Category archive: Livat med Farsan

 

Min pappa var i grund och botten pressfotograf, även om han sysslade med mycket annat. Vid ett tillfälle sent i karriären blev han utsänd för att ta bilder på 80-tals demonerna W.A.S.Ps comebackspelning i Jönköping. Det bör väl ha varit nångång i början av 2000-talet.

Ni som minns Blackie Lawless och hans sågklinga mellan benen kommer ihåg att mannen, förutom det revolterande yttre utséendet, även hade för vana att äta rått kött och hävda att han “fucked like a beast”. En provokatör. En monsterman.

Vid tiden då farsan som Expressens utsände skulle ta några bilder hade dock W.A.S.Ps frontman blivit äldre och lugnat ner sig. Eller hade han det?

Far min, i stort sett ovetande om skräckrockarnas historia tog plats tillsammans med en bunt till yngre och lättare pressfotografer framför kravallstaketet nedanför scenen. De skulle, som pressfotografer i vanlig ordning,  få knäppa iväg bilder under första låten. 

Vad som sedan hände vet jag bara genom farsans historia. Kanske kan någon av er kan skicka nytt ljus och hjälpa mig att förstå närmare vad som hände, jag vet inte. Men vad jag minns från min pappas historia hände följande:

“Jag stod nedanför scenen. Sen kom bandet upp på scenen. Jag började ta bilder. Efter ungefär en minut hällde sångaren ut nån svart färg över mig. Publiken jublade. Jag fortsatte att fotografera. Torkade glasögonen och kameralinsen och knäppte. Jag var ju tvungen att få med mig bra bilder. Innan jag förstod vad som hände hällde sångaren en säck med fjädrar över mig. De fastnade i den svarta färgen. Jag fortsatte fotografera. Jag har ju jobbat i Libanon, Andreas, jag stålsatte mig. Låten tog slut och sångaren pekade mot mig och mässade något på engelska. Hela publiken bara skrek “Number 1! Number 1! Number One!”. De började spela nästa låt och alla fotografer fick lämna sin plats framför scenen. Vi fick gå ut genom publiken. Alla bara jublade åt mig. Musiken stoppade och hela publiken vände sig mot mig och pekade med pekfingret i luften och skrek “NUMBER ONE! NUMBER ONE! NUMBER ONE! NUMBER ONE! NUMBER ONE!”

Jag gick till bilen, jag var helt fjäderbeklädd. Jag försökte borsta bort så mycket jag kunde men det gick inte få bort mycket. Jag var ju tvungen att skicka bilderna så det var bara att jobba på från bilen.”

*

 

-Ove Ågren är nu 15 meter uppe i luften…16, 17… 18… 19….20 meter, mina damer och herrar!

Ingvar Oldsberg torkade sin blanka hjässa med en pappersduk, tog en dramatisk paus och tittade uppåt mot den tidiga kvällshimlen. Det gjorde de 5000 i publiken runt fotbollsplanen också. Uppe i den gula luftkranen stod stuntmannen Ove Ågren i en vit overall och tömde luft. Han tittade ner mot paden -en kartonhög hopsnurrad av en presenning. Närmast avspärrningarna runt denna stod fyra likadant vitklädda unga män. Polkagrisreklamen på ryggen. Oldsberg började nedräkningen: -10 9 8 7 6 5 4 3….2……1….. Total tystnad. Sen skrek Ove Ågren och hoppade

-AAAAAAAAAHHHH!

Genom att skrika allt vad han pallade gav han inte bara publiken maximal effekt utan tömde även den sista av luften i lungorna inför landningen på rygg. Helt vitalt. Det var hans tionde hopp på ungefär lika många dagar. Den tidiga kvällens föreställning var i Vansbro, Gundes hemstad. Ove var förband till kändismatchen i fotboll varje kväll. Oldsberg var speaker. Farsan var arrangör. Och jag var klädd i overall med polkagrisar.

Mitt jobb var att, tillsammans med koordinatorn på marken, stuntmannen Jonas och dennes sidekick, den notoriske lögnaren Paul Ståhl -han påstådde bland annat sig ha rymt från främlingslegionen-, hoppa upp på kartonghögen och kolla så Ove Ågren var okej. Det var han alltid. Det var bara en extra dramatisk effekt så publiken kunde hinna oroa sig -Nåt har gått fel…tänk om nåt har gått fel! Han var alltid okej. Men inte i Vansbro. Låt mig berätta varför:

Jag vaknade i nightridern klockan halv fem på morgonen. Vi hade åkt flera mil från föregående kvälls hopp, match och party efteråt. I lyxbussen snarkade än den ena, än den andra. Hoa Hoa, Oldsberg, backhopparna, Richard Herrey, farsan. Jag satt i en stol och hade hört den där förbaskade Paul Ståhl sitta och skrävla hela natten. Det hade blivit ordentlig fest dagen innan och han & Jonas hade strulat med brudar.

Jag var 14 år och var med på en resa jag aldrig glömmer. Föredettingar, nystjärnor, stora superstjärnor som betedde sig som en bunt nyblivna miljonärsartonåringar på grönbete. Den här turnén handlade inte om fotboll. Den handlade om ett hejdlöst party. Det var “vill du följa med och titta på bussen?” hit och “vilken kuksugarmun hon har” dit.

