Category archive: Depeche Mode 151
Jag älskar att göra listor. Jag tillför definitivt den kategorin människor som starkt identifierade mig med karaktären Rob i Nick Hornbys “High Fidelity”. Jag fick till och med “tala ut” i expressens söndagsbilaga för några år sen om mitt maniska listmakeri. Det var jag och Alex Schulman som fick göra detta. Min lista över årets bästa plattor förväxlades i den tryckta tidningen med hans de otrevligaste kändisar jag träffat.
Vi är olika vi människor.
Jag älskar listor. Och jag älskar Depeche Mode. Och jag älskar framförallt att göra listor med Depeche Mode. Därför tänkte jag under de närmaste månaderna, parallellt med mina andra inlägg, ha en countdown från botten till toppen med Depeches låtar. Det blir ju självfallet en subjektiv lista, och sådana, kanske i synnerhet vad det gäller detta bandet, diskuteras flitigt. Så jag hoppas på att ni vädrar ert stora missnöje, hyllar min genialitet och säger att jag har rätt eller allmänt motargumenterar mig i kommentarer. På så sätt får listan än mer liv.
*
Nörderi och maniskhet kan självklart diskuteras och jag kommer med all säkerhet ifrågasättas på alla sätt och vis under listans gång. Så låt mig då direkt börja med att berätta att följande låtar inte kommer att återfinnas på listan:
“Are People People” -tillhör kategorin “javisst har spåret en annan titel, men det är ju för fan trots allt en remix.
Dit hör även “Spanish Taster“, trots att det närmast är en helt annan låt och skulle kunna bedömas därefter.
“Black Day” är även den en riktig slamkrypare, men under de beslut jag fattat så måste den falla under samma kriterie som “Spanish Taster”.
“Hemliga spår” som “Crucified” och “Mission Impossible” ryker direkt.
Kan ses som kontroversiellt att plocka bort titelgivna spår som “Uselink“, “Jazz thieves“, “Introspectre” och “Easy Tiger” men jag har svårt att se att de kan bedömas som låtar när det handlar om instrumentala mellanspel.
“Fpmip” och “Junior Painkiller” är unika sångtitlar, men de bedöms självfallet, i mina öron och ögon, som versioner på sitt original. “Breathing In Fumes” också.
Med detta sagt är jag redo att kicka igång denna fantastiska lista!
151. What´s Your Name
Depeche Mode var ett bra band från början. Det kommer inte minst denna lista att bevisa. Men att plocka undan andra, betydligt starkare spår och lägga dem på b-sidor och istället skjutsa in detta pekoral på debuten “Speak And Spell“ är och förblir obegripligt. “What´s Your Name” bjuder förutom den gladaste och poppigaste blippbloppen nånsin från DM b la på den obotligt usla texten “P-R-E–DOUBLE T-Y”!
148. Sibeling
149. Zenstation
150. Slow Blow
Många är de instrumentala b-sidor som Depeche släppt ur sig på 90-talet. Och väldigt sällan blir det riktigt roligt. Plats 148-150 går inte till historien som Depeche Modes mest inspirerade stund direkt.
147. Dirt
Varför?
Det är min fråga till denna sentida cover från Depeche Mode.
Fullständigt meningslöst, faktiskt.
146. Breathe
Det är sällan, om någonsin, som jag skrattat åt Martin L Gores textförfattande, men ovanstående textrad från “Breathe” blev plutten som fick skiten att tippa över.
Mina två nya vänner från Wales, James & Simon, skrattade också.
“Exciter” visade upp en dipp utav sällan skådat slag från Depeche Mode, både lyricistiskt och låtmässigt. Och “Breathe” var värst av dem alla.
*
147. Dirt
148. Sibeling
149. Zenstation
150. Slow Blow
151. What´s Your Name?
145. I Want It All
2003 släppte Dave Gahan sitt första soloalbum och det var precis så dåligt som det befarades. Jag intervjuades i den där gratistidningen man fick i videobutiker av min vän Anders Lunqvist om släppet. Tidningen var ju uppbyggd på så sätt att en artikel skulle hjälpa till att sälja produkten, men jag kunde inte skräda orden. Anders kunde ju inte skriva om min åsikt om skivan i tidningen så det stod till slut bara “Vad Andreas själv tycker om skivan är det bäst att låta vara osagt“.
