Category archive: Tågluff 93

apop-191.jpg

Jismark flankerad av Moffa (t.v) och Söderström (t.h)

Minen är en s k “halvgibbon”, alltså inte en fullskalig “gibbon” då kinderna blåses upp i betydligt större format.

*

Det började under tågluffen 1993. Henrik “Sjögge” Sjögren och jag gav oss iväg på tugluff, vår första verkliga kontakt med världen utanför Tranås. Denna resa i sig kommer avhandlas i detaljerad skildring längre fram på Kollaps, men tillåt mig nu bara att presentera hur det härna bedrövliga utséende en gång började.

Vi hade sett Depeche Mode på Bercy i Paris. Det var Devotional-turnén, en av världens mest avhandlade turnéer så jag tänker inte säga mer om denna- och det var vårt första stopp på resan. Vi låste in våra gigantiska ryggsäckar på Gare du Nord och inhandlade ett par biljetter på svarta börsen. Sen satte vi oss och ölade i kön till konserthallen. Det var vi länge ensamma om. Fransyskorna skrattade åt oss, fransoserna gjorde narr av oss. Nånstans satt en dekadent varelse med sina vänner och delade, sittandes på en rutig duk, på en vinare. Ingen söp. Vart i helvete hade vi hamnat?

Sjögge packade av någon anledning in sin tobak -han rullade själv- i en fryspåse istället för John Silver-påsen. Jag tror den gått sönder. Vi var förundrade och på gränsen till förnedrade.

Som tur var dök änglarna upp –britter– försupna, stojandes, skrävlande. Det var underbart. Dessutom kunde vi ju prata med dem. Fransmännen är ju som bekant inte särdeles intresserade av det engelska språket.

Till slut öppnades dörrarna och vi kunde springa in på parketten.

Det amerikanska/irländska hiphop-bandet House of Pain var förband. Det regnade tomater, vattenflaskor och annan skit över stackarna under hela setet. Samtliga bar t-shirts med texten “We hate you all you cynical motherfuckers“. Det är i sanning inget lätt uppdrag att vara förband till Depeche Mode.

När Fad Gadget -god bless his soul- fick en favour returned och var förband på Exciter-turnén så var han varnad av Depecharna varpå han byggt sig en genomskinlig sköld han kunde skydda isg med. Tack och lov var kunskapen hos publiken tillräckligt hög för att han, som enda förband i historien (med möjligt undantag av Nitzer Ebb) kunde genomföra spelningar för en publik som applåderar.

Depeche var i fin form och vi fick en “One caress” med live-stråkar. Direkt efter spelningen sprang vi i full careta mot stationen för att lösa ut säckarna och sätta fart mot södra frankrike. Problemet var dock att det inte fanns några tåg att åka med så vi tvingades till att hänga kvar i kvarteren runt Bercy. Det började bli lite småkusligt för två grabbar, 19 & 20 år från Tranås. Vi försökte ta oss in på hotell i närheten, det var stängt.

Vi kommer då på den fullständigt geniala idén att fråga någon om vi kan slagga på området där Depeche Mode´s stagetrucks står parkerade. Där är vi övervakade och trygga iallfall, tänkte jag. Det kändes inte safe att gå omkring laddade med pengar & resebiljetter med två stora ryggsäckar i samma kvarter som pundare som skrek på franska och som hade stora hundar som sprang lösa.

Vi gick runt arenan, fann ingången och en vakt som satt där i en security bil. Han var fransman. Min skolfranska, bortskolkad och struntad i, skulle inte bli mycket till hjälp:

Uhhmm..pardon ms´ieur..uumm…moi…et..mon…ami (pekar på sjögge) would like to..no! I mean Non!….La bas…La bas…Moi et mon ami…noire (pekar mot den svarta himlen) pour demain…..le soleil 8pekar mot himlen) Le soleil demain! Moi et mon ami!! ummmm..

Han tittade storögt på mig när jag stakade mig fram, sen vinkade han helt sonika surt in oss på området. Utmattningstaktiken.

Väl därinne stötte vi ganska snabbt på en bunt roadies som satt och rökte maja, hasch och andra natural herbs så det bolmade från huvudet på dem. De skrattade självfallet åt oss. Vi såg ut som två vilsna imbeciller. Och det var ju förvisso sant. Men det här var ju britter så här kunde vi göra oss förstådda. Sjögge och jag satte oss ner bredvid dem. Jag tände en cigg, Sjögge tog fram sin plastpåse.

Detta drog britternas intresse till sig. Killen hade röka. Var det bra grejer? En av dem höll fram sin påse och sa:

You wanna switch? You get one from my supply if I get one from you?

Sjögge, överrumplad, fattar ändå vad som håller på att hända svarar:

-No. No thank you.

Roadien blir då ganska så sur och ännu mer intresserad av Sjögges supply. Och tar i med rösten

Come on Swede, let´s switch a fag!

Nu var det ett rejält dilemma för de tvenne ynglingarna. Här sitter vi med en påse vanlig tobak, de med en påse jazztobak. De har varit gästvänliga säger de och alla undrar nu varför inte vi vill dela med oss. Om Sjögge byter så märker de snabbt att de har blivit “blåsta” å deras sätt att se det. Om vi inte switchar kanske de slänger ut oss från området. Sjögge tittade med flackande blick på mig.

Vad som hände? Låt mig säga så här: 

På natten sprang vi mellan bussarna med uppblåsta kinder och skrek jag flyyyger, jag flyyyyger. Vi sträckte ut händerna, började skutta fram i hukad ställning, “vecklades ut” längs färden framåt och fick en “take off“. Skrattandes till magknipsnivå.

Gibbon-minen var född, den hette dock inte så då. Den hade egentligen inget namn förrän Martin Söderström och Therese De Waern namngav den flera år senare.

Men det började alltså denna natt. Efter att alla roadies somnat i sina bussar blåste Sjögge upp kinderna och började tala ur den lilla öppningen i käften. Jag gjorde likadant. Märkligt med ett 100% ratio på oss två då de flesta människor är oförmögna att utveckla denna gibbon-min. Tur är väl det.

