Category archive: Depeche Mode 151
114. Newborn
Comebacken på b-sidefronten gav oss b la “Newborn”. Snygg låt! Och näst bäst av de tre.
(se övrig lista nedan “Dimitrus”)
38 låtar i Depeche-katalogen är vekare än det svagaste spåret på “Ultra”. Det överraskade faktiskt även mig själv när jag insåg det.
“Ultra” fick betala väldigt hårt för sin existens. Alan Wilder. Flood. Devotional. Heroin Jesus Gahan. All gone. Jag tyckte det lät som man tagit Alan Wilders grejer och helt enkelt bara lyft bort hela ljudbilden. Det som var kvar var “Ultra”. Spelade man skivan samtidigt som “Unsound Methods” med Recoil fick man dock det gamla soundet. De två skivorna skyltade tydligt med vad som hade hänt.
Alan Wilder hade ljudväggen, landskapen och tja….Alan Wilder. Hans lätt bästa skiva som Recoil. Mycket till melodier hade han dock inte. Efter detta album har legendaren antagligen också skjutsat sitt huvud rätt in i recoil-elektro-blues-gröten en gång för alla.
Depeche Mode hade låtarna där nånstans. Det var bara att Martin Gore hade slutat skriva refränger.
Det var iallafall vad jag tyckte då om 75% av plattan. Nu måste dock “Ultra” revideras som en underskattad platta. Mer om det senare!
113. Freestate
111. The Dead Of Night
Den här låten borde, och kunde, vara mycket bättre. Och sämre för all del. Trycket finns där. Melodin också. Produktionen kunde tagit tillvara på detta och gjort ett större nummer av det egentligen enda riktigt tunga numret på “Exciter”, men så bidde det icke. Som inledning på turnén blev det också en helt misslyckad öppning. Den “normala extasen” i publiken var borta redan efter första refrängen. För det lät än mindre bra om låten live.
Jag hade till en början stora problem med texten och vissa partier är än idag plågsamma att lyssna till. Men titeln & storyn är ju helt godtagbara/riktigt bra. Många är de historier jag hört, och delvis upplevt, om och med Mr. Martin Gore och dennes blöta efterfester -”Everybody get naked or get the fuck out of here” till exempel.
112. The Love Thieves
En låt från “Ultra” som i sitt ingenting faktiskt är ett helt okej ingenting som dessutom har växt med tiden.
*
Då har vi kommit fram till ett läge då jag tycker det är på sin plats med lite statistik. Med risk för att bedömas som lätt manisk, och det är ju förvisso sant, följer då detta:
17 stycken är “b-sidor” eller extraspår på en singel/maxi om ni så vill.
10 av dessa extraspår är instrumentala.
4 stycken är singlar, 2 av dem är från 00-talet, en från 1998.
22 stycken är hämtade från album:
2 från “Speak And Spell”
5 från “A Broken Frame”
2 från “Construction Time Again”
0 från “Some Great Reward”
1 från “Black Celebration”
0 från “Music For The Masses”
0 från “Violator”
1 från “Songs Of Faith And Devotion”
2 från “Ultra”
7 från “Exciter”
3 från”Playing The Angel”
2 stycken är covers eller versioner av ett av annan kompositör komponerat verk.
1 låt är en låt som avslutar ett album.
1 låt är en låt som inleder ett album.
1 låt innehåller texten “P-R-E–DOUBLE T-Y”. Låt det aldrig hända igen.
*
113. Freestate
114. Newborn
115. Fly On The Windscreen
117. Only When I Lose Myself
118. Oberkorn (It´s a Smalltown)
119.
120. Get Right With Me
121. Satellite
122. Pleasure, Little Treasure
123. A Photograph Of You
124. Pipeline
125. Martyr
126. Shouldn´t Have Done That
127. Dream On
128. The Darkest Star
129. Macro
130. Better Days
131. Flexible
132. More Than A Party
133. Big Muff
134. Moonlight Sonata
135. The Great Outdoors
136. (Set Me Free) Remotivate Me
137. I Am You
138. When The Body Speaks
139. Comatose
140. The Sweetest Condition
141. Kaleid
142. Headstar
143. Memphisto
144. The Meaning Of Love
145. I Want It All
146. Breathe
147. Dirt
148. Sibeling
149. Zenstation
150. Slow Blow
151. What´s Your Name?
*
Vincent Martin; upphovsman och därmed skyldig till följande:
*1984. Nån på ett minidisco i Junkaremålen, Tranås vill höra Depeche Mode. Den unge killen, för kvällen klädd i basker och så svarta kläder som det gick att finna i garderoben, får “Just Can´t Get Enough”. Han är inte riktigt nöjd med valet men dansar glatt ändå.