Jag utspådde också att “när Dave kommer tillbaka till Depeche, om han gör det, så kommer han garanterat att kräva att få skriva halva plattan“. Tiden innan “Playing The Angel” var märklig. Dave snackade skit om de andra i pressen och verkade uppriktigt ledsen över Martin Gores tystnad kring hans skiva. Martin Gore dryftade inte många ord om “Paper Monsters” och hans tystnad var väl ganska talande.
Själv släppte han “Counterfeit 2” och hade turnépremiär på Nalen i Stockholm. Jag och Andreas Racov var där och vi fick en oförglömlig natt med Martin Gore, han sjöng “Model, Actress, Whatever” för mig och vi spenderade timmar i hotellbaren och sjöng Depecheklassiker. Surrealistiskt. Och långt från Kollaps innehållsförteckning.
Mycket riktigt kom Dave tillbaka till Depeche och han ville ha med egna låtar. Skulle detta bli slutet? Förväntningarna inför “Playing The Angel” var inte höga. Tvärtom var jag i princip av åsikten att bandet borde lägga av innan det blev förnedrande och fick Viking Line-spelningarpå agendan. Efter att ha sett Dave med band ruinera några klassiker med DM på Hawaii-scenen i Hultsfred var detta inte så sjukt långt bort som man kan tro. Även för ett band av Depeche Modes kaliber är man inte bättre än sina två senaste album. En “Exciter” till och vi kunde haft ett Simple Minds förfall inom räckhåll. Faktiskt.
Nu blev det tack och lov inte så. Inte ens i närheten. “Playing The Angel” förde tillbaka Depeche Mode upp på toppen. Effekten av Daves låtar på skivan blev en dynamo för Martin Gore som levererade en hel bunt låtar av hög Depecheklass. Dave fick till slut med tre. Två av dem var med i matchen. Den tredje var det inte. “I Want It All” låter mer eller mindre exakt som det tomma skal som “Paper Monsters” var och det kunde varken producenten Ben Hillier eller Martin Gore rädda.
*
146. Breathe
147. Dirt
148. Sibeling
149. Zenstation
150. Slow Blow
151. What´s Your Name?
144. The Meaning Of Love
Och så har vi kommit till punkten då den sämsta singeln med Depeche Mode redovisas. “The Meaning Of Love” kan visserligen ha viss charm i vissa stunder, men det fråntar inte det faktum att det är det vekaste singelmaterialet genom tiderna för världens bästa band. Ackompanjerat av en video man helst vill glömma att man nånsin sett. Martin Gore hade fortfarande inte blivit Martin Gore, här låter han mer Vince Clarke. En Vince Clarke i usel form dessutom.
*
145. I Want It All
146. Breathe
147. Dirt
148. Sibeling
149. Zenstation
150. Slow Blow
151. What´s Your Name?
141. Kaleid
142. Headstar
143. Memphisto
Ytterligare tre instrumentala spår från 90-talet som inte är Depeches största stund, men ändå klart bättre än de på plats 148-150 (och där återfinns ju ett par från 00-talet, men de lirar ändå i samma femma så att säga)
144. The Meaning Of Love
145. I Want It All
146. Breathe
147. Dirt
148. Sibeling
149. Zenstation
150. Slow Blow
151. What´s Your Name?
137. I Am You
138. When The Body Speaks
139. Comatose
140. The Sweetest Condition
2001 kom “Exciter”, Depeche Modes utan tvekan svagaste skiva. Fem av plattans 11 spår (mellanspåren listas alltså inte) är placerade på de 15 sista platserna och i min statistik över listan som kommer presenteras undan för undan så är “Exciters” poängantal milsvida efter de andra skivorna.
