Category archive: Sabrosa

För att till fullo förstå vidden av den här berättelsen är det på sin plats att ni som inte gjort det tar och klickar er fram på kategorin Sabrosa och läser de tre inläggen om Sabrosas turné -eller ska vi säga fylleslag- i Wales först.

Jag bläddrade genom mitt idéblock och insåg att jag aldrig berättade ordentligt om en dag vi spenderade i Bridgend. Denna Walesiska stad där James växte upp som är dagsaktuell av en ganska så bisarr anledning -tonåringar som hänger sig stup i kvarten.

Here we go – Sabrosa i Wales (Revisited)


Internet är fantastiskt. Jag hittade en bild på The Pelican.
Och inte nog med det. Nog fan är det en kvinna på häst där också!

*

Vi hade alltså hoppat av den uselt arrangerade turnén och bokat in oss själva en dito. En av de sista dagarna spelade vi på The Pelican mitt ute på landsbygden. Det har jag i korta drag berättat om, då b la spelningen fick brytas när en enorm skock bräkande får passerade puben, och när en kvinna red in på stället och drack en pint fortfarande sittandes på pållen. Låt mig nu redogöra vad som hände mer den dagen:

Eftermiddag i sanden

Medans de andra i bandet vandrade runt, jag vet i fan var, så hade jag och James ett par hours of inspiration i en sand-dyna, nära stranden. Där satt vi och jobbade fram låtidéer och filosoferade kring världen. Jag hade på mig ett par helt nyinköpta jeans, Jocke och jag hade köpt likadana. På bakfickan fanns den engelska flaggan tryckt. Vi ville egentligen ha den Walesiska draken, men de var slut. Jag märkte per omgående att det var extremt dumt att bära denna flagga i Wales.

Detta land, förtryckt och förstört av engelsmännen. Walesarnas språk har ju till exempel mer eller mindre raderats ut i de södra delarna. Engelsmännen gör narr av deras dialekt och kallar dem Sheepshaggers eftersom det finns mer får än människor.

Så sittandes där på stranden ser jag med glädje hur ett tjugotal killar i sjuttonårsåldern anländer med en fotboll. De hittar en plan yta och börjar lira. Och jag älskar ju fotboll så jag gick mot dem och tittade lite.

Efter en stund såg jag och James på klockan att det var dags att gå. Vi reste oss upp och gick därifrån. Vi hann inte mer än tjugo meter innan jag hörde ett gällt skrik bakom mig.

-For fuck´s sake. He´s English! HE´S ENGLISH!!

De hade fått syn på min bakficka. Och nu hade de slutat lira boll. Istället kom de farande med knutna nävar, skrikandes, i raketfart mot oss. Jag tog ett par snabba steg i sanden, men insåg direkt att min löpteknik skulle få svårt att rädda mig här. I had to use my verbala förmåga istället.

De första i gänget kom fram och ställde sig hotande nära.

-What the fuck are you doing? sa de.

We´ve been writing songs sa jag och höll upp gitarren.

What the fuck are you doing here you fucking wanker?

-We´re on a tour. We´re called Sabrosa. svarade James med överdriven dialekt.

Då pekade de på mig: –You´re fucking English!

-No I´m not. Sa jag. -I´m from Sweden.

Nu blev de nog lite överrumplade för de tittade på varandra och sänkte nävarna något. En local boy och en Svensk med engelsk flagga på rumpan?

-So why the fuck are you wearing an english flag on your bum?

Nu var jag tvungen att finna mig snabbt. Och det gjorde jag.

Because…… I sit on the English. ..Yeah..Then I can sit on the english flag!

Detta svar var de mycket nöjda med. De skrattade och klappade om mig, vi småpratade lite och jag tände en cigg. Det slutade ioförsig med att jag fick bjuda bort i princip hela paketet till grabbarna. Men under omständigheterna var det en mycket litet problem. James andades ut när vi slutligen kom därifrån. -Those guys would have killed us, you know that don´t you butt? sa han.

(Jocke klarade sig år senare ur en liknande hotfull situation bärandes jeansen när han blev knäad av en upprörd arab på Djurgården i Stockholm. Det var strax efter invaderingen i Irak, ska tilläggas. Fan vi som bara gillar Engelsk Fotboll.)

