Category archive: Första åren i Stockholm

Jag flyttade från Tranås till Stockholm med stora förväntningar. Jag var nyss 20 fyllda och jag hade fått ett jobb i en tobaksbutik i Skarpnäck. Genom gula tidningen hade jag funnit ett inneboende hos en dam på Ringvägen på Södermalm. Hon lät sensibel och korrekt när jag pratade med henne i telefon från Tranås, men när jag ringde från bilen på väg upp till huvudstaden, verkade hon aningens förvirrad.

-Vem sa du? Bo här?

Jag berättade med darr på rösten vem jag var. Bakom ratten satt farsan och synade mig, bakom bilen rullade ett stort släp med alla mina prylar. Som tur var fann damen sig själv och insåg sitt misstag. Jag kunde andas ut och lägga på luren och förkunna att det var lugnt.

Men timmen senare när jag sprungit upp i trapporna i hennes hus och ringt på dörren till lägenheten insåg jag att så var definitivt inte fallet. Det var ingen som öppnade. Jag ringde och ringde och ringde. Sen gav jag upp och vände mig bort från dörren med tårar i halsen. Då sa det kniiirk och dörren öppnades. Jag vände mig om.

Till min vertikala fasa skådar jag då en småväxt krum kärring, halvsittandes i en hukande ställning med huvudet insvept i en filt, stirra på mig med galna ögon. Hela hennes lekamen skakade som ett asplöv. Hon sa:

-Vad är detta för någonting? Vad är detta för någonting? Vad är detta??

Jag fortsatte per omgående mina steg nerför trappen. Det var såklart inte möjligt för mig att bo där.

Vart skulle jag nu ta vägen? Nedanför stod farsan lutad med bilen med armarna i kors och konstaterade:

-Det var ju det jag visste, Andreas. Jag visste det här.

Sen lyfte han med en suck upp mobiltelefonen och ringde några samtal.

Jag inkvarterades hos gamla faster Margit på Reimersholme. Hon bodde i en lyxig stor lägenhet med panoramafönster mot vattnet. Faster Margit var snäll, men hon var också över 90 år. Jag kunde iallafall stanna i några dagar medans farsan fixade ett annat boende till mig.

Jag började mitt jobb på tobaksaffären i Skarpnäck. Det inledde också min period som missbrukare av coca cola, kexchoklad och cigaretter på allvar. Jag lärde mig också känna den stora stadens förortsfolk “the hard way”.

Nyss kommen från lilla Tranås fick jag redan första veckan som arbetande i tobaksbutiken stifta bekantskap med en hel uppsjö vanvettiga människor. Som dessa två:

1. Yxmördarn

En man i femtioårsåldern som hade huggt klyvt sin fars skalle i två delar som ung och som sedan dess spenderat större delen av sitt liv på instutioner. Han hade påsar under ögonen så tunga att de hängde under hans näsa. Han såg riktigt läskig ut; sönderrökta läppar och tänder, gul hy och ett ytterst ovårdat yttre. Samt stank han som ur en gammal soptunna.

Yxmördaren skrämde livet ur mig redan vid sitt andra besök i butiken. Han stod en stund med ryggen mot mig. Jag stod i kassan och han stod vid glassfrysen vid dörren ut. Han hade sina labbar placerade på glaset till frysen och han verkade liksom bara stå där och titta in i väggen.

Plötsligt vänder han sig i ultrarapid mot mig. I min värld såg det ut som hans huvud snurrade ett halvt varv. Det var ren skäckfilm. Han spände sina tomma ögon i mig. Jag svalde djupt. Sedan lade han an ett helt galet spökskratt allmedans hans innehållslösa själaspeglar synade mig:

Heee heeee heeee heeee heeee

Sen gick han ut.

2. Yxmördarns tjej, tjockisen

Yxmördarn hade en tjej. Ja, tjej och tjej, men de bodde ihop. Hon var monumentalt tjock och ögonen stod helt i kors. Hon hade tappat de flesta tänderna. Ja, eller kanske rökt bort dem, vad vet jag. Men låt mig berätta vad hon gjorde efter jag jobbat i butiken i ett par veckor.