*1988. Folkets Park, Tranås. Nån av de yngre killarna i publiken, friserad i den då patenterade Douglas MacCarthy looken frågar DJ:n om han kan spela Depeche Mode. Det blir “Just Can´t Get Enough”. Killen är mycket upprörd och missnöjd och blir utslängd från DJ-båset efter att ha krävt en annan låt med Depeche att dansa till.
*1991. Statt, Tranås. En överförfriskad liten snubbe i artonårsåldern, lycklig över att äntligen kommit in på Hotell Statt ber DJ:n om en låt med Depeche Mode. Han får “Just Can´t Get Enough”. Han säger till DJ:n att denne är en pajas och går av dansgolvet.
*1998. Statt, Tranås. En kille som sedan några år flyttat till Stockholm kommer hem över en helg och går ut med några gamla polare. Han befinner sig på dansgolvet när “Just Can´t Get Enough” går på. Han går direkt mot baren och beställer ny dricka.
*2004. Statt, Tranås. En kille lite över de trettio finner sig sälv sysslolös och går till uteverandan på Statt och tar en öl. Han märker till sin förvåning att det startar ett disco inne på stället. Han går in, hör till sin vertikala fasa att de fortfarande spelar “Just Can´t Get Enough” med Depeche Mode. Han går in i DJ båset, säjer “flytta på dig” och börjar rota bland skivorna. Sedan tog han över dansgolvet i en timma med hjälp av KLF, Moby och en blandning åttitalshits av det bättre släktet. Men vad det gällde Depeche Mode fanns det ingen mer låt att finna än just….ja det fattar ni ju.
“Just Can´t Get Enough” är Depeche Mode för de som “minns” sitt åttiotal. Låtjäveln definierar fortfarande bandet för vissa ignoranta människor. Visst, det är inte dåligt. Men det är inte en av Depeche Modes hundra bästa låtar.
Fyra fina gamla låtar, tre b-sidor, ett tidigt Martin Gore verk.
106. Shout!
Jag minns ljumma sommarkvällar på byggnadsställningen utanför Grännavägen 14 med Kalle Anka pocketar. Det var heavy rotation på “Shout” och jag gissar att min gode vän Jens hade satt den högre på sin lista.
107. Work Hard
East End remix gjorde nästan för låten vad ”Situation” gjorde för Yazoo, för att dra en samtida referens. Återigen tänker jag på Jens. Hans gamle högstadie-lärare, jag tror han hette Anders Wilteus startade upp en lektion genom att säga “Depeche Mode har gjort en låt som heter Work Hard och det är precis vad vi ska göra nu!”
108. Tora! Tora! Tora!
En stänkare live och heller inget fel på låten alls. I rätt ögonblick är den till och med fantastisk. Men den slåss med många andra makalösa låtar och nu är det inte långt kvar innan de riktigt tunga korten ska börja samsas om placeringar.
109. Now This Is Fun
En riktigt skön b-sida till. En fullständigt harmlös låt.
*
105. Death´s Door
En rätt märklig grej med Depeche är att de isolerat sig så kraftigt från en massa saker. Välgörenhetsgalor. Filmer. Samarbeten över gränserna.
Jag skulle gärna sett DM på Live Aid, men Martin & co tyckte att man kunde göra sin “contribution” på annat sätt. Depeche har, trots den stundtals färgade lyriken aldrig varit politiska. Jag kan tycka att det är lite synd ibland.
Filmer. Även här skulle man ju vilja höra en score. Varför i hela friden har det inte blivit så? Att Alan Wilder inte gjort en är ju närmast helt obegripligt. Och kan bara egentligen förklaras med en form av format-tänkande där gubbarna inte velat kliva in, erbjudanden lär knappast saknats. En DM James Bond titelspår för i helvete!
Samarbeten: är det bara jag som drömt om en duett. En enda duett! Björk, Shirley, Sinead, Hope Sandoval, Nancy Sinatra… pick one and go for it, lads!! Nästa skiva kanske? Njaaaa… ½% chans, igen.
