Category archive: Färjan till Finland

Jag har varit i Finland. Jag har åkt båt. Jag har sett en fet man stå inklämd mellan två spelapparater med byxorna nerdragna. Han hade en hårig och stor stor stjärt. Klockan var 06.50 och jag var på väg att ta ett morgondopp. Han lät –Mööööööööööö. Jag vet inte om han var skitfull eller förståndshandikappad. Han var inte ensam om sitt betéende på Silja Symphony.

Men låt oss ta det hela från början:

Jag och min kollega, tillika goda vän och granne Peter vandrade i korridorerna för att kliva på färjan. Ingen av oss hade väl sett fram mot resan kan man väl säga. Våra fördomar om dessa båtar är djupt planterade. Vi ingick i ett sällskap totalt om cirka 25 personer från vårt jobb, mellanstadieskolan, och vi skulle till Esbo, Helsisnfors för att titta till varför den finska skolan är bäst i världen. Vårt studiebesök där skulle komma att vara i tre timmar. Båtresan tog fram och tillbaka över 30 timmar.

Peter och jag fann oss precis innan påklivandet på båten under en båge och byggnad i papp misstänkt lik Taj Mahal. En fotoblixt smällde loss i våra ansikten och vi var välkomna ombord.
En röst i högtalarsystemet började tala till oss. Jag hörde inte mycket i det finlandssvenska talet men urskiljde namnet “Curre”. Efter det tog en annan röst vid i högtalarsystemet. Det var nu på finska fast med indisk brytning. Jag urskiljde ordet “Curre” igen, tätt följt av “Curry”.

Det visade sig att det var Bollywood-tema på båten.

Två indiska töser märkte alla damer vid ombordklivandet. De fick en kaststjärna i pannan. När jag säger kaststjärna så menar jag inte ett såntdär japanskt mördarvapen som många valde att tillverka på metallslöjden i nian utan en sån där prick som indiska kvinnor har mellan ögonen. Fast en som såg ut som en stjärna. Vi snubbar fick bara en sur blick. Utdömda direkt som patetiska partyprissar.

Peter ville inte bo under bildäck och hade krävt en hytt en bit över vattenytan. Det fick han. Plan 11. Själv förvisades jag till plan fem. Det skulle dock visa sig att även plan fem befann sig en bra bit från vattnet därnere och Peter ringde förfärad: –Jag sa ju ovanför ytan. Jag sa fan inte en skyskrapa över vattnet. Peters möjliga panik över att befinna sig för nära, och möjligtvis under, vattnet hade nu förbytts till en annan av hans fobier: höjdskräck.

Vi möttes upp i en liten bar. Kvinnan där bakom var inte sen att fråga: –Vill ni ha en cockail?  Nog för att jag gillar ale, jag beställde en öl. Cocken klarar jag mig utan. Knappt har jag tagit första klunken innan en parad av indiska dansare börjar hoppa borta i korridoren. Grälla färger. Tatueringar. Bara magar och karatesparkar i tunika. Showtruppen visade för första gången upp sig för passagerarna.
Bredvid mig satt en man från Värmland som engagerat frågade bartendern : –Vem äger Silja Line om man får fråga?

Därpå följde en konversation mellan de två om hur Silja var mer kvalité än Viking Line. Att det var lugnare, mer städat på Silja. Att ungdomarna, suset och duset, befann sig på Viking och inte på Silja. Mannen avslutade det hela med att peta mig på axeln och på bred värmländska säga: -Eriksson ä bare strunt. Nokia köper´t schnart. Ja ska köpe aktier.

Peter släppte loss en intressant teori: -Det lutar lite eller hur? Det borde ju innebära att ju högre upp vi är desto mer kommer det att  luta?  Det är inte bra. Vi kommer få slagsida.

Vi intog första sittningen till buffén, föbetald av våra chefer. Det var inte dumt alls. Musslor, rökta räkor, rostbiff med grönpepparsås, indisk gryta, glass, rött vin. Vi åt oss ordentligt mätta. Peter åt alldeles för mycket. Han svällde upp ordentligt och klappade sig på magen. -Jävlar jag åt för mycket. J-jag får nu andningssvårigheter… Trycket…på..lungorna..

