Category archive: Lip Service
Jag vet inte hur många gånger jag sagt att mitt liv på turné eller på klubb, tillsammans med band, musiker och allmänna suputer borde dokumentärfilmas. Och faktum är att jag genom åren har samlat skit nog för en förbannat rolig TV-säsong på en sådär 30 avsnitt. Visst det händer en massa jättebra grejer, men det man skrattar godast och råast åt efteråt är ju det som fuckar upp. Förr eller senare måste man skratta annars är man ute på rejält hal is.
Vi i Lip Service var i torsdags inbjudna att vara med på scen för att hylla Depeche Modes “Music For The Masses” som fyller 20 år. Ett album och ett band som står mig inte bara varmt om hjärtat. Nej för fan, Depeche Mode är det bästa bandet som någonsin funnits. Jag har älskat Depeche sen jag först hörde dem 1982. Jag var åtta. Mina kusiner spelade in blandband till mig. Sen hade jag bland annat en rosa klippbok där jag samlade bilder på Dave, Martin & Co.
I September 1987 fick jag skjuts i ilfart på en moppe för att njuta av MFTM hemma hos den lyckliga kompisen som först lagt labbarna på plattan. 1997 hade jag lyckan att spela in en platta i PUK studion i Danmark där MFTM är inspelad. Den skivan blev aldrig släppt. En annan story som jag ska berätta senare. Men den kostade en miljon att spela in. Tranås Alexander Lucas tackar Per Gessle för investeringen!
Jag ska berätta för dem som vill om ett hundratal idiotiska, inkompetenta och fullständigt vanvettiga händelser från PUK studion och med April Tears -men inte idag. Inte i min första blogg. Det verkar väl som en vettig idé att avhandla det dagsaktuella till att börja med.
Att tillsammans med andra svenska artister, såsom Emmon och gänget från Paris, Magnus Carlsson och en bunt talanger och vänner till, hylla den här skivan var en självklarhet. Och det var en fantastisk kväll. Skitkul. Jonas Thorell och husbandet gjorde klanderfria framträdanden, STUMM-kören med en stor ratio på skalliga män lade en sakral stämning på musiken. Vi var också bra. Kort sagt var i princip allt kanon tycker jag. Det var trevligt och det var fylla och kramar. Men det är ju fan inte sånt härligt jag tänker frossa i. Det är ju det som går fel, det dråpliga, som jag ämnar av avhandla i mitt bloggande.
Route 66.
Vi i Lip Service är jag och min fantastiska fru: Louise. Live är våra goda vänner Tony & CZ med. Tony är stabil. CZ är lika galen som jag och Louise. Dagen till ära var även Jocke och Freddan, succéherrarna från bröllopsbandet - Louise och jag gifte ju oss i Augusti för er som inte visste det - inbjudna för att stärka upp oss i vårt sista nummer, punkversionen av depecheversionen av bluesklassikern “Route 66″.
Omständigheterna var sådana att middagsgäster på Mosebacke, där arrangemanget gick av stapeln, ruinerade vårt soundcheck. Vi jobbar ju allihopa så att passa de utsatta soundcheck-tiderna mellan 13 och 16 var out of the question. Så vi satsade på att få ihop ett snabbt soundcheck med Jon från Melody Club som ersättare till den för tillfället frånvarande husteknikern Skinny. Men det fick vi alltså inte. Mellan 18-20 var det en bunt matgäster som inte fick störas. Ett vanligt fenomen i klubbvärlden.
Klockan 20 blev ny utsatt tid, en inte så kul tid, då Depechefansen och polarna hängde på låsen till klubben. Och man vill liksom inte “outa” sina nummer för alla när man för en gångs skull lyckats hålla käften för alla om vilka nummer man skulle göra. Så vi ville inte soundchecka våra tre låtar “Never Let Me Down Aggro Mix”, “Behind The Wheel” eller “Route 66″ för över 50% av publiken.