Wim Wenders film fick titeln stulen av ett hungrigt U2 som var i full färd med sin klassiker “Achtung Baby”. Otroligt nog skrev Martin Gore en låt till filmen. ”Death´s Door” är därför ett unikum i Depeche mode´s historia.
104. Painkiller
En riktigt bra baksida, otroligt nog, för tiden det begav sig. Ett jävla tryck. Love it!
105. Death´s Door
106. Shout!
107. Work Hard
108. Tora! Tora! Tora!
109. Now This Is Fun
110. Just Can´t Get Enough
111. The Dead Of Night
112. The Love Thieves
113. Freestate
114. Newborn
115. Fly On The Windscreen
117. Only When I Lose Myself
118. Oberkorn (It´s a Smalltown)
119.
120. Get Right With Me
121. Satellite
122. Pleasure, Little Treasure
123. A Photograph Of You
124. Pipeline
125. Martyr
126. Shouldn´t Have Done That
127. Dream On
128. The Darkest Star
129. Macro
130. Better Days
131. Flexible
132. More Than A Party
133. Big Muff
134. Moonlight Sonata
135. The Great Outdoors
136. (Set Me Free) Remotivate Me
137. I Am You
138. When The Body Speaks
139. Comatose
140. The Sweetest Condition
141. Kaleid
142. Headstar
143. Memphisto
144. The Meaning Of Love
145. I Want It All
146. Breathe
147. Dirt
148. Sibeling
149. Zenstation
150. Slow Blow
151. What´s Your Name?
101. Pimpf
102. Agent Orange
103. Stjarna
Vilket spår får bära den ansvarsfyllda placeringen 101? Självklart tidernas bästa intro “Pimpf”. Alla konserter jag nånsin har sett har blivit tvugna att mäta sig med detta. Jens & jag var på vår första konsert nånsin, (undantaget Blue for Two på Musikcafét iochförsig) Nitzer Ebb var förband och skrämde slag på publiken. Vi var redan förtjusta i bandet så vi diggade. Men sen….efter det plötsligt släckts ner och spelats alldeles för många låtar som det alltid gör inför en stor konsert…började tonerna av “Pimpf”. Ord kan inte beskriva vad ljudet och synen av nävarna i luften gjorde i min hjärna. Outplånligt intryck. För alltid. Så skulle alltså en konsert börja..
Martin Gore och hans piano hade under “Music For The Masses” tiden en riktig formtopp i det instrumentala låtskrivandet. “Agent Orange” och “Stjarna” är oerhört vackra. Jag älskar dem.
“101″ gjorde också ett outplånligt intryck på fans världen över. Med hjälp av alla återutgivningar av skivorna -det kanske bästa som hänt i Depeche modes historia -5.1 OCH fantastiska dokumentärer- kan man ta del av hur det gått för några av ynglingarna i filmen. Volymökning och håravfall -som för de flesta av oss andra som åldrats med bandet.
99. People Are People
Dags för “Some Great Reward” att kliva in på listan. Svagast där är “People Are People”.
Det är dessutom den första skivan (7″) jag inhandlade själv. Min allra första skiva var “Blue Monday” med New Order (kreddigt va?), men den fick jag av en journalist på pappas jobb. En morgon 1984 skulle jag även vakna upp och finna “Some Great Reward” och en basketboll signerad av Harlem Globetrotters bredvid min säng. Tack Bosse Händel. Och RIP. Han dog ung när han skulle klättra över balkongen till sitt hotellrum i USA när han på nåt sätt lyckats låsa sig ute. Snälla läsare, gör icke så!
Jag satt dock hemma en lördag runt lunch 1984, vid familjens stereo när jag fick höra “People Are People” presenteras av Kaj Kindvall i programmet Panorama. Eftersom “Master And Servant” toppade Tracks bara månader senare måste detta varit ett av de sista programmen av Panorama. I vilket fall fick jag hjärtslag och höjde volymen, eftersom jag tack vare mina kusiner upptäckt Depeche Mode sedan nåt år tillbaka.
Jag fick “Speak and Spell”, “A Broken Frame” och “Construction Time Again” på kassett av mina äldre syntare till kusiner . Kajagoogoo var från början var mitt favoritband. Jag tyckte egentligen mer om DM, men jag var känslig för att de hade tappat en medlem. Jag tyckte det var rörigt. 10 åringar….