Jag hade lärt mig höra vad hon sa redan den andra veckan, hon läspade kraftigt, och kastade alltid upp ett gult blend till henne när hon kom. Hennes fullständigt vidriga fingrar krampade då ner i fickan och halade i ojämn takt upp mynt av alla de slag. Infimpade, tobaksbeströdda, vattenskadade mynt. Det kväljdes i mig när jag såg hennes brungula spröt kasta fram dem. Än värre var det att ta tag i pengarna och lägga dem i kassan.

Det var svårt att höra henne prata, men tro mig, det var helt omöjligt att se henne i ögonen. Hon hade ena blicken fäst västerut, den andra österut. Jag har aldrig sett nån som på riktigt haft såna ögon. Ibland var hon helt vindögd, ibland den diametrala motsatsen.

I vilket fall, denna tidiga morgon straxt efter klockan sju, min andra arbetsvecka, skulle hon plötsligt ha inte bara ett gult blend utan en hel limpa. Jag öppnade kassaskåpet och sålde detta till henne. Hon betalade på sedvanligt vis och gick ut från affären i sin makliga takt. Liksom vaggande, stötvis pulserande framåt. Hon svängde runt krönet och försvann mot parets lägenhet.

Jag jobbade på, timmarna gick. Jag käkade lunch, klockan blev ett. Då kommer hon tillbaka in i butiken.

Jag vädrade stanken redan innan hon öppnade dörren. Jag lovar er, det här kan vara världsrekord i doft av gammal rökare. När yxmördarns tjej klev in i butiken var hela hon gul. Hennes hår hade krusat sig och det bolmade lätta puffar från öronen. Ögonvitorna, eller ögongulorna, visade inga tecken på att ha pupiller på plats.

Hon hasade sig fram mot mig. Hennes nu svartbruna händer letade sig ner i fickan. Upp ur fickan for de där mynten. De klirrade på disken. Hon hostade till, det rök ur käften på monstret och jag kunde höra den hesa viskningen:

Ett paket gula blend

Mänskan hade satt i sig en hel limpa på runt fem timmar.

*

Mina Första År i Stockholm fortsätter senare…

Det finns ett behandlingshem i Skarpnäck. Jag hade flera kunder därifrån dagligen. Men inte visste jag att Tobaksaffären i sig själv var en instutition. 

Mina “stammisar” var en brokig skara av endera imbecilla och endera sorgliga människor.

Som Spelnarkomanerna.

Heroinister? Lättviktare. Har ni sett nån som går på ATG nån gång? Mycket värre.

Crackhoror? Flugviktare bredvid en som är beroende av en Fruktmaskin.

Låt mig redogöra för ett axplock av de värsta grejerna jag upplevde under min sejour som butiksbiträde.

Människor som kom in varje dag för att köpa triss är de som drivit mig närmast att mörda någon nånsin. Konversationen brukade vara så här:

Kund (efter att ha handlat sedvanliga andra missbruk) : -…och så tar vi en lott också.

Jag – Javisst. (Öppnar locket till lotterna)

Kund – Har du en med vinst på? (Ler mot mig som de sagt nåt roligt)

Jag – (Svarade så här de första veckorna:)  –Jag ska se vad jag kan göra (Ler falskt)
Jag – (Svarade så här efter ett par månader) –Det kan jag väl för fan inte garantera. (Mycket bistert ansiktsuttryck. Dessa var dagarna då jag slutade kompis-skratta)

Jag insåg snart att det här yrket kanske inte passade mig så bra.

I vilket fall så vann till slut en av stammisarna ordentligt på trissen. 10.000 spänn. Jag gratulerade och skickade in henne till stan där man hämtar ut storvinster. Jag tänkte det var väl härligt, nu kan hon ju köpa nåt fint för pengarna istället för att bränna allt på cigg & triss. Fuck me , två timmar senare var idioten tillbaka och köpte triss för 4.000 kronor i ett svep.

Triss är ändå ingenting bredvid de som har spelsystem på tipset. De som spenderar hela veckan med att hitta den perfekta matematiska uträkningen och den perfekta raden. Jag hade en kille som varje fredag lämnade in ungefär 50 tipskuponger som jag drog genom apparaten. Han satsade kanske 1000 kronor i veckan. Han såg värre ut än en lodis. Samma trasiga kläder, samma ovårdade ansikte, samma desperata blick. Jag tyckte synd om honom. Han fick dricka hur mycket kaffe han ville i butiken.