Jag blev lite törstig ropade på en annan manlig kollega: -Passa rödvinet! varpå han hastigt satte handen runt flaskan och höll i den hårt. Jag tittade på honom en stund och bad sedan återigen om han kunde passa mig rödvinet. Han släppte då flaskan.

Efter middagen passerade vi ut i båtens paradgata. Förbi oss går då en lustig liten figur jag omedelbart kände igen från TV. Den lille mannen, safariklädd för kvällen, var med i en såpa för ett tag sen där man kunde bli actionstjärna på film eller nåt sånt. Han var inte bra, men gick ändå långt i tävlingen. Jag tror det var för han var så dråplig som person. I vilket fall; här var han på båten. Flankerad av två bimbos med stora bröst. Det såg för jävla roligt ut. Jag gissade direkt att han betalt deras resa. Senare under kvällen, i karaokebaren, skulle vissa omständigheter förstärka det intrycket.

*

Fortsättning följer….

 

Fortsättning från Avresa

Silja Symphony´s paradgata erbjuder mycket, däribland 10 minuters massage för 50 spänn. Jag säger aldrig nej till att få nacken ordentligt knådad och tvekar inte många sekunder när jag kan få det så billigt. Så jag halade upp stålars och tog plats i stolen. Massörskan, en kvinna runt de 50 -därav priset?- frågade direkt: -Gillar du U2?

-Jovisst, svarade jag. -Jag visste det.  sa hon då. -Du ser precis ut som Bono.

Hennes knådarnävar hade en bättre slutledningsförmåga än hennes syn kunde jag senare konstatera då min ömmande vänsteraxel fick sig en rejäl holmgång.

Peter och jag intog därefter båtens nattklubb. Jag beställde per omgående mig en öl och kunde följa bartendern i en mycket typisk bartender-style. Dvs stressad fast ändå förströdd och nonchalant, Trummande med fingrar, ändå konstigt avslappnad. Blickar åt alla håll, ändå oåtkomlig -allt medans han tappar upp bärsen och alltmedans han nynnar med i “Brother Oh Brother” som strömmade ut från högtalarna. Nu var ju ioförsig baren helt tom men han hade väl lagt in tempot för kvällen ändå.

Ölen förresten. Samtliga inhandlade bärs under resan var fyllda till 3/4. Är det en finsk regel eller en Silja Line regel?

Peter och jag tog plats i en soffa och listade New Orders 10 bästa låtar. Jag kanske kommer redovisa resultatet av denna i framtiden så jag låter det vara oskrivet vilka tracks som toppade. 

Det indiska danssällskapet, dessa vältränade och viga ynglingar intog scenen efter ett tag. Sen blev det dansband. De inledde med “Now Or Never”, sen Demis Roussos “Forever and Ever”. Jag gick och beställde mera dricka. Bartendern visslar med i låten och flackar med blicken. Han tappar en flaska som med en ljudlig smäll exploderar i golvet. Bartendern nynnar med ljudligare i “Forever and Ever”.

 Jag vänder då mitt anlete västerut och skådar en man som vämjeligt dassigt reser sig ur sin stol. Han är utan tvivel aprak. Han släpper loss en hög och ljudlig rap, han säger shit, rättar till gällivarehänget och raglar in i danspalatset. Klockan är strax efter 19.00. Jag känner mig som en katt bland hermeliner.

*

 

Fortsättning från Avresa30 minuter på havet

Karaokebarer är inte alls så otrevliga ställen. Faktum är att jag mer än gärna skrålar med i låtar med eller utan mikrofon. Så när Peter och jag slutligen joinade arbetskamraterna på övre däck var vi inte sena med att bläddra fram det som verkade okej att sjunga.

Vi fann mest finska låtar i pärmen. No shit. Karaokens högborg förnekade sig inte. Detta Finlands folk: så svårmodiga, så arga, så märkliga. Med en vodka i höger hand och en mikrofon i vänster på båtar, på klubbar, i vardagsrum.