Andra C-60 innehöll Duran Duran, Human League´s “Dare”, Kraftwerk “Trans Europe Express” och “Computer World”, Kim Wilde´s “Select, Classix Nouveaux, Blancmange, Soft Cell, DAF, Die Krupps “Volles Kraft Voraus”. Andreas Jismarks framtid var utstakat.
Samtidigt som detta hände lirade min mosters man Torbjörn upp Bowie, Iggy Pops “Lust For Life” och gamla Stones. Dessa båda samtida händelser har präglat mitt liv fullständigt.
Åter till “People Are People” 1984. Efter jag hört den på Panorama cyklade jag ner till skivaffären i Tranås. Vilken jävla affär det var!! Rökig med massa skummisar som bläddrade bland vinylerna. Fucking hell, jag älskade den där affären. Som tyvärr försvann ganska snabbt. Skivbörsen -kan den hetat så? Jag kommer återkomma till den.
Låten var fantastisk och det var grymt att få höra en helt ny låt med Depeche. F o m den stunden var det mitt favoritband. “People Are People” har sen dess övertrumfats av mången låt och har själv inte riktigt hållt det som den var från början. Plats 100 it is.
och baksidan
100. In Your memory
var en låt skriven av Alan Wilder. Varför varför varför har Alan Wilder “slutat” skriva låtar? Den här listan kommer visa att det finns all anledning i världen att inte göra så. Han slår nämligen stundtals världens bästa låtskrivare på fingarna.
*
96. Surrender
“Surrender” hade mer att ge än “Only When I Lose myself”, men det är klart, det var ju inget singelmaterial. Speciellt älskar jag det där rrrrrrrrrrai ljudet i bakgrunden mot slutet. Är det månne en samplad Dave som raspar på?
97. No Disco
Textmässigt kanske det här inte är en vinnare, men galopp-basgångar har jag alltid varit svag för. Det svänger bra om “No Disco”.
98. Dreaming Of Me
Depeche Mode´s första singel tar plats straxt innan hundrasträcket. Och tycker jag nästan att jag är lite snäll mot den, faktiskt..
99. People Are People
100. In Your Memory
101. Pimpf
102. Agent Orange
103. Stjarna
104. Painkiller
105. Death´s Door
106. Shout!
107. Work Hard
108. Tora! Tora! Tora!
109. Now This Is Fun
110. Just Can´t Get Enough
111. The Dead Of Night
112. The Love Thieves
113. Freestate
114. Newborn
115. Fly On The Windscreen
117. Only When I Lose Myself
118. Oberkorn (It´s a Smalltown)
119.
120. Get Right With Me
121. Satellite
122. Pleasure, Little Treasure
123. A Photograph Of You
124. Pipeline
125. Martyr
126. Shouldn´t Have Done That
127. Dream On
128. The Darkest Star
129. Macro
130. Better Days
131. Flexible
132. More Than A Party
133. Big Muff
134. Moonlight Sonata
135. The Great Outdoors
136. (Set Me Free) Remotivate Me
137. I Am You
138. When The Body Speaks
139. Comatose
140. The Sweetest Condition
141. Kaleid
142. Headstar
143. Memphisto
144. The Meaning Of Love
145. I Want It All
146. Breathe
147. Dirt
148. Sibeling
149. Zenstation
150. Slow Blow
151. What´s Your Name?
“Songs Of Faith And Devotion“ är en av världens bästa skivor. Och inte bara är den det. Den är också en av de viktigaste och mest stilbildande plattorna på tjugo år.
För mig personligen har den, tillsammans med framförallt The Jesus And Mary Chain´s “Darklands”, The Cure´s “Disintegration”, Nine Inch Nails´”The Downward Spiral”, Nitzer Ebb´s “Belief”, Primal Scream´s “Screamadelica”, The Velvet Underground´s bananskiva, The Pixies “Doolittle” och “Leonard Cohen´s “I´m Your Man” präglat mig som musiker och låtskrivare till det yttersta.
Vad den sen betydit för exempelvis Kent och Garbage talar väl för sig självt.
“Get Right With Me” är redan presenterad som det svagaste spåret på “Songs Of Faith And Devotion”. Rush (93) är en riktig rökare. Det är inget fel alls på låten men så här 14 (!!!) år efter¨åt känns den aningens platt. Condemnation (94) är en av Dave´s stora insatser som sångare. Närmare gospel har DM aldrig varit och jag tillhör definitivt skaran som sedan 94 väntar på Depeche Mode´s stora gospelskiva. Spiritualized, utbuade och avhoppade/sparkade från Devotional-turnén, har väl tagit “gospelarvet” längst med sin fantastiska “Ladies And Gentlemen, We Are Floating In Space”.
