Kärringar & Yxmördare
Jag flyttade från Tranås till Stockholm med stora förväntningar. Jag var nyss 20 fyllda och jag hade fått ett jobb i en tobaksbutik i Skarpnäck. Genom gula tidningen hade jag funnit ett inneboende hos en dam på Ringvägen på Södermalm. Hon lät sensibel och korrekt när jag pratade med henne i telefon från Tranås, men när jag ringde från bilen på väg upp till huvudstaden, verkade hon aningens förvirrad.
-Vem sa du? Bo här?
Jag berättade med darr på rösten vem jag var. Bakom ratten satt farsan och synade mig, bakom bilen rullade ett stort släp med alla mina prylar. Som tur var fann damen sig själv och insåg sitt misstag. Jag kunde andas ut och lägga på luren och förkunna att det var lugnt.
Men timmen senare när jag sprungit upp i trapporna i hennes hus och ringt på dörren till lägenheten insåg jag att så var definitivt inte fallet. Det var ingen som öppnade. Jag ringde och ringde och ringde. Sen gav jag upp och vände mig bort från dörren med tårar i halsen. Då sa det kniiirk och dörren öppnades. Jag vände mig om.
Till min vertikala fasa skådar jag då en småväxt krum kärring, halvsittandes i en hukande ställning med huvudet insvept i en filt, stirra på mig med galna ögon. Hela hennes lekamen skakade som ett asplöv. Hon sa:
-Vad är detta för någonting? Vad är detta för någonting? Vad är detta??
Jag fortsatte per omgående mina steg nerför trappen. Det var såklart inte möjligt för mig att bo där.
Vart skulle jag nu ta vägen? Nedanför stod farsan lutad med bilen med armarna i kors och konstaterade:
-Det var ju det jag visste, Andreas. Jag visste det här.
Sen lyfte han med en suck upp mobiltelefonen och ringde några samtal.
Jag inkvarterades hos gamla faster Margit på Reimersholme. Hon bodde i en lyxig stor lägenhet med panoramafönster mot vattnet. Faster Margit var snäll, men hon var också över 90 år. Jag kunde iallafall stanna i några dagar medans farsan fixade ett annat boende till mig.
Jag började mitt jobb på tobaksaffären i Skarpnäck. Det inledde också min period som missbrukare av coca cola, kexchoklad och cigaretter på allvar. Jag lärde mig också känna den stora stadens förortsfolk “the hard way”.
Nyss kommen från lilla Tranås fick jag redan första veckan som arbetande i tobaksbutiken stifta bekantskap med en hel uppsjö vanvettiga människor. Som dessa två:
1. Yxmördarn
En man i femtioårsåldern som hade huggt klyvt sin fars skalle i två delar som ung och som sedan dess spenderat större delen av sitt liv på instutioner. Han hade påsar under ögonen så tunga att de hängde under hans näsa. Han såg riktigt läskig ut; sönderrökta läppar och tänder, gul hy och ett ytterst ovårdat yttre. Samt stank han som ur en gammal soptunna.
Yxmördaren skrämde livet ur mig redan vid sitt andra besök i butiken. Han stod en stund med ryggen mot mig. Jag stod i kassan och han stod vid glassfrysen vid dörren ut. Han hade sina labbar placerade på glaset till frysen och han verkade liksom bara stå där och titta in i väggen.
Plötsligt vänder han sig i ultrarapid mot mig. I min värld såg det ut som hans huvud snurrade ett halvt varv. Det var ren skäckfilm. Han spände sina tomma ögon i mig. Jag svalde djupt. Sedan lade han an ett helt galet spökskratt allmedans hans innehållslösa själaspeglar synade mig:
-Heee heeee heeee heeee heeee
Sen gick han ut.
2. Yxmördarns tjej, tjockisen
Yxmördarn hade en tjej. Ja, tjej och tjej, men de bodde ihop. Hon var monumentalt tjock och ögonen stod helt i kors. Hon hade tappat de flesta tänderna. Ja, eller kanske rökt bort dem, vad vet jag. Men låt mig berätta vad hon gjorde efter jag jobbat i butiken i ett par veckor.
Jag hade lärt mig höra vad hon sa redan den andra veckan, hon läspade kraftigt, och kastade alltid upp ett gult blend till henne när hon kom. Hennes fullständigt vidriga fingrar krampade då ner i fickan och halade i ojämn takt upp mynt av alla de slag. Infimpade, tobaksbeströdda, vattenskadade mynt. Det kväljdes i mig när jag såg hennes brungula spröt kasta fram dem. Än värre var det att ta tag i pengarna och lägga dem i kassan.
