Category archive: 78 Svenska Låtar
+ 60. Stakka Bo - Mute
Stakka Bo är en Da Vincimänniska. Och såna kan man ju bli lite avis på. Killen började rappa dåliga låtar med E-type, tro det eller ej. Sen blev han Sveriges Stereo MC´s. Och sen blev han skitbra. Inte bara musikaliskt iochmed “The Great Blondino”. Nej, karln började även göra några av de mest estetiska videos man hade sett. Och idag har han lämnat musikartisteriet som Stakka bakom sig helt och har gjort en film. Johan Renck. En av Sveriges mest coola och välklädda män i över femton år. Och utöver detta har han fingrarna i en hel hylla syltburkar. Beundran. Avundsjuka. Och en liten förundran, jag menar jag tycker jag är hyfsat mångsidig, men det här är ju världsklass. En Renck Da Vinci.
Det är näst intill omöjligt för mig att bestämma om det ska vara “Mute” eller “Killer” som är Stakkas bästa låt. “Mute” är nog snäppet bättre i sin lätta återhållsamhet, snygga produktion och stora refräng.
Men “We Vie” är ändå det bästa Stockholmssonen varit inblandad i. Drömduettuppställningen med Titiyo (deras röster funkar väl ändå rätt jävla snyggt ihop?) tillsammans med mjukt technopump signerat Nåid och stråkar från mästarna i Fläskkvartetten. Mamma Mia! Ett typexempel på “statiskt sväng” som Jimpan och jag kallade det. Det är blytungt samtidigt som fjäderlätt. Det är Kraftwerk och Soulwail på samma gång. Och då vinner man. Speciellt med Fläskfyran som le grande flavour.
*
79. Honey Is Cool - Nach Heart
Första låt utanför topp 78 är “Nach Heart” med Honey Is Cool.
Det fanns en tid då Karin Dreijer och Håkan Hellström kamperade ihop. Det kan tyckas fjärran nu, men det är hög tid att återigen inse hur pass inavlad Svenska rockscenen är. Honey Is Cool var ett ojämnt band, men flera gånger träffade de rätt. Som här. I deras bästa låt. Körerna mot slutet av låten -fucking aye!
Derrida Dance Corps? Vad fan är det här nu då, hör jag många av er fråga sig själva framför datorn.
Jo, för er som inte vet, så är det då här: I början/mitten av nittitalet prånglade små svenska syntbolag ut samlingsskivor bestående av upp till 20 stycken osignade syntband från olika delar av bandet. Det mesta lät nåt för sjujävla illa, men ibland lös det till. Som på skivan “Autumn Leaves” utgiven av Memento Materia.
Mina mycket goda vänner i Alter Ego, Jimpa Monell och Henrik “Sjögge” Sjögren, hade köpt in sig med en låt. Jag tror den hamnade som nummer tretton på skivan. Och när vi lyssnade igenom plattan kunde vi med glädje konstatera att Tranås-synten stod högt i kurs. Det skulle inte bara vara stadens stoltheter Children Within som skulle synas och höras i syntsverige längre. Ja så muntert kändes det - tills vi hörde låten som kom efter.
Det var nämligen så att Linköpingsbandet Derrida Dance Corps helt nonchalant satt ihop en låt som fullständigt utklassade allt annat material som gavs ut på dessa skivor. Inte så svårt kanske, men det var inte bara Alter Ego som lät helt okej, utan det var även så att band som Covenant startade sin karriär på dessa samlingsskivor.
Derrida Dance Corps har jag aldrig hört mer om varken före eller efter denna skiva, däremot vet jag att sångerskan i projektet, för ett sånt borde det varit, hette Lisa. jag kommer återkomma till henne senare. Deras låt hade -sade första intrycket- en utomordentligt löjlig titel “Teenage Mutant Bikini Island Kids”. Men det intrycket var inte korrekt. Låten var inte bara en helt vansinnigt klockren poplåt med en refräng man sent glömmer, utan även med en text som var rolig, fyndig och faktiskt med en rejält mörk underton. Det var kort sagt intelligent. Och skiitbra.
*
Bikini Island is the northeasternmost and largest island of Bikini Atoll. It is the best-known and most important island of the atoll, and measures about four kilometres. About twelve kilometres to the northwest is Aomen, the first island in that direction, and to the south of Bikini is Bukonfuaaku.