Peter fann en intressant titel: “Albatrossi”. Med artisten Junno Vaino. Det tyckte vi var roligt. Och Peter sa fel. Han sa “Albatrosso”. Det var ännu roligare. Sen sa vi “Albatrosso Albatrossi” och då skrattade vi högt. Sen blev vi utskällda av en finsk kvinna. Då var vi inne på att välja “Annu Mulle” med Nylon Beat  istället men den innehöll för mycket mutta och olla för att vi skulle klara oss genom texten.

Jag valde istället ett säkert kort. En duett. Så jag gick upp med min arbetskamrat och fyrade av “Summer Nights” med micken utsräckt till publiken när det skulle sjungas “Tell me more, tell me more”. Gensvaret var väl inte hundraprocentigt bland de andra i baren, men arbetskamraterna skrålade glatt med.

När jag klev av den lilla scenen nöp en liten gubbe till mig i ryggen. Det var den safaribeklädde minimannen från TV-såpan, övergiven av sina bimbos som nu vänslades med längre karlar längre bak i salongen. Han lyfte på sin hatt och berömde min insats. –Det här har du gjort många gånger, va? sa han. Jag berättade att jag har ju trots allt regisserade “Grease” för några år sen och han verkade bli ordentligt imponerad. 

Sen gick Peter upp och sjöng “Blå Container”, David Shutricks gamla hit. Den enda som lyckade sjunga med i den var jag. Folk har dåligt minne och Peter hävdade mycket riktigt att “den sätter sig först andra gången”. Tyvärr skulle det inte bli nån andra gång. Återkommer till det i en senare text.

Men sen stals scenen. Ja i mina ögon iallafall. Den safaribeklädde minimannen från TV-såpan gick upp och sjöng “Proud Mary”. Vid ett par tillfällen missade han lite. Han log då lätt, sökte min blick och blinkade sen i samförstånd till mig. Jag:Karaokeproffset förstod ju honom. Senare under kvällen skulle han bli den andra för dagen som bestämt hävdade att jag ser ut exakt som Bono.

 

När en nostalgisk gränsförsvarare/vargkrigare för mycket sjungit “Albatrossi Albatrosso”lämnade vi karaokebaren. Allsången var bedövande, textförståelsen hos herrar Jismark/Söderberg nollprocentig. De är så svårmodiga, så arga, så märkliga.

*

Fortsättning Följer

Fortsättning från Karaoke

Fredagsmorgonen efter började jag och Peter efter överenskommelse i badet på båtens översta plan. Vi satt utomhus i bubblande jacuzzi klockan 07.00. Behöver jag poängtera att vi var ensamma av båtens passagerare att göra detta? Vi bastade av oss och gick ner för att käka frulle innan ankomst till Hellsinki. Och där var vi ganska snart. Vi gick av båten, två taxis från Finländska kulturministeriet väntade på oss.

Innan vi hoppade in i dessa såg vi den lille safarimannen gå med en gigantisk ryggsäck. En van svängde upp mot honom. Han kastade in säcken i den PROPPfulla bilen. Själv fick han inte plats. Bilen åkte iväg och han stod själv kvar. Peter och jag förundrades, skrattade och tog en bild. En kort sekund senare tittade vi på varandra och insåg att det kanske pågick skumrask-affärer framför våra ögon?

Det finska kulturministeriet körde oss i två minibussar. Vår kom fram till destinationen, skolan vi skulle besöka, först. Den finska skolan är bäst i världen och vi var där för att ta reda på varför. Vi blev avlastade, taxin blåste iväg. Vi gottade oss åt att de andra verkade åkt vilse ty de hade inte dykt upp efter fem minuter. När det gått en kvart skrattade vi högljutt. När det gått tjugofem minuter ringde det i telefonerna. Det var andra troppen. De befann sig vid skolan vi skulle till. Det visade sig att Finlands kulturministerie hade skjutsat hälften av den svenska delegationen till fel skola.

Vår självgodhet var bortblåst. Flera av kvinnorna i sällskapet satte fart åt olika riktningar, förvirring uppstod. Jag älskade situationen måste jag säga, så ock Peter.