Det var svårt att höra henne prata, men tro mig, det var helt omöjligt att se henne i ögonen. Hon hade ena blicken fäst västerut, den andra österut. Jag har aldrig sett nån som på riktigt haft såna ögon. Ibland var hon helt vindögd, ibland den diametrala motsatsen.
I vilket fall, denna tidiga morgon straxt efter klockan sju, min andra arbetsvecka, skulle hon plötsligt ha inte bara ett gult blend utan en hel limpa. Jag öppnade kassaskåpet och sålde detta till henne. Hon betalade på sedvanligt vis och gick ut från affären i sin makliga takt. Liksom vaggande, stötvis pulserande framåt. Hon svängde runt krönet och försvann mot parets lägenhet.
Jag jobbade på, timmarna gick. Jag käkade lunch, klockan blev ett. Då kommer hon tillbaka in i butiken.
Jag vädrade stanken redan innan hon öppnade dörren. Jag lovar er, det här kan vara världsrekord i doft av gammal rökare. När yxmördarns tjej klev in i butiken var hela hon gul. Hennes hår hade krusat sig och det bolmade lätta puffar från öronen. Ögonvitorna, eller ögongulorna, visade inga tecken på att ha pupiller på plats.
Hon hasade sig fram mot mig. Hennes nu svartbruna händer letade sig ner i fickan. Upp ur fickan for de där mynten. De klirrade på disken. Hon hostade till, det rök ur käften på monstret och jag kunde höra den hesa viskningen:
-Ett paket gula blend
Mänskan hade satt i sig en hel limpa på runt fem timmar.
*
Mina Första År i Stockholm fortsätter senare…
Här ligger en hund begraven
Jag vet inte om ni minns den här skylten som jag hittade och visade upp på Kollaps för ett par månader sen…
…men den här kommer ni säkert ihåg då den uppvisades för endast ett par veckor sen…
men dessvärre…
…så har det här dramat fått en mycket olycklig upplösning.
Rest in peace, Käftalermo.
För Evig Vila: Bränn Dina Skivor. Nu.
Jag har köpt en ny skiva. En mycket intelligent och trofast
kampskiva med några människor som går i fronten för den nya,
öppensinnade världen. Deras tankerörande och sinnesuppöppnande
lyrik tillsammans med den suggestiva musiken gör att jag tänker
bränna hela min skivsamling. Jag behöver inget mer. De smartaste
på femitalet brände sina Elvisplattor, karln rullade ju för fan på höfterna!
De smartaste på sextitalet brände sina Beatlesplattor -John Lennons
påstående att han ätit upp Jesus var fruktansvärt. Att förvisa Sex Pistols
och deras satanistiska musik från Engelsk mark på sjuttitalet var ett
Heliga Kristi fingrars verk. Och så vitt jag vet så är det Marilyn Mansons
fel att det dör ungdomar på skolorna i USA stup i kvarten.
NOW KNEEL & REPENT before the JESUS RIDDARE & RYTTARE!
Christian Crusaders är the past, present & future.
Hell Christian Crusaders!
Sa jag att de hette Christian Crusaders förresten?
Ps. Ser inte Al Davis lite ut som en kvinna? (Är det så
att budbäraren är en karlakvinna så kan inte ens denna
besparas det eviga brinnandet i Katlagrottan)
Black Celebration & VM i Depeche Mode låtar.
Black Celebration omröstningen är nu stängd..and here are the results:
Kollaps:
1. Black Celebration
2. Stripped
3. Here Is the House
4. It Doesn´t Matter Two
5. A Question Of Time
6. World Full Of Nothing
7. New Dress
8. A Question Of Lust
9. Sometimes
10.Dressed In Black
11.Fly On The Windscreen
Läsarna:
1. Black Celebration
2. Stripped
3. Here Is The House
4. It Doesn´t Matter Two
4. Fly On The Windscreen
4. World Full Of Nothing
7. A Question Of Time
8. A Question Of Lust
9. Sometimes
10. New Dress
11. Dressed In Black
…och det lite märkliga här är väl inte mest att läsare & Kollaps är överens över topp fyra utan att “A Question Of Time” & “A Question Of Lust” som enligt så många hamnade alldeles för lågt på min lusta i själva verket var ännu lägre rankade hos läsarna!
NU är det dags för VM i Depeche låtar!
Och för att få till det på ett så rättvist sätt som möjligt har jag delat in alla era topprankade låtar i pooler. Och i den första kvalpoolen ligger det tidiga Depeche Mode´s (enligt er) bästa alster:
PHOTOGRAPHIC
PUPPETS
THE SUN AND THE RAINFALL
LEAVE IN SILENCE
EVERYTHING COUNTS
TWO MINUTE WARNING
Tre av dessa sex går vidare till nästa omgång där de möter Depechelåtar 84-86. Sen får ni hänga på Kollaps för att se utveckligen, som jag väl tycker, faktiskt blir riktigt rättvis.