Det är inte första gången min verbala förmåga har räddat mig från att få stryk. Ibland finns det ingen poäng att prata alls när en muckare kommer fram till oss vapenlösa. Som en gång i Tranås när en ökänd bråkstake kom fram till Jens och hytte med näven. Jens har en mycket god verbal förmåga, även om han, precis som jag, kan vara provocerande i olika grader. Denna gång menade Jens dock inget illa när han sa att han hellre ville argumentera än slåss. Svaret från slagsmålskämpen till pacifisten Jens var lika rakt som imbecillt ty han sa -Bara för att du kan så fina ord! Sen sa det pang.

Det gjorde det ibland i Tranås. Sa pang alltså. Som när en, ska vi kalla honom, mycket ljushyad kille från en by utanför Tranås kom till parkhallen. Då gällde det att hålla sig undan. En gång vände han sig om från busken han stod och pissade i mot mig. Jag skulle bara passera. Men hans röda ögon och hans bomullsbeströdda frisyr vände sig mot mig. Han stirrade tomt medans han pissade på mina byxor. Jag tog ett djupt andetag och kompisskrattade. Och gick därifrån. Jag hade fått så jävla mycket stryk om jag slagit till honom. Som jag faktiskt borde gjort. Han har nog fått sitt straff ändå gissar jag.

Nattpasset

Efter “giget” på The Pelican drog hela gänget + en del nyfunna vänner in på diskotek i Bridgend. Vi var monumentalt onyktra redan vid anländandet. Jocke och Freddan hamnade i klistret direkt när Jocke spillde ut en nyhandlad Pint över en uppklädd tjej. Hon blev vansinnig och spände ögonen i Jocke:

-What´s your problem, you fucking moron!!??
-You better watch it, JERK!
-Oh you fuuucking waaanker!

Allt detta skrek hon medans Jocke försökte säga nåt snällt och hjälpa henne. Ingen idé. Hennes pojkvän såg inte glad ut han heller och stod med hotande blick bakom. Det var bara att köpa sig fri och nätt springa ut till resten av gänget som befann sig på ställets veranda.

Vi insåg snabbt att stället, förutom oss, var fyllt av två sorters människor. Lads i enfärgade skjortor redo att slåss närsomhelst och tjejer med sprayade frisyrer och tveksam tandvård.

Annat var det där James en gång i tiden var med mig på Harry´s i Linköping. Ett liknande ställe fast i Sverige. Och där var James hotet. -Tala svenska din jävla idiot! Tala svenska, krävde de minst beresta grabbarna där. James kunde ingen svenska. Det var bara att lägga benen på ryggen för att inte åka på stryk.

Förresten, senare den natten i Linköping räddade min verbala förmåga mig ännu en gång. Vi gick till McDonalds efter partyt och jag var så in i helvete pissenödig. Hamburgerhakets toalett var avstängd. Jag höll på att svimma av minfullsprängda blåsa så jag gick utanför, ut i den svinkalla vinternatten och drog ner blixtlåset till gylfen och halade fram ballen. Full som en alika. Per omgående hörde jag DIUU DIIUU bakom mig. Polisen.

-Tjenare grabben. Det blir fyllecellen för dig du.

-V-v-varför det?

-Du har pissat på gatan.

-Nej det har jjjag ente…

-Lägg av nu. Du står ju bokstavligt talat med byxorna nere.

Då slog något till i min ölindränkta hjärna. Jag tittade mot marken och såg det.

-Nej det hhar jag inte! Det finns inget gult på marken. Schee schäälv.. No yellow in the snow!

De båda poliserna inspekterade och kunde båda konstatera att jag faktiskt inte begått nåt brott. Jag hade helt enkelt inte hunnit. Jag var snabb att fortsätta med att rädda mig själv:

Jag är hemskt ledsen, men jag kommer från Tranås (sant, men jag hade vid tillfället varit bosatt i Stockholm i över åtta år)

Jaså, sa farbror polisen. Nu faktiskt med ett litet léende.

Så då spelade jag riktigt dum och snäll och förklarade att, visst jag skulle kissa men jag hann inte. Toan på McDonalds var stängd och jag var jättekissig. Jag var här bara under helgen och hälsade på en kompis och jag visste inte att jag gjorde nåt dumt. Polisernas barskhet försvann och de klappade om mig.

