Category archive: Skafferiet

Nu har Kollaps skafferi öppnat. Det första jag fann därinne var en skräckinjagande bild på Stieg Heil från kvällen då han skrämde Ilbert till vanvett. (Läs “Hans namn var Stieg Heil” under April Tears) 

Stickan Heil har själv signerat kortet syns det och han sänder soliga hälsningar. Jo man tackar!

*

Skafferiet kommer skicka fram fler omskakande bildbevis framöver och tydligen lär ingen gå helt säker.

Det här är väl runt 1992-93 nånstans. Vi körde en friidrottsdag en lördag bland polarna i Tranås. Jag var faktiskt bra i höjd trots min plattfot. Klarade väl 1.75 tror jag. Jag blev tvåa efter Bosse Aztor. Värre var det i längdhopp där jag var hopplöst sist på runt 2 meter eller nåt. 800 -mardrömsdistansen- tog knäcken på oss alla.

Men outfiten tog väl också knäcken på alla skulle jag gissa.

En överlycklig och jättekrullig Jismark (sittandes t v) firade sin trettonårsdag, möjligen endast tolv. Han flankeras närmast av de sittandes Oldsberg, Jocke Johansson & Ecka Pettersson. Ståendes i figursydda kläder och finaste fredagsfrillan är Fene Samson och Jens Hellqvist.

Det var här det började. Mitt första riktiga band! Med en synt, en leksakssynt, ett eko-reverb och ett litet PA på gamla musikcafét i Tranås. Jens, jag och min klasskamrat Tobias Kleväng på sång. 

Jens kunde lira piano med sina härligt spretiga fingrar. Jag tryckte nåt knubbigt pekfinger här och där. Vi skrev en låt; “Gossip & Squealers”, senare nerkortad till “Gossip”. Vi spelade “Back To Nature” med Fad Gadget. Vi gjorde en låt till, den hette “Anger”. Sen spelade vi “Just Can´t Get Enough” också. Men hey, innan ni fnyser eller skrattar åt det,  vi spelade alltså även BACK TO NATURE.

Vi gjorde en spelning, se bild ovan. Vi hade hetat Blue Front Convention ett kort tag (våra favoritband var b la Blue For Two/Front 242) men det hade vi, tack och lov, förstånd nog att senare korta ner. Ganska bra då de trenne rejält råsynt-frippade fjorton/femtonåringarna på scen inledde med a) Lång rock (Jens) b) Koppel, helt svartklädd (jag) och c) Koppel, solbrillor, brun skjorta OCH ridstövlar (Kleväng).

Egentligen var inte detta mitt första band. Det var det första riktiga bandet som jag sa. Men när jag var 11 år och var enda syntaren på skolan hade jag faktiskt bildat Spectral Display. Jag frågade min fröken vad det betydde men inte ens hon hade en aning. I vilket fall hade Spectral Display en sättning värdig ett yngre Neubauten: grön gummihammare som slogs mot strängarna på akustisk gitarr, pre-pubertala skrik & en gammal radio som åkte mellan inställningarna FM/AM. Låttitlarna minns jag inte men det lär ha varit samhällsorientat och argt. Jo jävlar helt plötsligt kom jag på en textrad: ” A sixteen year old dog died on the railway” och låten hette “Big Toys”.

 

När det skulle till en fotosession med The Convention var det mycket som gick fel. Jag behöver väl inte säga så mycket mer. Titta på bilden. Ni kan ju fundera på vad sakerna ska symbolisera.

För övrigt är detta samma soffa som idag står i vårt vardagsrum och som använts till minst ett photoshoot med Lip Service.

*