Bikini Island is well-known for being the subject of nuclear bomb tests, and because the bikini swimsuit was named after the island in 1946. The two piece swimsuit was introduced within days of the first nuclear test on the atoll, and the name of the island was in the news.
Between 1946 and 1958, twenty-three nuclear devices were detonated at Bikini Atoll. The March 1st, 1954 detonation codenamed Castle Bravo, was the first test of a practical hydrogen bomb. The largest nuclear explosion ever set off by the United States, it was much more powerful than predicted, and created widespread radioactive contamination.
Ja det är Jocke Åhlund på bilden.
Är det här fullständigt genialt? Ja.
Är det en låt som lever ett fullständigt eget liv och ständigt dyker upp i nya versioner? Ja.
Är det här alltså bättre än alla “Punkrocker” & “Dansbander”? Ja.
Är det här Svensk “crossover” at it´s best? Ja.
Tycker hiphop-falangen om det lika mycket som såna som tycker som jag? Antagligen inte.
*
Annat bra som inkluderar Rusiak & Teddybears:
Mange Schmidt - Jag Talar Ut - En av mina favoritrappare helt klart. Så slö, så blasé, så fyndig, så rolig.
Teddybears feat. Paola - Yours To keep - Uppumpade versionen trycker på ordentligt.
Paola - Above The Candystore - Inte illa alls.
I mitten av nittitalet, när Jimmy och jag flyttat upp till Stockholm klädde vi oss ofta i varsina färgglada lackbyxor, silver och blå, och gick ut på små technoklubbar. Där satt vi och diggade med ett glas vatten, öl hade vi inte råd att dricka. Ofta stötte vi då på Leila K och hennes vapendragare Vladimir Schenke. Hon brukade skrika enstaka budskap som “Drugs are baaad” och “Exsqueeeeze meeee” och sedan passera. Ibland stod hon bara mitt framför oss och glodde tomt i nån minut.
Idag är Leila K en än mer oberäknelig människa som sällan syns till. Det sägs att hon är hemlös, det sägs att hon är narkoman. Jag vet inte vad som stämmer. Men en gång i tiden var hon en superstar; när hon gjorde “Electric”. Denna Dennis Pop-produktion fångade in det mesta som var det bästa med Leila, delvis när hon skrek “LEEEEIILLLAA KKKKAAAYYY LLLEEEIILLA KAAAAYYY” så högt och vansinnigt att den redan innan hesa rösten sprack upp i en underbart snygg krackelering. Fantastiska Tatu lärde sig läxan och visade sin publik var skåpet skulle stå ett tiotal år senare med “Not Gonna get Us”.
Leila K har även hon, alldeles definitivt, därmed sin plats i den svenska musikhistorien.
Jamen det här är jag ju rejält svag för. Saint Etienne-doftande luftig housesynt/melodiös triphop med mjuk, odynamisk och blasé visksång. “Hello!” är lätt Daybehaviours bästa låt -vilken refräng!- och hade de fortsatt göra så här hade de förhoppningsvis kommit längre i karriären. Vi var bolagskamrater på Jimmy Fun och jag hörde det som skulle komma att bli deras andra album. Tyvärr kom inte de grejerna med, vad jag vet. Och det är synd för det lät skitbra.
Anders Wendin är i sanning en good looking bastard. Och musik kan han göra också, mannen med Joe Strummer-rösten. “They´re Building Walls Around Us” heter hans bästa låt. När den kom och månaderna efter det kunde jag svurit på att jag skulle sitta här idag, några år senare, och hävdat att det var en av de tio bästa låtarna som gjorts av en svensk artist. Så blev det inte riktigt. När jag lyssnade på den nyligen kändes den faktiskt inte riktigt så fantastisk som jag mindes den.
Likväl är det en helt grym låt. Fullt ställ. Stråkar! Blås! Stora Körer! Och det låter långt långtifrån något som är skrivet av en man uppvuxen i Ludvika, Dalarna.
Naturtalanger som Laleh Pourkarim växer inte på träd. Efter att ha synts i “Jalla Jalla” dök hon upp nåt år senare, ensam med en gitarr i ett tv-program som jag inte minns vad det hette. Jag minns dock att jag bara satt och gapade efter att ha sett henne framföra låten “Bostadsansökan”. Svårt Cornelis-smittat, visst, men så extremt sällsynt begåvat.