Vi valde följdaktligen att köra en så kallad “blindgångare”, eller vad fan, - det blev inte ens det.. Vi linecheckade instrumenten. Backtracks, trumpads, gitarrer, ställde om hela trumsetet från husbandets Velvet Underground-puka-och-virvel till klassisk rockset för att endast linechecka virvel och kagge -vansinnigt förstås- och knackade lite i mickarna. Allt i dunkelt klubbljus, i ett simmelsarium of sladdar på golvet och på stärkare och instrument som tillhörde husbandet. Detta är ingen idealsituation men å andra sidan inget överjävligt märkligt i såna här situationer. Pausen innan hade försett oss med ett par öl. Tony som är ordentlig och en balans till oss andra vansinniga mäniskor och har ett sunt förnuft drack såklart kaffe. Stärkta av detta gick vi hyfsat nöjda, efter kort presentation av soundet för nyanlände hustekniker Skinny av scenen och in i Cornelis-rummet på Mosebacke som fungerar som backstage på spelningar där.
Nu dracks det mera öl. Det gör alltid det. Och det är ju roligt som fan såklart. Vi gick runt och hälsade på alla vänner, alla depechare. Fullt hus, fin stämning.
21.30 går husbandet med gäster på och levererar första set. Runt 22.15 riggas scenen om och runt 22.40 står jag och Louise på scen och framför Aggro Mix bakom varsin synt. Tony anländer på scen i slutet på låten och smackar loss på virveln. Yeah!
“Behind The Wheel” direkt efter, förstärkta av en förstärkt CZ som inledde med att, av misstag och av tokladdning, kicka sönder ett gäng glas på scengolvet. Kladdiga sladdar bekant, någon?
CZ, scenkung som han är, levererar BTW ypperligt. Vi körde i princip en exakt kopia på 101-versionen.
Vi tog inte direkt ut svängarna och gjorde en genialisk cover som Soft Cells “Tainted Love”, men det var heller aldrig aspirationen. Det var Depeche Mode 1988 i form av Lip Service 2007. Pasadena på Mosebacke.
Också Yeah!
Sen var det då dags!
Vi hade snott trumbeatet från “Route 66″ som mellanspel så att alla gäster skulle hinna komma upp på scen och ta sig fram till sina instrument. Jag ropade “Välkomna upp Jocke och Freddan!” vände mig omoch pekade mot trumsetet bakom mig.
Men för fan, grabbarna kom istället framifrån scenen, och detta dråpliga ögonblick var en första hint om vad som komma skulle.
Sakta men säkert skulle vi kliva av baktracksen för att spela hela låten live. CZ flyttade över till synten, Arrangör-Jonas kom upp på bas, jag och Freddan på gitarr, Jocke på trummor, Tony kvar på pads och Louise flyttade över på sång.
Freddan skulle slå an låten med riffet -du-dö-dö-do-du-dö-dö-dooo medans Jocke rullade på baskaggen. Det var bara ett första problem. Freddans stärkare var inte inpluggad med gitarren. Och på golvet låg en hög med kladdiga kablar. Kommer nån ihåg scenen i första Indiana Jones filmen när han tvingas ner i ett hål fyllt av tusen jävla ormar? Freddan lyckas iallafall plugga i gång guran efter en stund. Bara ett problem. Tremololjud.
Ackord>Ljud>Dadadadadadada. Inte alls bra när man inte kan få bort effekten och ska spela ett bluesriff som kickar igång en låt under tidspress. Tremololjudet fick vara med i över en minut. Can´t blame Freddan för det.
I all förvirring på vårt linecheck klockan åtta nämndes inte att vi hade med en bas så det var nog en svettig stund för ljudtekniker Skinny när Lip Service helt plötsligt gick från trygga backtracks på några få tappra till ett fucking chaos på scen med sex gubbar och en donna. En donna som av nån anledning inte hördes alls lika bra genom mikrofonen som tidigare CZ, trots ett röstläge värdigt Tom Jones. Louise är ju knappast nån viskande jazz-sångerska när hon trycker på.
