Den Auktoritära Grytlocksluffaren

30 Juni-2 Juli 1993, Port Leucat-Rom

(fortsättning från Snabbtåg, Burktramp & Långpromenad)

Efter att ha spenderat en natt utomhus i Paris och utan bättre vetskap tagit ett snabbtåg vi egentligen inte kunde åka och därför fick betala en massa pengar hade vi alltså tagit en långpromenad istället för taxi.

Denna långpromenad gjorde oss utmattade och vi tyckte vi förtjänade en belöning. Vi tog följdaktligen in på ett fint hotell och gick ut på en riktigt bra fiskrestaurang.

Vi hade en uppritad budget på nånstans mellan 100-200 kronor om dagen. Man klarar sig faktiskt rätt långt på det, man hade råd att äta och färdas vidare. På endast fyra dagar hade vi spräckt denna budget fullständigt. Bara hotellet och maten i Port Leucat kostade oss omkring 1000 kronor var. Då ska ni även veta att jag, min idiot, lämnade en fet dricks på restaurangen. Jag tror det var upp mot 100 francs. Jag kommer ihåg att jag betalade. Sen återvände inte servitrisen och jag tyckte det var pinsamt att fråga efter växeln. Typiskt mig.

Sjögge drack upp sin lilla, lilla espresso med tillhörande sockerbit som var bredare än koppen och skakade på huvudet.

Resan gick redan dagen efter vidare mot Italien.

Och nu började vi för första gången på allvar träffa på och umgås med andra bagpackers. På resan mot Rom stötte vi på en grytlocksluffare. Dessa reser ensamma och verkar ha gjort det i över ett år, dömt av utséendet med långt hår, skägg och vindpinad kropp. Dessa tar sig runt på en budget kring 30 kronor om dagen och drar sig inte för att lifta, gratisåka och tigga cigaretter, mat och dryck av andra. Runt deras galet stora ryggsäck klingar och klangar grytor och gasolkök och soppslevar med vilka de tillreder sina näringsrika måltider.

Denna kille spenderade några timmar i en kupé med oss. Med stor auktoritet undervisade han de båda noviserna om vägarnas hemligheter. Han var en Holländare som rest runt ett långt tag och han gjorde ett mycket säkert och stort intryck på oss innan han, i farten, kastade sig av tåget när konduktören kom för att se färdbevis. 

Vi tittade chockat ut genom fönstret och såg den flygande holländaren rulla runt fem varv med grytorna flygande kring innan han borstade av sig reste sig upp och försvann västerut.

Visserligen var tåget på väg in mot en station och hade ordentligt saktat farten men synen gjorde ett outplånligt intryck på de tvenne skakande ynglingarna från Tranås.

Vi spenderade dag och natt och en dag till på tåg och stationer innan vi nådde den eviga staden.

Sjögge och jag gick ut en runda och tittade oss runt. Ofattbart nog konstaterade vi efter endast en timmas rundvandring att det inte fanns nåt att se i Rom!

Det var skitigt här du, sa vi till varandra, tog en burgare och gick tillbaka in till stationen och åkte kvällståget mot Brindisi för att därifrån ta oss till det egentliga målet på resan; Grekland.

*

Sjögge:

Resan genom Italien blev mycket riktigt bara en transportsträcka söderut. Vi dömde självsvåldligt ut Rom som en överskattad håla.

Men hade vi egentligen bildat oss en uppfattning? Hade vi bevistat Colloseum? Flanerat utför Spanska Trappan? Svalkat oss i det stilla skvalet från Fontana di Trevi? Förundrats över Aqua Felice och Aqua Virgo – de romerska arkitektoniska mästerverken?

Nej! Vi hade promenerat gatan fram och tillbaka från centralstationen cirka 400 meter. I hemlighet konstaterat för oss själva att det började bli mörkt.

”Förmodligen jobbigt att hitta hotell, vid den här tiden”, sade Andreas.

Vi uppfattade hur horor började stryka kring gathörnen. Knarkare med kanyler i högsta hugg i varje mörk gränd. Sinnessjuka uteliggare med knivar. Rabiessmittade hundar. Allt farligt man kan tänka sig. Allesammans fantasifoster, naturligtvis.

Efter 400 meter vände vi alltså om. Småsprang till stationen, kollade tågtidtabellerna – och tog nästa tåg söderut.

Inne i kupén blev vi erbjudna cornflakes av en medresenär. Förmodligen våldsbög och AIDS-smittad. Vi avböjde.

Nästa destination Brindisi.

**

(Fortsättning följer..)

Kommentarer

2 kommentarer till “Den Auktoritära Grytlocksluffaren”

  1. Sjögge 3 Jan 2008, 17:04

    Resan genom Italien blev mycket riktigt bara en transportsträcka söderut. Vi dömde självsvåldligt ut Rom som en överskattad håla.

    Men hade vi egentligen bildat oss en uppfattning? Hade vi bevistat Colloseum? Flanerat utför Spanska Trappan? Svalkat oss i det stilla skvalet från Fontana di Trevi? Förundrats över Aqua Felice och Aqua Virgo – de romerska arkitektoniska mästerverken?

    Nej! Vi hade promenerat gatan fram och tillbaka från centralstationen cirka 400 meter. I hemlighet konstaterat för oss själva att det började bli mörkt.

    ”Förmodligen jobbigt att hitta hotell, vid den här tiden”, sade Andreas.

    Vi uppfattade hur horor började stryka kring gathörnen. Knarkare med kanyler i högsta hugg i varje mörk gränd. Sinnessjuka uteliggare med knivar. Rabiessmittade hundar. Allt farligt man kan tänka sig. Allesammans fantasifoster, naturligtvis.

    Efter 400 meter vände vi alltså om. Småsprang till stationen, kollade tågtidtabellerna – och tog nästa tåg söderut.

    Inne i kupén blev vi erbjudna cornflakes av en medresenär. Förmodligen våldsbög och AIDS-smittad. Vi avböjde.

    Nästa destination Brindisi.

  2. Andreas 3 Jan 2008, 20:23

    Sjögge > Ha ha ha ha ha!!

    Nu får folk hålla i hatten ty nu börjar ju resans godbitar på allvar, Beth härnäst!

Pingbacks & Trackbacks