Category archive: Hökaröva

Har ni nånsin hört talas om uttrycket hökaröva?

När jag 1987 första gången hörde “Music For The Masses” så var det efter en vinglig mopedfärd med Jens, lika maniskt Depeche-fan som jag när det begav sig.

Jens hade ringt mig och flåsat “Nu är den här” varpå jag blev euforisk vid telefonen i köket och antecknade ned varje titel med darrande hand 

Det var en vacker tid det där, man visste inte jack shit om hur skivan såg ut, än mindre hur den lät. Och telefonerna hade inte ens några knappar, bara tjugo år sen mind you.

I vilket fall skrek jag att det var bara att komma och hämta mig och köra mig till skivan.

Jens ägde ingen moped, kommer inte håg vems det var han kom farandes på, men jag utgår från att det var plattans innehavare Jonas Sjögren och det  var därifrån samtalet kom.

*

Jonas Sjögrens kusin Henrik skulle några år senare bli en av mina bästa vänner. (Han höll ett helt oförglömligt bröllopstal i somras som ingen gäst glömmer i första taget, bland annat berättade “Sjögge” om gången jag sa att “det här går inte, du ser för töntig ut, du måste ha dig en riktig syntfrilla” varpå jag rakade honom så snett och hackigt att folk som såg honom ryggade till.) 

Och en gång runt den här tiden, 1987, befann sig de båda kusinerna hemma hos sin farmor på storgatan i Tranås. De drack saft och åt kaka när farmor oväntat skrek till av fasa. Jonas hade suttit och pillat lite på ett värmeljus.

– Leeek inte med elden pööjk, då får du hökaröva! Uut och piska mattorna helt sonika!! 

Något som de tvenne ynglingarna tvingades göra också för att botgöra sig.

Det där har jag aldrig glömt när Sjögge berättade för mig, nånstans skrattar jag fortfarande. Det är ett av de absolut dummaste och roligaste ord jag nånsin hört. Och jag vet än idag inte vad fan som händer när man drabbas av Hökaröva så därför har jag kommit på det själv.

Min fru Louise är en citatmaskin och hemma har jag en bok där jag samlar de absolut dummaste, smartaste och roligaste grejer hon säger. Jag kallar boken “Drabbad av Hökaröva” och jag tänkte som en liten följetong kasta in ett citat här ibland.

Och som introduktion till denna feature blir det en premiär med hela tre citat:

Ibland sover jag lite häftigt och oroligt, om detta säger min kärlek:

“Det är som att sova bredvid Karlsson på taket fast med fel på propellern, lyfter bara ibland”

Jag åt mjukost på mackan, Louise som ofta känner sig extremt mätt sa:

“Jag känner mig som en kavlitub som man inte klämt på mitten utan i ändarna”

samt

“Det känns som jag svalt en flodhäst. Fast en rund. Liten”

Jag älskar henne.

Och därmed avslutas min  blogg-trilogi om Music For The Masses 07, 97, 87 och tillbaka till samtiden -snyggt va?

356976-11

Min fru Louise är en citatmaskin och hemma har jag en bok där jag samlar de absolut dummaste, smartaste och roligaste grejer hon säger. Jag kallar boken “Drabbad av Hökaröva”.

Louise om sina tår, 20 Februari 2006:

“Små hammare är dem. Ser ut som en liten fisk jag såg när jag var liten”

*

babianlouise.jpg 
“They Can Not Understand When A Girl says NO!”

Min fru Louise är en citatmaskin och hemma har jag en bok där jag samlar de absolut dummaste, smartaste och roligaste grejer hon säger. Jag kallar boken “Drabbad av Hökaröva”.

14/2 2006:

“Jag känner mig som en Kavlitub som man inte klämt på mitten utan i ändarna.”

13/6 2007:

“Det finns inte så många fåglar o pissa på längre”

*

..Och så var det Sjögges pappa Hebbe som var ute på Storgatan i Tranås och spatserade på sin väg mot bankärendet. Han såg sin mor, Sjögges farmor, på håll. När han närmade sig kunde han konstatera att farmor hade virat en handduk runt huvudet. Hon verkade inte helt hundra så han frågade: –Känner du inte igen mig?

Visst gjorde farmor det och hon svarade surt: –Det är klart jag gör. Du är den där Negern.

*

I efterhand har det visat sig att farmor sa –Det är klart jag gör. Du är den där Nergöjs!

**

Och ytterligare i efterhand, efter mått av stor förvirring kring detta, har det visat sig att Nergöjs baklänges blir, just det, Sjögren!

***

…Och så var det Sjögge som lyfte på luren när det ringde hemma i familjevillan. Det var farmor. Hon ville ha numret till Hebbes jobb. Sjögge sade javisst och började numrera: – Numret är 3 1 7 1…

-Va!!??  ropade farmor. –Är det ett X med i numret??

*

Jag vet inte om ni känner till det, men det sägs ju i vissa hushåll att vitlök är bra för förkylningen. Men det beror nog isåfall på hur man använder sig av vitlöken.