När vi väl sen kommit till mittpartiet i Route 66 tar någon ett fel ackord, jag vet inte vem, men det räckte för att förvirra laguppställningen. Så under 25-30 sekunder så spelade vi nog två-tre olika ackord på varandra konstant. En prestation i en låt som bara har tre ackord. Samtidigt då som Louise eldar på för fullt men inte hörs så bra.
Vi hittar iallafall tillbaka och avslutar låten helt OK. Även om Louise utsträckta mick i publiken i slutet var roligt även det. Vi skrek Get your kicks on route, micken sträcktes fram rätt i käften på nån som INTE sa 66, vi skrek Get your kicks on route igen, micken sträcktes fram till en annan som inte heller sa 66. Ha ha..
Men faktum är när allt kommer omkring att det var inget katastrofalt framträdande. Mest ett resultat av en massa olika saker. Alltså gick vi, i mina ögon, av scenen med två kanon-nummer och en, tja, kakafoni av ljud och människor med instrument i en kladdig ormgrop.
Men då sker nåt som aldrig kan vara något bra. Hela bandet tvingas efter avslutat nummer passera rakt genom publiken för att ta sig till Cornelis-rummet. Det är väl något av kutym att få en klapp på ryggen och ett “bra jobbat” på vägen. Men inte nu. Ingenting. Vissa vänner vände till och med ryggen mot oss. Kan iof ha varit ren slump men man svävar ju inte direkt på moln efteråt.
Så när vi kommer in i det legendariska Cornelis rummet är det en förvirrad stämning i truppen. Och i ett backstage rum fullt med gästartister och bihang pågår det alltid en fest. Där kommer vi, dramaqueens, i ett rus som alltid finns när man gett massa energi på en scen, några av oss något extra förfriskade -Jack Daniels sponsrade arret- utan en klapp på ryggen.
Det var “Vad fan hände??” liksom.
Louise är självkritisk och piskar sig själv av ilska. Som om hon var dålig.
Freddan stönar att han var värdelös. Inte sant.
CZ ber om ursäkt för att han tryckte på extra mycket och klev upp en oktav i “Behind The Wheel”,. Som om det var fel.
Självkritiska Jocke har bistra ögonbryn.
Jag suger upp stämningen och skriker följdaktligen HÅLL KÄFTEN!
..och manar sällskapet till att se positivt på det hela.
Magnus Carlsson kommer in ungefär här och säger fan vad bra, fan vad bra, men då bedömdes han som ordentligt överförfriskad, ty i detta stadie var han den ende som verbalt var positiv till vårt framträdande.
Pannor veckades, här behövdes en cigg. Vi passerade även yttre baren utan beröm. Vad fan var vi så jävla dåliga verkligen? Nu var iof i princip alla inne vid scen och inväntade Paris version av “I Want You Now”. Väl ute stöter vi på några vänner som tar ett snabbt bloss medan scenen roddas om. Nu var det tvunget. Frågan som inte får ställas. Aldrig någonsin får ett band fråga sina vänner/publik vad de tyckte.
Det blir ju oftast “Det var bra” från de oärliga vännerna som inte vill vara dumma.
Eller “Det var uselt” från de ärliga vännerna som borde ha bättre timing och empati.
Helst vill man ju per automatik få skåda en polare snubbelspringa sig fram, rufsig i håret, röd i hela nyllet, i svettig t-shirt och med dregel i munnen som hest och högljutt förkunnar “Det var ren magi!! Fan jag ryser!! Fan när ni körde den synten och den gitarren och fan vad du sjöng bra och fan vilken JÄVLA trummis du är och grymt. gryyymt! Jag blir sjuk! SJUUUK!” Det är den typen av reaktioner iallafall jag föder på efter ett gig.
