50-tal, 60-tal, 90-tal, 00-tal.

28. Mute signar Inspiral Carpets.

44. Richard Hawley släpper “Lady´s Bridge”.

I ren dumhet kan man i en snabb tanke få för sig att Mute Records, med kanske något undantag, är en syntlabel. Inget kunde förstås vara mer fel. Mute Records har aldrig varit ett genrebundet skivbolag. Ramaskriet i vissa kvarter när Inspiral Carpets signades i början av nittitalet ekar än idag i snart uttömda ölflaskor på efterfester i Lettland och Småland. Visst, bandet var udda fåglar på Mute då, men det var väl mest beroende på Inspiral Carpets överraskande val att inte signa med en annan label –Creation eller 4AD exempelvis.

Daniel Miller må vara en ikon inom framförallt elektronisk musik men mannen har, som ni redan vet, ett öra för kvalité även i musik helt utan analoga syntar eller Pro Tools-programmerade distbeats. Richard Hawley, ex-Pulp Croonern, är som förflyttad i tiden, hans “Lady´s Bridge” platta var den andra Mute släppte och inledningsspåret är makalöst “Valentine“, en låt som Weeping Willows hade mördat för att skriva. Och “This Is How It Feels” med Inspiral Carpets är ju inget annat än ett tvättäkta Indieanthem. Så grymt jävla bra!

Fråga: Finns det en linje mellan “Do you Love Me“, “Hey Baby” och Richard Hawley? Finns det en linje mellan “Just like Eddie” och Inspiral Carpets? Jomenvisst gör det. Och den passerar inte någonstans någonting som har att göra med Kraftwerk och Einstürzende Neubauten, eller hur? Daniel Miller var ung för längesen, och det som man älskade som tonåring älskar man alltid. Jag kan tänka mig att det var avgörande när Miller gjorde allt vad han kunde för att signa de här artisterna. Och den här känslan är väl något som Daniel Miller i mångt och mycket haft i alla år. Det är ytterst jävla ovanligt. Kolla på Richard Branson och Alan McGee och dra era paralleller. Mute har följt en tråd, nåja ett par trådar då, i över 30 år. Still going strong. Till skillnad från så gott som alla andra indiebolag, Branson & McGee inkluderade i det här hänséendet.

Kommentarer

4 kommentarer till “50-tal, 60-tal, 90-tal, 00-tal.”

  1. Fredrik 4 Nov 2010, 21:47

    Jag får tyvärr medge att jag knappt hört en enda ton som jag kan minnas av Inspiral Carpets. Får ändra på det.

  2. Jens Hellqvist 5 Nov 2010, 10:41

    Jag håller absolut inte med dig om Branson och McGee.

  3. Andreas Jismark 5 Nov 2010, 12:23

    I det här hänséendet=deras indiebolag finns inte kvar, de har gått vidare med annat i livet. Och det är ju sannerligen inget fel i det. Men Creation & Virgin är inte där Mute är 2010.

  4. Martin S 5 Nov 2010, 18:37

    Underbar post. Och jag älskar ju Richard Hawley djupt, som ni säkert vet (och förstår).

Pingbacks & Trackbacks