*

En amerikan som jag senare träffade på luffen berättade om att han i London fick frågan “Oy, you got a fag?” varpå han nitade denne så det sjöng om det. Han hade aldrig hört uttrycket och trodde följdaktligen snubben kallade honom bög. Jänkare..

I Juni 1993 gick jag från att vara en tämligen oerfaren liten småstadsbo till en något mer belevad sådan. Man kan kalla det för ett första steg in i den stora världen därute. Jag och min polare Sjögge gav oss iväg på en tågluff.

Jag var 20, han var 19. Vi var rädda, vi var varnade. Vi gav oss iväg från tågstationen i Tranås med två gigantiska ryggsäckar, avvinkade av familjemedlemmar och närstående. När vi återvände två och en halv vecka senare var det efter en resa fylld av galenskaper, galningar och ett fruktansvärt, helt osannolikt dödsfall med oss två i allra högsta grad inblandade. 

Med oss hem hade vi även två tjejer från Kanada, som rest med oss hela vägen från Aten. Jag tror inte det gladde min dåvarande flickvän Hanna nämnvärt när vi klev av tåget i sällskap med dem.

Jag satte mig för ett par dagar sen med Sjögge och gick igenom hela historien. Min plan var att göra en topp tio lista över de dråpligaste händelserna under resan. Det visade sig vara en omöjlighet. Vi fick ihop 26 kandidater och ville inte stryka någon. Jag får helt enkelt, ibland med kommentarer från min käre reskamrat, återge hela resan från start till mål. Det kan jag lova är er tid värd, tro mig.

*

4 Juni 1993, Tranås

Henrik “Sjögge” Sjögren och Andreas Jismark befinner sig på Råggatan, Sjögges familjehem. Tidigare under eftermiddagen har Sjögrens skakats av Farmors telefonsamtal – “Jag har en vitlök i örat”. Förkylningen hennes botades inte av det gamla tricket och de hade fått köra tanten till sjukan och plocka ut klyftan.

TV-Nyheterna går på. Sjögges far, Hebbe, har fällt upp sol-clipsen från glasögonen och tittar allvarligt från sin fotölj på en kvinna i färgglad klänning som beskriver hur hon blivit rånad. “Jag blev helt dizzy och det kändes som ett järnband kring huvudet” berättade hon levande. Sjögge och jag skrattade. Det gjorde inte Hebbe.

Vi blev uppläxade om vår naivitet och allmänna dumhet. Och lyssnade till vad kvinnan berättade. Vi fick höra om en växande våg av sofistikerade rån av turister på tåg vid italienska gränsen. Nyheterna berättade om hur hela kupéer sövts ner och blivit plockade på sina kontanter, kort & resecheckar. Hebbe hade ett allvarligt snack med oss. Vi var varnade. Detta kunde hända oss om ett par veckor.

6 Juni 1993, Övrarp

Jag firar tillsammans med en hel bunt av mina bästa vänner min tjugonde födelsedag i familjens stuga en bit utanför Tranås. Vi kör lekar och tävlingar och har en trevlig kväll. Efter ett tag samtalar min far, Calle, förtroligt med mig och den unge Sjögren om vår stundande resa.

Kom ihåg att borsta tänderna med Whisky, sa han.

Vidare varnade han oss allmänt för livsfarliga människor som strök omkring i de olika europeiska länderna.

27 Juni 1993, Tranås

Den nyblivna samhälls-studenten Andreas (jag gick först ett år ekonomisk linje men hoppade av och jobbade som journalist ett halvår innan jag återvände till samhällsvetenskaplig. Jag blev följdaktligen ett år äldre än mina studentpolare. Samma sak gällde för Sjögge ett år senare, fast då från samhäll till ekonomisk.) och en väldresserad Henrik Sjögren samlades innan avresa i mitt uppväxtshus på Bäckagatan 21 i Tranås. Vi kollade genom packningen, gick en promenad för att andas Tranåsluft för sista gången på ett tag. Vi gick upp på en liten kulle, ett pyttelitet berg kan man säga, beläget straxt utanför bandyplan. Jag vet verkligen i helvete inte varför vi gick dit. Men där var vi.

Dina skor kan för fan inte se ut så där, sa jag till Sjögge.

Henrik Sjögren hade på sig, av sin mamma nyinköpta, fina smooth white tennis-shoes. Den gänglige, stundom osäkre, nervöse 19-åringen hade sedan första bekanstskapen med den påhittige och domderande Jismark fått stå ut med mycket. Bland annat hade han fått höra:

Så där kan du för fan inte se ut i håret, vi får fixa till det direkt.  (detta berättade Sjögge så fantastiskt roligt om i sitt bröllopstal så jag lämnar den storien i minnet av de glada vänner som var där och lyssnade)

Nu var hans skor ifrågasatta. När argumentet presenterades “vi blir ju för fan rånade så fort vi går på tåget om du ser ut så där” tog följdaktligen Henrik, vägledd av mig, det oundvikliga beslutet:

Att gnida in och smutsa ner de nya skorna med hjälp av mossa, bark och skit från det lilla berget utanför bandyplan.

30 minuter senare klev vi på tåget. And off we went!

*

Sjögge:

Du glömmer även en sak som din far Calle rådde oss till under det förtroliga samtalet i Bäck (ja, det var faktiskt i Bäck och inte Övrarp).

“Ni måste tejpa fast era pengar på ryggen”, sade han.

Med sammanpressade läppar för att inte brista ut i skratt lyssnade vi sedan till de övriga smått vansinniga råden, som att borsta tänderna i wiskey. Men ett vettigt råd var dock att vi inte skulle ha våra små väskor (mer om dem senare) i ett snöre runt halsen. Anledningen till detta var att om en rånare skulle skära av snöret så skulle halspulsådern ryka i samma veva.

Nåväl, vi skrattade sedan gott bakom ryggen på våra fäder inför avfärd. Lika roligt var det dock inte att behöva ringa hem från Grekland för våra sista slantar och be dem om mer pengar.