VOTE AWAY! Stängs på Onsdag!
We drank to that!
Ni som inte var på “avslutningsfesten” för 151-listan kan av dessa
bilder direkt dra slutsaterna 1) Vi hade kul 2) Vi hade på oss allt från
Martin Gores mössor till att “bli” Martin genom att sticka huvvet genom
en affisch. 3) Vi drack lika mycket som vi sjöng.
Cheers till alla Depeche-vänner som kom!
Och special-cheers till calle för bilderna!
Galna Greker, Falska Turkar och Pratande Hundar
I efterdyningarna av Depeche Mode-listan kan Kollaps meddela
att de besynnerliga och makabra historierna om mina band & vänner
fortsätter i samma stil som de pre-151.
Jag har en hel vår med vansinne och dumheter att
erbjuda både till er som upptäckt min blogg via Depeche-listan och till er
som har diskussioner kring det brittiska bandet stående upp i halsen.
För er som inte till fullo har klart för er vad jag pratar om, börja i rätt
ände och läs inläggen “Fast I Norge” och “Stieg Heil” under The April
Tears. Och varför inte, under Sabrosa, om dagarna på turné i Wales.
Skrattar ni åt dessa kan jag garantera er att det finns läsning för veckor
framöver här på bloggen.
Och ni som tappat tråden den senaste månaden kan, om ni missade det,
bläddra er in på kategorierna Tåglugg 93 och EM 2000 för att läsa om
Pelle, Beth, Galna greker och falska turkar, Hasch, Burkar, Bilar, Sjögge, Jens & annat.
Den kommande månaden kan vi se fram mot b la följande:
* Clabbe räddar April Tears från Da Bus.
* “HRRREI”: Tuben påstår att hundar kan prata.
* Sjögges farmor med handduk runt huvudet misstar sin egen son för en “neger”.
* April Tears firar avslutad albuminpelning och blir misshandlade med elbatong.
* Min farsa ordnar gala för fred och vänskap och har som huvudnummer att han ska boxas med George Scott.
* Jens Sing Lee Memoarer.
* Andreas Jismark, Henrik Berggren, Curre Lindström och hans fjortonåriga dotter. (Håll i hatten redan nu för det här kan vara det roligaste någonsin)
* “Visa pattarna tja la la la la”. Det kan vara lite halvtufft att vara tjej och framföra ett gig inför 800 värnpliktiga.
* Nollpunkt i Nässjö (del 2) April Tears underhåller pizzagäster.
* Model, Actress, Whatever videon -bandet blir misstagna för att vara aktörer under porrfilmsinspelning.
KOLLAPS VÅR:
Sing Lee, Tranås.
v/s
Jens
Clabbe
Curre
Henrik
Porrfilm?
Black Celebs
Då var det dags att rösta på det sista albumet, Black Celebration. Vote away! (Stängs måndag kväll!)
Violator enl. Kollaps:
1. Enjoy The Silence
2. Personal Jesus
3. Policy Of Truth
4. World In My Eyes
5. Waiting For The Night
6. Clean
7. Sweetest Perfection
8. Blue Dress
9. Halo
Violator enl. Läsarna:
1. Enjoy The Silence
2. Personal Jesus
2. World In My Eyes
4. Clean
4. Halo
6. Policy Of Truth
7. Waiting For The Night
8. Blue Dress
8. Sweetest Perfection
Words Are Very Unnecessary
ENJOY THE SILENCE
Det är precis så här det ska låta.
Det är oerhört sällan allt faller på exakt rätt plats. Som i den här låtens fall:
1. Martin Gore sätter sig ner vid ett instrument, låt vara piano, tramporgel eller gitarr, och skriver en helt vansinnigt vacker låt.
2. Alan Wilder tycker sig vid ett senare tillfälle i studion kunna höra att låten ska gå snabbare och speedar upp den till danstempo.
3. Martin Gore spelar gitarr till Wilders nygjorda version, något motvilligt till en början. Han kommer ganska omgående på en melodi som i sin enkelhet är bland det snyggaste nån någonsin skrivit. Alla i studion hör direkt vad som är på gång att hända. Man måste ha kunnat ta på luften där och då. Ja, tamejfan, de närvarande bör ha kunnat käka luften med slevar!
4. Depeche Mode befinner sig i studion med en producent het som en kamin. Flood är på väg mot sitt stora genombrott. Han är helt rätt man på helt rätt plats.
5. “Enjoy The Silence” förfinas till sitt absolut bästa i mix av knappvridarmogulen Francois Kevorkian.
