Aten-Tranås Express

(Fortsättning från Dimitrus)

8-9 juli 1993, Hydra

Efter traumat med Dimitrus & dödsfallet drog vi ut mot de grekiska öarna. Till ett av resans största punkter: Hydra. Denna magiska, trafiklösa ö som bosatts av bohemer, musiker, konstnärer och författare sedan 1950-talet. Framförallt då av Leonard Cohen.

1993 handlade mycket om den legendariske poeten, författaren och låtskrivaren. Jag gjorde mitt specialarbete i gymnasiet om honom. Jag träffade legendaren efter hans spelning på cirkus och fick prata en stund med honom. Nu var jag fast besluten att hitta till huset han fortfarande hade kvar på den grekiska ön. Huset där hela “I´m your Man” skrevs. Huset där tidiga romaner och låtar koms på. Huset där hans romans med musan Marianne inleddes. Vi hittade det samma dag som vi kom till ön.

Med hjälp av en äldre brittisk gentleman och en grekisk gammal vän till Cohen visades vi vägen. När vi väl kom dit klättrade jag upp på muren och kikade,   vi satt på varandras axlar och tog bilder in över tomten.

En annan klassisk sekvens som hände på ön, rörande Cohen, var när jag satt i en gränd nere vid hamnen och skrev på en text. På mig hade jag en basker, i handen hade jag skrivit “Take This Waltz“. Förbi mig kom en åttaårig liten pojk spatserande i sakta gemak med sina händer på ryggen. När han såg mig stannade han upp och sneglade på mitt papper. Sen tittade han mycket besviket på mig, skakade sakta på huvudet och gick sen vidare. Han hade nog förväntat sig att se en målning.

På kvällen jobbade vi vidare på devisen att Sjögge skulle hitta en brutta och pussas lite med. Det gick inte bra. Henrik gjorde ett move på en restaurang och gick bort till två söta grekiskor och hälsade. Efter en minuts försök till konversation gav han upp. De förstod inte ett smack av vad han sa.

Vi träffade ett par amerikanskor som hörde sig för om vår ålder. Jag sa “I´m twenty” och de sa “ok“, Sjögge sa “I´m nineteen“, tjejerna skrattade högt och sa “That´too young. MUCH too young!! haha“..

Vi sökte istället vår tillflykt i ouzon. Efter Hydra har jag aldrig igen kunnat dricka Ouzo. Bara doften av det ger mig kräk-känslor. Vi träffade några israeliska tjejer som bodde i rummet bredvid vårat. De var jättetrevliga och hade en sista festresa innan de ryckte in i armén -i 2 år nonstop. Vi träffade även ett par killar från Israeliska armén. De var helikopterpiloter. Inte lika trevliga.

9-10 Juli, Pireus-Aten-Patras

Efter Hydra var det klart med grekiska öarna. Våra pengar var på väg att ta slut igen. Vi kunde inte hålla i plånboken. Vi fick ringa och tigga mer pengar av förbannade föräldrar. Vi hade inte mycket annat till val än att konstatera att vi inte kunde stanna här nere så mycket längre. Vi for förbi Pelle, nu inkvarterad i ny omöblerad lägenhet i närheten av hotellet, och spenderade en natt där innan vidare avfärd.

Denna gång åkte vi tåget tillbaka mot Patras. Det var verkligen knökafullt. Och varje gång jag luffat runt där har tåget varit lika överfullt. Man ligger bokstavligen på varandra. Vi hamnade bredvid två kanadensiskor -Jo-Anne och Rebecca. Vi började prata och vi hade trevligt. De var ute på en riktig “american does europe” resa över hela sommaren. Vi skröt om Tranås och sa, hälften på skämt, hälften på allvar att “glöm Rom, glöm Prag, glöm Berlin -häng med till det vackra småländska höglandet!”  Till vår chock sa tjejerna att det lät som en bra idé!

10-14 Juli, 1993, Adriatiska Havet-Brindisi-Venedig-Tranås

Vad som nu hände var att de reste med oss, från tåget, över med nattbåten, in i Brindisi, med tåget till norra Italien via ett kort besök i Venedig, hela jävla vägen från södra Grekland till Sverige och Tranås!

Jag måste nu återigen påminna er om att detta utspelade sig i de urminnes tider då man inte var beväpnad med en mobiltelefon. Så när vi dök upp med våra reskamrater 4 dagar senare i Tranås var det ingen som kände till att de skulle komma! Min dåvarande flickvän Hannas välkomstkram var väl mer av chock än glädje efter jag klivit av tåget med sällskapet.

Jo-Anne och Rebecca stuvades in hos familjen Sjögren och stannade i fem dagar. De åkte Boxholmstvåan, var i Linköping och hade minst en festkväll med grabbarna.

Jimmy “Jimpan” Monell lyckades då med en riktig klassiker. Som en sann son av den ironiska generationen, men samtidigt en Tranåsbo som inte tänkte till vilket språk han talade på levererade han följande kommentar efter att Jo-Anne i fyllan och villan placerat sig i hans knä. Han sa:

-I´m so fucking horny.

Han skämtade visserligen, men på Jo-Annes språk lät det nog inte så roligt. Jimmy åkte på en riktig swoooch-lavett.

*

Vårt steg ut i den stora världen varade i 17 dagar. En ganska kort sejour för en resa som var planerad att bli en månad. Men likväl: Ett minne för livet.

Det var kul som fan. Fasansfullt, dråpligt, farligt, tragiskt, patetiskt och fullständigt, fullständigt underbart.

Tack Sjögge, my good friend & compadre, det här bär vi för alltid med oss.

HUUUUGA!

**

n670533763_232075_9586.jpg

Henrik Sjögren , Sjögge,  Ieko Hulo Estrabant De La Batinka Sentrik på en bild tagen på min bröllopsdag, efter hans legendariska tal och efter hans stora leverans under vigseln då han tillsammans med sin fru Anna sjöng & spelade “Somebody” och “Perfect Day“. Sjögge var även han med i världens genom tidernas bästa husband. Han spelade synt i åtminstone “Mongoloid“, “Cars“& “The Robots” vad jag minns.

Jan 11, 2008 | Tågluff 93

Relaterat:

  1. De dråpligaste ögonblicken i Tranås lokalbandshistoria.
  2. De dråpligaste ögonblicken i Tranås lokalbandshistoria.
  3. De dråpligaste ögonblicken i Tranås lokalbandshistoria.

Kommentarer

Skriv en kommentar