**

(Edit: Har korrigerat till helt korrekta datum) 

tgv5.jpg

(Fortsättning från “Järnband & Smutsiga Skor”)

28-29 Juni 1993, Hamburg-Paris

Henrik och jag färdades i sovkupé och sov oss genom förflyttningen Tranås-Hamburg.

I Hamburg hade vi några timmar på oss innan vårt tåg mot Paris avgick. Vi imundigade en stadig frukost på McDonalds och söp in atmosfären på den stora stationen.

Via ytterligare ett byte på eftermiddagen i München var vi vid kvällningen framme vid resans första egentliga mål – La Paris. Vi bokade in oss på ett billigt hotell och somnade.

Dagen därefter checkade vi ut och gav oss iväg på en vandring i staden med våra gigantiska ryggsäckar med oss. Noviser & idioter som vi var så bestämde vi oss för att gå mot Eiffeltornet. Vi gjorde det genom att orientera oss efter byggnadsverjet i sig självt, så det tog oss ett par-tre timmar innan vi kom fram. Genomsvettiga då, I might add..

Kvällens planerade mål var Depeche Mode på Palais Omnisport De Bercy, den första av två spelningar för DM i Paris. Ni trogna läsare av bloggen vet ju att den storyn redan avhandlats och ni som inte läste den och vill göra det hittar den i inlägget Gibbon härnedan.

Innan vi satte oss i den strålande solen utanför den gräsbeklädda arenan avverkade vi en vandring runt Alec Eiffels torn, Parc de Luxembourg, Champs Elysée & triumfbågen.

30 juni 1993, Paris-Avignon-Leucat-Port Leucat

Depeche Mode var såklart lysande, men vi fick alltså spendera natten vid bandets stagetrucks då vi missade att ta oss vidare från Paris efter konserten. På morgonen efter vandrade vi in på Gare Du Nord. Vi hade ju varit vakna hela natten och vi var inte pigga. Vi vill ta oss därifrån så fort som möjligt.

First timers som tågluffare som vi var så tittade vi inte så noga var det var för tåg vi satte oss i. Vi ville bara söderut. Vi förvånades över den höga standarden på fransosernas tåg. Vi överraskades av resesällskapet; en man i plommonstop, frack och portfölj klev in med en dagstidning under armen. Yttermera män i fina kläder och kostym intog sina platser. Inte många andra luffare. Inga rättare sagt. Vi hade satt oss på ett TGV tåg.

I 320 kmh/h susade två förvirrade, rädda och trötta ynglingar iväg mot Avignon.

Det dröjde inte länge innan en konduktör kom för att se på biljetterna. Vårat Interrail kort halades fram från våra skitiga nävar och den reslige karln skakade på huvudet. Interrail-kort gäller självfallet icke på detta snabbtåg. Bakläxa igen:

*Man borstar inte under några som helst omständigheter tänderna i Whisky.  

*Man orienterar sig icke genom Paris via Eiffeltornet på en stekhet dag med gigantisk, tung ryggsäck på ryggen.

*Man ser till att boka hotell innan det är för sent i kvarteren kring Palais Omnisport De Bercy, speciellt när man är för rädd att lämna området i fråga.

*Man har inte John Silver-tobak i en fryspåse.

*Man måste boka platsbiljett och definitivt kolla upp om ens resemedel gäller på tåget.

Vi fick tömma fickorna på alla francs vi hade, det var väl runt 300 francs var vi fick casha. Där rök alla pengar+ en bunt till av det vi dragit in genom att sitta ute hela natten.

Det blev inte mycket sova av på resan och när vi klev av i Avignon var vi lite griniga. Vi hade bestämt oss för att dra hela vägen till en liten ort som heter Port Leucat. Ett ställe jag en gång i tonåren besökt med en dåvarande flickvän och hennes mamma.

När vi klev av perrongen i Avignon klev Sjögge rakt ner på en tom colaburk. Den fastnade under skon och fick smälla i varannat steg på Sjögges haltande väg mot en bänk, där han kunde lyfta av rygsäcken och plocka bort burken som format sig runt foten. Jag skämdes, trots att jag skrattade. Vi skulle ju verka världsvana.

Efter en snabb lunch inne på stationen vände vi tillbaka mot nästa tåg. Vi krängde på oss säckarna och knallade ut till spåret. När vi närmade oss tåget såg jag att en kastad fanta-burk låg i vår väg på perrongen, jag tänkte “Sjögge kommer trampa på den, jag vet det, snälla gud gör så han inte trampar på den”

Sedan trampade Sjögge på burken. Det lät utav helvete och ekade och small när han haltade bort mot en bänk för att lirka av fantan som krängt sig runt sulan. Jag sa:

Det finns bara en burk på hela perrongen och självklart ska du trampa i den! Skärp dig för fan, din jävla idiot!

Tröttheten gjorde sig påmind igen efter vi hoppat in i det nya, bra mycket billigare tåget mot Rivieran. Vi somnade omgående och jag vaknade till efter ett par timmar. Sömndrucken och förvirrad vände jag mig mot Sjögge och frågade: -Vad är klockan, älskling?

Jag var inte riktigt klar med att jag inte befann mig hemma i sängen i Tranås med min flickvän. Sjögge svarade snabbt, distinkt och argt:

-Håll käften för helvete!

Efter några timmars ytterligare färd var vi på eftermiddagen framme i Leucat. Nu var det dock så att vi skulle till Port Leucat, alltså hamndelen av staden. Eftersom vi brännt iväg alldeles för mycket pengar för dagsbudgeten bestämde vi oss för att knalla istället för att ta taxi. Jag hade ju varit där innan. Det skulle inte ta så långt tid.

Det tog över tre timmar. Vi gick längs motorväg, “genade” genom en fiskeby, klättrade över stängsel och snår innan vi utmattade nådde fram till kuststaden. Allt detta i brännande eftermiddagshetta. När vi anlände till Port Leucat fann vi snart en drickfontän där vi sköljde våra sandpappers-halsar. Vi var skitiga, bedrövligt klädda.