*

Fortsättning följer.. i vilken vi möter fem tjocka kärringar med sjörövarbandanas på skallen, den nya folkrörelsen anemonerna samt Hyttsupare av rang. Don´t miss when the real story begins….

Fortsättning från Morgonbad och Kulturministeriumskjuts

Den finska skolan är bättre än den svenska. Ja, faktum är att den är bäst i hela Europa. Till och med världens bästa. Det går inte att fritt beställa ett studiebesök på en skola i Finland. Nej, det är så många; Nya Zealandare, Gambianer, Tjecker, Armenier, som vill syna vad det är som gör den så bra att man måste gå via kulturministeriet för att därifrån bli tilldelad en skola man får besöka. Vi kom till en välbärgad “förort” i Esbo. Det luktade medelklass, till och med övre medelklass. Alltså fjärran från vårt arbetsområde i Kista/Husby.

Rektorn för skolan mötte upp oss och inledde besöket genom att på mycket bräcklig engelska uppvisa cunnilingus eller cullunarum eller vad det nu heter. Skolans schema/tidsplan kan man annars också kalla det. Efter det kom en fjärdeklass och sjöng för oss. Det var i sanning imponerande. De rosenkindade finska skolbarnen strålade ikapp alltmedans de avfyrade stämsång, body-percussion och spel på bongo, flöjt och fiol. Jag blev mäkta imponerad.

Vi visades runt i salarna. De finska nationalskalderna, statsledarna, blängde från porträtt i skolans korridorer. Det kändes öststat och USA på samma gång på den här skolan. De hade musikklasser, begåvade lärare och härliga elever. Skopar i perfekt symmetri utanför klassrumsdörren. I en tredjeklass lirade ett par killar gitarr och bas. Låten de sjöng och spelade därinne var fanimig skitbra.

Efter en lunch bestående av potatis och spenatbiff skulle så headmastern besvara vår grupps alla frågor om varför finnarna har passerat vår svenska skola på alla sätt. Besöket i sig hade ju redan imponerat och rektorn radade upp orsak på orsak: De har ett mycket högre arbetstempo på förmiddagarna, grundämnen, när barna är “in the zone”, så att säga. Efter lunch var det mer praktiska begivenheter och ett betydligt lättsammare tempo. Barnen har mindre läxor, kortare dagar. Barnen kan inte välja skola utan går i den geografiskt mest närbelägna. Läraryrket har högre status än i Sverige. Utbildningen är längre, de har bättre betalt.

Han pratade på och jag kände gamnacken krypa sig på mig. Jag blev evinnerligt trött. Jag var överbevisad och min hjärna och kropp behövde luft. Jag fejkade ett längre besök på toaletten och gick och skvätte kallt vatten över mina dåsiga ögon.

När jag återkom till föreläsningen hade någon i troppen äntligen ställt frågan och vips var jag klarvaken: -How many immigrants do you have on this school?  Rektor Salonen skruvade på sig och började trevande svara på frågan:

We have four immigrants on this school. One of them is a Somalian girl. (Och det stämde bra, jag såg henne inne i tredjeklassen. Slöjan och hudfärgen var hon monumentalt ensam om på skolan.)

Efter detta började rektorn svettas i pannan, han torkade sig med en servett och tog sats:

-Hrrrmm..Actually….She is the only immigrant on this school… But we are waiting for another one to arrive. He is the brother of this Somalian girl.

Okej.

På mina skolor i Kista har vi mellan 90 och 99% immigrants. En möjlig orsak till läs och skrivsvårigheter om ni frågar mig. Kanske är den finska skolan i topp i världen på grund av deras knappa intagande i landet av immigrants? Det kanske inte hade behövts raljeras så värst mycket om det splendida i deras currecurrylingus kände jag då.

*

Fotnot: Det heter curriculum. http://en.wikipedia.org/wiki/Curriculum 

Fortsättning följer…

Fortsättning från Den Finska Skolan

Redan flera hundra meter från min fotledes ankomst till  Silja Symphony insåg jag att det här skulle bli en potentiellt skitjobbig resa tillbaka till Sverige. I hamnen satt flera tjog finska tonåringar och hinkade Lapinkulta i solen. När jag kom ombord såg jag att det inte handlade om några dussin utan om hundratal. Vad tänker vissa föräldrar med?