“My Joy” (95) var en sjujävla fin baksida från tiden, en av Depeche Mode´s 10 bästa b-sidor faktiskt!
*
92. Happiest Girl
“World In My Eyes” hade två skitfina “b-sidor”. Denna låt var den något svagare av de tvenne. Nu har listan inte så många baksidor kvar att presentera….
90. Get The Balance Right
Den här låten begåvades med den sämsta videon alla kategorier. Den som påstår att nåt annat är fallet, inklusive “The Meaning Of Love”, måste betraktas som komplett sinnessjuk. Alan Wilder sjunger, David Gahan slår på en ballong med en hammare på ett rullband och blir mörkblå. Martin Gore är väl vinröd i fejjat om jag minns rätt. Möjligen är också Andy Fletcher gul i käften. Jag vet inte, jag har av alla anledningar i världen inte tittat närmare på stycket på över tio år. Oh gode gode Gud tack för Anton Corbijn. “Get the balance Right” var den sista felande länken mellan det då gamla och nya Depeche Mode.
91. Never Turn Your Back On Mother Earth
Många prenumeranter av Bong blev glada julen 87 när en liten flexi damp ner i lådan. Depeche Mode körde en Sparks-klassiker med bravur. Depeche Mode´s hemligaste release någonsin? Det kan ju i och för sig ifrågasättas om det bara var Martin Gore som var inblandad i detta.
92. Happiest Girl
93. Rush
94. Condemnation
95. My Joy
96. Surrender
97. No Disco
98. Dreaming Of Me
99. People Are People
100. In Your Memory
101. Pimpf
102. Agent Orange
103. Stjarna
104. Painkiller
105. Death´s Door
106. Shout!
107. Work Hard
108. Tora! Tora! Tora!
109. Now This Is Fun
110. Just Can´t Get Enough
111. The Dead Of Night
112. The Love Thieves
113. Freestate
114. Newborn
115. Fly On The Windscreen
117. Only When I Lose Myself
118. Oberkorn (It´s a Smalltown)
119.
120. Get Right With Me
121. Satellite
122. Pleasure, Little Treasure
123. A Photograph Of You
124. Pipeline
125. Martyr
126. Shouldn´t Have Done That
127. Dream On
128. The Darkest Star
129. Macro
130. Better Days
131. Flexible
132. More Than A Party
133. Big Muff
134. Moonlight Sonata
135. The Great Outdoors
136. (Set Me Free) Remotivate Me
137. I Am You
138. When The Body Speaks
139. Comatose
140. The Sweetest Condition
141. Kaleid
142. Headstar
143. Memphisto
144. The Meaning Of Love
145. I Want It All
146. Breathe
147. Dirt
148. Sibeling
149. Zenstation
150. Slow Blow
151. What´s Your Name?
89. The Bottom Line
Martin Gore i en fin stund. Slidegitarren smeker fram låten, körerna är fantastiska, Can´s Jaki Liebezeit gästar med trummor från krautvärlden. Befriande. Många av gästspelen på “Ultra” var lyckade resultat och en nödvändighet för Depeche under dessa mörkrens år.
“The Bottom Line” är inte Martins största stund varken som låtskrivare eller sångare, men det är långt, långt från hans sämsta!
87. Suffer Well
88. Nothing´s Impossible
David Gahan visade med “Paper Monsters” att han inte kan stå på egna ben. Det spelar ingen roll om han jobbar med Sigur Ros producent, Dubbelkaggen Eigner eller Knox Chandler. Det blir oftast mediokert, okej som bäst. “Kingdom” från senaste plattan är ju ganska fin. Men även “Hourglass” är, bredvid hans arbete som låtskrivare i världens bästa band, inte mycket att skriva vidare om.
Desto märkligare då att han levererade de här två låtarna. Två låtar som är bättre än nästan hälften av hela Depeche Mode´s låtregister. Utan att vara nedlåtande mot Dave´s låtskrivande tror jag det beror på framförallt på saker.