-Okej grabben gå in och käka hamburgare du. Den här gången hade du tur. Ta det lugnt nu och gå hem och sov. 

Walesiska snubbar var nog trots allt inte lika medgörliga tänkte jag på discot där i Bridgend. Och kvällen löpte an och vi höll oss ifrån de värsta konflikterna. Pratade aldrig för länge med tjejer som kom fram med risk för att deras härliga boyfriends skulle knögla ihop oss efteråt. Så var det iallafall för mig, Lasse, James & Simon. Jag kan inte direkt påstå att det var så för Jocke och Freddan.

Dynamikduon kom i högform. Jocke hade på sig sina stora solbrillor på nästippen och hade satt en ölkapsyl i sitt örhänge. Han såg tamigfan inte klok ut. Han raglade fram till olika ladsgäng och frågade om de hade snus. Freddan snubblade omkring och snackade goja.

Klcokan blev mycket, typ fyra, stället stängde och vi gick ut. Vi kände oss hungriga och vill hitta nåt käk. En kille boendes i Bridgend som ingick i vårt sällskap föreslog ett indiskt hak som hade nattöppet. That´s it, sa vi och satte fart. Ganska snabbt försvann Jocke åt ett håll, Freddan åt ett annat. Vi fick ge oss ut på jakt. Jag hittade Jocke en bit västerut. Han stod med ögona i kors, kapsyl i örhänget och med en cigg tänd i fel ände med ett gäng locals och snurrade om snus, do you have snuus, jag är sugen på snus..snuff? Do you have snuff?. Som tur var skrattade de åt honom. Jag slet tag i Jocke, uräktade oss, och bar iväg honom.

Freddan hittades i en gränd av James bror Richard. Tydligen hade han försökt köpa ett parti olaglig sprit av ett gäng rejält skumma filurer. Även Freddan fick handgripligen förflyttas tillbaka till basecamp.

Det tog oss över fyrtio minuter att hitta och samla in gossarna men nu var vi äntligen på väg mot det indiska haket igen. Trodde vi där vi marcherade fram. Men så såg vi att både Freddan och Jocke var försvunna igen. Så samma procedur fick upprepas. Jocke hittades hängande vid en sidogränd frågandes efter snuff. Den här gången tyckte de inte det var kul och han var bra nära att åka på en tjockablängare. Som tur var så var det Richard som var med och hittade honom och han kunde avdramatisera genom att säga ungefär: -It´s ok lads, he doesn´t mean to offend you. He´s just drunk beyond recognition. He´s Swedish. he´s been on tour. Etc..etc..

Även Freddan samlades in en andra gång och nu fick vi ta till något som jag aldrig gjort förr eller senare.

Vi fick slå en järnring runt de båda vettvillingarna.

Vi rörde oss cirkulärt mot indiska matstället. Jocke och Freddan försökte ta sig ut vid flera tillfällen men de studsade omgående tillbaka till tomrummet i mitten. På detta helt unika sätt tog vi oss slutligen fram till maten.

Vi gick in, tog ett långbord och beställde. Det blev Chicken Cashew och Tikka Masala. Ris i mängder. I väntan beställde vi öl. Igen. Såklart.

När maten slutligen kom in hade mer än hälften av sällskapet, inklusive mig själv, och notoriske sömnpatienten Freddan somnat vid sin plats. Vi fick alltså väckas för att kunna äta.

*

Ibland när jag är sysslolös brukar jag roa mig med att göra släktträd genom att utgå från de olika band jag varit del av. Nu ska jag visa hur April Tears är avlägsna släktingar till Bee-Gees, Eurythmics och Tom Waits! Och härmed utmanar jag alla läsare att bräcka dessa släktband med ännu värre egna kopplingar. För det finns det ju. Kanske kan nån länka sig själv till Sex Pistols, Jimi Hendrix eller The Doors? Världen är inte så stor – i synnerhet inte i den inavlade musikbranchen!