Jag gick ner i hytten, slumrade lite, tog en dusch, gick sen fräsch och fin upp till färjans paradgata. Jag gick bort till puben där man kunde röka och möttes av en fasansfull syn. Det isade i hela kroppen när jag insåg vad jag såg: Fem stycken härjiga tjocka kärringar i dödskalle-bandanas. Jag sänkte ölen fortare än Mattias Svensson är kapabel till, fimpade ciggen och lämnade puben.

Jag mötte upp med kollegerna och gick tillsammans med dessa ner till en av de fiinare restaurangerna på havsåket. I denna restaurang pratade personalen mycket mer tillgjort och löjligare med en än de på buffén föregående kväll. De hällde även upp mina små öl till hälften i glaset. Jag blev förbannad. Satte nävarna i menyn och kunde till min bestörtning läsa på dryckessidan att:

The Ships Sommalier Recommends..

Mina tankar gick oavkortat till den anländande brorsan till tjejen på skolan innan jag insåg att jag läst fel. Sommelier minsann. Fiiin restaurang -än dock ännu inte anklagad för eventuellt hemligt slavarbete nånstans under däck där en stackars minderårig afrikan måste jobba till sig medborgarskapet genom att provsmaka en massa vin.

Så jag gick för att blossa lite igen. Och ute i den måttligt mysiga rökbombs-soffan korsades min väg återigen av en fumlig karl, oklart makalöst full eller ett motoriskt anti-fenomen. Jag slog mig ner bredvid två trettonåriga tjejer. De pimplade starksprit, pratade -skrek- i mobil och rökte så det slog lågor om deras taskigt nymålade naglar. Det gjorde riktigt ont att se. Bara att stålsätta sig. Under hela båtens färd skulle jag sedan skåda den ena skitfulla tonårstjejen efter den andra. I sällskap med snubbar i samma ålder eller något äldre. Fy fan. Man kan göra sig lustig över en hel del men inte det.

Till bords igen kändes det muntrare. Diskussioner hade pumpats igång. Arbetskamraterna hade knackat igång spånken och börjar se dimmiga ut. Jag satt vid en bordända med ledningen, Peter och Anders som närmaste kamrater. Och som genom en tyst överenskommelse hade Peter och jag satt igång en argumentation som mycket möjligt kan vara topp tre på de roligaste jag deltagit i:

Den om Anemoner -delvis de som fritar tomater och bara äter kött & mejeriprodukter. Peter gick ut med att han var en anemon, förklarade vad det var, sen tog det hus i helvete. Och om det får ni läsa senare.


As recommended by this ships Sommalier

*

To be continued…

Anemoner: Nej, det finns inget vedertaget begrepp som heter så. Jag och Peter kom på det i stunden där på färjan och började spåna. Men det finns en rörelse, mig veterligen utan översatt namn, som bland annat har fritagit tre ton tomater från ett lager och därefter släppt ut dem i naturen. Detta hände utanför Paris för några år sen. Animalists är väl namnet på dessa om jag inte har helt fel och det rör sig mycket troligen om en bunt galningar som på detta sätt protesterar mot vissa veganers tilltag som att släppa ut minkar till “sitt naturliga hem”.

>

-Nej!! Ropade vår skolledning när Peter Söderberg mitt i middagsdiskussionen påpekat att han är en anemon och förklarat vad detta var. Han åt alltså bara kött och andra produkter sprungna från djur såsom mjölk, ost, ägg, grädde.

Nu var ju Peter tvungen att iochmed detta fastslagande bara äta dessa produkter från förrätt, huvudrätt och efterrätt. Våra överordnade kolleger var förundrade och provocerade. -Menar du detta? sa de. Peter nickade allvarligt och jag strök under att så var fallet. Vi besvarade frågor om levnadsstilen och om utsläpp av frukt och grönsaker till sin rätta natur när Peter plötsligt hävdade att anemoner dessutom tror att växthuseffekten är en bluff iscensatt för att främja varandet av kärnkraft. Reaktionen lät inte vänta på sig:

Ni (lägg märke till att de redan säger ni, Peter representerar nu verkligen anemonerna) menar alltså att växthuseffekten är en bluff?  

och

-Men för fan lägg av!

