Category archive: Depeche Mode 151

133. Big Muff

134. Moonlight Sonata

135. The Great Outdoors

Martin Gores första låtskrivarinsatser i Depeche Mode var två av de svagare spåren på “Speak And Spell”, vem kunde då se att det var den bästa låtskrivaren genom tiderna som stod gömd bakom Vince Clarke? Frågan har ställts och varför inte igen: Vad hade egentligen hänt om Vince Clarke inte hoppat av Depeche Mode?

Ska tillägga att jag ibland går igång som fan på “Big Muff”. Men bara ibland.

Många frågar sig hur “Moonlight Sonata” kan rankas högre än en låt som “(Set Me Free) Remotivate Me”. Jag tror inte vi ska ordna folkomröstning på den frågan.

“The Great Outdoors”, en helt okej baksida av sin tid.

Dessa tre låtar markerar en form av skiljelinje i listan. Nu följer 132 låtar som skulle få plats på vilket blandband som helst.

*

136. (Set Me Free) Remotivate Me
137. I Am You
138. When The Body Speaks
139. Comatose
140. The Sweetest Condition
141. Kaleid
142. Headstar
143. Memphisto
144. The Meaning Of Love
145. I Want It All
146. Breathe
147. Dirt
148. Sibeling
149. Zenstation
150. Slow Blow
151. What´s Your Name?

131. Flexible

132. More Than A Party

More Than A Party” är i vissa kretsar ansedd som ett anthem för Depeche Mode. Vad har vi då egentligen? Jovisst, en ganska så bra låt.  Men i mina öron är det ingen låt jag skulle vilja höra 50 gånger i rad i ett par hörlurar på Guantanamo Bay. Det finns ingen sådan låt säger ni. Kanske inte, men definitivt inte “More than a party” .

Flexible“. Jomenvisst den är ju ganska charmig. Men det räckte inte till mer än 131:a plats.

128. The Darkest Star

129. Macro

130. Better Days

Depeche Mode kom med “Playing The Angel” tillbaka på allvar. Även “B-sidorna” var bra mycket roligare än på över 14 år!! Den svagare av dem var dock “Better Days” som lovade mycket efter en första lyssning. Sen var det inte mycket roligare, tyvärr. Finns dock ett par remixar som smäller utav bara helvete.

“The Darkest Star” är lite samma femma. Det kändes mycket bättre till en början, sen tvingades man inse att det var det svagaste avslutningsspåret på en Depeche Mode platta på många år. Sen insåg man att det måste handla om många, många, många år. Och sen slog det en att Depeche faktiskt aldrig haft en svagare avslutning på en skiva.

“Macro” uppvisar en Martin som famlar en hel del. Ett vansinnigt snyggt trumbreak i mitten kan inte rädda det faktum att låten bara är okej.

131. Flexible
132. More Than A Party
133. Big Muff
134. Moonlight Sonata
135. The Great Outdoors
136. (Set Me Free) Remotivate Me
137. I Am You
138. When The Body Speaks
139. Comatose
140. The Sweetest Condition
141. Kaleid
142. Headstar
143. Memphisto
144. The Meaning Of Love
145. I Want It All
146. Breathe
147. Dirt
148. Sibeling
149. Zenstation
150. Slow Blow
151. What´s Your Name?

dm_playing_the_angel_lp_frontcover.jpg

garton.bmp

Ni har kanske precis som jag hört talas om att Paul MacCartney dog i en mopedolycka nånstans i mitten på 60-talet ( http://web.telia.com/~u31459718/text/paul.html )

Vad inte så många kanske känner till är att det finns en inte allt för berättad historia att samma öde drabbade Martin Gore runt år 2000. Jag var själv inte helt övertygad om att det var Martin jag såg på de nya bilder som publicerades över världen.

En skinande vit tandrad, en jämn och vacker surfarbränna, en halskedja i silver, vit t-shirt.

Vad som var det största beviset, menade många, var att det omöjligen kan varit geniet Martin L Gore som skrivit plattan “Exciter”.

Teorierna fick sig en rejäl törn 2005, när “Playing The Angel” dök upp på vattenmärkta promotionexemplar. Bevisligen hade något hänt både med Gores solbränna (se bilden) liksom svärtan, tyngden och trycket i musiken. Garton Gore-anhängarna hävdade då att Martin Gore inte alls dött i en mopedlåda, utan istället varit kidnappad och gömd av sin elake, okände tvillingbror.

*

Ja just det ja, Depeche Mode släppte ju en förstasingel från albumet “Exciter” också. Den skulle leva upp till det “Personal Jesus”, “I Feel You” och “Barrel Of A Gun” lyckats med. Det gjorde den inte kan man säga: 127. Dream On

125. Martyr

Det pratades om “Martyr For Love” redan innan “Playing The Angel”. Det var en superhit viskades det om. Bandet, bolaget & producent Ben Hillier hade spåret klart, men det valdes bort från albumet när det inte passade in i helhetsbilden. Det får man förstå. Vad som var mycket svårare att förstå var att när singeln väl kom så var det en ovanligt slätstruken Gore-komposition. Inte alls en superhit i mina öron. Och det blev det ju inte heller. Min polare Andreas Nilsson var klar för att göra videon, tyvärr blev det inte så i slutändan, det hade varit nåt i CV:t det!

126. Shouldn´t Have Done That

Nej det är inget större fel på den här låten, det är bara det att det inte räckte längre än så här. “A Broken Frame” var ett ganska ojämt och ambivalent album och “Shouldnt Have Done That” tillhörde materialet som banade väg för framtiden. Och det tackar vi varmt för.