1. BEE GEES & EURYTHMICS

Jimmy i April Tears har jobbat en hel del med Andreas Mattson (Fd Popsicle), de har bland annat släppt en tolva i England. Mattson har jobbat mycket med Niklas Frisk (Fd Atomic Swing) och de satt i studion bredvid i Tombone i många år. De har bland annat i denna studio jobbat med Peter Jöback och Carola. Carola har ju som bekant gjort en skiva en gång i tiden med Maurice Gibb i Bee Gees som produent. Frisk & Mattson jobbade också ett tag mycket med James Iha i Smashing Pumpkins. De gjorde till och med ett par album med honom. Jimmy & Adel producerade våra förlagskamrater The Sounds första platta. Iha signade dem till USA. The Sounds har remixats av Rex The Dog som även remixat Depeche Mode. Och Billy Corgan i Smashing Pumpkins har ju spelat live med DM -“Never let me Down Again”(Något av det roligaste jag hört förresten, svårt att säga vem som är mest uppspelt av Gahan eller Corgan.)

Depeche Mode´s avhoppade medlem Alan Wilder har ju sitt Recoil och har proddat Nitzer Ebb, vars avhoppade trummis Dave Gooday har remixat gruppen Skara. I Skara sjunger Carl Johan Lann, även medlem i mitt nuvarande band Lip Service. Wilder själv har ju jobbat med Curve. Curve låg ju en gång på Anxious records sär Dave Stewart från Eurythmics startade. Och både Dean Garcia och Toni Halliday ingick i Eurythmics liveband.


Ni som träffat min vän James Rees (Sabrosa) har väl
även på känn att han pga sitt utséende går under
smeknamnet “The Missing Fourth BeeGee”

2. TOM WAITS

Här är kopplingen mer direkt. Jag har jobbat i studio ett flertal gånger med Michael Blair. Bland annat skrev jag, mer eller mindre frivilligt, låtar till Le Fox skiva. Där Silver Sara från Bolibompa sjöng. Eric i det bandet spelar för övrigt numera med Adel i Street Fighting Man, där även Freddan & Lasse (från Sabrosa, mitt gamla band) ingick. I vilket fall så var ju Michael Blair percussionist på de klassiska Waits albumen “Rain Dogs” och “Swordfish Trombones”. Med flera.

 Märk väl att hela denna länk-text är skriven helt utan Göteborgskopplingar. Göteborg -staden där inaveln i rockband nådde ett helt nytt stadie i slutet av nittitalet. Vad gäller Göteborgsrockare så har jag en rejäl utmaning till er. Nämn en Götlaborgsrockare som inte har några kopplingar till minst åtta andra band.

*

Trevlig fortsatt Fredag! Be easy on the Booze, people!

Mr. Anderson

Freddan befinner sig, tillsammans med bland annat Jocke på en festival i Baltikum. Jocke har spelat inför 8000 i publiken med Bluesbandet Bäck Group -de hade vunnit en deltävling i Sverige som gav dem giget i finalen- och gänget festar runt på festivalområdet efter detta. Jocke är vid strålande god vigör och dessutom nyfrälst av filmen Matrix.

Jocke och Freddan träffar på några tjejer och Jocke säger till dem:

Hello. My name is Jocke…and this ..(sveper med armen mot Freddan) is Mr. Anderson.

Freddan blir något överrumplad men finner sig snabbt i situationen, tar in en pose och försöker se viktig ut. Jocke synar flickorna och höjer frågande på ögonbrynen:

Have you never heard of him? No?? He´s huge in Sweden.. HUUUGE!!

Jocke fäller sakta ut sina armar och visar med ett grepp om en osynlig badboll hur enorm denne Mr. är i landet Sverige. Sen fortsätter han:

-He´s a great producer. A GREAT producer. He´s HUUUUUUGEEE! Mr. Anderson is HUUUUGE!

Jocke ger här sken av att vara lite lätt onykter, tjejerna skrattar åt honom. Men de har lyssnat. En av dem säger.

-Great. I  am the conductor of the Latvian filharmonics. And I am a friend of the band that won the whole contest. You have to meet them, Mr. Anderson.

Freddans kaxiga stans fick ett mer tveksamt ansiktsuttryck. Innan han visste ordet av hade tjejen i fråga slitit tag i hans arm och dragit iväg med honom mot backstageområdet. Nog för att han hade fuskat sig med på giget som kulturkorrenspondent men mycket mer hade han inte att komma med.

