Category archive: Uncategorized

Hej. Jag heter Andreas och förmodligen tillhör du den övervägande procenten som läser detta som känner mig. I vilket fall har jag uppenbarligen beslutat att starta en blogg. Det kan vara en lysande idé. Det kan också vara en idiotisk idé. Men det är ju charmigt också och just själva anledningen till att jag kickar igång bloggen > För att avhandla det som är så dumt att det blir kul. Det som är fel men som ändå blir rätt. Det som är rätt men som ändå blir fel. Ett Spinal Tap på källarbandsnivå.

Fakta : Jag bor med min nyblivna fru Louise i ett hus i Kista. Vi älskar varandra väldigt mycket. Och vi har ett band ihop -Lip Service.

Jag har tidigare kört The April Tears i 58 år, och detta är något jag kommer att få anledning att återvända till mången gånger i mitt bloggande gissar jag.

Jag har också haft bandet Sabrosa och det ryms mer än 1000 grejer värda att nämna även från den tiden.

Jag har en klubb som heter Music For The Masses som jag kört i fyra år. Där har det hänt ett och annat.

Det kommer skrivas om en hel del om annat, säkerligen, men programförklaringen ligger nånstans där.
Lip Service, April Tears, Sabrosa, Klubben, folket som ryms inom de väggarna och de som står väldigt nära.
Det som är så dumt så att det blir kul. Det som är fel men som ändå blir rätt. Det som är rätt men som ändå blir fel. Ett Spinal Tap på källarbandsnivå.

*************************************************************

Men jag börjar nån helt annanstans. Jag är nämligen sjuk. Och det är inte så ofta jag är det. Desto märkligare då när en sann hypokondriker som jag under fyra dagar drabbas av följande:

Torsdag eftermiddag: Matthet
Fredag morgon : Oerhörd värk i benen. Helt kraftlös.
Fredag eftermiddag: Oerhörd värk i benen. Helt kraftlös. Fryser enormt. Skakar. Somnar 14 vaknar 19.
Fredag kväll: Svår Yrsel, ser dubbelt, Oerhörd värk i benen, halsont, fryser som faaan, men svettas ändå.
Lördag morgon: Oerhörd värk i halsen, höger öra -värki ojämn pulserande takt, huvudvärk,
fryser och svettas samtidigt.
Lördag kväll: Mår lite bättre, dricker några öl. Smart skulle det visa sig!
Söndag förmiddag: Mår ganska bra, förutom svår värk i HÅRBOTTEN!
Söndag eftermiddag: Fikar på Jockes fik, skrattar åt “Route 66 dramat” -mer om det senare i bloggen, förutom högerörat jävlas ordentligt och halsen inte är bra är det inga större problem.
Söndag kväll: Halsont, sviinont i båda öronen, huvudvärk, svettningar, fryser som fan, TUNGAN sväller upp på ett ställe och bildar formen av ett litet monster, värk i revbenen, benen och fötterna. Kramper i armar, sendrag, matthet.
Måndag morgon: Vaknar av att det rinner till. Från näsan. Jag har fan inte blött näsblod sen jag var tonåring. 05.30 efter en dåligt sovd natt för en hypokondriker är det inget annat än panik. Jag beslutar mig för att gå upp.
Måndag lunch: Öronont, halsont, allmänt ont, tungan svider men har minskat, näsan är intakt.

Jag är på gång.

Mums filibaba!

Jag skulle hemskt gärna tagit del av processen när dessa köttbullar lagades till. Man får hoppas att den något ovanliga kocken inte tappade några fjädrar i färsen.

En liten helghyllning till en blogg som sysslar med något annat än Kollaps.

http://www.skyltar.2snubbar.se

small_96.jpg

Mitt val är gjort. Jag tar mig en baguette tror jag.

small_36.jpg

small_97.jpg

l_d1113fa59846eea4caaead40f51be57e.jpg

Kitte i ett helt annat sammanhang. Lägg märke till Jens nya gothrockar-linser.