Och det var ungefär då det slog mig att Port Leucat är fyllt av rika, välklädda fransmän. Vi var de enda luffarna i hela stan.

Vi anpassade oss snabbt efter denna insikt.

Vi bokade in oss på ett lyxhotell och gick ut på fin restaurang.

*

Sjögge:

När vi första morgonen i Paris skulle ut i stadsvimlet förevisade Andreas mig hur man skulle bete sig i en storstad.

Andreas menade han att man redan befann sig i ett förbannat underläge bara av det faktum att man hade en stor ryggsäck.

Men om man nu befann sig i denna prekära situation skulle man åtminstone försöka ge ett någorlunda säkert intryck.

“Du får INTE gå och titta på byggnaderna med beundrande min och öppen mun! Fäst blicken rakt fram och gå med bestämda steg. Och med solglasögon som är så mörka att man inte ser den flackande blicken. Annars är vi DÖDA här!!!”.

“Öh… Okej.”

**

To be continued…..

30 Juni-2 Juli 1993, Port Leucat-Rom

(fortsättning från Snabbtåg, Burktramp & Långpromenad)

Efter att ha spenderat en natt utomhus i Paris och utan bättre vetskap tagit ett snabbtåg vi egentligen inte kunde åka och därför fick betala en massa pengar hade vi alltså tagit en långpromenad istället för taxi.

Denna långpromenad gjorde oss utmattade och vi tyckte vi förtjänade en belöning. Vi tog följdaktligen in på ett fint hotell och gick ut på en riktigt bra fiskrestaurang.

Vi hade en uppritad budget på nånstans mellan 100-200 kronor om dagen. Man klarar sig faktiskt rätt långt på det, man hade råd att äta och färdas vidare. På endast fyra dagar hade vi spräckt denna budget fullständigt. Bara hotellet och maten i Port Leucat kostade oss omkring 1000 kronor var. Då ska ni även veta att jag, min idiot, lämnade en fet dricks på restaurangen. Jag tror det var upp mot 100 francs. Jag kommer ihåg att jag betalade. Sen återvände inte servitrisen och jag tyckte det var pinsamt att fråga efter växeln. Typiskt mig.

Sjögge drack upp sin lilla, lilla espresso med tillhörande sockerbit som var bredare än koppen och skakade på huvudet.

Resan gick redan dagen efter vidare mot Italien.

Och nu började vi för första gången på allvar träffa på och umgås med andra bagpackers. På resan mot Rom stötte vi på en grytlocksluffare. Dessa reser ensamma och verkar ha gjort det i över ett år, dömt av utséendet med långt hår, skägg och vindpinad kropp. Dessa tar sig runt på en budget kring 30 kronor om dagen och drar sig inte för att lifta, gratisåka och tigga cigaretter, mat och dryck av andra. Runt deras galet stora ryggsäck klingar och klangar grytor och gasolkök och soppslevar med vilka de tillreder sina näringsrika måltider.

Denna kille spenderade några timmar i en kupé med oss. Med stor auktoritet undervisade han de båda noviserna om vägarnas hemligheter. Han var en Holländare som rest runt ett långt tag och han gjorde ett mycket säkert och stort intryck på oss innan han, i farten, kastade sig av tåget när konduktören kom för att se färdbevis. 

Vi tittade chockat ut genom fönstret och såg den flygande holländaren rulla runt fem varv med grytorna flygande kring innan han borstade av sig reste sig upp och försvann västerut.

Visserligen var tåget på väg in mot en station och hade ordentligt saktat farten men synen gjorde ett outplånligt intryck på de tvenne skakande ynglingarna från Tranås.

Vi spenderade dag och natt och en dag till på tåg och stationer innan vi nådde den eviga staden.

Sjögge och jag gick ut en runda och tittade oss runt. Ofattbart nog konstaterade vi efter endast en timmas rundvandring att det inte fanns nåt att se i Rom!

Det var skitigt här du, sa vi till varandra, tog en burgare och gick tillbaka in till stationen och åkte kvällståget mot Brindisi för att därifrån ta oss till det egentliga målet på resan; Grekland.

*

Sjögge:

Resan genom Italien blev mycket riktigt bara en transportsträcka söderut. Vi dömde självsvåldligt ut Rom som en överskattad håla.

Men hade vi egentligen bildat oss en uppfattning? Hade vi bevistat Colloseum? Flanerat utför Spanska Trappan? Svalkat oss i det stilla skvalet från Fontana di Trevi? Förundrats över Aqua Felice och Aqua Virgo – de romerska arkitektoniska mästerverken?

Nej! Vi hade promenerat gatan fram och tillbaka från centralstationen cirka 400 meter. I hemlighet konstaterat för oss själva att det började bli mörkt.

”Förmodligen jobbigt att hitta hotell, vid den här tiden”, sade Andreas.

Vi uppfattade hur horor började stryka kring gathörnen. Knarkare med kanyler i högsta hugg i varje mörk gränd. Sinnessjuka uteliggare med knivar. Rabiessmittade hundar. Allt farligt man kan tänka sig. Allesammans fantasifoster, naturligtvis.

Efter 400 meter vände vi alltså om. Småsprang till stationen, kollade tågtidtabellerna – och tog nästa tåg söderut.

Inne i kupén blev vi erbjudna cornflakes av en medresenär. Förmodligen våldsbög och AIDS-smittad. Vi avböjde.

Nästa destination Brindisi.

**

(Fortsättning följer..)

jaronlanier.jpg

Det här skulle kunna varit vår “grytlocksluffare”, men jag tror tyvärr inte att det är det, även om jag skulle vilja.

(forts från “Den Auktoritära Grytlocksluffaren”)

4-5 Juli 1993, Aten

Många av er som tågluffat har säkert åkt samma passage som jag och Sjögge gjorde; Brindisi-Patras över Adriatiska havet. 99,5% av de som anländer i Patras, Grekland tar sedan det skrangliga tåget mot Aten. Det gjorde inte vi. Det var ju livsfarligt hade vi fått för oss. Istället åkte vi luftkonditionerad buss. Det kostade oss 200 spänn mer/skalle. Kassan fortsatte att snabbt sina.

