Category archive: Top 10 Dråpligaste i Tranåsband

Paris, Texas, Pizza i Tranås

3. JONAS AX HYLLAR APRIL TEARS OCH SVIMMAR UNDER EN HÄGG

Det är en fredag i juni 1992. April Tears med fränder sitter och förfestar på en gräsplätt utanför Stiga. Det dricks stora mängder alkohol. Det är uppladdning för kvällens spelning på Musikcafét. Det är också allmän mega-uppladdning i stan. Niorna har bland annat gått ut högstadiet. Dagen efter är det studentfirande, en mycket stor händelse i Tranås.

Soundcheck var avklarat och det vackra vädret uppmuntrade till stor vinförtäring. Dessutom är ju alkohol förbjudet på Musikcsafét eftersom det i grund och botten var en instutition som arbetade mot alkohol och droger. Vilket helvete de stackars Axforsarna som drev stället måste ha haft.

Jonas Ax, en god vän till bandet, och då även Saras pojkvän, lyckades redan under ett tidigt stadie att supa bort basisten Jesper Engs kamera. Det skulle dock snart vara glömt då en kväll av fullständigt infernaliskt kaos väntade.

April Tears anländer till musikcafét med starköl och vin, något som omedelbart plockas bort ur våra händer av Hubbe, kvällens tillförordnade.

Bandet lyckas inte dra populationen i Tranås från de andra arrangemangen och drar en mycket fåtalig publik. Jag, Jens, Jesper och Sara som stod på scenen var dessutom oerhört onyktra och tur var det att inte fler såg oss. Förstod vi efteråt. Ljudtekniker Tony Löwunger och Joakim Thureby spelade in hela spelningen från mixerbordet och vi kunde förfärat, någon vecka efteråt, konstatera att det var det sämsta vi nånsin hört.

Saras stämma lät mest som ett gutturalt gurglande, få, om några toner hamnade rätt. Jag tror att hon till slut fick händerna på bandet och totalförstörde det under en fest månader senare, då vi andra börjat skratta lite väl mycket åt inspelningen.

Sara fastnade redan i första låten med sitt stora halsband i min gitarr. Hon satt fast medans jag försökte att spela ett solo och fick snällt “åka med” i mina rörelser innan vi till slut lyckades lirka loss henne. Efter tredje låten försvann delar ljudet från PA:t och min stärkare dog. Nu hade nån kört en “Hypnotic Cornflake”(se plats 8) säger vissa av er, men så enkelt var det inte. 

Sara mick funkade fortfarande och löste den ofrivilliga pusen med att fylleprata om festkvällen med publiken. “cHauur ni rooouilght? Hick!”,  “Vaoo schka ni göra senare ikvälleee?”,  “GUUUD va kuuul” ,”Vaoo schkaoo du göra då…?”Jens löste det samtidigt genom att köra rundgångs-solo, ett fruktansvärt skrikande såadant på gitarren. I 15 minuter. Möjligen var det hans plan att överrösta Sara, men det förstärkte ju snarast allt.

De tjugotalet som var publiken, däribland Mattias “Shaggy” Nilsson, skakade på huvudet och bannade sig själva för sitt val att gå hit istället för nån trevlig fest på annan plats.

Spelningen återupptogs till slut , och ånyo kunde strängar på ostämda gitarrer flyga åt alla håll, datorer sluta
 spela backtracks och till slut, till publikens lättnad avslutades ett legendarsiskt uselt gig.

Efteråt kom Birgitta Axfors och sa att vi kunde glömma nån betalning. Fair enough, minst sagt. Vi borde betalat tillbaka entrépengen till de få stackare som kom dit.  Men så tänkte vi inte just då.

En person var i alla fall helt lyrisk. Jonas Ax hyllade högljutt spelningen som det bästa han någonsin sett. Detta kändes skönt för bandet att någon insåg sanningen -att vi faktiskt var grymmast i världen. Tack gode gud för vår frände, stabile Jonas! De andra kan ju fan inte veta vad de talar om!

 Efter att fått ytterligare utskällning och närmast spö av arrangörerna bestämde sig jag och min vän Fredrik Samson för att lämna området och gå ner i replokalen och dricka oss superfulla och tänka på annat.

Utanför sobelhuset ser vi Jonas Ax. Han ligger under ett träd, en hägg, och blöder ur båda näsborrarna.

*

Senare under kvällen var det som själva pandemonium, vi talar bandmedlemmar som läg halvnakna i replokalen och förlustade sig med varandra, det var bråk, det var kris. Dessutom träffade jag en tjej mitt i villervallan. Hanna, som jag skulle bli ihop med, och så var vi i sju fina år.

