Category archive: Musik i Film

Overksamt!

untitled

En tråkig och dålig vecka på Kollaps har det varit. Det bvlev tyvärr så då annat kom i vägen. Misströsta dock icke för nu börjar det ÄNTLIGEN närma sig en ny lista. Jag kan säga så här: Det handlar om musik. Det handlar om film. Den börjar nästa vecka. Nu ska jag ut på Ålands hav tillsammans med ett gäng fotbollsgrabbar. Wish me luck. Trevlig helg.

Oct 2, 2009 | 10 Comments | Helghälsningar, Musik i Film

Magiska Ögonblick

Tystnad är ju ändå inte detsamma som musik. Sval havsvind, skvalpande vågor och kluckande eka till trots kunde inte stämningen vid stranden där jag skulle gifta mig mäta sig med när jag, timmarna innan vigseln, soundcheckade systemet med Cohen´s  “Suzanne”, Mew´s “Comforting Sounds” och Depeche Mode´s “Somebody”.

Musiken satte stämningen. Låtarna, vilken skepnad de än var i (det är ju några av mina absoulta favoriter) fick den lilla båten, barnen som lekte en bit bort och de röda stugorna i fiskehamnen att bli så vackra och episka att jag rös över hela kroppen. Under slutet av “Comforting Sounds” tände jag en cigg, blickade mot horisonten och tänkte på att jag snart skulle vara en gift man. Det mest episka slutet i en rocklåt någonsin, det visste jag ju, var ju vårt outro när vi plötsligt skulle vandra mot bilen, från gästerna, efter avslutad vigsel.

Jag befann mig i en film med ett fantastiskt slut. I en film där de älskande fick varandra.

När jag nu ska börja lista 10 helt magiska ögonblick i filmhistorien  har alla det gemensamt att den audiovisuella upplevelsen är perfektion/nästintill perfektion.

Jag är ju en absolut sucker för kärlekshistorier, gärna udda sådana. Och jag kan inte gärna börja någon annanstans än här:

“Fight Club” är en av de fem bästa filmerna som gjorts. David Fincher har kanske sen dess gjort sitt svåra tredje album och därefter inte hade mer att säga. Men här! Oj oj oj! Fight Club är en modern klassiker. Jag kunde inte prata på flera timmar efter jag sett filmen.  Finchers makalösa “Seven” är också en av de största filmerna, enligt mig. Men frågan är om det inte är med “Fight Club” mannen blivit odödlig.

The Pixies: “Where Is My Mind”. Pixies är ett av världens genom tidernas bästa band. Och förmodligen det mest inflytelserika rockbandet de senaste 25 åren. När Freddan & co i bröllopsbandet laddade loss tidernas låtset sent på aftonen på vår bröllopsdag var “Where Is My Mind” en av de oförglömliga höjdpunkterna. Vilka bilder man får i huvudet.

#10. Slutscenen i “Fight Club”: Edward Norton spränger systemet, skjuter ut halva sin hjärna och får sin kärlek, Helena Bonham Carter, till tonerna av en av The Pixies största stunder.

Oct 6, 2009 | 3 Comments | Musik i Film

Från mörkret, in i ljuset. (Eller: Framtiden presenterad av Dåtiden.)

Mörker. Idel mörker. Tidernas, i denna typ av miljö, mest estetiska scenografi möjligen? En film fylld av offer. En kall värld. En kärlekssaga med stora hinder. Los Angeles gone all bad. Efter två timmar i biosalongen kom plötsligt och slutligen ljuset. Solljus. Blå himmel. Som knivar in i ögonen på publiken. David Fincher gjorde “Seven”, ett visuellt mästerverk från A till Ö.

Men jag pratar inte om “Seven”.

Jag pratar om “Blade Runner”.

Inget mindre mästerverk alls. Ridley Scotts dystra framtidsvision från 1982 uppvisar en läskig insikt i en eventuell framtid. Stilistiskt mördar dessutom sci-fi filmen så gott som alla motståndare i genren efteråt. Betänk då även den  tekniska utvecklingen sen dess och ni vet att vi pratar om ett mästerverk. Med Vangelis, kanske i sitt livs form, bär den ödesmättade och ömsom iskalla, ömsom smekande vackra elektroniska musiken filmen framåt. Det låter fortfarande som framtiden. Dystopia. Det var 1982 och de hade rätt.

Deckard (Harrison Ford), styrd av de högre instanserna, jagade ner replikanterna. Rutger Hauer, som jag som liten tio-elva-tolv.trettonåring utan tvivel uppfattade som den onde som fick rättvist döden dö. Man växer upp och lär sig.

Kolla själv. Först öppningen, sedan sluttexterna. Det är magi.