**Edit: Som jag mycket riktigt blivit påmind om av signaturen Gecko så ska inte Kevorkian krediteras för just den här låten, även om hans insats under “Violator” är fantastisk. Det är ju ett annat geni, Mr. Miller himself, som rattat till det här.**
6. Anton Corbijn skickar hem resten av bandet och tar sig med David Gahan i kungaskrud och krona på en resa över hela Europa´s natur. Han gör en video många, även långt utanför Depeche Mode världen, tycker är den bästa någonsin.
“Enjoy The Silence” är själva manualen för den perfekta poplåten:
1. Börja med ett kort intro som direkt suger tag i lyssnaren.
2. Spela det mest hookiga riff möjligt.
3. Ta ner det något, sjung första vers. Låt melodin vara enkel men oförglömlig.
4. Ladda loss den mest allsångsvänliga refrängen möjlig. Blanda moll och dur.
5. Ha ett kort litet asgrymt trumbreak.
5. Kör hooken igen, såklart.
6. Ta en vers, identisk med den första fast med mer tryck och ny text.
7. Refräng igen, lite till av allt!
8. Pumpa runda för runda upp hooken, inlindad i nya ljud och små melodier.
9. Bygg upp det till ett crescendo av sällan skådat slag!
10. Avsluta med en tredje refräng inbakad i crescendot.
*
Någon som glömt första gången? Jag satt vid TV:n runt jul 1989 och fick en chock när bandet stod kvar på scen efter “Personal Jesus”. Jag har knappt repat mig än..
http://www.youtube.com/watch?v=hbW1iMEN9TY
*
Se det som en metafor eller inte -”Enjoy The Silence” är vår planets signal ut i rymden som spelar låten och säger:
“Come on you freaking bastard aliens, show us what you got! This is what we got on our planet! We got Depeche Mode! Wadda you got? Wadda you got? We stand united in love! We got Enjoy the Silence! We got DEPECHE MODE! “
…och finns det ett mer lämpligt sätt att ända listans liv än just där? I Dave´s stol nånstans i alperna. I moder jords armar. I total tystnad, i definitiv allsmäktighet. Med en imaginär signal pumpandes ut i universum. Vi är rätt små vi människor om nån nu lurats att tro något annat. Radio Silence. Over And Out.
***********
When I´m Not There, In Spirit I´ll Be There
SHAKE THE DISEASE
En solig vårdag 1985, Tranås:
Jag hade cyklat direkt från skolan och ner till skivbörsen på stan och inhandlat en styck sjutums “Shake The Disease”. Sen ivrigt cyklat hem igen. Det var bara jag i huset när jag kom hem, en eftermiddag en vanlig veckodag. Jag gick in på mitt rum, öppnade fodralet och la på “plutten” i mitten på skivspelaren. Stiftet ner, lite rasp. Sen, för första gången i mitt liv, ett av de absolut bästa intro någonsin: “huuu heeuuuuu heeuuuu heeuuuuuu”.
Sedan syntar och efter det en av de mest sångvänliga verser genom alla tider:
“I´m not going down on my knees, begging you to adore me, can´t you see it´s misery and torture for me…”
Jag tryckte in en tom TDK-c90 i bandaren, för så gjorde man på den tiden, och spelade in låten på kassetten. Sen tog jag en Boomblaster (i mitt fall en liten bandspelare) och gjorde som jag sett dom äldre, coola snubbarna i Brooklyn, nån helt annanstans i världen, göra på TV: Jag satte den på axeln och traskade ut in da hood. Bäckagatan, Tranås. Middleclass Town.
Jag gick barfota upp och ner längs gatan förbi grannvillorna, spelandes “Shake the Disease” om och om och om igen. Jag älskade melodin. Jag tyckte omgående det var den bästa låten jag hört med mitt favoritband. Jag gastade ut refrängen för Malms, Ireholms, Anderssons och Drugges:
“Here is a plea, From my heart to you, nobody knows me as well as you do, You know how hard it is for me to shake the disease it takes hold of my tongue in situations like these…”
Jag satte mig efter ett tag på en sten uppe vid vändplan, där gatan slutade och gångvägen mot bandyplan tog vid. Jag tittade upp mot himlen och kisade med ögonen mot den strålande vårsolen. Fåglarna kvittrade, tussilago i gräset.
Det är det lyckligaste minnet från min barndom.
*
“Shake the Disease” tillhör den kategorin Depeche Mode låtar där sångmelodin styr hela låten. Jag avgudar de låtarna. “Shake..”, “Here Is the House” och “But Not Tonight” är ren lycka för mig. Alltid varit, kommer alltid att vara.
“Understand Me..”