Vi anlände i Aten ett par dagar tidigt, för att inte säga en hel vecka för tidigt. Vi hade bestämt att mötas upp där med en polare från Tranås ,Pelle, som ganska nyligen flyttat till Aten för att jobba. Men han var ute bland de Grekiska öarna när vi kom fram så vi fick börja leta hotell i Aten för åtminstone en natt.

Den grekiska huvudstade satte verkligen den svettiga ryggen i arbete. Värmen från Paris framstod som en sval bris i jämförelse med detta. Vi hittade en skugga och ställde av oss säckarna och pustade ut efter att vandrat in i centrala Aten.

När vi satt där kom en grek fram och frågade på knacklig engelska var vi kom ifrån. På vårat svar “Sweden” tittade han mot horisonten och sa “Sweden…much money, much, much money“. Vi tittade förskräckt på varandra, greppade våra säckar och galopperade raskt iväg från viloplatsen. 

Efter ytterliggare ett kort tag mötte vi vad vi trodde var ett engelskt par, en söt mörk tjej och en rödfräknig kille med en Tottenham Hotspurs kepa. Vi frågade om de visste om något okej hotell och de tipsade om det de bodde på och vi tyckte det lät bra så vi slog följe med dem.

Vi tog in på hotellet, kom överens med paret om att mötas på hotellets tak, där det fanns en bar, om några timmar. När jag väl stod i duschen märkte jag hur skiten formligen lossade i bitar från min kropp. Vi hade rest non-stop från södra Frankrike. bara sovit på tåg och båt. Fyra dagar sen senaste duschen. Jag vidhåller än i dag att det var den bästa duschen i mitt liv. 

Fräscha och fina dök jag och min compadre upp i hotellbaren. Akropolis sken från sin kulle. Vilken utsikt! Vi slog oss ner vid våra nyfunna vänners bord och beställde in varsin öl.

Ganska snabbt kunde vi förstå att Beth och John, för så hette de, inte var ett par. Beth kom från Houston, Texas och John från SydAfrika. Deras vägar hade helt enkelt mötts och de hade slagit följe. John skulle redan samma natt resa vidare med flyg mot London.

Vi hade trevligt tillsammans och började köpa rundor åt varandra, fyllan började sakta träda in. Beths tidigare så välvårdade språk började bli smutsigare, samtalsämnena blev mindre ytliga. Nånstans här födde jag planen att Sjögge, som var singel, borde lägga in en stöt på den snygga amerikanskan. Sjögge var inte främmande för detta och började smajla upp sig.

Konversationen gled in på Madonna. Jag sa “I think she´s exposed herself too much lately“. Beth, som var ett stort fan av artisten, blev sned och undrade “what the fuck do you mean?” Jag svarade då med ett dravel-utlägg av sällan skådat slag. Jag berättade vad jag menade, att det inte handlade om henne som förebild, framförallt för unga tjejer. Tvärtom var hon en stark kvinna. Det handlade inte om hennes bok “Sex”. Vad jag menade var att hon inte gjort en bra senaste platta och helt enkelt “over-exposed herself lately”. Jag pratade om mitt eget band April Tears som hade sångerska och vad Madonna betydde för oss. På nåt sätt lyckades jag väva in en massa existentialistiska klyschor också -jag var extremt inne i Sartre/Camus & co vid tiden- allt för att ta mig ur min första ganska platta kommentar.  

Beth var mycket nöjd med svaret och log: “I like that explination” sa hon. Puh, tänkte jag, för jag ville ju inte sabba Sjögges möjligheter utan tvärtom hjälpa till, så att säga.

 Sjögge själv drar då fram den nedlagda diskussionen om Madonnas cover på “Fever” och kommenterar själv med ett skrockande i halsen: “I think she´s over-rated. I like the original much, much better.”

Beths följande ölrunda innehöll bara tre öl. En till mig, en till John, en till henne själv. Sjögges chanser hade minskat kraftigt.

Tiden löpte an och John tackade för sig. Vi andra tre satt kvar och hade trevligt tills takbaren stängde. Beth föreslog då att fortsätta festa genom att inhandla öl i receptionen och ta med upp till vårt rum. Varför inte, tänkte vi.

Och nu, mina vänner, börjar historien egentligen: 

Jag var fortfarande inställd på att vara trevlig och styra konversationen mot Sjögge & Beth, men det klaffade inte riktigt. Tvärtom, faktiskt. Sjögge hamnade lite utanför och Beth tog sitt sikte på mig. Bredvid min säng låg min halspåse.

Vad fan är då en halspåse, undrar några kanske? Jo, när man hämtade ut sitt interrail-kort fick man med en del tillhörande grejer, däribland en påse att ha runt halsen, i vilken man kunde förvara pengar och andra viktiga saker. Det var denna min pappa sa att vi inte under några omständigheter kunde bära runt halsen. Ty när tjyven kommer med kniven och skär av den ryker även halspulsådern. Resultat: Döden inträder i offret! Vi fick alltså därför rådet att tejpa pengar på ryggen!

I vilket fall var årets påse sponsrad av RFSU. De nya smaksatta kondomerna NamNam var motivet. Min hade reklam för banansmaken. Och när Beth frågade om påsen, hon tyckte den såg rolig ut och sa “namnam” svarade jag naturligtvis som det var: “It´s a commercial for a flavoured condom, banana this one” 

Beth svarade: “Mmm. I like that explination. For your very big cock!”

Jag lyckades styra undan konversationen och tog fram en April Tears demokassett och gav till den berusade, men ack så attraktiva Texasflickan. Jag var fast besluten att inte göra nåt dumt, utan att vara min flickvän trogen. Samt dessutom på något sjukt sätt fortfarande få henne intresserad av Sjögge istället. Beth krävde nu att jag skulle ta av mig min basker eftersom det var så sexigt när jag drog handen genom mitt blonda hår.

När Henrik gick in på toan för att kissa hände det så till slut: Beth kastade sig över mig och kysste mig.