Freddan är just nu on tour med sitt band Trucker Cleavage. För liverapportering lätt värdig Kollaps värderingar, kliv dit och läs:

http://www.truckercleavage.blogspot.com/

img_0054.jpg

Trevlig helg önskar jag och mina goda vänner, de två levande legenderna, Erik och Lennart. Två sanna hjältar. Som vanligt råder jag er samtliga – BE GENTLE WITH ZE BOOZE!

I Avdelningen Besynnerligt och Bedrövligt uppträdande i andras loger reser vi tillbaka i tiden till Borås 2001. Jag, Jimmy & min dåvarande flickvän Camilla har förflyttat oss från den kungliga hufvudstaden i bil för att se The Neon Judgement. Dessa gamla hjältar har bokats in till två spelningar i Sverige -Borås och Örebro och vi har bestämt oss för att se båda.

Väl i Borås väntar vi in Jens Hellqvist och Fredrik Käll som ska vara med och se de belgiska syntpionjärerna. De färdas medelst buss, i vilken de under resan tömmer en bunt öl längst bak i fordonet på klassiskt tonårsmanér. När de kommer fram och vi har kramats hej får de panik. De har glömt de sista kvarvarande buteljerna bärs i bussen och springer in i garaget för att hämta dessa drycker. Busschauffören blir glad och säger “tack för att ni hämtar tomglasen grabbar“.

The Neon Judgement gjorde precis en så formidabel spelning som vi hoppades på, Dirk Da Davo visade sig ha åldrats bättre än TB Frank och var den coolare av de två. Eftersom vi hade samtalat med denne innan giget, via mailkorrenspondens, om ett eventuellt samarbete i form av en remix gjord av TNJ till April Tears beslöt vi oss för att hälsa på i logen efter giget.

Hellqvist/Käll hade då tömt i sig en avsevärd mängd alkohol och slog följe med oss.

Till en början gick allt bra. Vi pratade om vårt band, vi pratade Neon Judgement- klassiker och TB Frank & Dirk Da Davo var på strålande humör. TB berättade en turnéhistoria, vars innehöll är glömt, och den avslutades med poängen. “get out of here, man!” Vi skrattade gott, Käll skrattde inte så mycket utan satt med rynkad panna.

Andra samtalsämnen inleddes, nya öl öppnades och fem minuter gick. Då brister Fredrik Käll ut i ett av sina patenterade vrålskratt och skriker förtjust “Get out of here man? GET OUT OF HERE MAAN! Ha ha ha haaaaa!!” Poängen hade trillat ner, och sen börjar Fredriks uppträdande helt i linje med ingressen till denna historia.

Han går på legenden TB Frank, tar tag i hans skjortärm och utropar Get out of here, man! Han pekar mot dörren, söker fast begarens blick och skriker igen Get out of here man!! Kort sagt försöker den berusade 24-årige Tranåstrummisen att köra ut sin egen idol, syntlegenden TB Frank, mannen som är upphovsman till “Chinese Black” och “Miss Brown“, från sin egen loge.

Sångaren tittar förvånat på Fredrik Käll och väljer att återgå till det sansade samtal han förde med någon annan i logen.

In kommer då en av arrangörerna i Borås och ber TNJ att signera dessa, något de vänligt gör. Fredrik Käll fattar då tuschpennan och skriver då stolt ner sitt eget namn på den klassiska logotypen. Jimmy och jag, som inte druckit särdeles mycket under kvällen -för en gångs skull få man väl säga-  drar luften inåt och ryser till, tittar mot The Neon Judgement, tittar på Käll som skrattandes börjat signera en andra affisch, tittar på Jens som svajar lätt med handen vid bordskanten, tittar på varandra, skakar på huvudena och tänker tyst att nu går det här åt helvete.

