Category archive: Ljuva Klassiker

Igår fick Ennio Morricone och Björk Gudmundsdottir rätteligen sina Polarpriser. Det fick mig att minnas mitt favoritår i det Stikkan Anderssonstiftade priset.

Året var 2001 och pristagarna var den udda trion Moog, Bacharach & Stockhausen. Längst fram satt som vanligt rojaliteterna och lyssnade. De strålade som solen när Burt Bacharach bländléendes framförde “Raindrops keep falling on my head da da daaa da”. Sen var det dags för den minst sagt buttre, rentav misantropiske, tyske professor Karl Heinz Stockhausen att äntra scenen.

Under trettio minuter plågade den tyske missljudskonstnären en chockad Burt Bachararach, hela kungafamiljen, högdjur från hela Europa och de finaste adelsfamiljerna i det här landet till tonerna av nedanstående klipp. Gissa om de guldinslagna manchettknapparna och krigsordnarna på kavajslaget skakade.

http://www.youtube.com/watch?v=3XfeWp2y1Lk

Kutymen säger ju självfallet att du skall, inte bara sitta still på din plats, utan även se ut på ett speciellt tillfredsställt sätt i anletet. Detta gäller i synnerhet den kongliga första raden i vilken man återfann Prinsessan Lilian när hon var frisk nog att delta.

Men alltlängre “musiken” ljöd genom stadshusets väggar blev hon gråare och gråare. Hennes inre måste ha skrikit av ångest. Kanske ville hon spy. Men hon log stundom och tog sig även, tillsammans med en svettig kung, genom en stående applåd efter framförandet. Legendariskt! Själv satt jag framför TV:n och skrattade så tårarna rann.


En skakad Prinsessan Lilian fördes bort av en förstående Drottning Silvia.


Stockhausen fick stående applåder av den svenska adeln.