Texten är så fin, så omtänksam. Så fullständigt fri från cynism.
Jag blir helt varm bara jag tänker på “Shake The Disease”. My love.
Someone Like Me
BLACK CELEBRATION
Min barndomskompis Carl-Johan levde ett komplett lyxliv. Vi blev polare nånstans runt 1984 och hängde mycket ihop de kommande tre-fyra åren innan han och hans familj flyttade till Jönköping.
Carl-Johan bodde på stan. Tranås storgata kanske inte är Oxford Street, Champs Elysée eller Broadway men för en liten plutt från villaområdet Bäck var det bra festligt ändå.
Speciellt när man bodde i det huset som Carl-Johan gjorde. Och på det sättet. Hans mamma och hennes sambo hade en helt makalös lägenhet som sträckte sig rum för rum på längden med panoramaförnster ut mot Tranås paradgata. I rak följd var det kök (med läskapparat), matsal, ett första vardagsrum, ett andra vardagsrum och ett sovrum. Alla rummen var stora och de flesta var utrustade med TV och KabelTV. Det var det inte många som hade på den tiden.
Dessutom hade de en hemlig gammal trappa från en dörr i badrummet! Den gick ner till lägenheten under där Carl-Johans mormor och morfar bodde. Och följde man den ända ner så gick den till Tranås i särklass bästa skivaffär! Som Carl-Johans mammas sambo Sven ägde!
I samma hus låg stans bästa pizzeria som spred en ljuv doft i hela byggnaden. Och som inte detta var nog. Det värsta av allt var att Carl-Johan hade en egen lägenhet i lägenheten!
Eftersom familjen lagt beslag på hela det gamla lyxiga bostadshusets övervåning så hade de helt sonika slagit upp en helt ny ytterdörr trappen nedanför. Så efter man gått in genom ytterdörren följde man en liten trapp. Sen kunde man svänga höger in till familjens lägenhet. Eller så svängde man vänster -till Carl-Johans trerummare. Han hade pingisbord, 1000 pingisbollar, jättestor stereo, en massa skivor och i övrigt en jävla drömtillvaro för en trettonåring. Jag älskade att hänga där. Och det jag framförallt på lördagar då jag sov över hos min polare.
En vanlig lördagskväll kunde då se ut som så att vi lyssnade på musik, spelade pingis, gjorde egen läsk i köket, käkade pizza och glodde på kabelTV. Och framförallt -på kvällarna, när skivaffären stängt, sprang vi ner i denna och lyssnade på plattor. Det var en häftig känsla att bläddra fram skivor och spela dem på vinylspelarna som var till salu på andra våningens HiFi avdelning. Det var så jag första gången hörde “Black celebration”.
Jag minns exakt var vi stod i affären. Jag minns exakt hur vi tog fram skivan och lade den på skivtallriken där i mörkret. Till introtonerna av “Black Celebration” kunde vi lugnt börja följa texterna och titta på bilderna från varsitt omslag.
“Black Celebration”. Depeche Mode´s anthem. Programförklaringen.
För mig personligen, och möjligen även för Martin Lee Gore, en låt som separerar “oss” från “dem”. En låt som ger tillhörighet. En själaunion.
I Depeche Mode har man en kompis som inte sviker. En kompis som sprider glädje, en vän som skänker tröst.
Det känns som man kan komma till andra sidan jordklotet och se en Depechetröja på någon för att veta “Här har jag en frände. Här har jag en som jag.” Även om det kanske inte stämmer så är det en romantisk tanke som jag gärna lurar mig själv att tro på. Vi som ständigt firar en Black Celebration, vi som inte kan göra annat.
Four Hours And Counting
20.00 ikväll 15 Februari är jag inbjuden till studentradions PLUTO för att motivera prispallen och det går att följa på 95,3 för de i Stockholm och över nätet för de som klickar på Pluto´s länk på deras sida:
Jag kommer även se till att alla motiveringar läggs ut på bloggen simultant med sändningen. Inte illa, va? : )
Ses på Magnus Ladulås ikväll. Ser ut som nästan varenda Stockholms-signatur dyker upp. Kan bara bli riktigt roligt!
Violating The Masses
Music For The Masses Kollaps:
1. Never let Me Down Again
2. I Want You Now
3. Strangelove
4. Behind The Wheel
5. The Things You Said
6. Nothing
7. To Have And To Hold
8. Sacred
9. Little 15
10. Pimpf
Music For The Masses Läsare:
1. Never Let Me Down Again
2. Behind The Wheel
3. The Things You Said
4. Strangelove
5. I Want You Now
6. Nothing
7. To Have And To Hold
8. Little 15
9. Sacred
10. Pimpf
Det finns inga dåliga låtar på “Music For The Masses”, inte ens några halvdana. Och likadant är det på de två återstående skivorna. Först ut “Violator”. “Black Celebration” avslutar albumomröstningen under helgen.
