Category archive: Lip Service

Jag diskuterar med STUMM-kören och Daniel från husbandet om jag får vara med i

Jag vet inte hur många gånger jag sagt att mitt liv på turné eller på klubb, tillsammans med band, musiker och allmänna suputer borde dokumentärfilmas. Och faktum är att jag genom åren har samlat skit nog för en förbannat rolig TV-säsong på en sådär 30 avsnitt. Visst det händer en massa jättebra grejer, men det man skrattar godast och råast åt efteråt är ju det som fuckar upp. Förr eller senare måste man skratta annars är man ute på rejält hal is.

Vi i Lip Service var i torsdags inbjudna att vara med på scen för att hylla Depeche Modes “Music For The Masses” som fyller 20 år. Ett album och ett band som står mig inte bara varmt om hjärtat. Nej för fan, Depeche Mode är det bästa bandet som någonsin funnits. Jag har älskat  Depeche sen jag först hörde dem 1982. Jag var åtta. Mina kusiner spelade in blandband till mig. Sen hade jag bland annat en rosa klippbok där jag samlade bilder på Dave, Martin & Co.

I September 1987 fick jag skjuts i ilfart på en moppe för att njuta av MFTM hemma hos den lyckliga kompisen som först lagt labbarna på plattan. 1997 hade jag lyckan att spela in en platta i PUK studion i Danmark där MFTM är inspelad. Den skivan blev aldrig släppt. En annan story som jag ska berätta senare. Men den kostade en miljon att spela in. Tranås Alexander Lucas tackar Per Gessle för investeringen!
 
Jag ska berätta för dem som vill om ett hundratal idiotiska, inkompetenta och fullständigt vanvettiga händelser från PUK studion och med April Tears -men inte idag. Inte i min första blogg. Det verkar väl som en vettig idé att avhandla det dagsaktuella till att börja med.

Att tillsammans med andra svenska artister, såsom Emmon och gänget från Paris, Magnus Carlsson och en bunt talanger och vänner till, hylla den här skivan var en självklarhet. Och det var en fantastisk kväll. Skitkul. Jonas Thorell och husbandet gjorde klanderfria framträdanden, STUMM-kören med en stor ratio på skalliga män lade en sakral stämning på musiken. Vi var också bra. Kort sagt var i princip allt kanon tycker jag. Det var trevligt och det var fylla och kramar. Men det är ju fan inte sånt härligt jag tänker frossa i. Det är ju det som går fel, det dråpliga, som jag ämnar av avhandla i mitt bloggande.

Route 66.

Vi i Lip Service är jag och min fantastiska fru: Louise. Live är våra goda vänner Tony & CZ med. Tony är stabil. CZ är lika galen som jag och Louise. Dagen till ära var även Jocke och Freddan, succéherrarna från bröllopsbandet – Louise och jag gifte ju oss i Augusti för er som inte visste det –  inbjudna för att stärka upp oss i vårt sista nummer, punkversionen av depecheversionen av bluesklassikern “Route 66”.

Omständigheterna var sådana att middagsgäster på Mosebacke, där arrangemanget gick av stapeln, ruinerade vårt soundcheck. Vi jobbar ju allihopa så att passa de utsatta soundcheck-tiderna mellan 13 och 16 var out of the question. Så vi satsade på att få ihop ett snabbt soundcheck med Jon från Melody Club som ersättare till den för tillfället frånvarande husteknikern Skinny. Men det fick vi alltså inte. Mellan 18-20 var det en bunt matgäster som inte fick störas. Ett vanligt fenomen i klubbvärlden.

Klockan 20 blev ny utsatt tid, en inte så kul tid, då Depechefansen och polarna hängde på låsen till klubben. Och man vill liksom inte “outa” sina nummer för alla när man för en gångs skull lyckats hålla käften för alla om vilka nummer man skulle göra. Så vi ville inte soundchecka våra tre låtar “Never Let Me Down Aggro Mix”, “Behind The Wheel” eller “Route 66” för över 50% av publiken.