Här följer en del fakta kring Sjögrens Syndrom, även känt som SS.
Fenomenet upptäcktes av Professor Henrik Sjögren.

Sjögrens Syndrom är en kronisk autoimmun sjukdom med inflammation som kännetecknas av torra slemhinnor i bl a ögon, mun, näsa, hals, underliv och luftvägar, samt extrem trötthet. Tröttheten går inte att sova bort och vissa Sjögrenpatienter kan sova i 12-15 timmar per natt utan att känna sig utvilade. Koncentrationen blir lidande och därigenom får patienten en ökad stressbelastning.

primärt Sjögrens Syndrom.  sekundärt Sjögrens Syndrom. 
SS kan uppträda som en separat sjukdom och kallas då primärt SS. Det är mera vanligt än sekundärt SS.  När SS uppträder hos patienter som redan har en utvecklad och karaktäriserad sjukdom (t ex kronisk ledgångsreumatism (RA) eller SLE)

Symptom:Torra ögon upplevs oftast av Sjögren-patienten, såsom förekomst av grus i ögonen.

Råd:

Bruket av ögonmakeup bör minskas.

Botemedel:

“Behandling och kosttillskott med gammalinolensyra från t ex Jättenattljusolja erbjuder en möjlighet att få hjälp. Den vegetariska kosten har en fettsyrasammansättning som ytterligare förstärker effekten av jättenattljusoljan.” 

Aber:

Trots en god munhygien har SS-patienten ofta onormalt hög frekvens av karies med täta tandläkarbesök som följd.

Även hörseln angrips:

Hörselnedsättning förekommer vid Wegeners granulomatos, polyarteritis nodosa, SLE och reumatoid artrit. Även om Sjögrens syndrom ofta medför påverkan på nerver så har påverkan på hörselnerven inte uppmärksammats tidigare men I en italiensk studie visar Bruno Tumiati och medarbetare vid Ospedale Santa Maria Nuovo i Reggio Emilia att många patienter med Sjögrens syndrom har en sensorineural hörselnedsättning.

2. BLOOMCORE SPLITTRAS MITT UNDER SPELNING

När vi nu närmar oss den absoluta toppen går det att konstatera att listan är smackfull av usla, ofta alkoholpåverkade framföranden. Vi ska inte glömma att det fanns gyllene stunder den här eran också, dessvärre är det inte dem som man minns bäst.

The April Tears hade i sina tidiga dagar en ren uppvisning i hur illa det kan gå, Hypnotic Cornflakes var i det absoluta bottenträsket genom tiderna i sitt korta och avbrutna framträdande. Men värst av alla någonsin var Bloomcore på “Ravepartyt ” i Folkets hus. Det går inte med ord att återge hur det lät, och i det här fallet insåg även delar av bandet detta.

Det gjordes en kort radda med arangemang på Folkets hus runt den här tiden och jag kan vara bra att säga att jag startade trenden, men jag är nästan helt säker att så var fallet med releasepartyt av “Cellarbird”. Efter ravepartyt var dock alla chanser till nya fester raserade. (Mig veterligen)

Carl Johan, f d April Tearsare (en del var sura och ledsna och tog illa vid sig för att de inte blev anlitade av TAT, så pass många var det som var inblandade i bandet) var huvudansvarig när rave kom till stan. Detta var dock ett mycket märkligt raveparty, för som jag minns det hade ingen några raveplattor. Dessutom var skivspelarna inte i form. Ljudet lade av och hoppade och herregud. Men mycket folk var det.

Och Tranåsravearna fick njuta av några liveakter – Simon And The Wild Angels (en förlaga till Silverbullit) rev av ett set och den dåvarande basisten fick extas och kastade sig ut i publikhavet……som orutinerat flyttade på sig, stagedive hade inte nått Tranås. Basisten blev hämtad med ambulans, bruten arm. Ingen större fara dock, han var tillbaka senare på natten och festade vidare utav bara helvete.

Och så Bloomcore då. Kristoffer “Krea” Petersons baby. Tillsammans med Yxan aka Döden och Jesper Eng hade bandet utvecklats till en fullskalig liveakt med hjälp av körtjejer, Kim Wee och Johanna. Det kan ha varit fler folk på scen, det är oklart i mitt huvud idag. Bloomcore hade i mina öron inte varit bra ens från början (de blev faktiskt det senare) och den här kvällen var de i sitt absoluta bottenläge. 