#9 Ridley Scott & Vangelis visar ljuset efter över två timmars förförande vacker, ångesttyngd, mörk dystopi. Ljuset: Från världen efter denna eller världen av dåtiden, innan den som komma skall?

Oct 6, 2009 | 10 Comments | Musik i Film

Triumf!

 

Fucking Åmål. Slutscenen. Förnuftets och kärlekens seger mot småstadens Svenne-bananer och tonårens jantelagsdumheter har aldrig varit så vacker. När jag såg detta skrek hela kroppen av eufori. Musik & film i 100% perfect match. I Sverige! Det ser vi inte ofta. Behövs det egentligen sägas så mycket mer?

Ja kanske att Broder Daniels genombrott för den stora publiken var ett faktum. Pandabrudar med tjock svart kajal och stjärnor under ögonen exploderade i antal.  Undra just var Broder Daniel hade tagit vägen utan Lukas Moodysons draghjälp? Samme Moodyson som regisserade videos till Henrik Berggren & co innan denna film.

#8 Elin och Agnes kommer ut till tonerna av Broder Daniels indie-epos “Underground”.

Oct 9, 2009 | 2 Comments | Musik i Film

Cold Turkey

# 7: Ewan McGregor är inlåst på sitt pojkrum av sina föräldrar för att tvingas ur sitt heroinmissbruk.

Det här är bland det mest obehagliga någonsin visat i film. Ewan McGregor tvingas till en cold turkey och är inlåst på sitt rum. Han svettas, fryser. Väggarna krymper, rummet svajar. Och till slut kommer samvetet över bebisen som dog i knarkarkvarten krypande i taket.

Att missa Trainspotting på en lista över Musik i film vore ju fullständigt skamligt. Filmen definierar väl själva begreppet tillsammans med andra soundtrackdrivna fenomenfilmer som exemplevis Pulp Fiction. Det vimlar helt enkelt av klassiska scener helt perfekt tonsatta. Surfrocken efter “Zed´s Dead”-partiet i Pulp Fiction. Born Slippy i Trainspotting medans huvudpersonen radar upp vardagsSvenssons livsinnehåll han skall bli en del av. Uma Thurman & John Travolta (i Pulp) i Girl You´ll be a woman Soon. Perfect Day (Trainspotting)under en mörk skotsk tripp.

Det är filmer (och Soundtrack) som sätter outplånliga intryck på såna som mig och många, många andra. För att det är briljant berättat, briljant framfört och briljant tonsatt. Underworld. Dark Train. Plats 7.

Oct 13, 2009 | 7 Comments | Musik i Film

Stalkerscenen

Fri från listan, även om jag på ett personligt plan skulle kunna ha med den där, är scenen från “Scener ur ett Kändisskap” där Linus Wahlgren bestämt sig för att förfölja Jonas Malmsjö i jakten på att bli en kredibel skådis. Det är så grymt att “Silent Empire” valdes till detta klipp, det passar bra in i storyn. Filmen som sådan var som jag redan sagt på Kollaps, skitrolig och riktigt bra varför jag hoppas att en större publik får chansen att se den i DVD format då de stora massorna uteblev från biograferna i somras.

Oct 14, 2009 | Comments Off on Stalkerscenen | Lip Service, Musik i Film

Mickey & Mallory

#6. I början av Natural Born Killers, på ett truckstop-fik, till tonerna av Leonard Cohen´s “Waiting for a Miracle”. Juliette Lewis dansar vid jukeboxen. Äckliga gubbar är på plats och på väg in. Något ligger i luften och det känns ont på ett härligt sätt.

Olivers Stone kanske inte var direkt hyllad av Quentin Tarantino för sin regi av dennes manus “Mickey & Mallory”, men jag och många med mig är helt begeistrade i den helt makalöst snygga filmen Stone fick ihop. Visst, överspel så det sjunger om det från bland annat Robert Downey JR och Tommy Lee Jones. Men det är ju grymt!

Vi matas med bildspel -skivomslag var tredje ruta, de snyggaste rockvideos som inte är rock videos  som världen sett, provocerande splatter och klippning i slowmotion, fisheye, vidvinkel. Projektioner på himlen, indianer, ormar, Nine Inch Nails, ett vidrigt -men inte osant- porträtt av hur media fungerar när det är som vidrigast, storyn i sig, Juliette Lewis (Vem älskar inte Juliette Lewis?!) och Woody Harrelson i sin livs gestaltning. Natural Born Killers var 90-talets Bonnie and Clyde. Natural Born Killers var filmen som var så snygg, cool och stenhårdQuentin Tarantinos manus faktiskt inte behövdes när allt kom kring. Natural Born Killers är en klassiker och i inledningen, till tonerna av min husgud Leonard Cohens smäktande “Waiting For a Miracle” vet man att det är det magi i närmare två timmar på gång.