Vi valde följdaktligen att köra en så kallad “blindgångare”, eller vad fan, – det blev inte ens det.. Vi linecheckade instrumenten. Backtracks, trumpads, gitarrer, ställde om hela trumsetet från husbandets Velvet Underground-puka-och-virvel till klassisk rockset för att endast linechecka virvel och kagge -vansinnigt förstås- och knackade lite i mickarna. Allt i dunkelt klubbljus, i ett simmelsarium of sladdar på golvet och på stärkare och instrument som tillhörde husbandet. Detta är ingen idealsituation men å andra sidan inget överjävligt märkligt i såna här situationer. Pausen innan hade försett oss med ett par öl. Tony som är ordentlig och en balans till oss andra vansinniga mäniskor och har ett sunt förnuft drack såklart kaffe. Stärkta av detta gick vi hyfsat nöjda, efter kort presentation av soundet för nyanlände hustekniker Skinny av scenen och in i Cornelis-rummet på Mosebacke som fungerar som backstage på spelningar där.

Nu dracks det mera öl. Det gör alltid det.  Och det är ju roligt som fan såklart. Vi gick runt och hälsade på alla vänner, alla depechare. Fullt hus, fin stämning.

21.30 går husbandet med gäster på och levererar första set.  Runt 22.15 riggas scenen om och runt 22.40 står jag och Louise på scen och framför Aggro Mix bakom varsin synt. Tony anländer på scen i slutet på låten och smackar loss på virveln. Yeah!

“Behind The Wheel” direkt efter, förstärkta av en förstärkt CZ som inledde med att, av misstag och av tokladdning, kicka sönder ett gäng glas på scengolvet. Kladdiga sladdar bekant, någon?  

CZ, scenkung som han är, levererar BTW ypperligt. Vi körde i princip en exakt kopia på 101-versionen.
Vi tog inte direkt ut svängarna och gjorde en genialisk cover som Soft Cells “Tainted Love”, men det var heller aldrig aspirationen. Det var Depeche Mode 1988 i form av Lip Service 2007. Pasadena på Mosebacke.
Också Yeah!

Sen var det då dags!

Vi hade snott trumbeatet från “Route 66” som mellanspel så att alla gäster skulle hinna komma upp på scen och ta sig fram till sina instrument. Jag ropade “Välkomna upp Jocke och Freddan!” vände mig omoch pekade mot trumsetet bakom mig.

Men för fan, grabbarna kom istället framifrån scenen, och detta dråpliga ögonblick var en första hint om vad som komma skulle.

Sakta men säkert skulle vi kliva av baktracksen för att spela hela låten live. CZ flyttade över till synten,  Arrangör-Jonas kom upp på bas, jag och Freddan på gitarr, Jocke på trummor, Tony kvar på pads och Louise flyttade över på sång.  

Freddan skulle slå an låten med riffet -du-dö-dö-do-du-dö-dö-dooo medans Jocke rullade på baskaggen. Det var bara ett första problem. Freddans stärkare var inte inpluggad med gitarren. Och på golvet låg en hög med kladdiga kablar. Kommer nån ihåg scenen i första Indiana Jones filmen när han tvingas ner i ett hål fyllt av tusen jävla ormar? Freddan lyckas iallafall plugga i gång guran efter en stund. Bara ett problem. Tremololjud.

Ackord>Ljud>Dadadadadadada. Inte alls bra när man inte kan få bort effekten och ska spela ett bluesriff som kickar igång en låt under tidspress. Tremololjudet fick vara med i över en minut. Can´t blame Freddan för det.

I all förvirring på vårt linecheck klockan åtta nämndes inte att vi hade med en bas så det var nog en svettig stund för ljudtekniker Skinny när Lip Service helt plötsligt gick från trygga backtracks på några få tappra till ett fucking chaos på scen med sex gubbar och en donna. En donna som av nån anledning inte hördes alls lika bra genom mikrofonen som tidigare CZ, trots ett röstläge värdigt Tom Jones. Louise är ju knappast nån viskande jazz-sångerska när hon trycker på.

När vi väl sen kommit till mittpartiet i Route 66 tar någon ett fel ackord, jag vet inte vem, men det räckte för att förvirra laguppställningen. Så under 25-30 sekunder så spelade vi nog två-tre olika ackord på varandra konstant. En prestation i en låt som bara har tre ackord. Samtidigt då som Louise eldar på för fullt men inte hörs så bra.
 
Vi hittar iallafall tillbaka och avslutar låten helt OK. Även om Louise utsträckta mick i publiken i slutet var roligt även det. Vi skrek Get your kicks on route, micken sträcktes fram rätt i käften på nån som INTE sa 66, vi skrek Get your kicks on route igen, micken sträcktes fram till en annan som inte heller sa 66. Ha ha..

Men faktum är när allt kommer omkring att det var inget katastrofalt framträdande. Mest ett resultat av en massa olika saker. Alltså gick vi, i mina ögon, av scenen med  två kanon-nummer och en, tja, kakafoni av ljud och människor med instrument i en kladdig ormgrop. 