När jag reagerade med att skjuta bort henne och säga att det här kunde jag inte tänka mig, jag har flickvän fick hon snabbt klart för sig att jag inte spelat svårflörtad. Detta betéende från mig gick dessutom rakt emot mitt tidigare resonemang kring min levnadsfilosofi tyckte hon.

Jag försökte återigen att styra samtalet åt annat håll. Sjögge kom ut från toan, vi tog fram kameran för att ta lite roliga bilder. Det ville inte Beth och hon var nära att kasta ut kameran från balkongen, vi lyckades styra bort detta i sista stund. Hon hotade “I´ll give you the fucking camera if you fucking kiss me” Jag svarade “I´m sorry Beth, I can´t do that“.

Beth för då Henrik bort från konversationen genom att fösa in honom tillbaka på toan och smälla igen dörren. Hon kanske fortfarande trodde att jag ville knulla om inte Sjögge såg på. Jag ville inte det. Istället frågade jag om hon inte ville kyssa Henrik istället. Beth blev fulare och fulare i munnen och började nu hävda att jag hade vilselett henne under kvällen och natten. Efter ett kort tag rusade hon ut ur rummet med ett ka-boom slag i hotelldörren.

Sjögge kom ut från toaletten och vi båda skrattade gott, delade på ytterligare ett par öl och tog b la några sköna bilder på balkongen, där vi lade oss i fyllan för att titta mot himlen. Rätt som det var kom Beth rusande in i rummet igen. Under tystnad kastade hon April Tears demon på mig, sade “Hrrrmppphhh!”, satte armarna i sidan och glodde surt. Sen rusade hon ut igen. Vi låste denna gång dörren. Och fortsatte att snacka om kvällen under skratt.

Det gick väl tjugo minuter innan det rycktes i dörrhandtaget. Nu blev jag rädd och skrek om att nu är det fan “Farlig förbindelse” och tvingade Sjögge till dörren. Han öppnade försiktigt dörren och sa, överraskande nog på cockney-engelska “yes, how may I help you?”

Beth var i upplösnings-tillstånd. Det visade sig att hon efter senaste utvrusningen hade placerat sig sittandes utanför våran dörr för att tjuvlyssna. Hon skrek “I heard three words: Sex, object & London!”

Vilket stämde eftersom vi pratat om Kraftwerks låt “Sex Object” och om John som hade åkt till London. Vad hennes argument mot detta var framgick inte. Sjögge hade nu hittat formen och sa med en luttrad engelsk greves manér:

I´m sorry. Do you want to object something?”

Följden av detta fick att Beth försökte tvinga sig in i rummet och låsa in sig själv på toaletten tills jag kom och hade sex med henne. Sjögge lyckades sparka bort hennes fothalva från springan i dörren och låsa igen kring oss.

Sjögge och jag låg tysta ett tag i sängen innan vi vågade oss fram för att titta ut i korridoren. Tomt. Tyst. Jag slappnade av igen och berömde skrattande Sjögges insats.  Då ringde telefonen. Det var Beth.

Hon lät rädd “There´s someone at my door. You must come and help me!!” 

Jag svarade “No Beth, I´m afraid I can´t do that

Sen följde ett timslångt samtal där det var “Please come, I swear I wont touch you” och “If you just come over here, we can talk“. Av detta blev det intet och till slut lyckades jag lägga på luren. Bredvid mig hade Sjögge somnat på rygg med kläderna på och en bärs i handen.

*

Dagen efter skulle vi möta upp Beth utanför hotellet och hon skulle visa oss runt i stan. Av någon märklig anledning dök hon inte upp vid den utsatta tiden.

**

Sjögge:

“För egen del ansåg jag redan på hotelltaket att loppet var kört att få mig ett skjut av Beth, då vi kom i klinch med varandra.

Dessutom blev jag surmulen då hon vägrade bjuda mig på öl, när alla andra fick, så jag tyckte att Andreas omsorger för mig var enerverande och en aning genanta.

Icke desto mindre fanns det inga hinder att roa sig och göra sig lustig över detta unikum till kvinna och ju mer bärs vi drack desto roligare hade vi åt hennes desperata utfall.

Men gentlemän som vi var gjorde vi inte henne till åtlöje då hon var närvarande. Den detaljen klarade hon bra på egen hand.

Nåväl… på slutet MÅSTE hon ha förstått att hon drog ett löjes skimmer över sig.

I övrigt tycker jag att Andreas på ett förträffligt sätt har skildrat händelseförloppet i Hotel Olympus (eller vad det nu hette).

Kan dock tillägga att jag på sluttampen halvsovande hörde Andreas samtal med Beth i telefon:

”Oh no Beth, I can’t. No you’re not stupid. No, please… No my girlfriend in Sweden…”

***  

open.jpg

(Fortsättning från “Pelle”)

7-8 Juli 1993, Glifada, Aten 

Slutet på dygn 2 efter vi anlänt till Pelle och Hotell Avra hade osannolika konsekvenser som varken jag eller Sjögge någonsin kommer kunna glömma.

Efter en soft dag på stranden drog vi iväg till festområdet i Glifada. Vi hade inte så förbannat roligt där faktiskt. Kom inte riktigt igång och jag kommer ihåg att jag blev lite halvkass efter nån illasmakande drink så jag satt i en rabatt och samlade luft en stund.

Det ville sig inte bättre än att jag och Sjögge knallade strandvägen hem mot hotellet. Vi hade tappat bort Pelle och resten av festsällskapet och hoppades kunna hitta honom på hotellet. Det gjorde vi inte. När vi inte kunde komma in på rummet, och inte heller kunde sova i Pelles bil som var alternativet, tog vi beslutet, att eftersom klockan ändå var runt 02.00 skulle vi stanna ute resten av natten och på det sättet tjäna in några kronor som annars hamnat i rumskostnad.