Det var egentligen nån form av hardcore, jag är inte bra på genrer, men det hade utvecklats/invecklats på nåt sätt och det här framförandet innehöll en större “bredd” av uselhet. Krea på gura, Jesper på gura/bas, Yxan på sång och så körtjejerna levererade ett par nummer där bandet inte verkade ha något samspel, höra varandra, eller förstå att eländet hördes ut till en publik som stod som fågelholkar.

Jesper Eng, som normalt har ett härligt skratt, slängde sin gura och gick av scenen. Yxan svor och sa något jag tyvärr inte minns, men det var roligt, och vips var lead-sångaren av scenen även han. Kvar stod Krea som inte tänkte svika sina ideal. Trummaskinen var ju kvar. Så också Kim och Johanna, då runt 15 år gamla.
Bandet fortsatte spela!!

Det ska de på ett sätt ha en eloge för, “the show must go on”, men nu var ljudbilden sannerligen ihålig och Bloomcore slutförde det sämsta gig jag nånsin sett. Det ska nåt inihelvete mycket till om jag nånsin ska ha olyckan att se något sämre. ja det skulle vara om nån slängde en video med April Tears tidiga framföranden på mig och tvinga mig titta fastbunden och med tändstickor som håller upp ögona som i A Clockwork Orange.

*

I morgon förmiddag presenteras den obestridliga ettan, och dessförrinnan en bunt som hamnade precis utanför listan. Sen får det vara bra med Tranås på ett tag känner jag. 

Dåså. Innan ettan presenteras kan vi väl tillsammans konstatera följande:

2.   Bloomcore splittras under spelning
3.   Jonas Ax hyllar April Tears och svimmar under en hägg
4.   The Neon Judgement äter pizza på Pizzeria Hawaii
5.   Johan Ahl är försvunnen
6.   Klampen
7.   The April Tears sänker ner ett lakan från taket
8.   Hypnotic Cornflakes är aspackade på scen
9.   Andreas drar en sträng
10. Pirre Forkelid soundcheckar med Jens

och att dessa hamnade utanför:

Hasse SkinheadHan kom, han sågs, han blev syntare, han blev galen, han blev kär, han blev tjock, han försvann.
Stockholmaren som gick från vanlig kille till galet skinhead på två månader, sen var han tillbaka som normal efter två månader igen, snacka om korta “David Gahan Years” . En gång sa Hasse att han skulle åka och sparka invandrare i Stockholm. Han skulle mycket riktigt åka till Stockholm. Men det var på konfirmationsläger.

Mange Gren dansar vansinnes-pogo Sångaren i Sexton blåsare utan hjärna stod med armarna i kors och betraktade ett punkband. Många sådana har varit i punk-meckat Tranås. Helt plötsligt fick Mange Gren totalt spatt. Han skakar med huvudet så hårt och snabbt att jag verkligen tror han ska skada sig. Han studsar högt,högt på golvet. Han är tre meter upp i luften. Han är uppe i taket. Han är på scenkanten. Han springer på väggen. Han är fågeln i Kalle Anka på julafton. Efter att låten är slut ställer han sig lugnt på sin plats igen med armarna i kors.

Uffe o Ancha hyllar EC Spiral som det nya Stones Ja behöver det sägas mer? Tranås legendariska rock-duo älskade det de såg och tog till överord efter giget. Minst sagt. Uffe och Ancha parkerade förresten husvagnen direkt utanför Sing Lee efter en semester.

April Tears på “smålandsturné” Nej för helvete, det hade blivit för mycket. Jag sparar detta kapitel till senare stories. Vi talar gig på Pizzeria med två sittande sura gitarrister, vi talar fredsgala i Aneby med Midi, Maxi och Efti. Vi talar Björnholmen i Nässjö med Thorleifs och raggare. Kommer senare….

You: Inside kastar bullar till publiken, Jimmy bär litet “skateboard” linne Ja det här var ju roligt som fan, men grejen är att Jimmy & jag skämtade till det själva. Därför är den diskad. Och dessutom helt krossad av The Stooges (också förlaga till Silverbullit) framträdande senare samma musik direkt.

Jismark avbryter pjäs på Sobelhuset Jag var på väg till repan i sobelhuset en torsdagskväll, man passerade alltid fiket och den lilla scenen. Denna kväll satt Jocke Ahlstrand och Niklas Rylander där och spelade schack. Några satt i fiket. Det var lite tyst kanske, men inget jag reflekterad över. Jag gick upp på scen och sa tjena, tjena, hur e läget och sådär. Fick inget vidare gensvar. Dessutom pratade de med varandra på ett konstigt sätt.  Jag försökte skoja till det och sa nåt inte alls så fyndigt jag hade hoppats. Jocke Ahlstrand sa  -Kan du gå av scenen, vi framför en pjäs.