Martin Söderström, just en sån man som uttrycker passionen med de starkaste orden och på ungefär ovan nämnda sätt svarade nu på min fråga: ” Ha ha, Det var kul.”
……..
Jag tittade på honom.
-KUL? KUL!!!?? VI ÄR VÄL FÖR FAN INGEN JÄVLA VARIETÉSHOW! svarar jag, nu helt förblindad av icke-situationen som uppstått.
*
Sammantaget, skulle det senare visa sig, så varade “Route 66 Psykosen” som starkast i cirka 20 minuter, sen började det sedvanliga berömmet och ryggdunkandet. Skadan är förvisso redan skedd i ett öldunkelt dramaqueen-arsle som mitt.
Och jag inser några dagar efteråt att, visst, jag har självdistans. Självinsikt. Jag kan skratta åt mig själv.
Men ibland kan det ta lite tid.
Det är i oktober 2007, ungefär på dagen två månader efter mitt & Louise bröllop på Gotland. Vi ska repa inför “Music For The Masses” jubiléet på Mosebacke i Stockholm. Alla gästartister samlas i en replokal i Solna, husbandet, Parisarna, Lip Service.
Lip Service var inför sitt uppträdande toppat med två bandmedlemmar till “Route 66″ (se andra storyn i oktober på denna blogg). Jocke Jante och Freddan Broberg. Två av medlemmarna i det fantastiska husbandet på bröllopet.
För att klargöra allt lite extra klart består alltså Lip Service, förutom mig & Louise, live, av Carl Johan Lann (keyboards/sång) och Tony Ahola (pads/trummor). Båda dessa herrar var med sina respektive på bröllopet och var båda inblandade i uppträdande och filmvisning under kvällen. Allt var en stor njutning för mig och alla andra. Och med Freddan & Jocke i husbandet hade hela gänget lärt känna varandra inför giget. Trodde jag.
Som ni kunnat läsa i ett annat tidigare inlägg på denna blogg (Klysma) så har Jocke fått diagnosen Ansiktsblind (medelgrad). Detta hade jag fått veta typ två dagar innan detta rep. Så när Jocke och Freddan, något försenade, anländer till replokalen utspelar sig följande legendariska scen mellan de två trummisarna som alltså klarligen både stått på scen ihop, festat ihop, skrattat ihop och så vidare bara 2 månader innan:
Jocke -Tjena Andreas, Louise. (vänder sig mot Tony) -Vi har inte träffats va? Hej. Jocke.Tony - Nej, det tror jag inte. Hej. Tony.
Andreas - Men för fan är ni två helt dumma i huvudet eller? Ni var ju båda med på bröllopet?
Jocke -Jag är ledsen. Jag är ansiktsblind.
Tony - Är du? Det är jag med.
Andreas - Men För helvete..*
Huruvida Tony har en diagnos på detta låter jag vara osagt.
**
Har ni förresten hört det här gamla skämtet:
-Vad är det sista en trummis säger i ett band?
Svar:
-Jag har en låt med mig i dag , kan vi testa och repa in den?
Louise & Fredrik på Arvika -06.
>
Att lyssna på en ny Depecheplatta är alltid en klassiker. 1993 när Kenta och jag hörde “Songs Of Faith And Devotion” och refrängen i “Walking In My Shoes” så rann Kentas snus över framtänderna, längs den gapande munnen, utmed hakan och rätt ner i bröstfickan. Själv började jag blöda näsblod.
“Exciter” lyssningen 2001 var inte lika dramatisk, då var det ett grymt besviket gäng som mitt i natten satt hemma hos Jens i Göteborg och lyssnade till en skiva som inte hade en riktigt bra låt.
