Betty Blue

 

Det finns bra fimer. Det finns ruggigt bra filmer. Och sen finns det filmer som är mer eller mindre livsförändrande. Jag har väl fem såna.  Betty Blue, 37, 2 på morgonen är definitivt en av dem. Jag såg den runt 1990. Beatrice Dalles Betty sveper in som en virvelvind i Jean-Hughues Anglades Zorgs stillsamma liv. Musiken, scenografin, skådespeleriet,  känslan rakt över hela filmen är fem plus. Jag har sett den säkert hundra gånger -det finns bara två, tre bättre och mer betydelsefulla för mig i filmhistorien.

Efter Betty Blue såg jag all fransk film jag kunde komma över men jag hittade aldrig någon som var lika bra. Visst, “De älskande på Pont Neuf” och “Amelie från Montmartre” är ljuvliga. Men de är inte Betty Blue. Kompositör: Gabriel Yared Regi: Jean Jaques Beineix: Livet efter Betty.

# 4 Zorg är ensam kvar efter att ha “befriat” Betty från sina plågor.

Kommentarer

3 kommentarer till “Betty Blue”

  1. Jens 20 Oct 2009, 12:34

    Ja Betty Blue hade verkligen ikonstatus för 20 år sedan. Det känns som att jag helst behåller minnet av filmen intakt än att se den igen. Eller?

  2. Erik Brodin 20 Oct 2009, 12:45

    Jag såg Betty Blue kanske redan 3:e oktober -86 eller möjligen någon av dagarna efter, hade dock inte affischen på väggen som så många andra. Intressant är att det faktiskt var Béatrice Dalle’s debut. Jag har sett minst fem av Beineix’ filmer och även om jag tycker Betty Blue är super så smäller nog hans debutfilm Diva ännu högre, var nog den filmen som sparkade igång “Nya franska filmvågen” på 80-talet. Rekommenderas varmt.

  3. Martin S 20 Oct 2009, 14:35

    Jag är med Jens där. Vissa saker bör man lämna därhän. Jag har mycket, mycket svårt att se vuxenversionen av mig svepas med – utan invändningar – av detta som tonårsversionen av mig gjorde.

Pingbacks & Trackbacks