1) Båda låtarna är producerade av Ben Hillier som jobbade med en DM-platta, inte en DG-platta. Därför styrs ju självfallet båda spåren in i soundet som tillhör bandet. Det innebär att “Nothing´s Impossible” fick ett tryck och en tyngd som nästan påminner om “To Have And to Hold”. “Suffer Well” drivs på av slingor som ligger helt i parentet med klassiska Mode…
2) ..som självfallet är Gore. Jag vågar nog sätta ett par tusen spänn på att de flesta, om inte samtliga, slingor i “Suffer Well” i själva verket är signerade Martin L. Att hans stämsång lyfter det hela ytterliggare är ju heller ingen hemlighet.
Men ändå. Snyggt jobbat Dave! Kommer det mer låtar av dig, vilket jag utgår från, så hoppas jag att de håller klassen!
*
Videon av “Suffer Well” måste nämnas i sammanhanget. MAGI! Det kändes som det var den första Depeche Mode videon jag sett sen “Useless”. På ett sätt kändes det som att inget hänt sen dess. Anton Corbijn; han kommer nämnas igen, vilken snubbe!
84. Ice Machine
Depeche Mode´s sjätte bästa baksida heter “Ice Machine”. En titel som alltid varit lite ifrågasatt av en kille som växt upp bredvid en bandyplan. Vince Clarke´s lilla mästerverk blev även en livefavorit. Och vem skulle gråta om bandet skulle plocka upp den igen? Sannolikheten för detta måste dock jämställas med andra osannolikheter som
1) Vince Clarke bjuds in för att prodda ett nytt album (något karln faktiskt gjorde själv-bjöd in sig för att programmera-på skämt eller inte vet man inte- efter Wilder´s avhopp)
2) Alan Wilder bjuds in för att hotta upp liveversionerna av alla gamla låtar som har hans gamla baser som grund. Kan inte de trenne kvarvarande få tummen ur, eftersom de själva bevisligen inte orkar och kalla in nån -Jagz Kooner eller Rex the Dog förslagsvis för att sätta lite fyr på några gamla backtracks?
85. Stories Of Old
86. It Doesn´t Matter
De två spåren som, i omvänd ordning, avslutar A-sidan på “Some Great Reward” är fina. “Stories Of Old”, lite bortglömd pärla kan jag ibland tycka, var inte det stora numret på albumet men är en skön melodi i världen mellan Hansa och Londons Kina-hak. Att läsa och höra om det som bandet, tillsammans med Gareth Jones, tog sig för i samplingens första år är helt vansinnigt underhållande.
“It Doesnt Matter” är också en fin låt, men helt överskuggad av liknande typer av låtar under eran 84-86 som listan kommer tala om senare.
87. Suffer Well
88. Nothing´s Impossible
89. The Bottom Line
90. Get The Balance Right
91. Never Turn Your Back On Mother Earth
92. Happiest Girl
93. Rush
94. Condemnation
95. My Joy
96. Surrender
97. No Disco
98. Dreaming Of Me
99. People Are People
100. In Your Memory
101. Pimpf
102. Agent Orange
103. Stjarna
104. Painkiller
105. Death´s Door
106. Shout!
107. Work Hard
108. Tora! Tora! Tora!
109. Now This Is Fun
110. Just Can´t Get Enough
111. The Dead Of Night
112. The Love Thieves
113. Freestate
114. Newborn
115. Fly On The Windscreen
117. Only When I Lose Myself
118. Oberkorn (It´s a Smalltown)
119.
120. Get Right With Me
121. Satellite
122. Pleasure, Little Treasure
123. A Photograph Of You
124. Pipeline
125. Martyr
126. Shouldn´t Have Done That
127. Dream On
128. The Darkest Star
129. Macro
130. Better Days
131. Flexible
132. More Than A Party
133. Big Muff
134. Moonlight Sonata
135. The Great Outdoors
136. (Set Me Free) Remotivate Me
137. I Am You
138. When The Body Speaks
139. Comatose
140. The Sweetest Condition
141. Kaleid
142. Headstar
143. Memphisto
144. The Meaning Of Love
145. I Want It All
146. Breathe
147. Dirt
148. Sibeling
149. Zenstation
150. Slow Blow
151. What´s Your Name?
81. Free
När jag och min gode vän Andreas Racov fick vantarna på “Precious” ett bra tag innan release (Tack Christoffer!) vägrade jag först tro att det var Depeche Mode vi hörde. Nerverna var så tillvida utanpå tröjan att vi inte mäktade med att lyssna mer än fem sekunder måste väl tilläggas… Till slut lyssnade vi på hela låten. Det var en märklig känsla. “Precious” hade ingenting som de tidigare förstasinglarna haft -på över 21 år! Det fanns inget nytt och låten verkade först ordinär. Det var den inte.