Inget av dessa skrevs det om i pressen. Det gjorde det däremot när jag lyssnade på “Playing the angel”. I SydSvenskan, i samband med en artikel om Fredrik Strage:
“….Fredrik föreslår eftermiddagsöl. Till krogen KGB – helt inredd i Sovjet-nostalgia: inramade Pravdaurklipp och diktatorer i gips – kommer snart Andreas Jismark, han driver KGB-klubben Music for the masses.
– Vi kanske kan pumpa lite i källaren, viskar Fredrik Strage som har ett superexklusivt, med namn vattenmärkt exemplar av Depeche Modes kommande skiva i sin blå Östgöta Corren-bag.
Klubbarrangören fixar fler öl. Det är tomt i källaren, förutom en röd sammetsbonad med idolporträtt på Lenin.
– Jag är helt skakad. Det är så sjukt bra, säger Andreas Jismark på stark småländska och tittar hypnotiskt ned i bardisken.
– Bästa jag hört av Depeche sedan 1993, konstaterar Fredrik Strage.
Låten mynnar ut.
– Ja, det var en stark öppning, men så kommer det här, annonserar Fredrik.
– Jag har hört om detta. Det ska tydligen vara en resa än värre då, säger klubbarrangören, skakar på huvudet, och låt fyra går på.
De dricker fort. Stirrar tomt ut i luften…”
Hon kom ut från en bastu på området. Louise och jag hade precis kommit till vår vän Maggans 40års fest. Vi hade hälsat på några gäster och fått ett glas bål i handen. Kvinnan, nånstans i sextioårsåldern, närmade sig oss, iklädd endast en handduk och en baddräktsliknande mundering. På huvudet hade hon något som såg ut som en blöt mopp. Precis när passerade oss föll denna mopp av skallen och ner på backen. Louise kunde inte hålla sig utan brast ut i ett gapflabb.
Kvinnan stannade till och satte sig på huk och utropade, hållandes om sin skalle med en frisyr av den snaggade arten, “jag har inget håååår jag har inget hååååår” och skrattade även hon. Hon vaggade fram och tillbaka i sin hukade ställning. Jag synade henne och drog snabbt den oundvikliga konklusionen: kvinnan är galen.
Louise pratade med henne en stund, kvinnan berättade att hon varit sångerska, dansare och på turné. Hon sa att hennes pappa varit musiker. Hon berättade även att hon just nu var intresserade av att ha sex med en kvinna. Hon berättade om sin relation med Barry Gibb “det svinet”, hon visade en bild på en viril man i trettioårsåldern hon mött på Teneriffa, jag tror det var portiern. Enlig henne hette han Luis och hon hade haft en affär med honom. Jag orkade inte lyssna mer utan minglade vidare. Louise stod snällt kvar.
Kvinnan fick då höra att vi hade ett band, Louise berättade det. Och perukfrun sa att den skivan skulle hon inhandla -av oss och på stört. Hon skulle bara springa o hämta pengar, hon bodde runt hörnet. Hon plockade upp sin fruktansvärda peruk och rantade iväg i raketfart. Det var väl det sista vi såg av henne tänkte/hoppades jag.
Men efter en stunds trevlig mingel såg jag till min vertikala fasa att kvinnan kom springande tillbaka. Stackars Louise, tänkte jag. Hon är alldeles för snäll. Och nu skulle kvinnan fokusera min kära fru och låsa henne i en dialog som varade över 40 minuter. Hon hade tagit med sig ett fotoalbum och visade upp bild efter bild och berättade livligt och maniskt om innehållet på dessa. Hon betalade oss även 100 kronor och fick en skiva i sin hand.
Till slut kände jag mig tvungen att säga till henne att gå, så trevligt jag kunde. Och läget var ju lämpligt eftersom alla gäster nu skulle sätta sig till bords. Hon tog sig då friheten att syna mig från topp till tå. Hon hade fått veta att jag och Louise ämnade att gifta oss inom några veckor. Men hon ansåg att jag var ovärdig Louise. -Du kan inte gifta dig med en kille med såna skor, sa hon. -Skjortan är inte fin nog, snälla ögon visst, men han duger inte.