Efterföljande turné var även den ett sömnpiller. Tempot, bandets engagemang, soundet var alla undermåliga. Flera av mina vänner bredvid mig somnade under spelningen.
141. Kaleid
142. Headstar
143. Memphisto
144. The Meaning Of Love
145. I Want It All
146. Breathe
147. Dirt
148. Sibeling
149. Zenstation
150. Slow Blow
151. What´s Your Name?
136. (Set Me Free) Remotivate Me
Vad kan man säga om den här gamla b-sidan då? Nja, enligt listan är den tydligen den sämsta b-sidan från hela 80-talet. De flesta från detta årtionde var ju riktigt bra, så icke fallet med “Remotivate Me”. Det finns inte så mycket mer att tillägga.
133. Big Muff
134. Moonlight Sonata
135. The Great Outdoors
Martin Gores första låtskrivarinsatser i Depeche Mode var två av de svagare spåren på “Speak And Spell”, vem kunde då se att det var den bästa låtskrivaren genom tiderna som stod gömd bakom Vince Clarke? Frågan har ställts och varför inte igen: Vad hade egentligen hänt om Vince Clarke inte hoppat av Depeche Mode?
Ska tillägga att jag ibland går igång som fan på “Big Muff”. Men bara ibland.
Många frågar sig hur “Moonlight Sonata” kan rankas högre än en låt som “(Set Me Free) Remotivate Me”. Jag tror inte vi ska ordna folkomröstning på den frågan.
“The Great Outdoors”, en helt okej baksida av sin tid.
Dessa tre låtar markerar en form av skiljelinje i listan. Nu följer 132 låtar som skulle få plats på vilket blandband som helst.
*
136. (Set Me Free) Remotivate Me
137. I Am You
138. When The Body Speaks
139. Comatose
140. The Sweetest Condition
141. Kaleid
142. Headstar
143. Memphisto
144. The Meaning Of Love
145. I Want It All
146. Breathe
147. Dirt
148. Sibeling
149. Zenstation
150. Slow Blow
151. What´s Your Name?
131. Flexible
132. More Than A Party
“More Than A Party” är i vissa kretsar ansedd som ett anthem för Depeche Mode. Vad har vi då egentligen? Jovisst, en ganska så bra låt. Men i mina öron är det ingen låt jag skulle vilja höra 50 gånger i rad i ett par hörlurar på Guantanamo Bay. Det finns ingen sådan låt säger ni. Kanske inte, men definitivt inte “More than a party“ .
“Flexible“. Jomenvisst den är ju ganska charmig. Men det räckte inte till mer än 131:a plats.
128. The Darkest Star
129. Macro
130. Better Days
Depeche Mode kom med “Playing The Angel” tillbaka på allvar. Även “B-sidorna” var bra mycket roligare än på över 14 år!! Den svagare av dem var dock “Better Days” som lovade mycket efter en första lyssning. Sen var det inte mycket roligare, tyvärr. Finns dock ett par remixar som smäller utav bara helvete.
“The Darkest Star” är lite samma femma. Det kändes mycket bättre till en början, sen tvingades man inse att det var det svagaste avslutningsspåret på en Depeche Mode platta på många år. Sen insåg man att det måste handla om många, många, många år. Och sen slog det en att Depeche faktiskt aldrig haft en svagare avslutning på en skiva.
“Macro” uppvisar en Martin som famlar en hel del. Ett vansinnigt snyggt trumbreak i mitten kan inte rädda det faktum att låten bara är okej.
131. Flexible
132. More Than A Party
133. Big Muff
134. Moonlight Sonata
135. The Great Outdoors
136. (Set Me Free) Remotivate Me
137. I Am You
138. When The Body Speaks
139. Comatose
140. The Sweetest Condition
141. Kaleid
142. Headstar
143. Memphisto
144. The Meaning Of Love
145. I Want It All
146. Breathe
147. Dirt
148. Sibeling
149. Zenstation
150. Slow Blow
151. What´s Your Name?
Ni har kanske precis som jag hört talas om att Paul MacCartney dog i en mopedolycka nånstans i mitten på 60-talet ( http://web.telia.com/~u31459718/text/paul.html )
Vad inte så många kanske känner till är att det finns en inte allt för berättad historia att samma öde drabbade Martin Gore runt år 2000. Jag var själv inte helt övertygad om att det var Martin jag såg på de nya bilder som publicerades över världen.