Men då sker nåt som aldrig kan vara något bra. Hela bandet tvingas efter avslutat nummer passera rakt genom publiken för att ta sig till Cornelis-rummet. Det är väl något av kutym att få en klapp på ryggen och ett “bra jobbat” på vägen. Men inte nu. Ingenting. Vissa vänner vände till och med ryggen mot oss. Kan iof ha varit ren slump men man svävar ju inte direkt på moln efteråt.

Så när vi kommer in i det legendariska Cornelis rummet är det en förvirrad stämning i truppen. Och i ett backstage rum fullt med gästartister och bihang pågår det alltid en fest. Där kommer vi, dramaqueens, i ett rus som alltid finns när man gett massa energi på en scen, några av oss något extra förfriskade -Jack Daniels sponsrade arret- utan en klapp på ryggen.

Det var “Vad fan hände??” liksom.

Louise är självkritisk och piskar sig själv av ilska. Som om hon var dålig.

Freddan stönar att han var värdelös. Inte sant.

CZ ber om ursäkt för att han tryckte på extra mycket och klev upp en oktav i “Behind The Wheel”,. Som om det var fel.

Självkritiska Jocke har bistra ögonbryn.

Jag suger upp stämningen och skriker följdaktligen HÅLL KÄFTEN!

..och manar sällskapet till att se positivt på det hela.

Magnus Carlsson kommer in ungefär här och säger fan vad bra, fan vad bra, men då bedömdes han som ordentligt överförfriskad, ty i detta stadie var han den ende som  verbalt var positiv till vårt framträdande.

Pannor veckades, här behövdes en cigg. Vi passerade även yttre baren utan beröm. Vad fan var vi så jävla dåliga verkligen? Nu var iof i princip alla inne vid scen och inväntade Paris version av “I Want You Now”. Väl ute stöter vi på några vänner som tar ett snabbt bloss medan scenen roddas om. Nu var det tvunget. Frågan som inte får ställas. Aldrig någonsin får ett band fråga sina vänner/publik vad de tyckte.

Det blir ju oftast “Det var bra” från de oärliga vännerna som inte vill vara dumma.

Eller “Det var uselt” från de ärliga vännerna som borde ha bättre timing och empati. 

Helst vill man ju per automatik få skåda en polare snubbelspringa sig fram, rufsig i håret, röd i hela nyllet, i svettig t-shirt och med dregel i munnen som hest och högljutt förkunnar “Det var ren magi!! Fan jag ryser!! Fan när ni körde den synten och den gitarren och fan vad du sjöng bra och fan vilken JÄVLA trummis du är och grymt. gryyymt! Jag blir sjuk! SJUUUK!” Det är den typen av reaktioner iallafall jag föder på efter ett gig.

Martin Söderström, just en sån man som uttrycker passionen med de starkaste orden och på ungefär ovan nämnda sätt svarade nu på min fråga: ” Ha ha, Det var kul.”

……..

Jag tittade på honom.

-KUL? KUL!!!?? VI ÄR VÄL FÖR FAN INGEN JÄVLA VARIETÉSHOW! svarar jag, nu helt förblindad av icke-situationen som uppstått.

*

Sammantaget, skulle det senare visa sig, så varade “Route 66 Psykosen” som starkast i cirka 20 minuter, sen började det sedvanliga berömmet och ryggdunkandet. Skadan är förvisso redan skedd i ett öldunkelt dramaqueen-arsle som mitt.

Och jag inser några dagar efteråt att, visst, jag har självdistans. Självinsikt. Jag kan skratta åt mig själv.

Men ibland kan det ta lite tid.

Carl johan bakom ratten.

Magnus, Louise och jag i samspråk i Cornelis-rummet.

Martin Söderström tyckte Route 66 var citat

Depeche Mode och Einstein

Lip Service och Hyland

Det är i oktober 2007, ungefär på dagen två månader efter mitt & Louise bröllop på Gotland. Vi ska repa inför “Music For The Masses” jubiléet på Mosebacke i Stockholm. Alla gästartister samlas i en replokal i Solna, husbandet, Parisarna, Lip Service.

Lip Service var inför sitt uppträdande toppat med två bandmedlemmar till “Route 66” (se andra storyn i oktober på denna blogg). Jocke Jante och Freddan Broberg. Två av medlemmarna i det fantastiska husbandet på bröllopet.