Den här diskades eftersom det inte rörde sig om musik i första hand.

Fredde Lindén säger jävla bög till Kitte som snabbt svarar –Ska du säga som har tights.

Jens välkomnar sin “ersättare” i April Tears, Tuben, genom att hälla en öl över honom Stackars Tuben fick bo i Tranås i över ett år.

Pascow repar mellansnack Tranås genom tiderna pretentiösaste band har en soaréföreställning akustiskt, sen ett rockset. Samma kväll. Jag hamnade av nån anledning på stället under repetitionerna och hör dem repa in långa haranger till mellansnack. Pinsamt.

Pålle går galen under The King-gig Den här strök jag snabbt eftersom det inte var det minsta dråpligt när allt kom kring. Pålles stärkare lade av och han blev förbannad och galen. Men resultatet var rock and roll ut i fingerspetsarna och inget annat. Big up!

Vi behöver en Syncbox nej du Jens. Hela den historien ska vi frossa i senare.  

En hägg.

Skivan som präglade en hel generation av musiker i Tranås.


1. ALTER EGO FÅR OANMÄLD GÄSTARTIST PÅ SCEN

Då har vi äntligen nått till första platsen, men mina ord kring denna helt oslagbara händelse får vila den här gången. Istället lämnar jag ordet till Henrik “Sjögge” Sjögren som med egna ord ska få beskriva vad som egentligen hände: Så, varsågoda, här är den dråpligaste händelsen någonsin i Tranås lokala musikliv:

********************************************************

Synthmusiken som genre nådde i Tranås en något försenad popularitetskulmen kring 1991-92. På toppen av denna digitala vågform surfade lokala storheter som Alter Ego, New Men, Children Within, Reptile House, Subway Core… ja, listan kan göras oändlig. Det tycktes finnas ett omättligt behov av lokalproducerad synthmusik i Tranås.

Dessvärre var utbudet av scener och spelställen något begränsat i Tranås, så banden fick ibland göra kortare turnéer – som vi pretentiöst kallade det – i ortens omnejd. (Kring dessa resor finns också en uppsjö av dråpliga historier att förtälja).

Själv ingick jag i trion Alter Ego, bestående av kusinerna Jonas Sjögren och Henrik “Sjögge” Sjögren samt Jimmy Monell. I brist på engagemang i det knappa scenutbudet i Tranås anmälde vi oss i ren desperation till en spelning i musiktävlingen “Musik Direkt” i Mjölby.

Några dagar före uppträdandet meddelade Jonas att han hade förhinder. Det blev alltså en synth-duo bestående av Jimmy och mig som uppträdde inför Mjölbypubliken, som mest bestod av förväntansfulla mammor och pappor som skulle se sina barn och ungdomar uppträda.

De flesta av bidragen bestod av den lokala musikskolans talanger på gitarr, flöjt, och trumpet. Ett och annat sansat popband fanns också representerade – och alltså även synth-hjältarna Alter Ego.

Jag och Jimmy hade utrustat oss med den tunga synthmusikens alla viktiga attribut – Jag hade rakat hår på sidorna och svart polotröja. Jimmy var något djärvare med tuppkam, militärkavaj, reflexväst och Doc Marten-boots.

Nervositeten var gruvlig när konferencieren Radio-Frasse ropade upp oss på scen. Men vi stålsatte oss och marscherade fram till scenen. Vår förhoppning var att vi såg aggressiva, tuffa och allvarliga ut. I själva verket tror jag att vi såg vilsna, bleka, förvirrade… ja rent rädda ut då vi befann oss inför publiken i denna familjevänliga tillställning.

Jag slog igång sequensern och de råbarkade rytmerna började smattra. Självsäkerheten började faktiskt återvända när salen uppfylldes av den helsyntetiska ljudbilden.

Sedan följer en episod som ibland kan få mig att vakna kallsvettig mitt i natten. Jag ser att Mjölbys särskola och dagcenter sitter bänkade längst fram i publiken. De ser faktiskt ut att gilla musiken och jag minns att jag fann en viss trygghet i detta. Men plötsligt, som i slow-motion ser jag att en av dessa reser sig upp och går fram emot scenen.

Med ett vigt hopp tar han sig upp på kanten på min sida av scenen med ett brett leende från öra till öra. Förskräckt tittar jag på Jimmy, som inte tycks ha märkt någonting.

Jimmy ska precis dra ett andetag för att inleda vers nummer två i “Salvation from Religion” när även han inser katastrofens vidd. Hans sång fastnar brutalt i halsen när mannen från dagcentret ställer sig framför oss och börjar spela luftsaxofon. Ja – ni läste rätt luftsaxofon.