En vacker dag slog lyckan äntligen till mot honom. Hans system satt! Han håvade in storkåvan på en sådär 25.000 kronor. Jag blev själaglad för hans skull. Han var riktigt glad.

På fredagen efter vinsten lämnade in ett heltäckande system som kostade runt 10.000 kronor. Bulletproof, sa han. Behöver jag säga att det sprack?

Tipset är ingenting mot hästarna. Jag tackar min lyckliga stjärna för att Tobaksaffären jag jobbade i inte hade ATG. De som kom inrusande med vanvettig blick efter lördag lunch och skrek –ATG ATG ATG Har ni ATG!??? vill jag aldrig lära känna närmre.

Dessvärre, för min skull, hade vi Fruktmaskinen.

Dessa apparater var inte lagliga och en stor anledning till varför Svenska Spel lanserade Jack Vegas. Bara vår apparat drog in höga femsiffriga belopp i månaden. Man trycker på en knapp och vips blir ett helt beskedligt spel förvandlat till rena rama Las Vegas. Jag hade en bunt lirare som matade in hundralappar i massor i apparaten varje dag. Två tanter som ljög för sina gubbar och kom in och spelade så fort de hade chansen. Besatta. 

En som jag kallade “Knacken” som brände iväg en femhundring på tjugo sekunder. Han bettade högsta insats 64 spänn trycket. Jag hade en glidare som en morgon kom in och brände 10.000 efter en natt i nån olaglig pokerhåla. En ung tjej som förstörde sitt liv framför mina ögon. Så gott som alla som spelade på maskinen var spillror av en människa eller på väg att bli en sådan.

En kväll, min tredje arbetsvecka, kom en av de värsta spelmissbrukarna in. Han var ganska läskig. Och han hade mycket pengar. Han hade druckit en hel del. Han brände femton tusen spänn. Klockan blev sju och jag sa att jag måste stänga butiken. Han sa:

-I Helvetes jävlar att du gör, din lilla idiot. Jag ska vinna tillbaka mina pengar.

Det tog inte långt stund för mig och mitt bultande hjärta att inse att jag var tvungen att låta honom spela vidare. Jag låste dörren och lät han fortsätta. Jag ringde chefen som sa att jag bara skulle vara snäll och låta honom spela.

Mannen tog upp en medhavd spritflaska och halsade drycken alltmedans han tryckte bort pengarna. Ni vet hur det fungerar -desto större förlust, desto större insats.

Han blev argare och argare och jag var riktigt skraj för hur i helvete det här skulle sluta. Jag försöker fokusera på annat och börjar stänga ner text-tv skärmar och godisburkar. Räkna kassa och städa upp. Då ser jag genom rutan utmot gatan att en annan mysko man står och iaktar mig.

Yxmördarn. Med ett djävulskt flin.

Här hade jag alltså hamnat. Från askan in i elden, som man säger.

Låt mig avrunda dagens inlägg om mina “stammisar” med att berätta en riktig solskenshistoria in reverse.

En eftermiddag ramlade det in en man med ett öra på plats, det andra blodigt i sin hand. Han var rejält berusad och burdus. Han klarade inte hålla balansen när han kommit fram till kassan. Han snavade på sig själv och föll ihop över vårat kexchokladställ. Han blottade sitt blodiga hål i huvudet och tappade örat på backen. Jag gick och hämtade diskhandskarna och lyfte upp honom. Jag lyckades forsla karln ur butiken.

Efter det tvättade jag golv och kexchoklad från blod. Jag lugnade gråtande kärringar och barn och fortsatte tobakskommersen. Jag tänkte för mig själv att det här var bland det sjukaste jag varit med om.

Tre dagar senare kom den öronlöse tillbaka med örat fastsytt igen. Så långt allt väl. Men han haltade kraftigt och hade ett stort konstigt bandage på vänster fot. Vad hade då hänt nu då?

Jo, den förbannade idioten hade skadat lilltån riktigt illa i ett fyllebråk. Den var i princip krossad sa han. Men gå till sjukan då, sa jag. Äh, sa han.

