Category archive: Jens, Jesus & Jag

88-90 “Där rök synten”

The Jesus And Mary Chain är det band som mest av alla inspirerade mig till att starta ett band. Man skulle kanske lätt kunna tro att det var Depeche Mode, men så var det faktiskt inte.

Allt rörande JAMC tog sin början 1988. Jens & jag hade innan dess varit polare i ett par år. Det började med att vi spelade bandy i Tranås P72 , jag var en lovande målvakt och Jens var en skridskolöpare i världsklass. Nummer 14. Men han kunde inte hålla tillräckligt hårt i sin klubba och kunde därför inte utvecklas i den takt som man kunde önskat.

I vilket fall upptäckte vi efter nån match, i bastun, med varsin hal Vira Blåtira i näven att vi hade samma favoritband. Depeche Mode. Det dröjde inte länge innan jag hade den unge Hellqvist hemma i pojkrummet för att syna samlingen. Och alla andra papper jag hade i min ägo. Jag gick för att käka mat med familjen. När jag efter tjugo minuter återvände till rummet hade nummer 14 vänt upp och ner på samtliga byrålådor i jakt på urklipp och bilder och gud vet vad.

Detta var början till en lång vänskap. Vi började bland annat beställa skivor ihop. Tolvor. Limiterade versioner. Tysklandspress. Färgade vinyler. Och vi började en resa att upptäcka nya band. Det allra första hittade vi i en Ginza-katalog –My Bloody Valentine. Det tyckte vi var ett skithäftigt bandnamn så det måste vara bra. Tyvärr var singeln restnoterad och dök inte upp. Istället fann vi nåt annat.

Vi tappade andan när vi bläddrade genom sidorna på jakt efter ett tufft bandnamn (det var ett av mycket få sätt för två pluttar i Tranås på denna tid att upptäcka nya band), våra fingrar fastnade på samma namn. The Jesus And Mary Chain. Vi hade fan hittat det bästa bandnamnet i hela världen, det är stört omöjligt att detta skulle kunna failera. Jag beställde “April Skies”.

Singeln kom. Världen förändrades för två gossar.

Vi älskade båda “Darklands” och jag diggade “PsychoCandy” om än inte i närheten lika mycket som Jens. Och när “Barbed Wire Kisses” (singelbaksidor & annat) kom hem till Hellqvist hyllade han förbehållslöst denna medan jag var mera avvaktande. Denna lilla schism mellan oss blev dock helt obetydlig när vi för första gången fick höra en sprillans ny JAMC låt på MTV -“Blues From A Gun”. Den var makalös. Sen kom “Head On” och sen “Automatic” och saken var, som Jens brukar säga, Biff.

Syntarna till vårt syntband vi skulle köpa var inte högprioriterade längre. Eller nja, vi hade i och för sig flera band runt denna tid , fast det var i grund och botten ett och samma –The Convention AKA Blue Front Convention (Herregud min skapare!), Acid Evolution. Jag köpte ändå lite syntgrejer i smyg, framförallt “That Total Age” med Nitzer Ebb på dubbeltolva. För tusen spänn. Jens blev förbannad. Det var ju förstås fullständigt infantilt och idiotiskt av mig att använda min sparkassa till detta episka verk, denna raritet, när Jens köpte en lem.

Lem är, för er som inte vet det, en synthesizer.

Och en dag, några år senare, dog definitivt drömmen om en ny gemensam riktigt bra synthesizer. Vi var på väg hem efter en 36-håls golfrunda i Jens mammas peugot när olyckan var framme. Döda vinkeln. Nyblivne körkortsinnehavaren Jens svängde ut i vägen när en kille som heter Jens Fransson kom farande i 80 på en 50-väg och smällde rätt in i hans bil som vinglade till och stannade cirka femtio meter framför oss.

Inne i den ljusblå peugoten var tystnaden impakt i tre sekunder innan den klassiska ordutväxlingen tog plats:

Andreas: (uppgivet & konstaterande) –Där rök synten.

Jens: (förbannad & väsande) JASÅ?

Istället skulle The April Tears (javisst är det taget efter Jesus-singeln) snart komma att bildas, till en början dock utan Hellqvist. Och när jag till slut handlade ett instrument var det inte en synt, utan en gitarr. En gitarr och en trummaskin. Och första låten jag lärde mig spela och sjunga var “April Skies”.

*

I del 2 av “Jens, Jesus & jag” (90-96) är underrubriken

“We´re heading for a major UK tour” .

number-14.jpg

Han bodde på Grännavägen 14, föddes den 14 Augusti, han bar tröja nummer 14. Och den ärade toastmastern på mitt bröllop delar även sin födelsedag med min fru.