Oct 15, 2009 | 5 Comments | Musik i Film

Kubrick.

Stanley Kubrick. Ett geni. Med mani. En perfektionist. I varje bild. I varje detalj. I varje sekund av varje film karln gjort. I det här nedanstående klippet blev det som allra bäst/läskigast/snyggast, även om jag var nära att välja skräckintrot/Så talade Zarathustra från 2001.

Eyes Wide Shut, Kubricks sista film: En mer överraskande och läskig vändning mitt i en film har jag knappt varit med om. Jimpa och jag satt stumma i bandbostaden utanför Vallarum när vi såg den en sen natt. Livrädda bland folkölen, kok-korven och askfaten.

#5. Tom Cruise hamnar,  som crescendo på en ångestladdad kåtjakt, på ett slott mitt i en Hieros Gamos ceremoni.

Kompositören till detta otäcka, otäcka verk lär, föga överraskande, vara en ungrare, ni får gärna förtälja hans namn om ni har kunskaper kring detta.

Oct 19, 2009 | 6 Comments | Musik i Film

Betty Blue

 

Det finns bra fimer. Det finns ruggigt bra filmer. Och sen finns det filmer som är mer eller mindre livsförändrande. Jag har väl fem såna.  Betty Blue, 37, 2 på morgonen är definitivt en av dem. Jag såg den runt 1990. Beatrice Dalles Betty sveper in som en virvelvind i Jean-Hughues Anglades Zorgs stillsamma liv. Musiken, scenografin, skådespeleriet,  känslan rakt över hela filmen är fem plus. Jag har sett den säkert hundra gånger -det finns bara två, tre bättre och mer betydelsefulla för mig i filmhistorien.

Efter Betty Blue såg jag all fransk film jag kunde komma över men jag hittade aldrig någon som var lika bra. Visst, “De älskande på Pont Neuf” och “Amelie från Montmartre” är ljuvliga. Men de är inte Betty Blue. Kompositör: Gabriel Yared Regi: Jean Jaques Beineix: Livet efter Betty.

# 4 Zorg är ensam kvar efter att ha “befriat” Betty från sina plågor.

Oct 20, 2009 | 3 Comments | Musik i Film

Musik i Film: Topp tre kvar

Med endast prispallen kvar vill jag passa på att rada upp placeringarna 4-10 samt släppa loss ett hedersomnämnande som är utan tävlan: Bästa opening credits någonsin.

I en film som på sitt sätt, och definitivt i sin genre, är den bästa någonsin visar regissören med all önskvärd tydlighet vad vi har att vänta oss. Första gången jag såg filmen hade jag gett den full pott bara efter det här:

Musik i film plats 4-10

# 4 Zorg (Jean Hughues Anglade) är ensam kvar efter att ha “befriat” Betty (Beatrice Dalle) från sina plågor.
GABRIEL YARED: MAIN THEME FROM BETTY BLUE 37.2 LE MATIN Betty Blue (1986)

#5. Tom Cruise hamnar,  som crescendo på en ångestladdad kåtjakt, på ett slott mitt i en Hieros Gamos ceremoni.
JOCELYN POOK: TITLE ?   Eyes Wide Shut (1999)

#6. I början av Natural Born Killers, på ett truckstop-fik, till tonerna av Leonard Cohen´s “Waiting for a Miracle”. Juliette Lewis dansar vid jukeboxen. Äckliga gubbar är på plats och på väg in. Något ligger i luften och det känns ont på ett härligt sätt.
LEONARD COHEN: WAITING FOR THE MIRACLE   Natural Born Killers (1984)

# 7. Ewan McGregor är inlåst på sitt pojkrum av sina föräldrar för att tvingas ur sitt heroinmissbruk.
UNDERWORLD: DARK TRAIN   Trainspotting (1996)

#8 Elin och Agnes kommer ut till tonerna av Broder Daniels indie-epos “Underground”.
BRODER DANIEL : UNDERGROUND  Fucking Åmål (1998)

#9 Ridley Scott & Vangelis visar ljuset efter över två timmars förförande vacker, ångesttyngd, mörk dystopi. Ljuset: Från världen efter denna eller världen av dåtiden, innan den som komma skall?
VANGELIS : BLADE RUNNER END TITLES    Blade Runner (1982)

#10. Edward Norton spränger systemet, skjuter ut halva sin hjärna och får sin kärlek, Helena Bonham Carter, till tonerna av en av The Pixies största stunder. THE PIXIES : WHERE IS MY MIND  Fight Club (1999)

Oct 20, 2009 | 5 Comments | Musik i Film

Next Page →