Peter stod upp ty det blåste kring honom nu. Jag bet mig lätt i kinderna för att inte skratta. Det här började bli riktigt intressant och helt i min stil. En av våra kolleger blev mäkta upprörd och ropade ut:

-Men tänk på dina barn! Tänk på dina små barn! Hur kan du säga sådär? Det är fruktansvärt arrogant! Farligt!

Peter stod på sig och diskussionen ledde vidare. Ålderssnack. Peter nyligen fyllda fyrtio år koms det av någon fram till. Då kunde jag inte hålla mig utan att lakoniskt säga:

-Det är iallafall vad man kan luras att tro. Men enligt anemonisk tidsräkning har han en helt annan siffra.

Vårt bordssällskap suckade tungt. Någon av dem knöt näven, en tog tre stora klunkar vin. Peter sade lugnt:

-Det stämmer. Vi mäter all tid med äggklocka.

Jag höll på att explodera av skratt men lyckades hålla det inom mig. Otroligt nog hade inte vår fakeargumentation avslöjats. Kollegerna blev istället tvärarga:

-NÄÄÄEEE!  Ni jävla anemoner är fan inte kloka!??

Och sen så måttade en av dem tillbaka ett AHA AHA vad ska du säga nu då när hon triumferande sökte ordet genom att hytta och veva med pekfingret: -C-VITAMIN! Ropade hon. C-VITAMIN! Alla människor behöver c-vitamin. Hur löser du det?

Två sekunders tystnad. Sen sa jag: -Det är inga problem, de äter Kiwi.

-Vad då Kiwi? sa de. –Det kan han ju inte äta, det är ju en frukt!

-Nej, sa jag. Anemoner anser att den är mer ett djur än en frukt.

-Vad i helvete säger du? ropade våra antagonister.

Jo, sa jag. För den har ju päls.

Nu började en av våra bossar verkligen ana ugglor i mossen och höll därefter en låg profil. Men de andra två blev nu tossiga av ilska. -Det kan inte vara sant. Vad i helvete? Skulle KIWI vara ett DJUR? Nu har det gått för långt, anemoner är ju direkt livsfarliga!

>

Samtidigt i Stockholm:

Min kära vackra fru Louise är ute och slår runt på stan med sin kompis Emma. Det är inte ofta, för att inte säga aldrig de får vara ifred för raggarsnubbarna. Louise får följdakligen slå sig fri från hemska närmanden från allehanda karlar. Det hjälper inte att säga att man är gift, ty då kommer repliken. -Jaha, men är du lyckligt gift? Eller –Gift? Det är jag med. Hör Lip Service: Flies på MySpace.

Denna kväll skulle en tämligen nyutexaminerad advokat satsa sina hästar på den rödhåriga vampen från Tranås. –Hur kan man vara så perfekt som du? sa han. Du vill väl säkert inte stå här och prata med mig.

Han fick ingen större respons och fortfor då med att berätta om sin forskning kring hur vissa människor kan bli så perfekta. Den berusade mannens resonemang sjönk fort hos min fru och han bör märkt av det eftersom han  helt sonika uppgivet sade: –Louise. Hur gör man?

Louise svarade: –Vadå?Ja, sa advokaten, nu med två fingrar mot området mellan näsroten och pannan som om han höll en slutplädering; – Hur gör man om man vill ligga?

Louise, nu i upplösningstillstånd av hejdlöst skratt, sa: –Ja inte fan kommer du få ligga om du går omkring och basunerar ut att det är det du vill

Har du några tips? sa han.

Ja du kanske ska tona ner hela din advokatgrej. Drick inte champagne som du inte tycker om. Lossa på slipsen och va dig själv. Du är nu äcklig.

Då rycker mannen som en blixt från klar himmel plötsligt ett hårstrå från min kärleks hjässa.