2026389.jpg

91-96 “We´re heading for a major UK tour”

The April Tears i de tidiga åren spelade b la covers på The Jesus And Mary Chains “April Skies” och “Far Gone And Out”.

Den förstnämnda avhandlades på bandets första spelning nånsin bakom stadshusets “gapskratt” scen en solig maj-lördag 1990. Det lät nog inte så värst häftigt, men trummaskinen spelade iallafall i takt (det fanns faktiskt en trummis -Alexander Durefelt-men denne var inte hemma i Tranås på debutspelningen). Även Sators “23 BC” spelades samt två egna spår och fan om jag inte komer ihåg vad en av dem hette -“Unsecured Area” (hette inte den andra “Rainsong”?)

“Far Gone And out” spelades ett år senare när Jens kommit med i bandet. Vi har just innan jag skriver detta inlägg suttit i telefon och avhandlat tiden då det begav sig och det ledde fram till att vi kunde konstatera att en förbannat massa saker hände under dessa år och det är svårt att hålla ordning på i vilken ordning. Klart är iallafall att Jens kom med i bandet runt Juni 1991.

På stället vi spelade denna JAMC-version så hände en del märkliga grejer. Det var på ett ställe som var karatelokal/pub! Vi öppnade bla en dörr vi inte skulle öppna medans vi väntade på soundcheck. Stället var mörklagt och inget funkade. Bakom denna dörr fanns en hel asiatisk familj i ett mörkt rum. De såg på oss skräckslaget. Vi stängde dörren snabbt och utredde intet av det inträffade efteråt. Så här idag ställer jag mig en rad frågor om vad i helvete som hände där egentligen.

Jag vet inte men jag är rätt säker de var kvar där inne i mörkret, i doften av ruttet kött medans The April Tears, en ganska stor publik och lokalpressen befann sig i lokalen.

1991 var det även dags för avfärd mot Göteborg för att se de stora idolerna. Nya plattan “Honey´s Dead” var på ingång och JAMC spelade på Kåren i Götet. Vi åkte en bunt ynglingar i en minibuss, hela April Tears (nu inkluderat jag, Sara, Jens & Jesper Eng) samt Kai och Lovisa (Jespers dåvarande tjej) om jag inte minns fel.

Om minnet inte sviker helt så var vi inkvarterade i Mattias “Shaggy” Nilssons lägenhet en bit utanför Göteborg. Där hade han b la gett sig i kast med att förvandla infruset vin till starksprit. Vi sög och sultade på denna alkoholhaltiga is innan vi tog oss in till stan.

Jag och någon till, tror det var Sara, träffade på Jim & William Reid innan spelningen. Vi gick helt sonika upp till Kåren för att glutta kring lite när bröderna Reid kom utknallande med två kassar folkbärs var. Deras nöjda léenden berättade förmodligen om två skottar som trodde sig inhandlat billig starköl. I vilket fall bad jag om att få ta en bild. Det gick bra.

Dessvärre hade jag ställt in kameran på självutlösning efter tjugo sekunder. Det var lite för länge för bröderna att posera så efter ett tag sa Jim “That´s fucking it” och gick iväg. När jag senare framkallade kortet stod William och snällt log in i kameran medans den yngre brodern hade en uppsträckt hand och var på väg ur bild.

Bättre med idolmötet skulle det senare gå för Jens.

Efter spelningen dröjde han sig kvar och hoppade sedan upp på scen och tog sig där bakom. Han hittade till en dörr med en vakt. Vakten sa stopp. Jens frågade om han inte kunde få gå in, vakten sa barskt nej. Jens quest gick vidare och han sprang omkring backstage på jakt efter bandet. Vips kom William Reid ut från en toalett i korridoren!

Ett samtal inleddes och Jens blev snabbt bekväm i mötet med idolen. Lite för bekväm kanske, för efter en liten stunds ordväxlande utspelade sig följande:

Jens – I´m in a band called The April Tears (sekunden senare slog det Jens att det var pinsamt att säga det, eftersom William antagligen snabbt skulle dra slutsatsen att bandet tagit namnet från deras låt “April Skies” och det var ju förstås inte bra för “jag-är-bara här-av-en-slump-men-visst-jag-diggar-er och-det-är-ju-kul-att-växla-några-ord-medmusikanter-mellan” imagen som byggts upp av Jens (se även #1 på dråpligast i Hultsfred nedan när jag mötte Bobby Gillespie -för övrigt ursprunglig trummis i JAMC)

Men skotten svarade – Sounds like a good name.