Kvinnan med peruken (den hade hon nu lämnat hemma dock) hade nu gjort ett så pass stort inslag på festen att samtliga gäster nu väl kände till henne och alla hennes märkliga historier. Hon växlade i sitt språk mellan svenska och bruten engelska och berättade vidlyftigt om sina affärer med världsartister och om livet på turné. Hon hade med sig en fd blå ballong med Barry Gibbs ansikte på! Hon visade även upp prov på “sångröst” och kabarédans.
Vi fick iväg männioskan och satte oss till bords och hade trevligt. Vi låste ytterdörren och det gick ett par timmar. När vi gick ut för att röka var det lugnt. Puh tänkte jag. Och glömde låsa dörren. Det tog fem minuter innan en galaklädd kvinna skred in i salen och SKREK:
-Jag har lyssnat på er skiva 10 gånger nu, jag älskar den, det är det bästa jag hört, men mina grannar är gaaaalnaa på mig. Jag har ingenstans att bo. Jag kommer bli vräääkt. Jag kommer bli VRÄÄÄKT. Jag har lyssnat på skivan tio gånger…
Med sig i handen hade hon två paket hon skulle överlämna till jubilaren som hon kallade Eva. Två storvuxna karlar i lokalen hade dock fått nog av hennes inslag under kvällen. Hennes paket hann hon lägga på ett bord innan männen lyfte henne från marken i ett bastant grepp och hon bars ut raklång alltmedans hon skrek “LOUISE!! LOUISE!! HJÄLP! LOUIIIISE”. Men även min fru hade nu fått nog av kvinnan.
Och där borde historien tagit slut.
Icke så.
Fyra veckor senare, efter vårt bröllop återvänder Lasse, min förläggare, till jobbet. Han sorterar lite post, börjar komma igång lite efter sommaren. Han trycker på play på telefonsvararen. Ut strömmar bland annat ÅTTA meddelanden från en kvinna som pratar på bruten engelska. “I was at this party and met this Louise in Lip Service. I have play record over and over och over igen. And låt….number elva is SÖNDER!! I am a famous dancer and I want a new record. Is this Andreas Jismark!!? I am angry! Ring mig.”
Lasse får väl fylla i mer om exakt vilket innehåll det var i de låånga meddelandena, men bland annat tog hon upp det faktum att mina skor inte dög. Igen. Lasse ringde mig och berättade om dessa meddelanden. Samt att han till slut hade ringt upp henne och även skickat en ny skiva till henne. Han “köpte” sig helt enkelt fri efter att ha slitit sitt hår efter en timmas samtal med peruk-kvinnan.
*
T.v Tony Blair, T.h Mattias Svensson
Nu är Lip Service kommande singel “Unite” mastrad och klar. Ett sällsynt samarbete av de sista tre som stod upp i April Tears när skutan slutligen kantrat; Mattias Svensson (som gjort singelversionen av titelspåret), Jimmy Monell (Mastrare) och jag själv.
Tony Blair (bilden) fick tyvärr sina gitarrpålägg stekta (igen). Trots ett gott förberedande arbete hos Englands artistelit blev alltså resultatet detsamma som den fina, gula knappen på Tonys kavajslag.
I övriga nyheter har de sista researcherna samtidigt som dagens arbete gjorts inför kommande veckas “bedrövliga betéenden i loger”.
