Category archive: Depeche Mode 151

aaadepeche_mode_dk_46.jpg

Jag älskar att göra listor. Jag tillför definitivt den kategorin människor som starkt identifierade mig med karaktären Rob i Nick Hornbys “High Fidelity”. Jag fick till och med “tala ut” i expressens söndagsbilaga för några år sen om mitt maniska listmakeri. Det var jag och Alex Schulman som fick göra detta. Min lista över årets bästa plattor förväxlades i den tryckta tidningen med hans de otrevligaste kändisar jag träffat.

Vi är olika vi människor.

Jag älskar listor. Och jag älskar Depeche Mode. Och jag älskar framförallt att göra listor med Depeche Mode. Därför tänkte jag under de närmaste månaderna, parallellt med mina andra inlägg, ha en countdown från botten till toppen med Depeches låtar. Det blir ju självfallet en subjektiv lista, och sådana, kanske i synnerhet vad det gäller detta bandet, diskuteras flitigt. Så jag hoppas på att ni vädrar ert stora missnöje, hyllar min genialitet och säger att jag har rätt eller allmänt motargumenterar mig i kommentarer. På så sätt får listan än mer liv.

*

Nörderi och maniskhet kan självklart diskuteras och jag kommer med all säkerhet ifrågasättas på alla sätt och vis under listans gång. Så låt mig då direkt börja med att berätta att följande låtar inte kommer att återfinnas på listan:

Are People People” -tillhör kategorin “javisst har spåret en annan titel, men det är ju för fan trots allt en remix.

Dit hör även “Spanish Taster“, trots att det närmast är en helt annan låt och skulle kunna bedömas därefter.

Black Day” är även den en riktig slamkrypare, men under de beslut jag fattat så måste den falla under samma kriterie som “Spanish Taster”.

“Hemliga spår” som “Crucified” och “Mission Impossible” ryker direkt.

Kan ses som kontroversiellt att plocka bort titelgivna spår som “Uselink“, “Jazz thieves“, “Introspectre” och “Easy Tiger” men jag har svårt att se att de kan bedömas som låtar när det handlar om instrumentala mellanspel.

Fpmip” och “Junior Painkiller” är unika sångtitlar, men de bedöms självfallet, i mina öron och ögon, som versioner på sitt original. “Breathing In Fumes” också.

Med detta sagt är jag redo att kicka igång denna fantastiska lista!

151. What´s Your Name

Depeche Mode var ett bra band från början. Det kommer inte minst denna lista att bevisa. Men att plocka undan andra, betydligt starkare spår och lägga dem på b-sidor och istället skjutsa in detta pekoral på debuten “Speak And Spell” är och förblir obegripligt. “What´s Your Name” bjuder förutom den gladaste och poppigaste blippbloppen nånsin från DM b la på den obotligt usla texten “P-R-E–DOUBLE T-Y”!

148. Sibeling

149. Zenstation

150. Slow Blow

Många är de instrumentala b-sidor som Depeche släppt ur sig på 90-talet. Och väldigt sällan blir det riktigt roligt. Plats 148-150 går inte till historien som Depeche Modes mest inspirerade stund direkt.

001.bmp

147. Dirt

Varför?

Det är min fråga till denna sentida cover från Depeche Mode.

Fullständigt meningslöst, faktiskt.

146. Breathe

Det är sällan, om någonsin, som jag skrattat åt Martin L Gores textförfattande, men ovanstående textrad från “Breathe” blev plutten som fick skiten att tippa över.

Mina två nya vänner från Wales, James & Simon, skrattade också.

“Exciter” visade upp en dipp utav sällan skådat slag från Depeche Mode, både lyricistiskt och låtmässigt. Och “Breathe” var värst av dem alla.

*

147. Dirt

148. Sibeling

149. Zenstation

150. Slow Blow

151. What´s Your Name?

paper_monsters_frontcover.jpg

145. I Want It All

2003 släppte Dave Gahan sitt första soloalbum och det var precis så dåligt som det befarades. Jag intervjuades i den där gratistidningen man fick i videobutiker av min vän Anders Lunqvist om släppet. Tidningen var ju uppbyggd på så sätt att en artikel skulle hjälpa till att sälja produkten, men jag kunde inte skräda orden. Anders kunde ju inte skriva om min åsikt om skivan i tidningen så det stod till slut bara “Vad Andreas själv tycker om skivan är det bäst att låta vara osagt“.