Efter det börjar VM i Depechelåtar! Det kommer bli en omdiskuterad klassiker i sig, tro mig. Men innan det ska vi också rösta på den bästa Martin Gore-sjungna låten för att ha alla finalister inför slut-tävlingen bland läsarna av Kollaps klar!
Imorgon: Ja då jävlar är det dags!
4-151
1.?
2.?
3.?
4. PERSONAL JESUS
5. NEVER LET ME DOWN AGAIN
6. STRIPPED
7. POLICY OF TRUTH
8. WALKING IN MY SHOES
9. SOMEBODY
10. WORLD IN MY EYES
11. Here Is The House
12. Lie To Me
13. It Doesn´t Matter Two
14. Waiting For The Night
15. I Want You Now
16. But Not Tonight
17. In Your Room
18. Strangelove
19. Behind The Wheel
20. Sister Of Night
21. Photographic
22. Precious
23. The Sinner In Me
24. Clean
25. Higher Love
26. Everything Counts
27. Puppets
28. A Pain That I´m Used To
29. John The Revelator
30. The Sun And The Rainfall
31. The Things You Said
32. A Question Of Time
33. Sweetest perfection
34. Blue Dress
35. World full Of Nothing
36. Nothing
37. One Caress
38. I Feel You
39. Halo
40. It´s Called A Heart
41. Leave In Silence
42. Master And Servant
43. See You
44. Dangerous
45. It´s No Good
46. New Dress
47. Route 66
48. My Secret Garden
49. Something To Do
50. Goodnight Lovers
52. Fools
53. To Have And To Hold
54. Useless
55. Two Minute Warning
56. The Landscape Is Changing
57. Blasphemous Rumours
58. Judas
59. A Question Of Lust
60. New Life
61. Told You so
62. Sacred
63. Mercy In You
64. Barrel Of A Gun
65. Freelove
66. Sea Of Sin
67. Little 15
68. Shame
69. I Sometimes Wish I Was Dead
70. Boys Say Go!
71. Home
72. I Feel Loved
73. Shine
74. Sometimes
75. Nothing To Fear
77. Damaged People
78. Lilian
79. And Then…
80. Any Second Now
81. Free
82. Love In Itself
83. Dressed In Black
84. Ice Machine
85. Stories Of Old
86. It Doesn´t Matter
87. Suffer Well
88. Nothing´s Impossible
89. The Bottom Line
90. Get The Balance Right
91. Never Turn Your Back On Mother Earth
92. Happiest Girl
93. Rush
94. Condemnation
95. My Joy
96. Surrender
97. No Disco
98. Dreaming Of Me
99. People Are People
100. In Your Memory
102. Agent Orange
103. Stjarna
104. Painkiller
105. Death´s Door
106. Shout!
107. Work Hard
108. Tora! Tora! Tora!
109. Now This Is Fun
110. Just Can´t Get Enough
111. The Dead Of Night
112. The Love Thieves
113. Freestate
114. Newborn
115. Fly On The Windscreen
116. Monument
117. Only When I Lose Myself
118. Oberkorn (It´s a Smalltown)
119. Christmas Island
120. Get Right With Me
121. Satellite
122. Pleasure, Little Treasure
123. A Photograph Of You
124. Pipeline
125. Martyr
127. Dream On
128. The Darkest Star
129. Macro
130. Better Days
131. Flexible
132. More Than A Party
133. Big Muff
134. Moonlight Sonata
135. The Great Outdoors
136. (Set Me Free) Remotivate Me
137. I Am You
138. When The Body Speaks
139. Comatose
140. The Sweetest Condition
141. Kaleid
142. Headstar
143. Memphisto
144. The Meaning Of Love
145. I Want It All
146. Breathe
147. Dirt
148. Sibeling
149. Zenstation
150. Slow Blow
151. What´s Your Name?
Reach Out And Touch Faith!
PERSONAL JESUS.4
Det gör mig ont varje gång en “viktig” siffra passeras på listan. Topp 5, Topp Tio, Topp 20… “Personal Jesus” är mer än en av Depeche´s fem bästa låtar tycker jag. Tydligen är den fyra.
Jerry Williams, Marilyn Manson och Johnny Cash. Tre fullständigt olika artister skulle jag vilja påstå. Men alla har, av olika anledningar, gjort sin version av “Personal Jesus”. Med blandade resultat. Artisterna kan ändå stå som bevis för vilket stort och inflytelserikt band Depeche Mode har blivit under sina 28 existerande år.