En skinande vit tandrad, en jämn och vacker surfarbränna, en halskedja i silver, vit t-shirt.
Vad som var det största beviset, menade många, var att det omöjligen kan varit geniet Martin L Gore som skrivit plattan “Exciter”.
Teorierna fick sig en rejäl törn 2005, när “Playing The Angel” dök upp på vattenmärkta promotionexemplar. Bevisligen hade något hänt både med Gores solbränna (se bilden) liksom svärtan, tyngden och trycket i musiken. Garton Gore-anhängarna hävdade då att Martin Gore inte alls dött i en mopedlåda, utan istället varit kidnappad och gömd av sin elake, okände tvillingbror.
*
Ja just det ja, Depeche Mode släppte ju en förstasingel från albumet “Exciter” också. Den skulle leva upp till det “Personal Jesus”, “I Feel You” och “Barrel Of A Gun” lyckats med. Det gjorde den inte kan man säga: 127. Dream On
125. Martyr
Det pratades om “Martyr For Love” redan innan “Playing The Angel”. Det var en superhit viskades det om. Bandet, bolaget & producent Ben Hillier hade spåret klart, men det valdes bort från albumet när det inte passade in i helhetsbilden. Det får man förstå. Vad som var mycket svårare att förstå var att när singeln väl kom så var det en ovanligt slätstruken Gore-komposition. Inte alls en superhit i mina öron. Och det blev det ju inte heller. Min polare Andreas Nilsson var klar för att göra videon, tyvärr blev det inte så i slutändan, det hade varit nåt i CV:t det!
126. Shouldn´t Have Done That
Nej det är inget större fel på den här låten, det är bara det att det inte räckte längre än så här. “A Broken Frame” var ett ganska ojämt och ambivalent album och “Shouldnt Have Done That” tillhörde materialet som banade väg för framtiden. Och det tackar vi varmt för.
127. Dream On
128. The Darkest Star
129. Macro
130. Better Days
131. Flexible
132. More Than A Party
133. Big Muff
134. Moonlight Sonata
135. The Great Outdoors
136. (Set Me Free) Remotivate Me
137. I Am You
138. When The Body Speaks
139. Comatose
140. The Sweetest Condition
141. Kaleid
142. Headstar
143. Memphisto
144. The Meaning Of Love
145. I Want It All
146. Breathe
147. Dirt
148. Sibeling
149. Zenstation
150. Slow Blow
151. What´s Your Name?
122. Pleasure, Little Treasure
Baksidan på “Never let me down Again” gjordes i en liveversion och fick en betydligt större kostym än vad låten egentligen klarar av: närmast klassikerstatus för vissa genom hundraettan. Men om den döms efter detta är det en gravt överskattad Depeche Mode låt. Döms den som en b-sida från 1987 så är ”Pleasure, Little Treasure” helt allright.
123. A Photograph Of You
Jag är oerhört svag för “feeel bluue, feel blue” partiet i slutet av låten och nästan endast detta gör att låten klättrar en bit högre än dåtidens andra jättepopdängor som “The Meaning Of Love”. Alan Wilders solopartier på livetolvan är inte tråkiga heller.
124. Pipeline
Nu skjuter jag säkert rakt in i “the untouchable” glashuset för vissa. men “Pipeline” har inte stått tidens test. År för år för år har den tappat tyngden och vitaliteteten den en gång hade för mig. 124: tough shit.