När det sedan kom till att släppa debutalbumet visade Laleh upp en sällan skådad mångsidighet och karaktär hos en ung tjej. Förlåt mig om jag poängterar extra att det handlar om en ung tjej, men det är fanimig inte vanligt att kliva upp på Warner Chappel, styra kontraktet helt till sin egen väg, producera sin egenskrivna platta, spela så gott som varenda instrument själv, glida över genrer, språk och tonläge utan att misslyckas nånstans. Vem mer har gjort det i nuvarande förnedrade idol-musikklimat, kille, gubbe, tjej eller kärring? Ingen, mig veterligen. R-e-s-p-e-c-t!
Jag såg henne, vid tiden runt första albumet, göra en helt legendarisk, tårdrypande konsert på södra teatern. Spelningen avslutades med, efter Lalehs (improviserade?) order, att bandet spelade på med Laleh mitt på scen sjungandes medans publiken fick gå ut. Minst sagt innovativt och överrumplande. Banbrytande rentav.
Lalehs enda problem, som jag ser det, är ett gigantiskt: Det blir lite frijazzigt ibland. Och då är jag inte med då jag intensivt avskyr frijazz. Men så länge jag slipper den har jag bara gott att säga vare sig hon låter Simon & Garfunkel, Blå tåget, The Police, Cornelis, Peter Gabriel eller bara som sig själv.
Och i “Hide Away”, avslutningslåten på debuten, låter hon kanske allra mest som sig själv. Vid ett sparsmakat arrangemang med ett brustet hjärta. En riktigt stor stund i svensk musikhistoria. Och Lalehs resa har fortfarande bara börjat.
*
Nu när vi finner oss på plats 52 kan jag avslöja att nu förändras listan något. Det är nämligen så att
nu kommer resten av placeringarna domineras av ett antal band och artister som höjer sig snäppet högre än alla andraq enligt mitt tycke. Faktum är att antalet med flera låtar på listan understiger femton. Och faktum är att flera av dessa spelar i en helt annan dimension av min musikvärld. (Det finns några undantag med band som klämt in en skitbra låt mot toppen)
Med de flesta av dessa artister är det fullkomligt omöjligt att få med alla låtar jag anser är bland de femtio bästa. Det är lite trist, men fy fan vad tråkigt det skulle bli att skriva och läsa om tillslut. Placeringarna 78-53 skulle alltså hamna nånstans kring 180-196. Därför har jag, som tidigare förvarnat, skurit ner max antal per artist/band till fem låtar. Faktum är att jag, i de flesta fall, skurit det hela ännu mera.
The Cardigans är ett riktigt bra band. Som utvecklats nåt enormt sedan starten. De var bra redan när de spelade jazzpop och var gylliga. De blev ännu bättre när de stal April Tears ljudbild. Och plattan efter det blev de för jävla bra.
Peter Svensson, Nina Persson & de andra har en otvivelaktig förmåga att snickra ihop bra låtar i nya kostymer om och om igen. Jag har begränsat deras antal på min lista till två. Tough shit, men när jag tittar på återstoden av låtarna på min lista bredvid mig förstår jag varför. “Hanging Around” är först ut. Den är iskallt läcker, i synnerhet med Polanski´s “Repulsion” tema i videon. Gitarrplinket är mumma för alla som någonsin gillat de där halvackorden som gör musik så bra.
*
51. The Mobile Homes - Getting Nowhere
Straight up: Mobile Homes är Sveriges bästa syntband genom tiderna. Och gillar man Depeche Mode så fanatiskt mycket som jag gillar man ju oftast Mobile Homes. Och det har jag alltid gjort. Från första sökande singlarna till de senaste alstren. Men som bäst var väl bandet under “Nothing But Something” eran i början på nittitalet.
Hasse Erkendahl & co var dock egentligen inte bara en svensk version av Depeche Mode när man synar dem närmare. Egentligen spelade de ofta The Smiths ackord från klaviaturen! Och i deras allra finaste stund, “Feeling Better”, är det kanske som mest uppenbart.
“Getting Nowhere” är betydligt tyngre och exakt i det landet där elektronisk musik oftast är som bäst. Och då låter det betydligt mer Basildonskt.