Den gladlynte Käll signerar samtliga affischer och sätter även en kråka på väggen innan han med ett nöjt skratt sätter på korken till pennan. Kort tystnad. Som bryts av Dirk Da Davo och TB Franks skratt. Puh! Av någon anledning tyckte det var underhållande. Jens som en stund ruvat på en fråga säger med sin skotska dialekt (Det är tämligen ofta när Jens druckit ett par drycker för mycket som denna brytning kommer fram. Det började som en hyllning till Jesus And Mary Chain, i ironins namn, men har under åren tappat ironin fullständigt)

so whoose designed yorr pooster then?

Det börjar bli dags att dra sig tillbaka, men vi hinner inte påtala detta förrän en bunt fans strömmar in i logen med LP-skivor som de vill ha signerade. hemma i deras skivsamling står nu “Horny As Hell“, “1981-84” och “A Man Aint No Man When He Aint Got No Horse Man” signerade av Neon Judgements medlemmar; TB Frank, Dirk Da Davo och Fredrik Käll.

Vi tackade för oss och satte oss i bilen mot Göteborg. Jag körde -därav anledningen till att jag inte drack. I baksätet satt Käll och höll låda tillsa han somnade. Hårt. Så hårt att han satt helt still, till synes utan andning.

När vi kom fram till Göteborg stannade vi vid järntorget, fråga mig inte varför, och försökte få liv i gynnaren. Det gick inte. Vi lyfte ut han ur bilen efter att ha skakat honom och skrikit i hans öra. Han verkade helt klart avliden.

Först när vi sa att det börjar bli dags att ringa ambulans kvicknade han till och vi kunde andas ut. The Neon Judgements tredje medlem var fortfarande vid liv.

apop-191.jpg

Jismark flankerad av Moffa (t.v) och Söderström (t.h)

Minen är en s k “halvgibbon”, alltså inte en fullskalig “gibbon” då kinderna blåses upp i betydligt större format.

*

Det började under tågluffen 1993. Henrik “Sjögge” Sjögren och jag gav oss iväg på tugluff, vår första verkliga kontakt med världen utanför Tranås. Denna resa i sig kommer avhandlas i detaljerad skildring längre fram på Kollaps, men tillåt mig nu bara att presentera hur det härna bedrövliga utséende en gång började.

Vi hade sett Depeche Mode på Bercy i Paris. Det var Devotional-turnén, en av världens mest avhandlade turnéer så jag tänker inte säga mer om denna- och det var vårt första stopp på resan. Vi låste in våra gigantiska ryggsäckar på Gare du Nord och inhandlade ett par biljetter på svarta börsen. Sen satte vi oss och ölade i kön till konserthallen. Det var vi länge ensamma om. Fransyskorna skrattade åt oss, fransoserna gjorde narr av oss. Nånstans satt en dekadent varelse med sina vänner och delade, sittandes på en rutig duk, på en vinare. Ingen söp. Vart i helvete hade vi hamnat?

Sjögge packade av någon anledning in sin tobak -han rullade själv- i en fryspåse istället för John Silver-påsen. Jag tror den gått sönder. Vi var förundrade och på gränsen till förnedrade.

Som tur var dök änglarna upp –britter– försupna, stojandes, skrävlande. Det var underbart. Dessutom kunde vi ju prata med dem. Fransmännen är ju som bekant inte särdeles intresserade av det engelska språket.

Till slut öppnades dörrarna och vi kunde springa in på parketten.

Det amerikanska/irländska hiphop-bandet House of Pain var förband. Det regnade tomater, vattenflaskor och annan skit över stackarna under hela setet. Samtliga bar t-shirts med texten “We hate you all you cynical motherfuckers“. Det är i sanning inget lätt uppdrag att vara förband till Depeche Mode.

När Fad Gadget -god bless his soul- fick en favour returned och var förband på Exciter-turnén så var han varnad av Depecharna varpå han byggt sig en genomskinlig sköld han kunde skydda isg med. Tack och lov var kunskapen hos publiken tillräckligt hög för att han, som enda förband i historien (med möjligt undantag av Nitzer Ebb) kunde genomföra spelningar för en publik som applåderar.