I slutet av veckan kom han in i butiken med hjälp av en gammal avsågad stylta. Han kunde knappt stå upp, än mindre gå. Bandaget såg ut som en sanitär olägenhet och det doftade konstigt. För att göra en lång historia kort hade gubben inte gått till sjukan utan själv skurit bort resterna av den lilla tån. Därefter hade han supit. För att dämpa smärtan.

Utan lilltå är det svårt att hålla balansen så han föll igen. Jag hjälpte honom upp och sa att nu fan åker han till sjukhuset innan det går riktigt illa.

Det gjorde han tydligen inte. Ett par veckor senare fick jag veta att han dog i sviterna efter egen-operationen. Kallbrand.

*

Mina första år i Stockholm fortsätter. Härnäst blir det mer om kunderna i butiken och mitt flyttlass till Årsta Partihallar och sedermera Kärrtorps risigaste kåk.

Jag har bott på många märkliga ställen i Stockholm. Det har väl de flesta inflyttade från landsorten. Mitt första boende, hos den senila damen, föll igenom. Mitt andra boende hos gamla faster Margit, 90 år, varade i en vecka. Sen förflyttades jag, genom farsans kontakter, till Årsta Partihallar

Det föll sig så att en Tranåsbo, bekant till pappa, höll på att rusta upp ett gammalt hotell som fungerat som flyktingförlggning under några år. Jag fick bo i ett av de restaurerade hotellrummen. Själv bodde Staffan, som han hette, tillsammans med byggaren som hjälpte honom, i hotellets Penthouse på översta våningen.  Resten av hotellet var i skick-skalan illa till bedrövligt illa.

Jag betalade inget för att bo där, istället hjälpte jag till att fixa iordning saker när jag kunde. Min tumme sitter mitt i handen, men jag klarar iallafall av att slänga skräp och sälja ut grejer på loppis

När Staffan & byggaren åkte hem till Tranås på helgerna var det ensamt på hotellet. Det var jag och 2000 kvadratmeter. Större plejs har jag aldrig haft. Men det var ju creepy såklart att åka hissen ner och i mörkret på första våningen orientera sig fram till kylskåpet och hotellköket. Jag hade ju bara en micro på rummet. Ingen kyl, ingen frys.

Det fungerade dock helt okej och inga spöken tog mig. En natt svävade jag dock i potentiell livsfara. Stureplansmorden, minns ni dem? Vet ni vad det första de gjorde var, efter att ha mejat ner oskyldiga nattklubbsvisitörer? Jo de åkte direkt till Årsta Partihallar. Precis utanför hotellet väntade en annan flyktbil. De stannade alltså vid den obemannade macken utanför och bytte bli. Jag undrar just om de ett kort ögonblick funderade på att gömma sig på det övergivna hotellet.

Jag kunde efter ett par månader flytta från hotellrummet. Jag hade genom bekanta hittat ett billigt boende i Kärrtorp, i närheten till min arbetsplats i Skarpnäck. En etta på tjugo kvadrat utan dusch till det facila priset av 900 kronor i månaden. Kåken skulle rivas och beboddes, skulle det visa sig, av riktigt skumt folk.

Mig veterligen står kåken fortfarande kvar där. Jag såg den för nåt år sen när jag svängde förbi i bil.

I Kärrtorp, i den lägenheten, utspelades några oerhört komiska stunder som jag ska berätta om längre fram.

*

På “tobaken” i Skarpnäck rullade vansinnet dagligen vidare. Min mage var ett ständigt problem. Jag var rätt så dålig på att äta ordentligt och ta vara på mig själv och självklart förenklades inget genom att jag inte hade mat hemma och att jag bara drack cola och käkade kexchoklad och godis på jobbet.

Kunderna gjorde inte heller livet enklare:

Christer

Varje morgon, precis efter jag öppnat, några minuter över sju kom morgonpendlarna. En av dem var Christer, södra Stockholms sävligaste man. Allt han gjorde gick i slowmotion. Han sa precis samma sak varje gång.

Heeeej…..Jaaaaaag….skuuuullllleeeee…..viiilllljjjjjaaaa…haaaaaa…….
eeeeeeen……snuuuuuus.

Jag svarade att javisst, vilken skulle han ha?