Är jag orättvis mot Mobile Homes med att prata så mycket om de här andra banden. Njae, det tycker jag faktiskt inte. Jag har alltid älskat bandet och jag tror även de själva skriver under på de brittiska bandens betydelse för deras karriär, även om de senare årens alster innebar gitarrbaserat på annat sätt än Marr/Morrissey (med Karl Bartos!) och sedermera Kraftwerkskt (utan Karl Bartos!) med Sapporo 72.
Sator “Slammer” 1988. Det är “mitt” Sator, även om det efterföljande var bra det med.
Sator Codex splittrades ju i mitten av åttitalet upp i två fraktioner, det ena blev till fortsättningen Sator, det andra blev till Blue Crow Men -som heller inte blev nåt tråkigt band alls, den korta tid de varade.
Sator på “Slammer” var hårdaste killen i stan. En fyrling slynglar härdade i Borlänge smällde ihop en riktig smällkaramell med eko av allt från Ramones till The Neon Judgement. Stenhårt. “Bughouse Baby”, “It´s So Cold Without a Gun”, “What You Are Is What You Get”, “Wasting Time” och - “Pigvalley Beach”. Fucking hell vad det rockade.
Jag och några polare sprang ner till gamla fina Marilyn i Tranås och tjoade när våra favoriter kom till stan. Vi mötte ett mycket vänligt gäng med Chips K, som även lirade med Blue For Two vid tiden, i täten. Chips träffade jag förresten igen för ett tag sen i samband med en videoinspelning.
“Pigvalley Beach”. Bara introt är topp 50. Och det är innan de tuggar igång den STORA mangeln och krossar en hel pingstförsamling med stenhårda punkgitarrer, sockande virvlar och rullande as tung bas. Amerika från Borlänge har aldrig låtit bättre.
Det var efter ett gig på Gino han kom fram mot mig. En liten krumelur med liten kavaj och sockervatten i håret, fast inte uppåt utan draget framåt över örona och kinderna. Några silverstjärnor satt löst under de kajalkladdiga ögonen. Han hade en hoprullad affisch i ena handen, han höjde den sakta och smällde till mig i huvudet. “Donk” sa han med en omisskännlig dialekt. Det var mitt första möte med Henrik Berggren, sångare i Broder Daniel.
Vi kom att hänga med varandra nåt år eller så. Vi åkte karusell på lollipop, skrattade och spydde. Han lät mig hålla honom upponer medans han ilsket slog mot mina smalben med knytnävarna på Hannas Deli. Vi körde chi-gong ihop -vår egen typ chi-gong skall sägas, fjärran från det egentliga syftet. Han sov i min brors säng efter de spelat i Tranås. Det hade, om Adam vetat, fått honom att slänga lakanen och skicka in Anticimex i sitt rum. Jag hade tidigare under kvällen burit det lilla knyttet uppför en brant trappa, han låg slängd över min ena axel. Och självklart även det här: http://kollaps.superautomatic.com/my-carola/
Henrik gav ofta sken av att inte bry sig om annan musik. Mycket riktigt hade han bara en platta i sin lilla studentetta i Västra Skogen. Jag minns det som att det var ABBA:s “Greatest Hits”. Men å andra sidan pratade vi om The Neon Judgements konsert i Göteborg som Henrik varit på. Och Neubauten. Han gav också sken av att vara en form av missförstådd misantrop. Stämmer inte alls. Jag gillar Henrik som fan, en underbar personlighet. Nu har vi inte setts på över tio år snart i och för sig.
Broder Daniel´s debut “Saturday Night Engine” var som en spikbomb inkastad rakt in det svenska musiketablissemanget. Kunde de spela? Kunde de sjunga? Vad fan var det här för någonting?
Det kan jag säga, och jag SKREK det även då. Och många med mig.Det var precis vad Sverige behövde. Och det var skitbra.
“Luke Skywalker”, ett av de starkaste spåren på albumet, kanske rentav det starkaste, får stå som symbol för detta legendariska göteborgsbands entré på musikkartan. Det är inte många toner rätt i sången, det är otajt på sina ställen. Men det kommer alltid krossa varenda Celine Dion och Michael Bolton i världen. Vartendas Toto varenda själlös superinstrumentalist.Det är pop i sin själva essens - “I´m luke Skywalker Tonight” .