Jag utspådde också att “när Dave kommer tillbaka till Depeche, om han gör det, så kommer han garanterat att kräva att få skriva halva plattan“. Tiden innan “Playing The Angel” var märklig. Dave snackade skit om de andra i pressen och verkade uppriktigt ledsen över Martin Gores tystnad kring hans skiva. Martin Gore dryftade inte många ord om “Paper Monsters” och hans tystnad var väl ganska talande.

Själv släppte han “Counterfeit 2” och hade turnépremiär på Nalen i Stockholm. Jag och Andreas Racov var där och vi fick en oförglömlig natt med Martin Gore, han sjöng “Model, Actress, Whatever” för mig och vi spenderade timmar i hotellbaren och sjöng Depecheklassiker. Surrealistiskt. Och långt från Kollaps innehållsförteckning.

Mycket riktigt kom Dave tillbaka till Depeche och han ville ha med egna låtar. Skulle detta bli slutet? Förväntningarna inför “Playing The Angel” var inte höga. Tvärtom var jag i princip av åsikten att bandet borde lägga av innan det blev förnedrande och fick Viking Line-spelningarpå agendan. Efter att ha sett Dave med band ruinera några klassiker med DM på Hawaii-scenen i Hultsfred var detta inte så sjukt långt bort som man kan tro. Även för ett band av Depeche Modes kaliber är man inte bättre än sina två senaste album. En “Exciter” till och vi kunde haft ett Simple Minds förfall inom räckhåll. Faktiskt.

Nu blev det tack och lov inte så. Inte ens i närheten. “Playing The Angel” förde tillbaka Depeche Mode upp på toppen. Effekten av Daves låtar på skivan blev en dynamo för Martin Gore som levererade en hel bunt låtar av hög Depecheklass. Dave fick till slut med tre. Två av dem var med i matchen. Den tredje var det inte. “I Want It All” låter mer eller mindre exakt som det tomma skal som “Paper Monsters” var och det kunde varken producenten Ben Hillier eller Martin Gore rädda.

*

146. Breathe

147. Dirt

148. Sibeling

149. Zenstation

150. Slow Blow

151. What´s Your Name?

144. The Meaning Of Love

Och så har vi kommit till punkten då den sämsta singeln med Depeche Mode redovisas. “The Meaning Of Love” kan visserligen ha viss charm i vissa stunder, men det fråntar inte det faktum att det är det vekaste singelmaterialet genom tiderna för världens bästa band. Ackompanjerat av en video man helst vill glömma att man nånsin sett. Martin Gore hade fortfarande inte blivit Martin Gore, här låter han mer Vince Clarke. En Vince Clarke i usel form dessutom.

*

145. I Want It All

146. Breathe

147. Dirt

148. Sibeling

149. Zenstation

150. Slow Blow

151. What´s Your Name?

141. Kaleid

142. Headstar

143. Memphisto

Ytterligare tre instrumentala spår från 90-talet som inte är Depeches största stund, men ändå klart bättre än de på plats 148-150 (och där återfinns ju ett par från 00-talet, men de lirar ändå i samma femma så att säga)

144. The Meaning Of Love

145. I Want It All

146. Breathe

147. Dirt

148. Sibeling

149. Zenstation

150. Slow Blow

151. What´s Your Name?

exciter_frontcover.jpg

137. I Am You

138. When The Body Speaks

139. Comatose

140. The Sweetest Condition

2001 kom “Exciter”, Depeche Modes utan tvekan svagaste skiva. Fem av plattans 11 spår (mellanspåren listas alltså inte) är placerade på de 15 sista platserna och i min statistik över listan som kommer presenteras undan för undan så är “Exciters” poängantal milsvida efter de andra skivorna.

Efterföljande turné var även den ett sömnpiller. Tempot, bandets engagemang, soundet var alla undermåliga. Flera av mina vänner bredvid mig somnade under spelningen.

141. Kaleid

142. Headstar

143. Memphisto

144. The Meaning Of Love

145. I Want It All

146. Breathe

147. Dirt

148. Sibeling

149. Zenstation

150. Slow Blow

151. What´s Your Name?

136. (Set Me Free) Remotivate Me

Vad kan man säga om den här gamla b-sidan då? Nja, enligt listan är den tydligen den sämsta b-sidan från hela 80-talet. De flesta från detta årtionde var ju riktigt bra, så icke fallet med “Remotivate Me”. Det finns inte så mycket mer att tillägga.

Next Page →