-Eeeeenn……eetttttaaannnnnssss……..pooooorrtiiooooon.

Tack. Jag slängde fram dosan och sa: -Det blir sjutton kronor.

Då öppnade han sin plånbok och räknade högt. Oftast hade han fyra femkronor. När han fick tillbaka tre kronor sa han:

-Eeennnnn….ttvvvååååå…..trrreeeee…..vvvvadddd fåååååår jaaaag fööööööör deeeeeet?

Jag visade lite godisbitar. Ibland tog han något, ibland gjorde han inte det.

Detta scenario utspelade sig alltså varje vardagsmorgon i två år. Och eftersom han växlade mellan Ettan och Grovsnus kunde jag inte, tro mig jag försökte, slänga fram en dosa direkt. Jag fick snällt vänta ut honom. Han var, tillsammans med trissköparna, spelnarkomanerna och snattarkärringen, hon med hunden anledningen till att jag slutade. Jag kände att jag var så förbannat otrevlig mot kunderna att det inte var rätt mot någon att ha mig kvar.

Så, without further due I give you:

Snattarkärringen, hon med hunden

Ett par gånger i veckan kom hon in. En kärring med riktigt retligt utséende. Varje gång släppte hon lös sin lilla äckliga hund som direkt sprang in bakom disken för att hälsa. Första gångerna var jag snäll och hälsade, jag gillar hundar generellt, men den här farsoten var ett rejält undantag. Efter ett par månader började jag överväga att strypa den.

Om hunden var ett problem, så var kärringen etter värre. Hon var mycket snorkig och otrevlig. Gick före i kön och pickade på uppmärksamhet. Jag störde mig rejält på henne ett helt år innan jag upptäckte vad som hände mellan betalningarna av tipset i ena kassan och godiset i andra. Kärringfan snattade chokladrullar.

Efter jag fattat misstankar veckan innan höll jag henne när hon kom in nästa gång under “smyguppsikt” och kunde mycket riktigt konstatera att hennes små knögliga händer fattade tag i ett par chokladrullar av typen mjölkchoklad och stoppade ner dessa i fickan på sin rutiga kappa.

Jag lät henne betala, började med nästa kund. Väntade in henne ordentligt tills hon öppnade dörren och gick ut. Nu! Nu jävlar har jag henne, tänkte jag och rusade mot henne.

-Ska du betala för dom där?

-Vilka?

-De där chokladrullarna du har i fickan.

-J-jag har inga chokladrullar i fickan.

-Lägg av för fan, sätt ner handen i fickan och känn efter.

-Oj! Hur har dom hamnat där?

-Ja du snattade dom ju för fan!

-Nej, jag har inte tagit dem. Jag förstår inte hur de hamnat där…

-Kom in och sätt dig. Nu ska vi ringa polisen.

Under stor uppståndelse bökade jag tillbaka partiet tjyv, under dennes protester. Jag placerade henne barskt vid bordet i tipshörnan och gick för att hämta telefonen. De andra kunderna följde det hela storögt. När jag kommit runt disken, ursäktat mig för kön, tog kärringastycket chansen och rusade ut ur butiken.

-Stanna!!! Stanna sa jag!

..skrek jag. men det hade jag inte mycket för. Jag hade fått en rymling på halsen.

Hon belägrade sig på andra sidan gatan, vid Konsum. Jag ropade efter henne men hon svarade att hon inte tagit något. Jag ringde chefen och informerade om läget. Han, som var alldeles för snäll, sa att jag skulle släppa ärendet. Så det gjorde jag, med stor besvikelse.

Stick härifrån! ropade jag till henne, folk på ölhaket raktöver glodde. –Nu hade du tur!

Veckan gick mot sitt slut. Allt var så pass normalt som det kunde i butiken. “Knackaren” kom in och brände pengar på spelet. Han knackade mer maniskt än vanligt på knappen. Helt plötsligt vänder han sig mot mig och riktigt väser:

-Jag tycker du ska tänka dig för väldigt noga nästa gång du anklagar min mor för snatteri.

Något överrumplad över detta oväntade släktband bland kunderna svarade jag ändå korrekt:

-Jag är 100% säker på att hon stulit chokladrullar. Förmodligen har det pågått länge.