125. Martyr
126. Shouldn´t Have Done That
127. Dream On
128. The Darkest Star
129. Macro
130. Better Days
131. Flexible
132. More Than A Party
133. Big Muff
134. Moonlight Sonata
135. The Great Outdoors
136. (Set Me Free) Remotivate Me
137. I Am You
138. When The Body Speaks
139. Comatose
140. The Sweetest Condition
141. Kaleid
142. Headstar
143. Memphisto
144. The Meaning Of Love
145. I Want It All
146. Breathe
147. Dirt
148. Sibeling
149. Zenstation
150. Slow Blow
151. What´s Your Name?
119. Christmas Island
Blytung. Jag har inget negativt att säga om denna klassiska Gore/Wilder b-sida. När man placerar en sån här låt som bandets 119:e bästa är det bara att inse hur ofattbart många sjukt bra låtar som släppts av Depeche Mode. Ge mig tre bättre sätt att starta en konsert, tack.
120. Get Right With Me
Enligt mig det svagaste spåret på “Songs Of Faith And Devotion”. Den sticker ut rejält från 99% av övriga låtkatalogen. I samband med albumet klarar den sig bättre än på egen hand tycker jag.
121. Satellite
Det finns dagar då den stark, det finns dagar den känns svag. I min bok blev den uppenbarligen #121.
116. Monument
När isländska Gus Gus medverkade på den unika, formidabla “enda” riktiga hyllnings-skivan till DM nånsin -”For The Masses” 1998 valde de “Monument”. De kunde likaväl kallat den “Monotonument”. En briljant version, ett par klasser bättre än originalet som inte alls är dumt i sig.
117. Only When I Lose Myself
Hade refrängen varit lika bra som versen hade vi haft en, tja, topp 50, av låten. Men mer än så här kan det inte bli för låten som är årskamrat med “For the Masses”.
118. Oberkorn (It´s a Smalltown)
Ett riktigt vackert litet stycke instrumental musik. En första antydan till vad som skulle komma några år senare i genren. Som intro till “My Secret Garden” på turnén 1982 funkade den ju hyfsat snyggt också..
*
“For The Masses” är till skillnad från alla tyska och svenska synta-pajaseri-depeche-hyllningsplattor riktigt bra. Veruca Salts “Somebody”, Locusts magiska tolkning av ”Master And Servant”, The Cures “World In My Eyes” och Rabbit In The Moons “Waiting For The Night” tillhör topparna tillsammans med Gus Gus.
På andra coverplattor är det mest en tävlan i vem som programmerat mest likt originalet och vem som har sämst sångare. Mitt pris till sämst sångare nånsin måste gå till den där tyske snubben som sjöng “Useless” för en bunt år sen. Herre herre herregud…Och…vänta lite nu..vad fan..hela versionen på ”Freestate” av några svenskar som hette Sombre View tillhör också det sämsta jag hört, alla kategorier, i hela mitt liv.
Den versionen hade olika effekt på folk. En del, som jag och Jimpan Monell skrattade så vi grät. Andra, som Jens Hellqvist hade fått nog av pajasversioner och blev förbannad. De flesta, om inte alla tributeskivor innan och efter “For the Masses” ligger väl mellan de två känslolägena nånstans.
115. Fly On The Windscreen
Det här är en bra låt. En mycket bra låt. Kanske har tidens test naggat den något. Och jag föredrar helt klart versionen på “Black Celebration”.
116. Monument
117. Only When I Lose Myself
118. Oberkorn (It´s a Smalltown)
119. Christmas Island
120. Get Right With Me
121. Satellite
122. Pleasure, Little Treasure
123. A Photograph Of You
124. Pipeline
125. Martyr
126. Shouldn´t Have Done That
127. Dream On
128. The Darkest Star
129. Macro
130. Better Days
131. Flexible
132. More Than A Party
133. Big Muff
134. Moonlight Sonata
135. The Great Outdoors
136. (Set Me Free) Remotivate Me
137. I Am You
138. When The Body Speaks
139. Comatose
140. The Sweetest Condition
141. Kaleid
142. Headstar
143. Memphisto
144. The Meaning Of Love
145. I Want It All
146. Breathe
147. Dirt
148. Sibeling
149. Zenstation
150. Slow Blow
151. What´s Your Name?
Omröstning!
Loading ...