Sjögge sitter i godan ro i familjevillan när det ringer på telefonen. Det är farmor. Hon är uppskakad. Hon är ju förkyld berättar hon. Så vad göra? Jo tanten hade stoppat in en vitlöksklyfta i örat. Sjögge ville få detta bekräftat och förtydligat och frågade: -Farmor, har du stoppat en vitlök i örat??  Efter att farmor svarat jakande till detta ringdes en kedja samtal till pappa Hebbe och mamma Kina som i sin tur fick åka till akuten med farmor för att plocka ut löken.

*

Om ni tycker det där var intressant då ska ni veta att jag ännu inte berättat om Sjögges mormor.

…och så var det Sjögges mormor som var ute och plockade svamp.. Hon gick länge och längre in i den djupa skogen och tillslut fann hon sig själv vilse. En hink full med kantareller kunde inte ringa nåt telefonsamtal så tanten fick orientera sig fram från minnet. Det gick ändå inte bra och plötsligt insåg hon att hon irrat in sig i träskmarker.

Då går gamla människan beslutsamt fram till ett träd och finner därunder en riktigt lång, ganska rak samt stabil pinne. Hon synar stycket och tvekar därefter inte. Hon sätter så pass full fart hon mäktade med mot träsket med pinnen höjd i luften. Därefter händer det som kan tyckas obegripligt.

Hon skickar ner pinnen i träsket där den når botten, därefter flyger kvinnan rakt upp i luften färdandes i en båge. Näst hamnar hon på andra sidan. Hon hade högst medvetet hoppat stavhopp över sankmarken.

Proceduren kom att upprepas över återstoden av träsket och senare kunde hon ta sig ur skogen. Om kantarellerna i hinken medföljde ekipaget förtäljer dessvärre inte historien.

Sjögge skickade mig ett brev med den här storyn. Läs och njut:

>

Redaktören för denna blogg, Andreas Jismark, och jag go way back som engelsmannen säger. Och som den trogne läsaren har förstått så har vi upplevt det mesta.

Vi sommarjobbade bland annat tillsammans som vaktmästare på Tranåsbostäder. Ett bostadsföretag i allmännyttan som styrdes med järnhand av direktör Billy du Rietz, samt hans hejduk Sören Carp. Jobben hade vi naturligtvis inte förskaffat oss på egna meriter – våra bekymrade fäder hade lyckats få in sina ohängda söner där genom sina golfkontakter.

Måna om sina anseenden i Tranås ville Erik Herbert Sjögren och Calle Jismark att vi skulle sköta oss exemplariskt, vilket vi i vårt eget tycke också gjorde. I alla fall jämfört med alla andra slashasar på företaget.

Vi var också måna om att inte göra några större tabbar då våra chanser att få sommarjobb på egen hand var minimala.

Icke desto mindre ägnade vi oss mycket åt dryckenskap dessa varma och goa sommarkvällar. Vi hade ju dessutom våra kåkar helt för oss själva då våra respektive familjer höll till i sommarstugorna. Vi höll alltså växelvis fester för både kreti och pleti i våra familjers bostäder. Det var mer regel än undantag att vi slaggade över hos varandra för att på morgonen ta gemensam avfärd till vårt värv.

En dessa morgnar befann vi oss i djup dvala hemma i mitt källarrum, jag i min säng och Andreas på en madrass på golvet bredvid. Kvällen innan hade varit relativt sjövild och huset var fullbelamrat med burkar, flaskor, snusdosor, ciggpaket, lp-skivor och deras fodral – separata, och så vidare.

Jag sov som en stock, men Andreas berättade hur han vaknade av att han hörde hur dörrlåset vreds om. En bestämd hand drog i dörrhantaget och dörren var låst. Nyckeln vreds om igen och dörren öppnades.

Stegen som klampade in i huset lät – arga.

Andreas berättar vidare hur han hörde de bestämda stegen rörde sig in i vardagsrummet på övervåningen, där de tillfälligtvis stannade. Han hörde ett lågt brummande: ”Vad i helvete”. Det var min far Eriks röst.

Det var vid detta skede som Andreas skakade liv i min ömma lekamen.

         –Vakna för helvete, din farsa är här, sade han med oändlig fasa i ögonen. Vaaknaa!

Vi hörde med stigande skräck hur far började dundra nerför trappan till källarvåningen.

Stegen ekade i korridoren bort till vårt rum. Dörren slogs upp. Där stod min far med en bensindunk i handen, avsedd till gräsklipparen, som han i sitt sinnestillstånd hade glömt att släppa taget om. Han hade sina omtalade mörka clips nedfällda över glasögonen. Han släppte sin dunk med en duns på golvet. Förde handen mot ansiktet. Med en van rörelse knäppte han upp sina clips på vid gavel och avslöjade en vild blick.

          –Vad i heeeelveeeteeee! Gormade han.

          Men det är inte så farligt som det ser ut, försökte en skakad Andreas.

          Inte så faaaaarligt? Fick han skrikande till svar.