Det är ju långt från bara elektroniska musiker som blivit inspirerade av Depeche. Många är de av 90 och 00-talets populära artister som prisat upphovsmännen till “Personal Jesus”. Länge sen är den världen då Sveriges ungdom var uppdelad mellan syntare och hårdrockare.
1989 var det en skymf för många när Martin Gore lyfte fram gitarren och slog an ett gammalt bluesriff. Jag har redan tidigare klarlagt att jag älskade det från första stund. Ärligt talat reflekterade jag inte särskilt mycket över gitarren då. Och ska vi vara ärliga kan ju snacket om Depeche Mode´s “gitarrbaserade” sound under “Violator”, bredvid Bob Dylans “svek” mot folksångarna och den akustiska gitarren, vara den i särklass löjligaste debatten i hela musikhistorien.
Inget fan har rätten att äga sin artist. Och det ska vi vara förbannat, förbannat glada för.
I övrigt tycker jag att intellektet på de som gillar Depeche Mode överstiger det hos de som älskar exemplevis Manowar. Jag vet det är livsfarligt att säga så och jag har inga som helst vetenskapliga bevis för att göra det. Eller?
Låt mig i min möjliga dumhet dra den slutsatsen att ett band som ägnat sin hela karriär till att: 1) spela absolut högst av alla rockband i världen -och faktiskt gjorde det i ett av dem själva bejublat framträdande (ingen annan kunde vistas i lokalen). 2) Sjunga om vikingar, stora slagfält och “Kill With Power” och 3) Posera med bar överkropp med spända muskler hållandes ett svärd på samtliga sina omslag bör ha färre potentiella nobelpristagare bland fansen än bland de som besjunger biografin “Elvis & me” och telefonannonser om potentiell personlig service av en Guds man.
Jag citerar Manowars krigförklaring mot “False Metal”:
“Let each note I now play be a black arrow of death sent straight trhrough the heart to all those who play false metal….JIHAAA!!”
Jag citerar Depeche Modes omedvetna krigsförklaring mot engelska kyrkan:
“Reach out and touch faith!”
Martin Gore hade gjort det igen. Han hade rivit upp stora sår på de stackars kåpklädda männen bakom predikstolarna. Han hade börjat slåss mot sin tro igen. Martin Gore har aldrig, och kommer troligen aldrig, sluta skriva de där låtarna om Judas, Jesus, Doubting Thomases och Gud. Och varför skulle han? Speciellt när resultatet blir som “Personal Jesus”.
Denna helt odödliga klassiker. Den bästa förstasingeln från ett nytt Depeche Mode album någonsin. Den kanske snyggaste återkomsten genom alla tider.
Det är sånt förbannat jävla tryck i låten. Vilket sväng. Det är elektronisk rock and roll i en symbiotisk paraduppvisning. Kanske är den en hel genre i sig själv rentav. Det smäller som fan i trummorna! Jag älskar varenda sekund, varenda ljud, varenda ton.
Och Basgången i slutet på liveversionen, ursprungligen från “Pump Mix” versionen av låten, är nog den bästa och hårdaste basgång hört. Jag vill liksom köra huvudet in i väggen av lycka varje gång jag hör den. Titta in hos grannen och skrika “IT WAS JESUS CHRIST HIMSELF”!
Dansgolv världen över kokar så fort “Personal Jesus” läggs på. Snart 20 år på nacken har den, det är obegripligt.
Evergreen, friends, evergreen!
Hommage Too
Hommage
We´re Watching The World Pass Us By
NEVER LET ME DOWN AGAIN
Depeche Mode hade aldrig blivit det de blivit utan att vara ett exceptionellt bra liveband. Och faktum är att The Basildon Four var riktigt bra redan från början. De må ha stått fastnaglade bakom syntar, men med en rörlig Dave och en rullbandare placerad i mitten på scenen hade de en grej som var riktigt cool.
Depeche Mode härjade runt på små skitgig, precis som de flesta rockband startar. De hade sina största fans bland polare och flickvänner precis som garagebanden i Värnamo och Nyköping. Men spelning för spelning växte sig publiken större och snart var det en hype på dem. Sen kom Fad Gadget och Daniel Miller in i bilden innan det small till for real.
Depeche Modes turnéer blev större och längre. Skandinavien, Japan och USA stod snart på turnéplanen. Bandet utvecklade sig själva på scen under 1983, 1984 och 1986. Och via järnrör, cykelhjul, större scenbyggen och bättre ljus-shower stod Depeche Mode 1988 på Rosebowl inför sin största publik någonsin.
David Gahan, mer taggad än någonsin tidigare, viftade under “Never Let me Down Again” på armarna och publiken viftade med. Tjugo år senare viftas det på några armar nånstans i världen varje timma bara låten spelas på radio.