Nu var ju inte alla i kändislaget 87 såna och därför utesluter jag att nämna namn på de som betedde sig så där. En sak är säker att det satte sina spår i en fjortis från Tranås att vara “en i gänget”.

Paul Ståhls skrävlande hade väckt farsan och vår granne i Tranås, Berra Malm, som var med under turnén och hjälpte far min. De tvenne konstaterade att vi närmade oss Vansbro. De gick fram och satte sig vid chaufförn. Efter en stund såg de en snubbe som åkte rullskidor i vägrenen. Klockan var väl tio över fem. De bad chaffisen sakta in och ropade till sig den vanvettiga människan, de behövde veta vägen till fotbollsplanen. Han stannade och stakade sig fram till bussen.

Gunde Svan. Vem annars?

I den strålande dalamorgonen rullade nightridern in. De från laget som befann sig på bussen sov vidare. Stuntkillarna, jag, farsan och Berra satte igång att jobba.

För mig innebar det att sätta ihop tomkartonger i tre lager, spänna ett par rep stenhårt kring dessa och därefter lägga på en presenning. Detta gjorde jag med min medresande kompis, vare sig Stefan Wigren, Peter Margolis eller Jens Hellqvist, i Vansbro tror jag det var Peter. Och Jonas, Paul Ståhl och Ove själv såklart.

Farsan ordnade samtidigt med massa saker runt matchen. Sen åkte vi och käkade frukost. Stjärnorna tog sig långsamt upp framåt lunch, sen var det allehanda olika arrangemang under dagarna. Forsränning, kanottävling, signering på Konsum.

Och efter ett stadigt mål var det avresa för samtliga till arenan. I Vansbro var det speciellt. Billan Westin, den nya skidstjärnan var där, och i henne var jag förälskad. Jag lyckades ta en bild på henne. Jag var nervös, men jag lyckades få med håret, pannan och ögonen i den nedre delen av kortet.

Medans Gunde, Billan, Shadrach Odihambo och de andra bytte om till fotbollskläder var det dags för dagens viktigaste stund. Ove åkte upp i kranen och släppte en sten i ett snöre. Med denna kunde han och koordinator Jonas på marken avgöra hur vinden låg. Ganska viktigt om man vill överleva ett sådant här hopp. Men i Vansbro var Jonas & Paul Ståhl försvunna. Antagligen rejält bakis i nån skugga nånstans. Det fanns inte någon annan än jag att tillgå för jobbet. Jag fattade inte mycket men Ove hade inte mycket till val, dessutom var det praktiskt taget vindstilla.

Stenen kastades ut från kranen och jag läste av vinden och gjorde tummen upp. Ove sänktes ner klappade mig på axeln och gick och bytte om. Publiken tilltog. Klockslaget för hoppet närmade sig. Jonas & Paul Ståhl dök upp precis när Ove åkte iväg uppåt till Oldsbergs introducering…

10 9 8 7 6 5 4 3 2 1….

Ove hoppade och Jonas kunde grimaserande konstatera att det här skulle gå åt helvete. AAAAAAAAH! Ove Ågren slog ner i kanten av kartonghögen. Vi hoppade upp.

Han låg med vidöppna ögon, kände försiktigt efter så han var intakt. Ena benet hängde utanför. I vanlig ordning hoppade Ove upp och mottog publikens applåder. Sen haltade han iväg, vinkandes & léendes. Det kostade ett par revben och en del småskavanker men han var vid liv. Ett par decimeter till åt sidan och han hade åkt rakt genom gräsmattan till en alltför tidigt beställd grav.

Jag fick inte ansvaret igen och de tvenne frånvarande läxades upp ordentligt.

*

Efteråt kunde samtliga inblandade konstatera att det var oerhört, oerhört dumt att lämna ansvaret till mig. De sade att jag absolut inte skulle känna nån skuld över det inträffade då jag, när allt kom kring, var fjorton år gammal.

 

Turnén med kändislaget i fotboll nådde tillslut Arvidsjaur. Och där i baren befann jag mig när en liten gubbe näpet hoppade in. Han hade kvistar under sina tygskor, en sameliknande mössa och märkliga kläder i övrigt. Han hade ett sällan skådat vindpinat anlete och öron stora som knutna nävar.

 -Här kommer gubben Blind, sa killen i baren och hällde omedelbart upp en stor stark som han ställde på baren. Gubben Blind satte sig ner och njöt sakta av drycken.

Efter en stund frågade någon i vårt sällskap om mannen. Killen i baren berättade att gubben Blind bodde själv långt ut på fjället. Varje dag gick han de två milen, över myrar, genom bäckar och skogar, nerför sluttningar och uppför småfjäll bara för att dricka en öl. Sen gick han hem samma väg.

Jag bara satt och gapade. En blind gubbe som gjorde detta? Varje dag?

Så jag sade just det: –Hur kan han hitta hit varje gång?

Hur menar du då, svarade bartendern.

Ja han är ju blind?

Nej, för fan,  han är inte blind. Han heter Blind!

*