För att klargöra allt lite extra klart består alltså Lip Service, förutom mig & Louise, live, av Carl Johan Lann (keyboards/sång) och Tony Ahola (pads/trummor). Båda dessa herrar var med sina respektive på bröllopet och var båda inblandade i uppträdande och filmvisning under kvällen. Allt var en stor njutning för mig och alla andra. Och med Freddan & Jocke i husbandet hade hela gänget lärt känna varandra inför giget. Trodde jag.

Som ni kunnat läsa i ett annat tidigare inlägg på denna blogg (Klysma) så har Jocke fått diagnosen Ansiktsblind (medelgrad). Detta hade jag fått veta typ två dagar innan detta rep. Så när Jocke och Freddan, något försenade, anländer till replokalen utspelar sig följande legendariska scen mellan de två trummisarna som alltså klarligen både stått på scen ihop, festat ihop, skrattat ihop och så vidare bara 2 månader innan:

Jocke –Tjena Andreas, Louise. (vänder sig mot Tony) -Vi har inte träffats va? Hej. Jocke.Tony – Nej, det tror jag inte. Hej. Tony.

Andreas – Men för fan är ni två helt dumma i huvudet eller? Ni var ju båda med på bröllopet?

Jocke –Jag är ledsen. Jag är ansiktsblind.

Tony – Är du? Det är jag med.

Andreas – Men För helvete..*

Huruvida Tony har en diagnos på detta låter jag vara osagt.

**
Har ni förresten hört det här gamla skämtet:

Vad är det sista en trummis säger i ett band?

Svar:

Jag har en låt med mig i dag , kan vi testa och repa in den?

losse-strage.jpg

Louise & Fredrik på Arvika -06.

> 

Att lyssna på en ny Depecheplatta är alltid en klassiker. 1993 när Kenta och jag hörde “Songs Of Faith And Devotion” och refrängen i “Walking In My Shoes” så  rann Kentas snus över framtänderna, längs den gapande munnen, utmed hakan och rätt ner i bröstfickan. Själv började jag blöda näsblod.

“Exciter” lyssningen 2001 var inte lika dramatisk, då var det ett grymt besviket gäng som mitt i natten satt hemma hos Jens i Göteborg och lyssnade till en skiva som inte hade en riktigt bra låt.

Inget av dessa skrevs det om i pressen. Det gjorde det däremot när jag lyssnade på “Playing the angel”. I SydSvenskan, i samband med en artikel om Fredrik Strage:

“….Fredrik föreslår eftermiddagsöl. Till krogen KGB – helt inredd i Sovjet-nostalgia: inramade Pravdaurklipp och diktatorer i gips – kommer snart Andreas Jismark, han driver KGB-klubben Music for the masses.
– Vi kanske kan pumpa lite i källaren, viskar Fredrik Strage som har ett superexklusivt, med namn vattenmärkt exemplar av Depeche Modes kommande skiva i sin blå Östgöta Corren-bag.
Klubbarrangören fixar fler öl. Det är tomt i källaren, förutom en röd sammetsbonad med idolporträtt på Lenin.
– Jag är helt skakad. Det är så sjukt bra, säger Andreas Jismark på stark småländska och tittar hypnotiskt ned i bardisken.
– Bästa jag hört av Depeche sedan 1993, konstaterar Fredrik Strage.

Låten mynnar ut.
– Ja, det var en stark öppning, men så kommer det här, annonserar Fredrik.
– Jag har hört om detta. Det ska tydligen vara en resa än värre då, säger klubbarrangören, skakar på huvudet, och låt fyra går på.
De dricker fort. Stirrar tomt ut i luften…”

Hon kom ut från en bastu på området. Louise och jag hade precis kommit till vår vän Maggans 40års fest. Vi hade hälsat på några gäster och fått ett glas bål i handen. Kvinnan, nånstans i sextioårsåldern, närmade sig oss, iklädd endast en handduk och en baddräktsliknande mundering. På huvudet hade hon något som såg ut som en blöt mopp. Precis när passerade oss föll denna mopp av skallen och ner på backen. Louise kunde inte hålla sig utan brast ut i ett gapflabb.

Kvinnan stannade till och satte sig på huk och utropade, hållandes om sin skalle med en frisyr av den snaggade arten, “jag har inget håååår jag har inget hååååår” och skrattade även hon. Hon vaggade fram och tillbaka i sin hukade ställning. Jag synade henne och drog snabbt den oundvikliga konklusionen: kvinnan är galen.