127. Dream On
128. The Darkest Star
129. Macro
130. Better Days
131. Flexible
132. More Than A Party
133. Big Muff
134. Moonlight Sonata
135. The Great Outdoors
136. (Set Me Free) Remotivate Me
137. I Am You
138. When The Body Speaks
139. Comatose
140. The Sweetest Condition
141. Kaleid
142. Headstar
143. Memphisto
144. The Meaning Of Love
145. I Want It All
146. Breathe
147. Dirt
148. Sibeling
149. Zenstation
150. Slow Blow
151. What´s Your Name?

122. Pleasure, Little Treasure

Baksidan på “Never let me down Again” gjordes i en liveversion och fick en betydligt större kostym än vad låten egentligen klarar av: närmast klassikerstatus för vissa genom hundraettan. Men om den döms efter detta är det en gravt överskattad Depeche Mode låt. Döms den som en b-sida från 1987 så är “Pleasure, Little Treasure” helt allright.

123. A Photograph Of You

Jag är oerhört svag för “feeel bluue, feel blue” partiet i slutet av låten och nästan endast detta gör att låten klättrar en bit högre än dåtidens andra jättepopdängor som “The Meaning Of Love”. Alan Wilders solopartier på livetolvan är inte tråkiga heller.

124. Pipeline

Nu skjuter jag säkert rakt in i “the untouchable” glashuset för vissa. men “Pipeline” har inte stått tidens test. År för år för år har den tappat tyngden och vitaliteteten den en gång hade för mig. 124: tough shit.

125. Martyr
126. Shouldn´t Have Done That
127. Dream On
128. The Darkest Star
129. Macro
130. Better Days
131. Flexible
132. More Than A Party
133. Big Muff
134. Moonlight Sonata
135. The Great Outdoors
136. (Set Me Free) Remotivate Me
137. I Am You
138. When The Body Speaks
139. Comatose
140. The Sweetest Condition
141. Kaleid
142. Headstar
143. Memphisto
144. The Meaning Of Love
145. I Want It All
146. Breathe
147. Dirt
148. Sibeling
149. Zenstation
150. Slow Blow
151. What´s Your Name?

dm.bmp

119. Christmas Island

Blytung. Jag har inget negativt att säga om denna klassiska Gore/Wilder b-sida. När man placerar en sån här låt som bandets 119:e bästa är det bara att inse hur ofattbart många sjukt bra låtar som släppts av Depeche Mode. Ge mig tre bättre sätt att starta en konsert, tack.

120. Get Right With Me

Enligt mig det svagaste spåret på “Songs Of Faith And Devotion”. Den sticker ut rejält från 99% av övriga låtkatalogen. I samband med albumet klarar den sig bättre än på egen hand tycker jag.

121.  Satellite

Det finns dagar då den stark, det finns dagar den känns svag. I min bok blev den uppenbarligen #121.

a.jpg

116. Monument

När isländska Gus Gus medverkade på den unika, formidabla “enda” riktiga hyllnings-skivan till DM nånsin -“For The Masses” 1998 valde de “Monument”. De kunde likaväl kallat den “Monotonument”. En briljant version, ett par klasser bättre än originalet som inte alls är dumt i sig.

117. Only When I Lose Myself

Hade refrängen varit lika bra som versen hade vi haft en, tja, topp 50, av låten. Men mer än så här kan det inte bli för låten som är årskamrat med “For the Masses”.

118. Oberkorn (It´s a Smalltown)

Ett riktigt vackert litet stycke instrumental musik. En första antydan till vad som skulle komma några år senare i genren. Som intro till “My Secret Garden” på turnén 1982 funkade den ju hyfsat snyggt också..

*
“For The Masses” är till skillnad från alla tyska och svenska synta-pajaseri-depeche-hyllningsplattor riktigt bra. Veruca Salts “Somebody”, Locusts magiska tolkning av “Master And Servant”, The Cures “World In My Eyes” och Rabbit In The Moons “Waiting For The Night” tillhör topparna tillsammans med Gus Gus.

På andra coverplattor är det mest en tävlan i vem som programmerat mest likt originalet och vem som har sämst sångare. Mitt pris till sämst sångare nånsin måste gå till den där tyske snubben som sjöng “Useless” för en bunt år sen. Herre herre herregud…Och…vänta lite nu..vad fan..hela versionen på “Freestate” av några svenskar som hette Sombre View tillhör också det sämsta jag hört, alla kategorier, i hela mitt liv.

Den versionen hade olika effekt på folk. En del, som jag och Jimpan Monell skrattade så vi grät. Andra, som Jens Hellqvist hade fått nog av pajasversioner och blev förbannad. De flesta, om inte alla tributeskivor innan och efter “For the Masses” ligger väl mellan de två känslolägena nånstans.

115. Fly On The Windscreen 

Det här är en bra låt. En mycket bra låt. Kanske har tidens test naggat den något. Och jag föredrar helt klart versionen på “Black Celebration”.

116. Monument
117. Only When I Lose Myself
118. Oberkorn (It´s a Smalltown)
119. Christmas Island
120. Get Right With Me
121.  Satellite 
122. Pleasure, Little Treasure 
123. A Photograph Of You 
124. Pipeline 
125. Martyr 
126. Shouldn´t Have Done That 
127. Dream On 
128. The Darkest Star 
129. Macro 
130. Better Days 
131. Flexible
132. More Than A Party 
133. Big Muff 
134. Moonlight Sonata
135. The Great Outdoors
136. (Set Me Free) Remotivate Me
137. I Am You
138. When The Body Speaks
139. Comatose
140. The Sweetest Condition
141. Kaleid
142. Headstar
143. Memphisto
144. The Meaning Of Love
145. I Want It All
146. Breathe
147. Dirt
148. Sibeling
149. Zenstation
150. Slow Blow
151. What´s Your Name?

← Previous PageNext Page →