Depeche Mode har många kort att spela ut under en liveshow. Om man ska ge sig på att sätta ihop en lista över den mest “folkliga” konserten måste den innehålla följande legendariska livelåtar med Depeche, deras största anthems om ni så vill: “Photographic”, “Everything Counts”, “Somebody”, “Stripped”, “Never Let me Down Again”, “Personal Jesus” och ”Enjoy The Silence”. I synnerhet “Never let me Down..” utan den blir det ju inget vifta på armarna, tänk så ledsna alla skulle bli att gå hem utan att få göra det.
Jag tog mig friheten att sätta ihop ett drömgig med DM, vad jag känner för just i denna stund:
Eigner & Gordeno sitter på bänken, Wilder är tillbaka. Såklart.
(Intro: Christmas Island)
1. Black Celebration
2. John The Revelator
3. Photographic (Rex the Dog Liveversion)
4. Stripped
5. Here Is The House
6. I Want You Now (Martin+Gtr)
7. Precious (Martin börjar själv, bandet kommer in under låten, Dave tar över)
8. A Pain That I´m Used To
9. Fools (2008 REx The Dog Liveversion. Yihaa!)
10. Behind The Wheel (introducerad av nån minuts Pimpf!)
11. Personal Jesus
12. Sister Of Night
13. In Your Room
14. Somebody (Alan på Piano)
15. Lie To Me
16. The Sun And The Rainfall
17. Puppets
18. But Not Tonight
Encore
19. Higher Love (SOFAD Reprise)
20. Walking In My Shoes (Med levande röda fågelkvinnor den här gången!)
21. Enjoy The Silence
22. Everything Counts
23. World In My Eyes
24. It Doesn´t Matter Two (Martin+Gtr)
25. The Sinner In Me
26. Never let Me Down Again (med minst fem minuter AGGRO!)
Nämen det finns egentligen inte mycket mer att säga om plats fem på listan som inte alla sagt tusentals gånger. ”Never Let me Down Again” är fantastisk. Mäktig. Och som allra bäst framförd inför sin fanatastiska publik, vare sig det är i Santiago, Chile eller St. Petersburg, Ryssland.
Stockholm Stadion vevar händerna.
Och videon är nog när allt kommer omkring Corbijns allra coolaste:
Songs Of The Masses
“Songs Of Faith And Devotion” Kollaps:
1. Walking In My Shoes
2. In Your Room
3. Higher Love
4. One Caress
5. I Feel You
6. Judas
7. Mercy In You
8. Rush
9. Condemnation
10. Get Right With Me
“Songs Of Faith And Devotion” Läsarna:
1. Walking In My Shoes
2. In Your Room
3. Higher Love
4. Rush
5. I Feel You
6. One Caress
7. Judas
8. Condemnation
9. Mercy In You
10. Get Right With Me
Nu dags för “Music For The Masses”! Och nu, de tre sista albumen, får man rösta på hela FYRA låtar!
Kollaps tyckte:
1. Never Let Me Down Again
2. I Want You Now
3. Strangelove
4. Behind The Wheel
5. The Things You Said
6. Nothing
7. To Have And To Hold
8. Sacred
9. Little 15
10. Pimpf
Som ni förstår nu så är det bara sjukt bra skivor kvar. Jag tycker personligen varenda av de här låtarna förtjänar en femte plats som sämst. Att rösta på fyra låtar kanske hjälper något i rättvisan?
Top 5
Med känslorna vemod och glädje står det nu klart att listan snart är
förd till dess slutpunkt. Endast Depeche Mode´s fem bästa låtar
återstår att presentera i rätt ordning.
Depeche Mode 151 Fest!
That´s Right Limpan! It´s Party Time Again!
Som utlovat blir det en grande finale på Fredag.
Samling vid pumpen runt 21.15 på Magnus Ladulås i Gamla Stan! Det blir alltså en repris på festligheterna för två veckor sen!
Jag kommer direkt dit efter tidigare utannonserad radiosändning där jag presenterar de tre första låtarna på listan. Start 20.00. Ladda med folköl vid radion. Nostalgi!
Festens musikaliska innehåll blir inte svårt att gissa. Det blir de 151 låtarna spelade i omvänd ordning, precis som listan har presenterats.
Ses då! (Det är fritt att anmäla sin medverkan i den här tråden så vet vi ungefär hur många vi blir som kommer och snackar, sjunger och ölar!)
There will be no singing in microphones..
Just happy smiles…
´Cause the DJ´s cannot can´t fail ´cause…
..the tracklist for the evening is 151-1 Depeche Mode..
Omröstning!
Loading ...