På “baksidan” fanns “Free”. Herrejävlar. Redan här anade man var som var på gång. Depeche släpper en b-sida med sång! Dessutom så var det riktigt jävla skitbra.
“Free” -Depeche Modes bästa baksida på 14 år!
82. Love In Itself
“Pipeline” och “More Than A Party” är redan avhandlade. Med “Love In Itself” avhandlad som Depeche Mode´s 82:a bästa låt är hela inledningen på klassiska “Construction Time Again” placerad. Nej, det finns inga direkta fel på denna andra singel från skivan. Bara att hela 81 stycken är bättre. Depeche Mode -vilket band. Hur många andra artister/band har 81 låtar som är bättre än “Love In Itself”? Frågan är löjlig. Det finns inget band/artist som har 30 låtar som är bättre än ”Love In Itself”.
83. Dressed In Black
Ett tag, för längesen, tyckte jag “Dressed In Black” var sådär. Det var verkligen längesen nu. Det är en grym låt. Om än den näst svagaste på “Black Celebration”.
78. Lilian
När “Lilian” brakar igång är det 110% Depeche Mode. Det kan bara vara ett band i världen när det låter så där. Låten kommer i ett ytterst välbehövligt skede av “Playing The Angel”. Versen tycker jag är sjukt bra, jag vet det finns de som hatar den -man undrar varför? Tvärtom är det refrängen det faller lite på för att kunna nå en topp 50 placering. Den lyfter inte taket direkt.
79. And Then…
Sista spåren på plattor är heliga för mig. “And Then” tillhör inte riktigt det “anthemlika” gardet som oftast gör sig bäst på en album-avslutning. Tvärtom är det en liten poplåt som till och med övervägdes som singel ett tag. Det är som min vän Calle sa för ett tag sen “A-sidan på Construction känns väldigt urban. Som i en stad. Hårt och kallt. B-sidan däremot känns mer som man sitter på ett tåg och susar genom ett landskap”. Ungefär så sa han och jag kan inte annat än hålla med. Möjligen var det så Depeche Mode tänkte tematiskt. Och “And Then..” hamnar på nåt vis rätt där den är, men efter den uppradningen innan på “Construction time agains” andra hälft kan det inte kännas annat än lite vekt!
80. Any Second Now
Martin Gore´s första insats som “first lady” är en prima insats. Jag har alltid alltid haft en soft spot för “Any Second Now”. Vissa av de där gamla låtarna har man alltid med sig i bakfickan nånstans när man går runt och spatserar.
Vi är exakt halvvägs in i listan och en första vinnare kan presenteras:
75. Nothing To Fear
När jag först fick den där bunten kassettband från mina kusiner i tioårs-åldern var det inget större snack vilken låt som var min absoluta favorit. Jag kunde spela “Nothing To Fear” tio gånger i rad utan problem. Den vackra melodin, den pumpande basgången. Jag blev lycklig. Låten är glad & melankolisk på samma gång. Det är väl själva essensen av Depeche Mode i och för sig, men här sitter noterna där de ska även utan text. “Nothing To Fear” är världens bästa bands allra bästa instrumentala låt!
Top 7 Bästa Instrumentala:
1. Nothing To Fear
2. Pimpf
3. Agent Orange
4. Stjarna
5. Painkiller
6. Oberkorn
7. Christmas Island
*
76. If You Want
Alan Wilders “sista stora nummer” som låtskrivare i bandet. Han beslutade sig nånstans här för att inte fortsätta att skriva låtar som passade in i Depeche Modes mall. Det var synd. Det var förbannat jävla synd. Inte för att Depeche på nåt sätt “tappade” efter det, men jag hade väldigt gärna hört vad han kunde kramat fram för nåt mer, denna multibegåvning.
“If You Want” är fanimig så mycket Martin Gore att man kan undra om DaVincimänniskan Alan Wilder hade kunnat måla en Picasso-tavla om man bad honom.
Hittade en kul gammal intervju med Alan, gjord av en av “Kollapsarna”
http://www.tuug.org/~jaakko/dm/dmtekstit/incubus.html
77. Damaged People
En stor stund med Martin Gore. Den i särklass bättre av de två numren från “Playing the Angel”. Också en låt som på många sätt minner om exempelvis “Judas”. När jag och min kära fru Louise träffades kom den här låten att betyda mycket för mig/oss.