*
Lip Service: Unite (release 14 Januari)
1. Unite -Musse mix
2. Doppelgänger Music - Manual Mix
3. Trace The Fourteen Lights - Method Mix
4. Flies - Maggot Mix
Lip Service, Backstage, More Than A Party, Uppsala, 2007
Fr v Louise, Gibbon, Monotony, CZ
Carl Johan, en tomtemössa, en cd-spelare
Och här är de bästa jul-låtarna:
1. The Pogues with Kirsty McColl -Fairytale of New York
2. Band Aid - Do They Know It´s Christmas
3. David Bowie & Bing Crosby -Little Drummer Boy
http://www.youtube.com/watch?v=gKTHvW2JcAA
Lip Service tredje och sista singel från “Copy Kill Original” går nu att åtnjuta på
http://www.myspace.com/lipserviceunite
Unite (Musse Mix) är gjord av Mattias Svensson (Paris)
Doppelgänger Music (Manual Mix)
Trace The Fourteen lights (Method Mix)
Flies (Maggot Mix)
är gjorda av Lip Service.
För alla annan info rörande bandet, titta som vanligt på “vanliga” sidan
http://www.myspace.com/lipservicetheband
Om allt går som det ska släpps skivan för en förbannat billig summa imorgon på http://www.klicktrack.com och om ett par veckor på resterande download-siter såsom iTunes. Alla som köper bjuds på en fri frisering av mig. Så då kan ni säga att jag är skyldig er en frisyr. Om ni vill klippas av mig är ioförsig inte att rekommendera..
DANCE! DANCE! DANCE!
I höstas hade vi äran att vara med på hyllningen Music For The Masses 20 år.
Det var en skitkul kväll på Mosebacke. Här kan ni se vad vi gjorde:
Never Let Me Down (Aggro Mix):
http://www.youtube.com/watch?v=liTAPeJWv2o
Behind The Wheel
http://www.youtube.com/watch?v=Uq9dlvSGxSo&feature=related
Vi körde även “Route 66″ och det var inte alls så illa som jag trodde. (läs inlägget “Route 66″ på Kollaps)
Tack Tony!
*
Edit:
Route 66 fanns visst också:
http://www.youtube.com/watch?v=Cr-aOnJCrKo
Jag och Jonas Thorell inleder konserten med “Pimpf”.
Med stor glädje har jag tagit emot beskedet att Jonas Thorell & co kommer ordna en snabb uppföljare till succén med Music For The Masses 20 år i höstas. Construction Time Again fyller 25 och den 19 Mars smäller det igen på Mosebacke!
Vi i Lip Service har utan omsvep beslutat att oss för att köra en gång till. Och så vitt jag förstår det är det fler inblandade från förra partyt som är med även denna gång!
Sedan ett tag tillbaka har vi ju även bestämt oss för att släppa vår version av “Never Let Me Down Again (Aggro Mix)” som baksida på vår kommande singel -en version av April Tears “Model, Actress, Whatever…” Förhoppningsvis lyckas vi även med planen att släppa detta på 7″ eller 12″.
Att göra en cover på sig själv samt en cover på en remix och släppa på vinyl känns verkligen enligt som en värdig avslutning på Lip Service som “Copy Kill Original” band..
Här kan ni lyssna(igen) hur den lät på Mosebacke i höstas:
http://www.youtube.com/watch?v=liTAPeJWv2o
..och i kategorin Lip Service kan ni även se en bunt bilder samt läsa om förra festen.
Helt nytt album kommer förhoppningsvis i höst, men för tillfället jobbar jag på all min tid med att producera en kommande superskiva, min vän Eas debutalbum “Kärlek Gjord Av Hat“. Vilken skiva karln har gjort. En första singel kommer i april.
*
Vill ni köpa vår helt nya remix-singel “Unite” så har ni den + 3 för tio spänn på Klicktrack:
Hela den här veckan sitter jag i studion och jobbar.
Eas & Svart Bröllop gitarrinspelningar & sång & programmering.
Lip Service två nya Depechehyllningar till den 19:e Mars.
Jag ska skriva på Kollaps också, så mycket jag hinner….