“Knackaren” var inte övertygad, alltmedans han förlorade en hundralapp sa han:

Min mor har pengar. Hon behöver inte stjäla.

-Det kanske hon har, sa jag, men hon kanske är kleptoman.

“Knackaren” förtäljde då:

-Det är på sin plats att du får veta vad du ställt till med. Den här incidenten och de här anklagelserna har gått hårt åt på min mor. Hon äter inte och lämnar inte lägenheten. Hon är mycket uppriven och ledsen. Som det verkar så måste vi ta henne till sjukhus.

Suckande kunde jag tyst konstatera att om tanten skulle kila vidare skulle det inte vara det första dödsoffret jag indirekt är “skyldig” för.

*

To be continued…

Min farsa hjälpte mig mycket de första åren i storstaden. Han fixade boende, jobb och hjälpte mig med pengar. Efter ett ganska kort tag ville jag klara mig själv och det gjorde jag. Jag tror det var en hård smäll för farsan att inse att jag faktiskt klarade mig själv. Ordna egna kontakter, fixa egna grejer, egna pengar, egna lägenheter.

Faktum är att min pappa aldrig riktigt kunde förlika sig med detta. När jag gjorde intervju med MTV pratade han fortfarande om vikten att synas i TV Östergötland. Där hans kontakter fanns.

Min farsa var en som gillade att hålla i saker. Och det har jag klarligen fått i arv. Han hade hand om kändislaget i Fotboll som han åkte på turné med. Ofta var jag med. Han ordnade en massa galej i Tranås som han ofta fick betala hårt för hos pöbeln. Jantelagen. Det gäller ju som bekant att inte sticka ut i småstaden. Det gjorde farsan. Till en början gjorde han riktigt bra grejer, men mot slutet var det närmast fritt fall. 

Min uppväxt var på grund av pappas arbete kanske inte helt normal. När jag fyllde fjorton bestod exempelvis mina gäster av jämnåriga polarna Jens Hellqvist, Erik “Ecka”Pettersson, Joakim Johansson, Fredrik Samson samt Ingvar Oldsberg.

Tomas Wernersson, Hoa Hoa Dahlgren och Frank Andersson satt barnvakt åt mig. Lili & Sussie lånade mitt rum. Hockeyspelare som Håkan Södergren blev till polare. Richard Herrey och ett gäng backhoppare var mina kompisar på somrarna.

När kändislaget åkte på en sommarturné i Dalarna och Norrland mot slutet av åttitalet var halva svenska Hockeylandslaget med och lirade boll mot lokala kändisar i Arvidsjaur, Piteå, Luleå. Förbundskapten Curre Lindström var väl inte gladast i landet åt att stjärnor som Mats Sundin laddade upp med försäsongsträning bestående av fotboll mot benknäckare och blöta aftnar med en bunt riktigt försupna kändisar.

Få super så illa som sportsjärnor. Jag har aldrig sett värre fylla än under dessa turnéer.

Själv jobbade jag med en stuntman som hoppade 20 meter från en lyftkran och landade i en hög kartonger. Ni förstår att jag kommer återkomma och berätta mer om denna turné.

Som ni fattat var min pappa vital för mig under min uppväxt. Han hjälpte och stöttade mig, på sitt eget vis kanske, men ändå, i golftävlingar, fotbollsmatcher och även de tidiga åren med April Tears.

Han ordnade en tävling där priset var en skivinspelning. Vi vann. Publiken röstade fram oss. Utgår jag från.

Han ordnade nyårsrevy, April Tears var med. Stefan “Krullnacken”Rüden var dock stjärnan för kvällen. Farsan grävde fram en massa “has-beens” under åren och gav dem ett forum igen. Lite 50%/50% rörande v/s patetiskt.

Och värst blev det sista arrangemanget farsan skulle ha för några år sen. När han ringde då och frågade om April Tears ville ställa upp sa jag blankt nej. Han skulle ha en nyårsrevy kallad “Gala för fred och vänskap”. Han pratade om förståelse över gränser. Detta alltså från en man som undrade om det luktade konstigt i klassrummen jag jobbar i ute i förorten.  