..och så var vi framme vid Kent. Vad ska jag säga om “Kräm” då? Jo, att jag tycker det är deras bästa låt från de första åren. Då ska man komma ihåg att jag hade grandiosa problem med bandet i fråga runt första plattan. Jag gillade det inte. När “Kräm” kom insåg jag att jag var dum i huvudet.
Kent har väl aldrig varit Primal Scream direkt. Jag menar på det sättet att de svävat ut från platta till platta och omfamnat ytterligheter som Augustus Pablos melodica, Can´s krautrock, Stones tidiga sjuttitalsboogie och Nitzer Ebb´s syntbasar. Nu behöver man ju inte vara lika rastlös som Bobby G, men ofta har jag tyckt att Sveriges största band har varit lite tråkiga. Och förutsägbara. Trots deras stundtals fantastiska låtar.
Men Kents största styrka är att de aldrig dippar särskilt mycket. De är från okej, bra, skitbra till makalöst bra. De har helt enkelt hög lägsta nivå.
Men som sagt. De började med Pixies-stuket: Rak bas, distexplosion i refrängen. Sen tonade man ner distarna lite och sen höjde man syntarna lite och programmerade lite trummor.
Det är ungefär så Kents produktionsmässiga utveckling kan beskrivas. Det är ändå runt 15 år vi talar om.
Men okej. På senaste plattan kastade man om låtstrukturerna något. Inledningen “Elefanter” byggs långsamt upp och exploderar med hjälp av en Kajfes-trumpet och en maskinell tretaktsvirvel. Underbart. När det sen rullas runt på en sån jävla snygg refräng så har Kent plötsligt gjort en av sina bästa låtar någonsin.
” I hela mitt liv har jag väntat
på någon som liknade dig
hur kunde du lämna mig ensam
i en värld som har blivit så hård
I hela mitt liv har jag längtat
långt, längre bort härifrån
Nu står du först på min lista
över folk som förtjänar ett
öde värre än döden…”
Ja fy fan vad bra “Elefanter” är.
Tomas Di Leva. Jag har inte ett ont ord att säga om mannen. Di Leva är en kosmisk urkraft. En själens krigare. En kärlekens budbärare. En man med vatten till alla i sin kanna.
Som ni märker använder jag mig av Di Levianska metaforer. Jag har sedan tonåren tagit in hans budskap på skivor och konserter. Jag respekterar mannen oerhört mycket, inte bara för den han är eller för hans ord till oss. Utan first and foremost för hans förmåga att om och om igen göra fantastisk popmusik.
Låt vara om det är på engelska eller svenska, Di Leva är verkligen en artist som har något att förmedla. Han behövdes då, han behövs än mer idag.
*
Di Leva har, som flera artister som dyker upp nu en uppsjö med låtar som skulle kunna kvalat in på topp 50. Här är några som inte kom med: Magisk Snövit, Vad Är Frihet?, I Morgon, Dansa Din Djävul, Själens Krigare, Solens Gåta, Du Är Precis, Ber Om Ljus, Du Vet, Miraklet..
Badabosh! Utan att vara för fördomsfull om mina kära vänner och läsare AKA anemonerna så lär väl detta gruppera in er i två grupper: 1. De som inte tycker Håkan skulle vara representerad alls på denna lista. Vilket självfallet är befängt. Och 2. De som tycker den har fått en för låg placering.
Till alla kan jag redan nu säga: Det kommer mer Håkan.
Trevlig Fredagskväll!
43. ABBA - Super Trouper
Mamma Mia! ABBA -Sveriges största band, internationellt, genom alla tider. Inte särskilt konstigt. Vilken låtskatt! Vilket popband! Vilka kläder! ABBA är definitivt en av anledningarna till att jag bestämde mig för att begränsa listan till 78-08. Jag älskar ABBA straight through. Det är sannerligen ett av de bästa popbanden genom tiderna. Och den som kommer dragande med att detta skulle vara själlöst får ta sig en lång, lång stund framför spegeln och syna sig själv. Disco med själ uppfanns ta mig fan praktiskt taget av Björn, Benny, Agneta och Annifrid.
När Jesper Hörberg och Anders Lennartsson slog ihop sina påsar för en sisådär sex år sedan hände det snabbt grejer. Jesper hade innan jobbat med Sissy Prozac och Saft och den fenomenale basisten Anders kom närmast från Elephant. När Nina Natri hade sjungit in första singeln “Bus Stop”-även det en vansinigt bra låt- var saken biff. Homy blev till en trio. Och Nina Natri kan mycket väl vara en kandidat till den bästa sångerskan i det här landet.