*
STATISTIKAVDELNINGEN MEDDELAR:
…att den andra hälften av listan ser ut så här:
32 stycken är “b-sidor” eller extraspår på en singel/maxi om ni så vill.
15 av dessa extraspår är instrumentala.
11 stycken är singlar.
35 stycken är hämtade från album (exkl. singlar):
6 från “Speak And Spell” (Varav 2 (1) är singlar)
6 från “A Broken Frame” (Varav 1 är singel)
4 från “Construction Time Again” (Varav 1 är singel)
4 från “Some Great Reward” (Varav 1 är singel och ingen låt bland sista 40)
2 från “Black Celebration”
1 från “Music For The Masses”
0 från “Violator”
3 från “Songs Of Faith And Devotion” (Varav 1 singel)
3 från “Ultra”
7 från “Exciter” (Varav 1 är singel)
6 från”Playing The Angel” (Varav 1 är singel)
3 stycken är covers eller versioner av ett av annan kompositör komponerat verk.
3 låtar är en låt som avslutar ett album.
2 låtar är en låt som inleder ett album.
1 låt innehåller texten “P-R-E–DOUBLE T-Y”. Låt det aldrig hända igen.
**
78. Lilian
79. And Then…
80. Any Second Now
81. Free
82. Love In Itself
83. Dressed In Black
84. Ice Machine
85. Stories Of Old
86. It Doesn´t Matter
87. Suffer Well
88. Nothing´s Impossible
89. The Bottom Line
90. Get The Balance Right
91. Never Turn Your Back On Mother Earth
92. Happiest Girl
93. Rush
94. Condemnation
95. My Joy
96. Surrender
97. No Disco
98. Dreaming Of Me
99. People Are People
100. In Your Memory
101. Pimpf
102. Agent Orange
103. Stjarna
104. Painkiller
105. Death´s Door
106. Shout!
107. Work Hard
108. Tora! Tora! Tora!
109. Now This Is Fun
110. Just Can´t Get Enough
111. The Dead Of Night
112. The Love Thieves
113. Freestate
114. Newborn
115. Fly On The Windscreen
116. Monument
117. Only When I Lose Myself
118. Oberkorn (It´s a Smalltown)
119. Christmas Island
120. Get Right With Me
121. Satellite
122. Pleasure, Little Treasure
123. A Photograph Of You
124. Pipeline
125. Martyr
126. Shouldn´t Have Done That
127. Dream On
128. The Darkest Star
129. Macro
130. Better Days
131. Flexible
132. More Than A Party
133. Big Muff
134. Moonlight Sonata
135. The Great Outdoors
136. (Set Me Free) Remotivate Me
137. I Am You
138. When The Body Speaks
139. Comatose
140. The Sweetest Condition
141. Kaleid
142. Headstar
143. Memphisto
144. The Meaning Of Love
145. I Want It All
146. Breathe
147. Dirt
148. Sibeling
149. Zenstation
150. Slow Blow
151. What´s Your Name?
76 låtar har listats. Hälften in i listan träffade Kollaps korrenspondent på Andy Fletcher för att få en kommentar. Andy sa:
-Dave´s healthy, Martin has written his best songs ever. The band is in good shape.
Vår utsände tog sats:
-76 songs, 39 articles, 460 comments, over 400 pageviews a day. Alan Wilder is mentioned 98 times, Martin Gore 89 and David Gahan 76.
-Daniel Miller, Flood & Vince Clarke is discussed in several threads. Gareth Jones is a subject. Such is Christian Eigner, Knox Chandler, Beethoven, Iggy Pop, Garton Gore, The Icelandic band Gus Gus, The KLF, Moby, Veruca Salt, Rabbit In The Moon, Locust, Sombre View, Nancy Sinatra, The kids from 101, Mr. Kaj KindWall, Andreas Jismark´s cousins and his uncle Torbjorn and of course Anton Corbijn.
-Your name is mentioned just once (1) in one (1) article and that one claims that you are gul i hela käften. Any comments on this, Fletch?……………hrrmm….. Fletch??
-Dave´s healthy, Martin has……Uh…uhu… FUCK OFF YOU DAMN SWEDISH BASTARDS!
Engelsmannen från Bas lyfter sakta sitt Camel-paket när vi försöker ta en bild. Han intar en mycket svårmodig min och vandrar sidledes bort från platsen.
*
Omröstning!
Loading ...