Ibland när jag är sysslolös brukar jag roa mig med att göra släktträd genom att utgå från de olika band jag varit del av. Nu ska jag visa hur April Tears är avlägsna släktingar till Bee-Gees, Eurythmics och Tom Waits! Och härmed utmanar jag alla läsare att bräcka dessa släktband med ännu värre egna kopplingar. För det finns det ju. Kanske kan nån länka sig själv till Sex Pistols, Jimi Hendrix eller The Doors? Världen är inte så stor - i synnerhet inte i den inavlade musikbranchen!
1. BEE GEES & EURYTHMICS
Jimmy i April Tears har jobbat en hel del med Andreas Mattson (Fd Popsicle), de har bland annat släppt en tolva i England. Mattson har jobbat mycket med Niklas Frisk (Fd Atomic Swing) och de satt i studion bredvid i Tombone i många år. De har bland annat i denna studio jobbat med Peter Jöback och Carola. Carola har ju som bekant gjort en skiva en gång i tiden med Maurice Gibb i Bee Gees som produent. Frisk & Mattson jobbade också ett tag mycket med James Iha i Smashing Pumpkins. De gjorde till och med ett par album med honom. Jimmy & Adel producerade våra förlagskamrater The Sounds första platta. Iha signade dem till USA. The Sounds har remixats av Rex The Dog som även remixat Depeche Mode. Och Billy Corgan i Smashing Pumpkins har ju spelat live med DM -”Never let me Down Again”(Något av det roligaste jag hört förresten, svårt att säga vem som är mest uppspelt av Gahan eller Corgan.)
Depeche Mode´s avhoppade medlem Alan Wilder har ju sitt Recoil och har proddat Nitzer Ebb, vars avhoppade trummis Dave Gooday har remixat gruppen Skara. I Skara sjunger Carl Johan Lann, även medlem i mitt nuvarande band Lip Service. Wilder själv har ju jobbat med Curve. Curve låg ju en gång på Anxious records sär Dave Stewart från Eurythmics startade. Och både Dean Garcia och Toni Halliday ingick i Eurythmics liveband.
Ni som träffat min vän James Rees (Sabrosa) har väl
även på känn att han pga sitt utséende går under
smeknamnet “The Missing Fourth BeeGee”
2. TOM WAITS
Här är kopplingen mer direkt. Jag har jobbat i studio ett flertal gånger med Michael Blair. Bland annat skrev jag, mer eller mindre frivilligt, låtar till Le Fox skiva. Där Silver Sara från Bolibompa sjöng. Eric i det bandet spelar för övrigt numera med Adel i Street Fighting Man, där även Freddan & Lasse (från Sabrosa, mitt gamla band) ingick. I vilket fall så var ju Michael Blair percussionist på de klassiska Waits albumen “Rain Dogs” och “Swordfish Trombones”. Med flera.
Märk väl att hela denna länk-text är skriven helt utan Göteborgskopplingar. Göteborg -staden där inaveln i rockband nådde ett helt nytt stadie i slutet av nittitalet. Vad gäller Göteborgsrockare så har jag en rejäl utmaning till er. Nämn en Götlaborgsrockare som inte har några kopplingar till minst åtta andra band.
*
Trevlig fortsatt Fredag! Be easy on the Booze, people!
Fytte rackare. Att ligga sjuk och ynklig hela helgen är inte kul. Minns att mitt allra första inlägg på bloggen (Ett Fall För Doktor House) i oktober förra året skrevs under mitt senaste sjuklingstillstånd. Jag ska idag iallafall försöka samla ihop krafter nog för att repa med Lip Service inför onsdagens “Construction Time Again” hyllning på Stampen i gamla stan. Det ser väl sådär ut får man väl lov att säga. Louise har dessutom varit sjuk hela veckan.Eas har dragit igång en “beta”version av kommande site på http://www.easonline.se där ni kommer att kunna följa Eas & Svart Bröllop. Just nu med Freddans ho-ho insats i videodagboken mot undergången. Check it.
För övrigt vann rätt låt.
Omröstning!
Loading ...