Lousie blir väldigt förundrad och tänker varför i helvete gjorde han så. Advokaten står nöjt och synar det röda hårstråt. –Tog du mitt hår? frågade Louise. –Min forskning, sa han. -Min forskning. Jag och min samarbetspartner ska bli de första att forska inom hur man kan va så perfekt. Nu har jag ditt DNA och det ska jag forska på.

Sen stoppade han håret i fickan och raglade nöjt därifrån.

>

Kiwifågeln är vegetabilisk, sa Peter och lade armarna i kors.

Anemoner är idioter!!, skrek chefen med rejält tilltagna dimmiga ögon.

Nån som ska med på hyttfest? ropade Marie från andra sidan bordet. -Karl-Erik har med en egen discokula som han ska veva igång sen.

-Hyttfest? skrek jag. –Discokula? DISCOKULA? Och vad fan sa du? Ska han VEVA igång den??

Situationen började bli infekterad. De mest upprörda av mina kolleger hade tröttnat på Peter och anmoner och förde nu ett resonemang med hes stämma i mitt högeröra. –Andreas, sa hon. Jag kunde lika gärna blivit terrorist.

Klockan var bara halv nio finsk tid. Det skulle komma att bli en mycket lång resa hem.

*

 

 

Vi åkte till Finland med jobbet för att studera den finska skolan. På färden hem hände det minst sagt roliga grejer vid middagen:

>

kiwi_20804851

Anemoner: Nej, det finns inget vedertaget begrepp som heter så. Jag och Peter kom på det i stunden där på färjan och började spåna. Men det finns en rörelse, mig veterligen utan översatt namn, som bland annat har fritagit tre ton tomater från ett lager och därefter släppt ut dem i naturen. Detta hände utanför Paris för några år sen. Animalists är väl namnet på dessa om jag inte har helt fel och det rör sig mycket troligen om en bunt galningar som på detta sätt protesterar mot vissa veganers tilltag som att släppa ut minkar till “sitt naturliga hem”.

>

-Nej!! Ropade vår skolledning när Peter Söderberg mitt i middagsdiskussionen påpekat att han är en anemon och förklarat vad detta var. Han åt alltså bara kött och andra produkter sprungna från djur såsom mjölk, ost, ägg, grädde.

Nu var ju Peter tvungen att iochmed detta fastslagande bara äta dessa produkter från förrätt, huvudrätt och efterrätt. Våra överordnade kolleger var förundrade och provocerade. -Menar du detta? sa de. Peter nickade allvarligt och jag strök under att så var fallet. Vi besvarade frågor om levnadsstilen och om utsläpp av frukt och grönsaker till sin rätta natur när Peter plötsligt hävdade att anemoner dessutom tror att växthuseffekten är en bluff iscensatt för att främja varandet av kärnkraft. Reaktionen lät inte vänta på sig:

Ni (lägg märke till att de redan säger ni, Peter representerar nu verkligen anemonerna) menar alltså att växthuseffekten är en bluff?  

och

-Men för fan lägg av!

Peter stod upp ty det blåste kring honom nu. Jag bet mig lätt i kinderna för att inte skratta. Det här började bli riktigt intressant och helt i min stil. En av våra kolleger blev mäkta upprörd och ropade ut:

-Men tänk på dina barn! Tänk på dina små barn! Hur kan du säga sådär? Det är fruktansvärt arrogant! Farligt!

Peter stod på sig och diskussionen ledde vidare. Ålderssnack. Peter nyligen fyllda fyrtio år koms det av någon fram till. Då kunde jag inte hålla mig utan att lakoniskt säga:

-Det är iallafall vad man kan luras att tro. Men enligt anemonisk tidsräkning har han en helt annan siffra.

Vårt bordssällskap suckade tungt. Någon av dem knöt näven, en tog tre stora klunkar vin. Peter sade lugnt:

-Det stämmer. Vi mäter all tid med äggklocka.

Jag höll på att explodera av skratt men lyckades hålla det inom mig. Otroligt nog hade inte vår fakeargumentation avslöjats. Kollegerna blev istället tvärarga:

-NÄÄÄEEE!  Ni jävla anemoner är fan inte kloka!??