Depeche var i fin form och vi fick en “One caress” med live-stråkar. Direkt efter spelningen sprang vi i full careta mot stationen för att lösa ut säckarna och sätta fart mot södra frankrike. Problemet var dock att det inte fanns några tåg att åka med så vi tvingades till att hänga kvar i kvarteren runt Bercy. Det började bli lite småkusligt för två grabbar, 19 & 20 år från Tranås. Vi försökte ta oss in på hotell i närheten, det var stängt.

Vi kommer då på den fullständigt geniala idén att fråga någon om vi kan slagga på området där Depeche Mode´s stagetrucks står parkerade. Där är vi övervakade och trygga iallfall, tänkte jag. Det kändes inte safe att gå omkring laddade med pengar & resebiljetter med två stora ryggsäckar i samma kvarter som pundare som skrek på franska och som hade stora hundar som sprang lösa.

Vi gick runt arenan, fann ingången och en vakt som satt där i en security bil. Han var fransman. Min skolfranska, bortskolkad och struntad i, skulle inte bli mycket till hjälp:

Uhhmm..pardon ms´ieur..uumm…moi…et..mon…ami (pekar på sjögge) would like to..no! I mean Non!….La bas…La bas…Moi et mon ami…noire (pekar mot den svarta himlen) pour demain…..le soleil 8pekar mot himlen) Le soleil demain! Moi et mon ami!! ummmm..

Han tittade storögt på mig när jag stakade mig fram, sen vinkade han helt sonika surt in oss på området. Utmattningstaktiken.

Väl därinne stötte vi ganska snabbt på en bunt roadies som satt och rökte maja, hasch och andra natural herbs så det bolmade från huvudet på dem. De skrattade självfallet åt oss. Vi såg ut som två vilsna imbeciller. Och det var ju förvisso sant. Men det här var ju britter så här kunde vi göra oss förstådda. Sjögge och jag satte oss ner bredvid dem. Jag tände en cigg, Sjögge tog fram sin plastpåse.

Detta drog britternas intresse till sig. Killen hade röka. Var det bra grejer? En av dem höll fram sin påse och sa:

You wanna switch? You get one from my supply if I get one from you?

Sjögge, överrumplad, fattar ändå vad som håller på att hända svarar:

-No. No thank you.

Roadien blir då ganska så sur och ännu mer intresserad av Sjögges supply. Och tar i med rösten

Come on Swede, let´s switch a fag!

Nu var det ett rejält dilemma för de tvenne ynglingarna. Här sitter vi med en påse vanlig tobak, de med en påse jazztobak. De har varit gästvänliga säger de och alla undrar nu varför inte vi vill dela med oss. Om Sjögge byter så märker de snabbt att de har blivit “blåsta” å deras sätt att se det. Om vi inte switchar kanske de slänger ut oss från området. Sjögge tittade med flackande blick på mig.

Vad som hände? Låt mig säga så här: 

På natten sprang vi mellan bussarna med uppblåsta kinder och skrek jag flyyyger, jag flyyyyger. Vi sträckte ut händerna, började skutta fram i hukad ställning, “vecklades ut” längs färden framåt och fick en “take off“. Skrattandes till magknipsnivå.

Gibbon-minen var född, den hette dock inte så då. Den hade egentligen inget namn förrän Martin Söderström och Therese De Waern namngav den flera år senare.

Men det började alltså denna natt. Efter att alla roadies somnat i sina bussar blåste Sjögge upp kinderna och började tala ur den lilla öppningen i käften. Jag gjorde likadant. Märkligt med ett 100% ratio på oss två då de flesta människor är oförmögna att utveckla denna gibbon-min. Tur är väl det.

*

En amerikan som jag senare träffade på luffen berättade om att han i London fick frågan “Oy, you got a fag?” varpå han nitade denne så det sjöng om det. Han hade aldrig hört uttrycket och trodde följdaktligen snubben kallade honom bög. Jänkare..

Next Page →