 50 år och har reflexvästar.
Så jag ställde alltså frågan till mina vänner på facebook -vilka favoritartister har INTE gjort comeback eller bara fortsatt när de i själva verket skulle lagt av för längesen. Svaret blev att jag är bitter. Då jag påtalade att jag inte var ute efter att om jag var bitter eller inte (Jag är inte bitter, jag är arg) så kom det upp två band som faktiskt var okej.
Swans – de lade tydligen av i rätt tid.
Portion Control -de har visserligen inte lagt av men de har tydligen ändå värdigheten kvar.
Swans. Portion Control. Med all respekt till Thobias och Erik men hand upp alla ni som berörts djupt av dessa två bands musik sedan era tonår (du räknas inte Calle!)
Fatal error: Uncaught Error: Cannot use a scalar value as an array in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/plugins/yet-another-related-posts-plugin/includes/related_functions.php:80 Stack trace: #0 /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/single.php(14): related_posts(3) #1 /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-includes/template-loader.php(106): include('/var/www/html/s...') #2 /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-blog-header.php(19): require_once('/var/www/html/s...') #3 /var/www/html/superautomatic.com/public_html/index.php(17): require('/var/www/html/s...') #4 {main} thrown in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/plugins/yet-another-related-posts-plugin/includes/related_functions.php on line 80