Homy var ett jävla bra band som fick alltför kort karriär. De har andra projekt istället och det är fina grejer det också. Jesper och Anders har La NaNa tillsammans med Ola Rapace och Nina Natri spelar in en soloplatta. Samtliga har gästat min klubb och spelat fenomenala gig och dj-set. Men det allra bästa de någonsin gjort är “Beck´n´Call”. Fy fan vad det svänger! Lyssna själv om du missat det här bandet som på sitt enda album “Music Box” gjorde landets snyggaste pop-dub-disco-synt-house:
http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendid=105665770
Nu är sommaren här! Ja det känns iallafall så i Stockholm. Och en av de bästa sommarlåtarna som gjorts har gjorts av Janne Kask: “Summer Is Here”.
En dag runt 1997 befann jag mig på Jimmy Funs kontor. Ben Marlene satt i ett samtal. Han var upprörd. Stressad. Han lade in en större prilla än hans normalt gigantiska under läppen. Beskedet hade precis kommit: Janne Kask hoppade av Brainpool. Förlagets största akt gick mot splittring.
Ganska snart blev det klart att Janne tänkte köra solo och att Brainpool tänkte fortsätta utan sin frontman. Oddsen att båda skulle lyckas var väl inte direkt låga.
Men ganska snart efter detta fick jag höra Jannes första solosingel och tre låtar från Brainpools kommande album. Jag satt i chocktillstånd och bara gapade. Brainpool hade blivit bättre. Janne Kask hade blivit bättre. Faktum är att båda, musikaliskt och låtmässigt, befann sig ljusår från senaste Brainpool-plattan. “In a Box” var ju bra, men detta var nåt helt annat.
“Summer Is Here” är en en fullständigt harmlös klockren liten poplåt som alltid ger mig känslan av att befinna mig mitt i ett strålande solsken. Perfekt idag alltså.
Och enligt mitt sätt att se saken borde den ha en inskriven plats bland svenska sommarklassiker och skicka ut “Sommartider” och “Sommaren är Kort” över brantstupet.
*
Jannes efterföljande soloplatta var heller inte dum. “Golden Heart” och “Younger Generation” var några av favoriterna på denna för mig.
39. Ebba grön - Staten och Kapitalet
Då var det dags för Herr Joakim Thåström att kliva in på listan. Herr, därför att hade han varit engelsman hade han varit adlad vid det här laget. Även om han själv antagligen aldrig skulle accepterat det.
Här nånstans, Ebba Grön, började allt för den levande legendaren. Bandet har gjort en av de bästa versioner av en annans låt som ett svenskt band nånsin förmått sig till. Det blev till deras låt egentligen trots Blå tågets original. Svensk punk i sitt absoluta esse!
Ungefär 20 år senare kan man konstatera att Thåström gått igenom många skepnader. Här är den senaste: Sällskapet. Mer likt ett Neubauten i absolut högform har väl aldrig någon varit. Det är sjukt bra. SJUKT bra!!
Och, ja, det kommer mer Pimme. Mycket mer.
37. Imperiet - Var e Vargen
Joakim Thåströms karriär är lång och brokig. 20 år av utgivning inkluderar Ebba Grön, RymdImperiet, Imperiet, Soloplattor, Peace, Love & Pitbulls & Sällskapet. Med undantag av PLP, som mestadels var ett pinsamt eko av betydligt bättre amerikanska kolleger i samma genre, har han sällan varit fel ute.
Med Imperiet var han bra nära som bäst. Och ur en hyfsad pöl med riktigt bra låtar plockar jag “CC Cowboys” och “Var e Vargen”, två av de låtar som var jävligt bra då och som är jävligt bra nu. Just “CC Cowboys” har alltid varit “min” Imperiet låt, jag vet att många fler håller andra, som “Märk Hur Vår Skugga” högre, men det kan jag inte påstå att jag nånsin gjort.
“Du Ska Va President” kunde i princip likaväl tagits ut, men efter att kollat de gamla plattorna noga de sista dagarna är det bara att konstatera att den, precis som mycket annat från åttitalet tagit rejält med stryk med åren produktionsmässigt.
Sveriges The Clash, Imperiet, var ett jävla fantastiskt band.
Omröstning!
Loading ...