De passerade förbi den ena viktiga gränsen efter den andra och rörde sig i de riktiga VIP-kvarteren när den lettiska kvinnan, som de svenska flådarna helt klart underskattat, sade -I can´t seem to find them. Wait here a second and I´ll ask for them. I am sure you will have an interestering discussion.

Freddan, som svettats kraftigt, var inte sen att sjappa snabbt som bara helvete så snart hon försvunnit runt krönet.

Han ville inte vara Huge Mr. Anderson igen efter det.

*

Att ljuga om sin status för främmande tjejer har jag sett killar göra allt för många gånger. Herre min skapare vilka pinsamma ögonblick jag varit med om. Det har de flesta av er säkert också. Dela gärna med er här!

Det finns några gamla Sabrosa videos ute på YouTube. De (Let It Free & Sympathetic Symphony)  är usla bortom all förklaring och filmade under vår Walesvistelse men i helvete om jag inte upptäckte nu att det är nästan 15 000 personer som tittat på dem. Se där!

I vilket fall har Simons brorsa hämtat upp sig som videomakare och satt ihop den här gamla dängan till nåt som iallafall funkar bild och klippmässigt. Sabrosa: Commercial Pollution. Nu är det jul.

Det kortlivade bandet Sabrosa förtärdes av bandets egna medlemmar och dessas olika sociala och mentala tillkortakommanden. Här följer ett kort utdrag om en sen afton stax utanför Bridgend när Jocke tappade kontroll. Allt går att läsa under kategorin Sabrosa.

 

*

“…………….

Strax kring 12, efter lite festande, bestämde vi oss för att dra tillbaka till Richard´s place, grabbarna överraskade mig med sång precis efter tolvslaget “Happy birthday to you”. Jag blev mycket glad för jag hade inte haft en tanke på att jag fyllde år. 31 bast. “Jag behöver en succé nu” 31.

Festen fortsatte hos Richard och Jocke var i färd med att presentera en “Jockefylla” för andra dagen i rad!

Vi gick upp på baksidan av Richards hus, det var kolsvart, jag vet i helvete vad vi skulle göra där. Men falken flaxade till och Richards hund, som ingen lagt märke till skällde. Detta fick följande effekt: Jocke, som kan vara lite rädd och hypokondrisk av sig -för att uttrycka sig milt- hoppar rätt upp i famnen på James och skriker gällt “iiiiiiih”.

Han släpptes ned, vi andra kunde konstatera att han nu hade nåt nått fasen då trollkarlsfingrarna kommer fram. Det är lite svårt att beskriva endast i text, men det får som följd att Jocke rör på fingrarna väldigt frenetiskt och mycket. Som han pekar med olika fingrar i olika riktningar hela tiden.Fast väldigt snabbt. Armföringen ska vara hög och fingrarna fortsätter liksom att fara kring även om en cigarett eller öl finns i handlingen.

Efter en liten stund beslutar sig sällskapet för att vandra de fyra trappstegen från Richards egenhändigt byggda veranda ner till framsidan av huset för att gå och lägga sig. Jocke står kvar ovanför trappen och gör osynliga trick. Hans blick är velig, hans kroppsföring är långsam. Nån ropar trött:

-Men för fan, kom igen nu Jocke!

Jocke tar mycket varsamt och långsamt första trappsteget. Sen tittar han mot sällskapet.

-För helvete Jocke, kom igen nu!!

Med motoriken och snabbheten av en mänsklig sköldpadda förflyttar sig trollkarlen ett trappsteg till.
När han når det tredje trappsteget har det tagit en minut.

JOCKE! För FAAN!

Jocke tar så slutligen det fjärde trappsteget, böjer sig sakta, sakta ner, fingrarna och underarmarna far omkring i orytmiska banor, han hamnar i en hukande position, är stilla en kort sekund, tittar mot sällskapet, sen välter han högerut.

Jocke hamnade i en rosenbuske. Nu blev det liv i luckan. AAAAAAAAAAHHHHHHJJJJJJJJ!!! skriker han, helt stilla från busken. James och Richard går och lyfter upp honom och bär surt in grabben i huset. “

3447786819 lasse
Jag är hemskt ledsen Lasse (Ewald) min vän men det går inte hålla tillbaka detta längre. Den där kåte mannen i Ensam Mamma Söker ser ut som du mycket väl kan göra om tio-tolv år. Tough break, kid!

← Previous Page