Efter detta hävdade Jens –We´re heading for a major UK tour.

Och William Reid svarade –Sounds fun.

Nu var Hellqvist tillbaka på banan igen. Det var ju såklart fullständig osanning att April Tears skulle till England på turné. Vi hade bara ett gig inbokat och det var i Aneby. Men William sa till Jens att han kunde hänga med till logen. Och dit gick de. Och den äldsta Reid-brodern gick in. Däremot stoppade vakten Jens som riktigt påtalade att han var medbjuden. Det spelade dock ingen roll för vakten. Jens skulle inte komma in. Så han bad om inte vakten kunde ta in hans t-shirt i logen och få den signerad. Det gick vakten efter en liten stund med på.

När vakten kom ut sulade han iväg tröjan så långt ut på scenen han kunde, han insåg förstås värdet i den för det unga fanset. När Jens sprang dit låste han yttersta dörren mot scen och bommade alla chanser för Hellqvist att komma åt bandet. Lyckan skulle dock vända i ärendet. Femton år senare. The return.

*

92-96 då? Jo, det var åren då ett band präglades nåt extremt av JAMC. Jag kan omöjligtvis räkna upp alla rip-offs i låtar. Men man kan väl säga så här -gitarrspelet, basspelet, trummaskinsprogrammeringen -allt var tack vare ett band. Upptäckten av hur man kunde använda blues, hur man skulle se ut, hur en dist skulle låta -hur 5 distar skulle låta-. Allt tack vare The Jesus And Mary Chain.

**

Sista delen av Jens, Jesus & Jag -“Look at this painting, it´s awful, look at the kid crying” kommer senare i veckan.

“Look at this painting, it´s awful, look at the kid crying”  

Debaser 2003 var skådeplatsen för det slutliga mötet mellan Hellqvist, Jismark och Jim Reid. Skotten hade kommit till Stockholm för att spela med sitt nya band Freeheat. Med i bandet var även Ben Lurie, som var en stor del av The Jesus And Mary Chain inan splittringen.

Gamle April Tears-basisten Jesper Eng har alltid varit lite lik Jim Reid och plötsligt påstod sig jens ha spottat nämnde Eng i lokalen. Något som vid tillfälet var en omöjlighet. Hellqvist sa “Vad kul att Jesper kunde komma ändå…” och jag fick syn på honom och sa “Det var som fan!”

Det var i själva verket Jens som drev med mig. Det var Jim Reid som gick mot baren för att hämta en bärs.

Backstage på Debaser är inte särdeles svåråtkomlig vet väl alla som varit där, denna gång kunde vi därför tämligen obesvärat knalla in för att tacka Jim Reid.Med oss var även den gode Freddan, för övrigt första kvällen som Jens & Freddan träffades.

Inne i logen tog den ölande Freddan Broberg snabbt över showen. Han fick syn på en tavla därinne och slogs av dess kraft. Han rös till och ryckte tag i Ben Luries arm och sa till honom –Look at this painting, it´s awful, look at the kid crying.

Ben Lurie, som stod i ett samtal med en skivbolagsrepresentant sa typ . “Hmm. Ok.” 

Freddan hakade nu upp sig rejält på tavlan och tog den i sin famn, stirrade på den och visade målningen för basisten i Freeheat, jag tror det var Ben Luries fru: “-Look at the painting. This crying litte boy. It´s terrible. How can someone paint this shit?” Stackars basisten hade inte många andra ställen att vända sig till för ögonblicket och sögs in i en diskussion kring detta med den gripne guten.

För Jens och mig gick det sämre att få mer än ett “Hello” och “Thank You” från Jim. Han var upptagen att titta i en digitalkamera i soffan, tillsamans med ett blont våp som dessvärre utklassade vår närvaro. Plötsligt var vi lite överflödiga i logen och fick efter en kort konferens med varandra ganska kort därefter lämna rummet.

*

Några år senare fick Jens träffa Jim igen -i Huskvarna!- och det berättar han förhoppningsvis om i en kommentar härunder.

En resa med ett spann på över 20 år; Jens, Jesus, Jim & Jag.

3955.jpg

katt

Webmaster Jens “El Scorcho” Hellqvist presenterar från och med nu eder nya vinkompass på nätet, ensamt i sitt slag vad jag vet! Kolla så förstår ni varför ni ska surfa in på vinkatten.se från och med idag. Cheers.