Ingenting hände runt hotellet, men vi hängde kvar där, ingen Pelle skulle dyka upp under hela natten. Vi fick timmarna att gå genom att uppehålla oss med snack, listmakande & små lekar i efterfyllans dyningar. Passerande folk som gick hemåt strandvägen slutade droppa förbi runt 04.30. Men istället började solen stiga över Aten, något som värmde våra frusna kroppar.

Framåt fem-halvsex tiden gick vi ner mot stranden. Där märkte vi att en hop äldre greker hade samlats i havet för att köra ett pass vattengympa. Vi satt hålögda och halvglodde på dem när han kom fram:

En man i vit skjorta, vita knickers, sandaler. Lite tunnhårig, ett litet bockskägg och med världens genom tidernas äckligaste tänder. De hade ruttnat eller höll på att ruttna. Han presenterade sig som Dimitrus.   

Han berättade att han jobbade som advokat och verkade till en början helt okej. Men det var han inte. Helt apropå sa han:

-There was once a boy who played with me here on the beach. I like very much. He kick me and I bite his shoes.

Jag försökte skratta bort vad han sa, bland annat eftersom jag tog för givet att jag måste hört fel. Det hade jag inte.

You don´t understand. There was a dutch boy and he kicked me. I want to be your dog, you will kick me and I will bite your shoes. I want to be your football.

Jag sa ingenting, jag sög tag i Sjögge och började en rask march i sanden bort från den grekiske dåren som ropade efter oss efter vi hastat iväg:

-Wait! Wait! I want to be your football!

Jag hade verkligen inte lust att starta dagen med att sparka på en grekisk advokats huvud, dömt av hans tandrad var detta visserligen inte “första gången” för honom, men det kändes ändå inte som en förnuftig idé. Känslan som infunnit sig i min kropp var dessutom rädsla och inget annat. Jag ville bort från karln. Och det fort. –Öka för helvete Sjögge, sa jag och trappade upp tempot i den tunga sanden. Dimitrus susade enkelt och möjligen rutinerat med strax bakom.

Klockan hade hunnit bli runt sex och trafiken på den sexfiliga motorvägen hade kommit igång. Jag gjorde ett ryck åt vänster, fick med mig Sjögge, hoppade över en liten mur och hastade upp på trottoaren. Jag tittade vänster, höger, bakåt: Bilar, bilar, Dimitrus i full careta. Jag tog beslutet mellan två bilar som passerade i 140 knyck. I´ll take a run for it! 

Sjögge och jag flög över vägen mellan bilarna och hade nästan kommit över alla sex filerna när det small.

Jag hann precis vända mig för att se vad som händee. En bil. En nykrossad framruta. Och en person med huvudet neråt motorhuven och benen över taket. Jag hörde ett knäckljud jag aldrig glömmer. Ryggraden. Sen blev det tyst. Allt gick i slowmotion.

Kroppen flög fem meter upp i luften och tjugo meter, minst, bort längs motorvägen. Landade i ett dike där. Trafiken stannade helt. Ut ur bilen som kört på kroppen sprang en ung kvinna som bara skrek “Mamma Mia Mamma Mia Mamma Mia” och tro mig, hon var inte sugen på Pizza.

Sjögge och jag stod som fågelholkar. Jag tittade till vänster om oss. Lite folk hade samlats. Bårlärkor. Där i hopen såg jag ett familjärt ansikte.

Dimitrus. The Football-Head. Still alive and kicking….eller ja, ready to be kicked.

Utan att tänka vidare drog Sjögge och jag från olycksplatsen. Det kanske skulle vara smart att pysa. På vägen därifrån sprang Sjögge fram för att se liket. –Det är nyttigt, hävdade han när jag protesterade. Vi såg en kvinna, säkert över 60, hon hade långt vitt hår. Hennes huvud låg på hennes egen stjärt. Ryggraden hade gått helt av och överkroppen hade vikts bakåt efter smällen. Fruktansvärt. Oförglömligt.

Vi älgade vidare mot hotellet. Två konstaplar kom springande med visselpipor i mun och batong i hand. Vi sa “Bad accident! Bad accident!” och pekade mot olycksplatsen. Därefter lade vi bena på ryggen och drog snabbt som fan till hotellet. Till vår stora lycka hade Pelle kommit hem. Vi tog oss in i rummet. Traumatiserade. Chockade.

Jag kommer ihåg att jag rökte minst sex cigg på raken medans vi berättade alltsom hänt. Pelle sa –Jävla pedofil. Fy faaan! Skulle jag få tag på honom då jäävlar.. Pedofiljäävel!

Döden i Aten som Pelle påtalat för oss dagen innan hade redan krypt på oss. Det värsta av allt var att vi själva ansåg att vi hade orsakat den. När vi sprungit bort från Dimitrus måste det varit så att någon av de vattenbadande åldringarna redan innan hade hunnit iväg över stranden. När denna kvinna sedan såg oss kanske hon förlitade sig till att det var lugnt att gå över vägen. Det får vi aldrig veta, men skuldkänslorna har iallafall jag sen länge lagt bakom mig. Mest på grund av det som hände på Hotell Avra efteråt.

Det var nämligen så att efter vi hade lyckats somna, i, för oss levande mäniskor, onaturliga ställningar, på golvet så ringde telefonen från receptionen:

There is a man waiting for you in the lobby.

Pelle var först ut med att tala klarspråk:

Det här är eran grej. Jag har inget med det här att göra.

Med skälvande steg tog jag trappstegen ner till receptionen. Klockan var väl runt åtta. Sjögge befann sig straxt bakom. Vi såg direkt vem som kommit till hotellet. Det var Dimitrus. Den jäveln hade spårat oss till hotellet, trots att ett dödsfall kommit mellan!

That was a bad accident, sa han. -That woman died. Sen slog han ut med armarna och sa högt: -Anyway….I want to sleep with you!

Jag hann inte finna mig, jag bara skrek –FUCK OFF YOU BASTARD! innan jag satte full fart uppför trapporna. Vi låste in oss på rummet och lyckligtvis kunde inte den galne, jävla tokstollen Dimitrus hitta oss en gång till.