Huvudgästen var gamle boxaren George Scott, vid tiden mest aktuell i kvällspressen för ett misshandelsfall. George Scott skulle i revyns final boxas mot min pappa. På affischen syntes en léende Scott sikta in en högerjabb på farsan. Som skulle “bjussa”lite på sig själv. Då bör ni som inte känner till det veta detta: min pappa ökade kraftigt i volym under sin levnadstid. Vid tiden för denna gala var han rund som en boll och i bedrövligt fysiskt skick. Och han hade aldrig boxats nånsin. Han var ju egentligen pressfotograf, för bövelen.

Behöver jag säga att den usla biljettförsäljningen stoppade arrangemanget?

Vid samma tid lät farsan en motorsågskonstnär tillverka en gigantisk trästaty föreställande pappa själv. Denna ville han ställa ut på stadens torg men kommunen sa nej till detta.

Bättre var det då under de gamla goda glansdagarna då farsan som Påläggsgeneral körde motorcykel framför tvåtusen startande kvinnor i Pastejköketsponsrade påläggsmilen. Slogan: Kvinnor Kan!

Speciellt Evy Palm. Hon vann lekande lätt varje år.

Och längs banan stod lokalbanden utplacerade och underhöll längs vägen. Jodå April Tears var med. På inte mindre än två ställen samtidigt om jag minns rätt.

Jodå, min farsa hade en del hits och en del misses. Men fan. Han gjorde grejer. Och all eloge till honom för det! Som jag sagt innan: det finns två sorters människor; de som uträttar något och de som kommer och klagar efteråt.

Under det första året i tobaksaffären i Skarpnäck hade jag en semester som jag till stora delar spenderade i Tranås. Jag kom hem till gamla replokalen och scenen på Sobelhuset, Tranås mini-fryshus, och fann min vän Jacob Åberg sittande på kontoret med en 50 000 kronors stadsdels-sponsrad festival. Inga band var dock bokade. Jag hjälpte till och bokade in mina nyfunna Stockholmsvänner. Två band som var på gång, Yvonne och Broder Daniel.

Festivalledningen fick under ett par veckor ihop en ganska så imponerande line-up som  inkluderade Niklas Olaussons polares band The Ark, våra kompisar som startat ett vansinnigt band kallat Silverbullet. Oskar i cafét bokade in Monster, som leddes av Anders Wendin numer känd som Moneybrother. “Festivalgeneralen” Annas Göteorgskompisar Electric Eskimoes adderades. De skulle senare byta ett par medlemmar och namn. De blev då The Soundtrack Of Our Lives. 

Sammanlagt 50.000 spänn för Broder Daniel, The Ark, Yvonne, Moneybrother, Silverbullet & The Soundtrack Of Our Lives är ett ganska-inte-så-högt pris, eller hur?  

Festivalen blev en riktigt kul upplevelse och jag fick bland annat bära den till synes utmattade Henrik Berggren uppför en trappa efter deras gig. Han slaggade hemma hos oss, i brorsans säng. Vi kom att bli ganska bra polare under en period. Han var en charmerande och väldigt finurlig person.

Några veckor efter festivalen festade vi till det rejält tillsammans, jag, Henrik, några killar från Yvonne och ett gäng tjejer. Avslutningen på den festen, i lägenheten i Kärrtorp, går till historien som bland det absolut mest osannolika och sjuka jag varit med om.

(To Be Continued)

Jag var ute och slog runt i Stockholmsnatten. Jag kommer inte riktigt ihåg vart jag var just den här kvällen, men en inte alltför vågad gissning är Studion, Hannas Deli eller Kellys.

Jag hade lärt känna Broder Daniels frontman Henrik Berggren sen ett par veckor tillbaka. Första gången vi träffades var efter Spiritualized på Gino då han kom fram och slog mig, Johan Fransson och Johan Monell i huvudet med en hoprullad affisch.  Sen hade vi stött på varandra i utelivet lite här och där.

Den här natten satt iallafall jag och Henrik hängde med Rickard, Tobias och Clash från bandet Yvonne. Var månne Annika med under just den här kvällen också? Under kvällens gång blev sällskapet större och bland annat anslöt ett gäng tjejer som vi uppskattade var i sjutton, artonårs åldern. My, Carola och en tjej till vars namn jag glömt.