Och sen så måttade en av dem tillbaka ett AHA AHA vad ska du säga nu då när hon triumferande sökte ordet genom att hytta och veva med pekfingret: -C-VITAMIN! Ropade hon. C-VITAMIN! Alla människor behöver c-vitamin. Hur löser du det?

Två sekunders tystnad. Sen sa jag: -Det är inga problem, de äter Kiwi.

-Vad då Kiwi? sa de. –Det kan han ju inte äta, det är ju en frukt!

-Nej, sa jag. Anemoner anser att den är mer ett djur än en frukt.

-Vad i helvete säger du? ropade våra antagonister.

Jo, sa jag. För den har ju päls.

Nu började en av våra bossar verkligen ana ugglor i mossen och höll därefter en låg profil. Men de andra två blev nu tossiga av ilska. -Det kan inte vara sant. Vad i helvete? Skulle KIWI vara ett DJUR? Nu har det gått för långt, anemoner är ju direkt livsfarliga!

>

Samtidigt i Stockholm:

Min kära vackra fru Louise är ute och slår runt på stan med sin kompis Emma. Det är inte ofta, för att inte säga aldrig de får vara ifred för raggarsnubbarna. Louise får följdakligen slå sig fri från hemska närmanden från allehanda karlar. Det hjälper inte att säga att man är gift, ty då kommer repliken. -Jaha, men är du lyckligt gift? Eller –Gift? Det är jag med. Hör Lip Service: Flies på MySpace.

Denna kväll skulle en tämligen nyutexaminerad advokat satsa sina hästar på den rödhåriga vampen från Tranås. –Hur kan man vara så perfekt som du? sa han. Du vill väl säkert inte stå här och prata med mig.

Han fick ingen större respons och fortfor då med att berätta om sin forskning kring hur vissa människor kan bli så perfekta. Den berusade mannens resonemang sjönk fort hos min fru och han bör märkt av det eftersom han  helt sonika uppgivet sade: –Louise. Hur gör man?

Louise svarade: –Vadå?Ja, sa advokaten, nu med två fingrar mot området mellan näsroten och pannan som om han höll en slutplädering; – Hur gör man om man vill ligga?

Louise, nu i upplösningstillstånd av hejdlöst skratt, sa: –Ja inte fan kommer du få ligga om du går omkring och basunerar ut att det är det du vill

Har du några tips? sa han.

Ja du kanske ska tona ner hela din advokatgrej. Drick inte champagne som du inte tycker om. Lossa på slipsen och va dig själv. Du är nu äcklig.

Då rycker mannen som en blixt från klar himmel plötsligt ett hårstrå från min kärleks hjässa.

Lousie blir väldigt förundrad och tänker varför i helvete gjorde han så. Advokaten står nöjt och synar det röda hårstråt. –Tog du mitt hår? frågade Louise. –Min forskning, sa han. -Min forskning. Jag och min samarbetspartner ska bli de första att forska inom hur man kan va så perfekt. Nu har jag ditt DNA och det ska jag forska på.

Sen stoppade han håret i fickan och raglade nöjt därifrån.

>

Kiwifågeln är vegetabilisk, sa Peter och lade armarna i kors.

Anemoner är idioter!!, skrek chefen med rejält tilltagna dimmiga ögon.

Nån som ska med på hyttfest? ropade Marie från andra sidan bordet. -Karl-Erik har med en egen discokula som han ska veva igång sen.

-Hyttfest? skrek jag. –Discokula? DISCOKULA? Och vad fan sa du? Ska han VEVA igång den??

Situationen började bli infekterad. Den mest upprörda av mina kollegor hade tröttnat på Peter och anemoner och förde nu ett resonemang med hes stämma i mitt högeröra. –Andreas, sa hon. Jag kunde lika gärna blivit terrorist.

Klockan var bara halv nio finsk tid. Det skulle komma att bli en mycket lång resa hem.

*

Trevlig helg, ta´t lugnt mé drickat o se upp för anemoner!

Och GRATTIS till min fru som blir 33 och Webmaster Jens som fyller 64 år idag!