Mitt framför oss stenhårda syntkillar står alltså denna entusiastiska och sprudlande glada saxofonman och stjäl showen. Publiken älskade det!

Det krävdes enorm viljestyrka att fullfölja framträdandet. Men efteråt minns jag hur mina ben knappt bar mig när vi utmattade, skakis och lätt illamående packade in våra maskiner i pappas Volvo och begav oss åter mot Tranås.

HENRIK SJÖGREN

*

Kollaps tittar bakåt och hittar. För er som vill upptäcka gamla kategorier och för er som inte har något emot att läsa det igen.

>

Då har vi äntligen nått till första platsen, men mina ord kring denna helt oslagbara händelse får vila den här gången. Istället lämnar jag ordet till Henrik “Sjögge” Sjögren som med egna ord ska få beskriva vad som egentligen hände: Så, varsågoda, här är den dråpligaste händelsen någonsin i Tranås lokala musikliv:

********************************************************

Synthmusiken som genre nådde i Tranås en något försenad popularitetskulmen kring 1991-92. På toppen av denna digitala vågform surfade lokala storheter som Alter Ego, New Men, Children Within, Reptile House, Subway Core… ja, listan kan göras oändlig. Det tycktes finnas ett omättligt behov av lokalproducerad synthmusik i Tranås.

Dessvärre var utbudet av scener och spelställen något begränsat i Tranås, så banden fick ibland göra kortare turnéer – som vi pretentiöst kallade det – i ortens omnejd. (Kring dessa resor finns också en uppsjö av dråpliga historier att förtälja).

Själv ingick jag i trion Alter Ego, bestående av kusinerna Jonas Sjögren och Henrik “Sjögge” Sjögren samt Jimmy Monell. I brist på engagemang i det knappa scenutbudet i Tranås anmälde vi oss i ren desperation till en spelning i musiktävlingen “Musik Direkt” i Mjölby.

Några dagar före uppträdandet meddelade Jonas att han hade förhinder. Det blev alltså en synth-duo bestående av Jimmy och mig som uppträdde inför Mjölbypubliken, som mest bestod av förväntansfulla mammor och pappor som skulle se sina barn och ungdomar uppträda.

De flesta av bidragen bestod av den lokala musikskolans talanger på gitarr, flöjt, och trumpet. Ett och annat sansat popband fanns också representerade – och alltså även synth-hjältarna Alter Ego.

Jag och Jimmy hade utrustat oss med den tunga synthmusikens alla viktiga attribut – Jag hade rakat hår på sidorna och svart polotröja. Jimmy var något djärvare med tuppkam, militärkavaj, reflexväst och Doc Marten-boots.

Nervositeten var gruvlig när konferencieren Radio-Frasse ropade upp oss på scen. Men vi stålsatte oss och marscherade fram till scenen. Vår förhoppning var att vi såg aggressiva, tuffa och allvarliga ut. I själva verket tror jag att vi såg vilsna, bleka, förvirrade… ja rent rädda ut då vi befann oss inför publiken i denna familjevänliga tillställning.

Jag slog igång sequensern och de råbarkade rytmerna började smattra. Självsäkerheten började faktiskt återvända när salen uppfylldes av den helsyntetiska ljudbilden.

Sedan följer en episod som ibland kan få mig att vakna kallsvettig mitt i natten. Jag ser att Mjölbys särskola och dagcenter sitter bänkade längst fram i publiken. De ser faktiskt ut att gilla musiken och jag minns att jag fann en viss trygghet i detta. Men plötsligt, som i slow-motion ser jag att en av dessa reser sig upp och går fram emot scenen.

Med ett vigt hopp tar han sig upp på kanten på min sida av scenen med ett brett leende från öra till öra. Förskräckt tittar jag på Jimmy, som inte tycks ha märkt någonting.

Jimmy ska precis dra ett andetag för att inleda vers nummer två i “Salvation from Religion” när även han inser katastrofens vidd. Hans sång fastnar brutalt i halsen när mannen från dagcentret ställer sig framför oss och börjar spela luftsaxofon. Ja – ni läste rätt luftsaxofon.

Mitt framför oss stenhårda syntkillar står alltså denna entusiastiska och sprudlande glada saxofonman och stjäl showen. Publiken älskade det!

Det krävdes enorm viljestyrka att fullfölja framträdandet. Men efteråt minns jag hur mina ben knappt bar mig när vi utmattade, skakis och lätt illamående packade in våra maskiner i pappas Volvo och begav oss åter mot Tranås.

HENRIK SJÖGREN

← Previous Page