Det ena följde med det andra och detta gäng bestämde sig för att åka på efterfest till min lilla etta i Kärrtorp. Och där satt vi till vargtimmarna och drack, rökte och snackade. Det var visst några hångel också. Henrik var intresserad av Carola och en av “Yvonnarna” pussades lite med söta My. Sen somnade hela bunten bland askfat och tomflaskor.

Nånstans under de mycket tidiga timmarna lämnade tjejen vars namn jag glömt festen och tog sig hela vägen hem till de fina villorna i Vaxholm. Där satt hennes vansinnigt oroliga föräldrar vakna och välsignade hennes hemkomst. Sen gick telefonlinjerna heta. My och Carolas föräldrar fick klart för sig vart ekipaget tagit vägen och efter en vägbeskrivning från flickebarnet kunde My´s pappa sätta sig i bilen för att hämta sin dotter och hennes kompis.

Ovetande om detta händelseförlopp vaknade jag till runt niotiden i lägenheten. Runt omkring mig sov svartklädda människor med utrunnet smink. Henrik Berggrens kajal var utsmetad över halva ansiktet och hans stjärnor som satt runt ögonen satt på hakan, näsan och i pannan. Då slog det mig plötsligt i den tidiga bakfyllan: –För i helvete! Mamma, pappa och Adam är ju i Stockholm! Och de skulle ju hämta mig vid här vid halv tio! Sen ska jag ju till Tranås!

Det här var den på den tiden då mobiltelefon inte hade nån vidare täckning och i huset där jag bodde var allas mottagare på noll. Nån hemtelefon hade jag självklart inte.

Jag började väcka folket kring mig. Det var inte populärt. Men alla måste gå, inklusive jag själv. Jag fick liv i hela gänget som mörbultade började sopa av sig, resa sig upp, få på sig skorna och ta sig ut i trapphuset.

Samtidigt utanför:

Hela min familj, inklusive hunden Lina, anländer till mitt hus i en svart BMW. Det är en mycket solig morgon. Min bror sitter med bältet på i baksätet. Farsan vrider om nyckeln och stänger av motorn. Han låter radion vara på. Mamma vinklar ner spegeln från taket och bättrar på läppfärgen med ett stift.

På gatan där de stannat står en i princip likadan BMW som min familjs snett över gatan.
i den sitter en skitsur gubbe med tjocka glasögon och trummar på ratten. Det tar inte lång tid för farsan att identifiera honom. –Vad fan! Det är ju Curre Lindström! Vad gör han här?

Farsan kliver ur bilen och går bort för att hälsa.

I ungefär samma ögonblick ramlar vårt gäng ut från entrén till rivningskåken. Vi stinker sprit och ser riktigt för jävliga ut. Henrik är oerhört tung i kroppen och nästar kryper ut i solen. Man skulle kunna tro att ljuset skulle smält honom men så blev det inte. Vi blev dock alla förblindade av den gassande morgonsolen. Men nånstans, en bit bort, kunde vi höra en upprörd röst:

-Vad i helvete håller ni på med!!? Vad har ni gjort med min dotter?

Curre Lindström kommer farande som ett jehu med min farsa som en rund Sancho Panza skugga strax bakom.

Curre får syn på Henrik och utbrister:

-Vad fan är det där för tomte? Vad är det som händer??

I den svarta BMW:n sitter min mor, min bror, min hund med näsor och nos tryckta mot rutan och glor. Farsan intar en barsk ställning med armarna i kors.

Curre Lindström går och hämtar sin dotter My och hennes kompis och pekar mot bilen.
-Fattar ni hur oroliga vi har varit? De två går med sänkta huvuden mot bilen. Yvonnarna har vid det här laget tagit flyktvägen mot bussarna. Henrik och jag var kvar.

Sveriges förbundskapten i Ishockey säger då ett par sanningens ord till Depprockarprinsen. Som till exempel att det är en skam att hans fjortonåriga dotter och hennes jämnåriga kamrater hamnat i detta heroinistsällskap.

Den göteborgska Skywalkern insåg då vidden av det hela och tog till flykten fotledes. Den här Yoda´n var ingen frände. Själv gick jag och satte mig i bilen. –Fy Andreas, vad du luktar, sa Mamma.

*