04.jpg

(Fortsättning från Dimitrus)

8-9 juli 1993, Hydra

Efter traumat med Dimitrus & dödsfallet drog vi ut mot de grekiska öarna. Till ett av resans största punkter: Hydra. Denna magiska, trafiklösa ö som bosatts av bohemer, musiker, konstnärer och författare sedan 1950-talet. Framförallt då av Leonard Cohen.

1993 handlade mycket om den legendariske poeten, författaren och låtskrivaren. Jag gjorde mitt specialarbete i gymnasiet om honom. Jag träffade legendaren efter hans spelning på cirkus och fick prata en stund med honom. Nu var jag fast besluten att hitta till huset han fortfarande hade kvar på den grekiska ön. Huset där hela “I´m your Man” skrevs. Huset där tidiga romaner och låtar koms på. Huset där hans romans med musan Marianne inleddes. Vi hittade det samma dag som vi kom till ön.

Med hjälp av en äldre brittisk gentleman och en grekisk gammal vän till Cohen visades vi vägen. När vi väl kom dit klättrade jag upp på muren och kikade,   vi satt på varandras axlar och tog bilder in över tomten.

En annan klassisk sekvens som hände på ön, rörande Cohen, var när jag satt i en gränd nere vid hamnen och skrev på en text. På mig hade jag en basker, i handen hade jag skrivit “Take This Waltz“. Förbi mig kom en åttaårig liten pojk spatserande i sakta gemak med sina händer på ryggen. När han såg mig stannade han upp och sneglade på mitt papper. Sen tittade han mycket besviket på mig, skakade sakta på huvudet och gick sen vidare. Han hade nog förväntat sig att se en målning.

På kvällen jobbade vi vidare på devisen att Sjögge skulle hitta en brutta och pussas lite med. Det gick inte bra. Henrik gjorde ett move på en restaurang och gick bort till två söta grekiskor och hälsade. Efter en minuts försök till konversation gav han upp. De förstod inte ett smack av vad han sa.

Vi träffade ett par amerikanskor som hörde sig för om vår ålder. Jag sa “I´m twenty” och de sa “ok“, Sjögge sa “I´m nineteen“, tjejerna skrattade högt och sa “That´too young. MUCH too young!! haha“..

Vi sökte istället vår tillflykt i ouzon. Efter Hydra har jag aldrig igen kunnat dricka Ouzo. Bara doften av det ger mig kräk-känslor. Vi träffade några israeliska tjejer som bodde i rummet bredvid vårat. De var jättetrevliga och hade en sista festresa innan de ryckte in i armén -i 2 år nonstop. Vi träffade även ett par killar från Israeliska armén. De var helikopterpiloter. Inte lika trevliga.

9-10 Juli, Pireus-Aten-Patras

Efter Hydra var det klart med grekiska öarna. Våra pengar var på väg att ta slut igen. Vi kunde inte hålla i plånboken. Vi fick ringa och tigga mer pengar av förbannade föräldrar. Vi hade inte mycket annat till val än att konstatera att vi inte kunde stanna här nere så mycket längre. Vi for förbi Pelle, nu inkvarterad i ny omöblerad lägenhet i närheten av hotellet, och spenderade en natt där innan vidare avfärd.

Denna gång åkte vi tåget tillbaka mot Patras. Det var verkligen knökafullt. Och varje gång jag luffat runt där har tåget varit lika överfullt. Man ligger bokstavligen på varandra. Vi hamnade bredvid två kanadensiskor –Jo-Anne och Rebecca. Vi började prata och vi hade trevligt. De var ute på en riktig “american does europe” resa över hela sommaren. Vi skröt om Tranås och sa, hälften på skämt, hälften på allvar att “glöm Rom, glöm Prag, glöm Berlin -häng med till det vackra småländska höglandet!”  Till vår chock sa tjejerna att det lät som en bra idé!

10-14 Juli, 1993, Adriatiska Havet-Brindisi-Venedig-Tranås

Vad som nu hände var att de reste med oss, från tåget, över med nattbåten, in i Brindisi, med tåget till norra Italien via ett kort besök i Venedig, hela jävla vägen från södra Grekland till Sverige och Tranås!

Jag måste nu återigen påminna er om att detta utspelade sig i de urminnes tider då man inte var beväpnad med en mobiltelefon. Så när vi dök upp med våra reskamrater 4 dagar senare i Tranås var det ingen som kände till att de skulle komma! Min dåvarande flickvän Hannas välkomstkram var väl mer av chock än glädje efter jag klivit av tåget med sällskapet.

Jo-Anne och Rebecca stuvades in hos familjen Sjögren och stannade i fem dagar. De åkte Boxholmstvåan, var i Linköping och hade minst en festkväll med grabbarna.

Jimmy “Jimpan” Monell lyckades då med en riktig klassiker. Som en sann son av den ironiska generationen, men samtidigt en Tranåsbo som inte tänkte till vilket språk han talade på levererade han följande kommentar efter att Jo-Anne i fyllan och villan placerat sig i hans knä. Han sa:

-I´m so fucking horny.

Han skämtade visserligen, men på Jo-Annes språk lät det nog inte så roligt. Jimmy åkte på en riktig swoooch-lavett.

*

Vårt steg ut i den stora världen varade i 17 dagar. En ganska kort sejour för en resa som var planerad att bli en månad. Men likväl: Ett minne för livet.

Det var kul som fan. Fasansfullt, dråpligt, farligt, tragiskt, patetiskt och fullständigt, fullständigt underbart.

Tack Sjögge, my good friend & compadre, det här bär vi för alltid med oss.

HUUUUGA!

**

n670533763_232075_9586.jpg

Henrik Sjögren , Sjögge,  Ieko Hulo Estrabant De La Batinka Sentrik på en bild tagen på min bröllopsdag, efter hans legendariska tal och efter hans stora leverans under vigseln då han tillsammans med sin fru Anna sjöng & spelade “Somebody” och “Perfect Day“. Sjögge var även han med i världens genom tidernas bästa husband. Han spelade synt i åtminstone “Mongoloid“, “Cars“& “The Robots” vad jag minns.