Louise pratade med henne en stund, kvinnan berättade att hon varit sångerska, dansare och på turné. Hon sa att hennes pappa varit musiker. Hon berättade även att hon just nu var intresserade av att ha sex med en kvinna. Hon berättade om sin relation med Barry Gibb “det svinet”, hon visade en bild på en viril man i trettioårsåldern hon mött på Teneriffa, jag tror det var portiern. Enlig henne hette han Luis och hon hade haft en affär med honom. Jag orkade inte lyssna mer utan minglade vidare. Louise stod snällt kvar.

Kvinnan fick då höra att vi hade ett band, Louise berättade det. Och perukfrun sa att den skivan skulle hon inhandla -av oss och på stört. Hon skulle bara springa o hämta pengar, hon bodde runt hörnet. Hon plockade upp sin fruktansvärda peruk och rantade iväg i raketfart. Det var väl det sista vi såg av henne tänkte/hoppades jag.  

Men efter en stunds trevlig mingel såg jag till min vertikala fasa att kvinnan kom springande tillbaka. Stackars Louise, tänkte jag. Hon är alldeles för snäll. Och nu skulle kvinnan fokusera min kära fru och låsa henne i en dialog som varade över 40 minuter. Hon hade tagit med sig ett fotoalbum och visade upp bild efter bild och berättade livligt och maniskt om innehållet på dessa. Hon betalade oss även 100 kronor och fick en skiva i sin hand.

Till slut kände jag mig tvungen att säga till henne att gå, så trevligt jag kunde. Och läget var ju lämpligt eftersom alla gäster nu skulle sätta sig till bords. Hon tog sig då friheten att syna mig från topp till tå. Hon hade fått veta att jag och Louise ämnade att gifta oss inom några veckor. Men hon ansåg att jag var ovärdig Louise. –Du kan inte gifta dig med en kille med såna skor, sa hon. –Skjortan är inte fin nog, snälla ögon visst, men han duger inte. 

Kvinnan med peruken (den hade hon nu lämnat hemma dock) hade nu gjort ett så pass stort inslag på festen att samtliga gäster nu väl kände till henne och alla hennes märkliga historier. Hon växlade i sitt språk mellan svenska och bruten engelska och berättade vidlyftigt om sina affärer med världsartister och om livet på turné. Hon hade med sig en fd blå ballong med Barry Gibbs ansikte på! Hon visade även upp prov på “sångröst” och kabarédans.

Vi fick iväg männioskan och satte oss till bords och hade trevligt. Vi låste ytterdörren och det gick ett par timmar. När vi gick ut för att röka var det lugnt. Puh tänkte jag. Och glömde låsa dörren. Det tog fem minuter innan en galaklädd kvinna skred in i salen och SKREK:

-Jag har lyssnat på er skiva 10 gånger nu, jag älskar den, det är det bästa jag hört, men mina grannar är gaaaalnaa på mig. Jag har ingenstans att bo. Jag kommer bli vräääkt. Jag kommer bli VRÄÄÄKT. Jag har lyssnat på skivan tio gånger…

Med sig i handen hade hon två paket hon skulle överlämna till jubilaren som hon kallade Eva. Två storvuxna karlar i lokalen hade dock fått nog av hennes inslag under kvällen. Hennes paket hann hon lägga på ett bord innan männen lyfte henne från marken i ett bastant grepp och hon bars ut raklång alltmedans hon skrek “LOUISE!! LOUISE!! HJÄLP! LOUIIIISE”. Men även min fru hade nu fått nog av kvinnan.

 Och där borde historien tagit slut.

Icke så. 

Fyra veckor senare, efter vårt bröllop återvänder Lasse, min förläggare, till jobbet. Han sorterar lite post, börjar komma igång lite efter sommaren. Han trycker på play på telefonsvararen. Ut strömmar bland annat ÅTTA meddelanden från en kvinna som pratar på bruten engelska.  “I was at this party and met this Louise in Lip Service. I have play record over and over och over igen. And låt….number elva is SÖNDER!! I am a famous dancer and I want a new record. Is this Andreas Jismark!!? I am angry! Ring mig.”

Lasse får väl fylla i mer om exakt vilket innehåll det var i de låånga meddelandena, men bland annat tog hon upp det faktum att mina skor inte dög. Igen. Lasse ringde mig och berättade om dessa meddelanden. Samt att han till slut hade ringt upp henne och även skickat en ny skiva till henne. Han “köpte” sig helt enkelt fri efter att ha slitit sitt hår efter en timmas samtal med peruk-kvinnan.

*

Next Page →