         – Men det är ändå ingen som brukar jobba där så här dags, sade Andreas i ett hopplöst försök att gjuta olja på vågorna.

          –IVÄG!

          –Men…

          –GE ER AV!

Trettio sekunder senare satt vi på våra cyklar och tog full fart utför backarna i Tostås och ner mot Tranås Stadshotell där vi för närvarande utförde städarbete i källaren.

Klockan var elva slagen på morgonen.

Denna dags äventyr tar dock ingalunda slut här, men fortsättningen på historien vill jag att Andreas berättar.

SJÖGGE

*

Och det kommer jag göra! /a.

 

Då var det äntligen dags för en ny säsong. Vi inleder med min kära vän Henrik Sjögrens fina minne från studieåren i England. Väl bekomme!

 

************************

Andreas har bett mig berätta en episod från förr.

Hösten 2000 pluggade jag i England, närmare bestämt Norwich. Det var mitt sista läsår och jag var hyfsat trött på att läsa. Det visade sig dock vara ännu slöare fart på universiteten i England än i Sverige, vilket både förvånade och gladde mig. (Som exempel kan nämnas att det var närmast regel att man skulle ta minst en pint öl på kårhuset innan man gick in på nästa föreläsning).

Jag bodde i en sunkig 15 kvadratare i ett lika sunkigt studenthem, i ett ännu sunkigare studentkvarter. Men jag brydde mig inte då jag mest använde den till att sova i. Men det fanns en del roliga karaktärer i vår korridor.

En av dem – Rafael – gjorde succé en dag och jag skulle inte bli förvånad om det fortfarande talas om hans bravader där nere.

Rafael var en liten tafatt spanjor, mycket mager och med flaskbottnar till glasögon. Hans engelska var forcerad och han kunde ibland vara svår att förstå. Lägg därtill en orolig, lätt ryckig hållning, smärre tics i ansiktet och ett nervöst flin – vilket ytterligare försvårar en normal konversation. Men han var också vänlig och rolig och kunde underhålla oss med historier och berättelser.

 

Rafael var mycket förtjust i sparris. Det var något som han helt enkelt inte kunde få nog av och efter några veckor hade hans förråd av medhavd konserverad sparris tagit slut. Han var tvungen att skaffa nytt.

Vi satt ett gäng grabbar (korridorerna var könssegregerade) i köket en morgon och åt frukost när Rafael kom in och satte sig.

       Henrik, do you know how to say this in English, sa Rafael och höll upp en tom sparrisburk.

       I think it’s called Asparagus, Rafael, sa jag.

Han frågade vidare om jag trodde att gubben i kioskvagnen hade sparris. Det stod nämligen en drygt 70-årig gentleman i en kioskvagn alldeles utanför oss på gårdsplanen, med diverse livsmedel i sortimentet. Och lite till skulle det snart visa sig.

 

Jag svarade att det nog var tveksamt om gubben tillhandahöll sparris, men det kostar ju ingenting att fråga.

– I’ll try, sa Rafael och gick mot utgången och upprepade ordet ”Asparagus” tyst för sig själv.

 

Grabbarna i köket gick samtliga till fönstret för att bevittna hur Rafael skulle klara ut detta. Efter några minuter ser vi hur Rafael får en vara i sin hand av gubben. När han vänder sig om och ska gå tillbaka ser vi ett förvirrat uttryck i hans ansikte.

Han kommer så småningom in i köket igen och visar upp vad han har fått.

– Do you know what this is? Frågade han med utsträckt hand mot oss alla.

Det var definitivt inte sparris. Det var tvättäkta hasch.

 

Ett jubel spred sig i köket till Rafaels förtvivlan. Han ville ju bara veta vad som hade hänt. Förvirrat sade han.

– All i said was ”do you have any asparagus?”.

 

Alla förstod hur det hade gått till. Om vi flyttar fokus från Rafael till gubben i vagnen så skulle han ha uppfattat saken så här:

En ung man från studentkorridoren kommer nervöst fram till vagnen och säger ”do you have any …asparagus?” samtidigt som han flinar nervöst och gör tics så det ser ut som om han blinkar med ena ögat.

Otvivelaktigt tar gubben detta som en order av de mer obskyra varorna i sortimentet.

Historien om Rafaels bravad spred sig som en löpeld genom campus och snart kunde man höra historien från olika håll och i helt andra varianter.

Historien visade sig sprida sig även utanför campus och någon vecka senare rullade en polisbil in på vår gårdsplan. Två polismän i fåniga hattar spatserade in i vagnen, tog med sig gubben och satte honom i baksätet och försvann. Senare samma dag kom en bärgningsbil och släpade bort vagnen.

 

Nåväl, straffet för att sälja hasch till ungdomar tycktes inte vara alltför betungande. Efter endast en månad backade gubben återigen in sin vagn och fortsatte med sin verksamhet. Denna gång med något färre varor i sortimentet. 

*

Jodå. Det är en LP-skiva.

Next Page →